9789176970133

Page 1


Gruvdamen © Daniel Svanberg 2016 Formgivning omslag och inlaga Cecilia Pettersson, Pica Pica www.picapicadesign.se Första upplagan HOI Förlag Tryck Bookwell 2016 ISBN 978-91-7697-013-3 HOI Förlag www.hoi.se


Till mamma, som bara hann lÀsa berÀttelserna jag skrev som barn.


6


Utur denna grufva steg upp en stadig rök, hvilken med hela grufvans beskaffenhet lĂ€rde oss förstĂ„, att hela helvites beskrifning af theologis gifven, att imprimera i den sĂ€kra menniskans förstĂ„nd, Ă€r tagen utur denna eller dylika grufvor. Aldrig har nĂ„gon poet kunnat beskrifva Styx, Regnum Subterraneum och Plutonis eller nĂ„gon theologus helvetet sĂ„ faseligt, som det hĂ€r synes. CARL VON LINNÉ, Dalaresan tillsammans med Bergslagsresan

7


NÄgra ord innan vi börjar.

Gruvdamen. Jag vet inte hur mycket du har hört om henne, men koka en kopp te och sĂ€tt dig tillrĂ€tta sĂ„ ska jag berĂ€tta mer. Svep en filt om dig. Se till att ha en lampa tĂ€nd. DĂ„ börjar vi. I de flesta av Sveriges gruvsamhĂ€llen finns det sĂ€gner om ett vĂ€sen som i svunna tider vakade över alla de arbetare som Ă„ret om grĂ€vde sig djupare och djupare in i bergen för att utvinna allt frĂ„n jĂ€rn till silver. Nuförtiden Ă€r mĂ„nga av dessa byar avfolkningsbygder dĂ€r de gamla gruvarbetarstugorna gjorts om till fritidshus, men Ă€nda fram till nittonhundratalets början var det liv och rörelse ute i skogarna. DĂ„ fanns det skola, handelsbod och barnhem. För att inte tala om hur det sĂ„g ut under jord. DĂ€r kryllade det av sotiga, mörka och kalla gruvgĂ„ngar som ofta var flera hundra meter lĂ„nga. Det var dĂ€r, i gĂ„ngarna under jord, hon bodde – Gruvdamen. Ibland gick hon under andra namn, sĂ„som Gruvfrun eller GruvrĂ„et. Enligt sĂ€gnerna höll Gruvdamen ett vakande öga pĂ„ gruvarbetarna. Hon var ett rĂ€ttvist vĂ€sen, men hon krĂ€vde respekt. Det var vanligt att arbetarna knackade tre gĂ„nger pĂ„ den bastanta stenbasen vid bergets fot innan de begav sig ned i underjorden. PĂ„ sĂ„ sĂ€tt höll man henne lugn. I gengĂ€ld varnade hon för ras och visade var jĂ€rnmalmen fanns. Om man inte visade sin respekt för berget blev det annat ljud i skĂ€llan. Om man svor, kastade sten eller sprang inne i gruvan, dĂ„ blev hon vred. Ofta var det barnarbetarna som rĂ„kade ut för denna vrede; fem-, sex-, sjuĂ„ringarna som varje dag klev upp i ottan för att hĂ„lla kilarna pĂ„ plats nĂ€r de starka gruvkarlarna drĂ€mde till med slĂ€ggan. Jag behöver nog inte nĂ€mna att det gick Ă„t mĂ„nga barna8


hĂ€nder i Sveriges gruvindustri. Ett felriktat slag med slĂ€ggan var bara ett av alla de sĂ€tt Gruvdamen anvĂ€nde sig av för att mĂ€ta ut sin hĂ€mnd. Hon var som sagt ett rĂ€ttvist vĂ€sen sĂ„ lĂ€nge man gav henne den respekt hon förtjĂ€nade, men som med allt annat hĂ€r i livet finns det naturligtvis avarter Ă€ven vad sĂ€gnerna om Gruvdamen anbelangar. Som i JĂ€rnboĂ„s Bergslag, nĂ„gon mil norr om Nora. DĂ€r kallades Gruvdamen för Gruv-Maja och Ă€n idag pratar man om henne med lĂ„g röst för att inte vĂ€cka vreden till liv. I JĂ€rnboĂ„s Ă€r Gruvdamen nĂ€mligen inte samma rĂ€ttvisa vĂ€sen som hon Ă€r pĂ„ mĂ„nga andra gruvorter i Sverige. I JĂ€rnboĂ„s har allt som Ă€r rĂ€ttvist försvunnit. Kvar finns bara den dĂ€r vreden. Ondskan och vansinnet. Den genomsyrar skogarna, de bottenlösa tjĂ€rnarna och de övergivna gruvgĂ„ngarna 
 och mĂ€nniskorna. Hursomhelst, naturligtvis Ă€r viskningarna om Gruvdamen – eller GruvrĂ„et eller Gruv-Maja eller vad vi nu vĂ€ljer att kalla henne – bara skrönor. FĂ„r vi hoppas. Bland sommarstugorna Ă€r sĂ€gnerna bara charmiga sagor som berĂ€ttas över rosĂ©vin och flintastekar. De Ă€r en del av allt det dĂ€r som ger en gammal bergslagsstuga mervĂ€rde under sommarsemestern. Men de som fortfarande bor kvar i skogarna strax norr om Nora, de som har rötterna i bergen, sĂ€ger att sĂ€gnerna Ă€r mer Ă€n sĂ„. De vet att det finns en anledning till att sagorna existerar. DANIEL SVANBERG New York City, sommaren 2016

9


1

Efter Ă„ren som gĂ„tt Har jag lĂ€rt mig och förstĂ„tt Att dĂ€r lyckan ska bo Finns det kĂ€rlek, hopp och tro GUNNAR WIKLUND – VI SKA GÅ HAND I HAND

Maja vill ha kött. Den korta meningen ekade i Sonthi Wongsawats huvud dÀr han kravlade fram genom det fuktiga lingonriset med bÀrplockaren i handen. Svep efter svep slets de röda bÀren han nÄgra veckor tidigare aldrig hört talas om frÄn de sega grenarna. Det rann frÄn nÀsan och nÀr den varma andedrÀkten mötte kylan bildades moln av Änga. SmÄ vattendroppar hÀngde frÄn bÄde ögonfransarna och den tunna mustaschen. Fukten hade gjort byxorna genomvÄta. Maja vill ha kött. Sonthi hade bara ett par veckor kvar i det mörka landet, sedan skulle han vara hemma igen. Hemma i Phitsanulok dÀr det var soligt och varmt, vÀnligt och vÀlkomnande. Han ville egentligen inte Äka till Sverige, men han hade inte haft nÄgot val. Det var knapert hemma och pÄ bara nÄgra fÄ veckor kunde bÀrplockandet inbringa tillrÀckligt med pengar för att ha mat pÄ bordet under hela det kommande Äret. Han kunde inte komma hÀrifrÄn snart nog. En hel mÄnad hade han varit hÀr. En hel mÄnad pÄ alla fyra med blöta knÀn och rinnande nÀsa. Det vÀrkte i högerarmen som for fram och tillbaka genom lingonriset. Efter bara ett par dagar ute i skogen hade det börjat strÄla i armen, kort dÀrpÄ kom vÀrken. Den var det första Sonthi kÀnde nÀr han vaknade och det sista innan han somnade, 10


men det kunde han leva med. Det var inte smĂ€rtan som gav honom hemlĂ€ngtan, utan Sverige. GrĂ„tt, mörkt och skrĂ€mmande. Det var ett kallt land. Tyst och dött. Maja vill ha kött. Skogen lĂ„g stilla, som om den vakade och vĂ€ntade pĂ„ nĂ„got. Sonthi visste inte var de andra tio bĂ€rplockarna befann sig – de var förmodligen bara nĂ„gra hundra meter bort – men dimman och fukten Ă„t upp vartenda ljud. Den lĂ„g tjock som ett tĂ€cke mellan barrtrĂ€den, och strĂ€ckte sina fingrar över mossa och genom grenar. Det enda som hördes var skrapandet av metalltĂ€nder mot lingonris. Som gjort för att lĂ„ta tankarna vandra. Under bussresan frĂ„n flygplatsen i Stockholm till Bergslagen en mĂ„nad tidigare hade bossen och hans underhuggare, tillika tolk, berĂ€ttat allt de nyanlĂ€nda sĂ€songsarbetarna behövde veta om skogarna runt JĂ€rnboĂ„s: att det var kallt och fuktigt, att dimman gjorde det lĂ€tt att gĂ„ bort sig, att det fanns bĂ„de varg och björn. Men frĂ€mst av allt: se upp för gruvhĂ„l. Bergslagen var en gĂ„ng i tiden hjĂ€rtat i Sveriges jĂ€rnindustri och skogarna var genomsĂ„llade av gruvgĂ„ngar vars öppningar var övervuxna efter att ha legat öde i hundrafemtio Ă„r. Att falla ned i ett av dessa förvuxna maskhĂ„l kunde innebĂ€ra döden. En bruten fot och den olycklige fick finna sig i att bli vargmat. Eller sĂ„ kunde Maja dyka upp. Sonthi tog en paus och strĂ€ckte pĂ„ sig. Det knakade i lederna och han huttrade till. Men det var inte kylan och fukten som fick honom att rysa, utan tanken pĂ„ Maja. Hon som bor i de övergivna gruvhĂ„len. Hon som krĂ€ver kött en gĂ„ng per Ă„r för att inte komma upp till ytan. MĂ€nniskokött. ”Om ni inte passar er kommer Maja och tar er”, hade bossen sagt pĂ„ dĂ„lig engelska medan bussen trĂ€ngde sig allt djupare in i det nattsvarta landskapet. ”Gruv-Maja.” 11


Bossen hade skrattat till medan tolken översatte. Svensken hade varit orakad. FrĂ„n tandköttet under överlĂ€ppen hade det runnit en brun sörja. ”Maja vill ha kött förstĂ„r ni, men hon behöver inte mycket för att hĂ„lla sig lugn, sĂ„ en mĂ€nniskokropp rĂ€cker i flera Ă„r. En gĂ„ng hittade man en kropp som varit död i över femtio Ă„r, men det sĂ„g ut som att han dött igĂ„r. Fet-Mats kallades han. Han hade trillat ned i ett vattenfyllt gruvhĂ„l och drunknat. Det var kylan och vattnet som bevarade kroppen. Som ett kylskĂ„p. Han flöt upp till ytan frĂ€sch som en nyponros. Det var kĂ€ringen hans som hittade honom. Hon var gammal dĂ„, men Fet-Mats var fortfarande ung. SmĂ„, smĂ„ tuggor hade Maja tagit, hĂ„llit sig lugn i flera Ă„r. Men nu Ă€r hon hungrig igen.” Bossen drog med fingret under överlĂ€ppen och pillade ut en slemmig liten mörkbrun bulle som sĂ„g ut som jord. Den luktade surt som ett dött djur. Han slĂ€ngde den i papperskorgen strax bakom förarsĂ€tet, sedan satte han sig tillrĂ€tta bredvid Sonthi och gĂ€spade stort. AndedrĂ€kten var lika sur som bullen av jord. ”SĂ„ passa dig för Maja, kompis”, sa han pĂ„ bruten engelska innan han slöt ögonen och började snarka. Sonthi stod stilla och lyssnade. Nu nĂ€r han inte rĂ€fsade upp bĂ€r hörde han hur tyst skogen var. Dimman och fukten Ă„t upp alla ljud och det enda som hördes var hans egna andetag. Den rĂ„a luften letade sig in under alla lager av t-shirts och skjortor han tagit pĂ„ sig. Den kylde honom in till mĂ€rgen. NĂ„gonting i skogen skrĂ€mde honom. Inte vargarna eller björnarna, utan nĂ„gonting större, nĂ„gonting urĂ„ldrigt. NĂ„gonting mörkt som gömde sig bakom trĂ€den, strax utom synhĂ„ll. En ondska. Sonthi gjorde sitt yttersta för att inte lĂ„ta tankarna skena ivĂ€g. Sagan om Maja var nĂ„gonting man skrĂ€mde barn med, ett sĂ€tt att fĂ„ dem att stilla sig. Det var bara en skröna. Eller? Han tĂ€nkte pĂ„ sin hustru och sina barn, pĂ„ mamma och pappa 12


hemma i Phitsanulok. Snart skulle de vara tillsammans igen och med sig skulle han ha en fet pengabunt som lön för att de varit ifrÄn varandra sÄ lÀnge. Snart skulle han vara hemma dÀr det var varmt och ljust, lÄngt frÄn kylan i denna mörka avkrok av vÀrlden. Han gick Äterigen ned pÄ knÀ och började rÀfsa. SmÀrtan som strÄlade i armen brydde han sig inte om. För varje bÀr som slets av lingonriset vÀxte den dÀr sedelbunten. Sonthi fokuserade pÄ att andas in och andas ut, föra armen fram och tillbaka. DÄ bröts tystnaden. Ett skrik rusade genom dimman. GenomtrÀngande och vasst sökte det sig genom kylan och fukten. Ett mÀnniskoskrik. Sonthi Wongsawat slÀppte bÀrplockaren och sprang.

13


2

Höstens första storm hade dragit genom New York City. PĂ„ trottoarerna lĂ„g omkullblĂ„sta papperskorgar och drivor av skrĂ€p, men det rörde inte Jakob Jonsson i ryggen dĂ€r han joggade lĂ€ngs sjuttiosjunde gatan i riktning mot floden. Fötterna stampade mot asfalten och för varje steg han tog klarnade tankarna. Det var Hiroko som fĂ„tt honom att snöra pĂ„ sig joggingskorna. ”Det kommer göra allting sĂ„ mycket enklare att förstĂ„, enklare att fĂ„ grepp om”, hade hon sagt, och redan efter den första kilometern hade Jakob förstĂ„tt vad hon menade. Att springa var som ett gift. En drog som gjorde det lĂ€ttare att hantera smĂ€rtan. Jakob hade varit sĂ„ld redan efter första löprundan, som pĂ„ grund av för mycket alkohol, för lite sömn och en rejĂ€l depression bara blivit nĂ„gon kilometer lĂ„ng. Det var för tre Ă„r sedan. Nu sprang han som en hind lĂ€ngs floden pĂ„ Manhattans östra sida och över bron ut till Wards Island, dĂ€r asfalten – till glĂ€dje för bĂ„de knĂ€n och benhinnor – blev grus. NĂ€r Jakob kom fram till RFK Bridge stannade han och tittade ut över New York. Som han Ă€lskade denna gigant till stad med alla dess invĂ„nare som trĂ€ngdes och rusade fram genom livet, alla mot sina egna unika mĂ„l och drömmar. Söderut i Midtown strĂ€ckte sig skyskraporna upp som pelare mot himlen. Den kanylformade Empire State Building stack hĂ„l pĂ„ molnen med sin spira och bara ett stenkast bort reste sig Chrysler Building stolt. Lite lĂ€ngre upp vilade Harlem. Strax söderut lĂ„g Upper East Side, stadsdelen dĂ€r Jakob bott i tjugofem Ă„r, varav de tre senaste tillsammans med Hiroko. Det var sorgen som fört dem samman. Tillsammans hade de kĂ€mpat sig igenom den vĂ€rsta tiden i sina liv och nu delade de allt – tankar och kĂ€nslor, hopp och drömmar, sorg och förtvivlan. 14


Stormen som hĂ€rjat pĂ„ Manhattans gator det senaste dygnet var över, men East River var fortfarande svullen av överflödigt vatten. NĂ€r det regnade som vĂ€rst dagen innan hade floden svĂ€mmat över och spillt ut pĂ„ motorvĂ€gen som strĂ€ckte sig lĂ€ngs Manhattans östra kant. Lower East Side hade badat i meterhögt vatten, för att inte tala om Brooklyn dĂ€r flera hus svepts ut till havs. Natten hade varit kaotisk, men nu började folk lĂ€mna hemmets trygga vrĂ„ för sjĂ€lva att se förödelsen med egna ögon. New York City hade tagit emot nĂ„gra rejĂ€la smĂ€llar. Nu var det dags för efterarbetet att börja och Jakob insĂ„g att det skulle ta lĂ„ng tid för staden att lĂ€ka. Precis som det gjort för honom. ”Hur gick det?” ropade Hiroko frĂ„n köket nĂ€r Jakob stĂ€ngde ytterdörren bakom sig. ”Bra, det mesta vattnet har dragit sig tillbaka men det stĂ„r fortfarande upp till flodvallarna och det Ă€r pölar överallt. De har precis öppnat motorvĂ€gen igen, sĂ„ det Ă€r trafikkaos dĂ€r ute.” ”Ugh”, hörde Jakob hur Hiroko sa medan han gick in pĂ„ toaletten och hĂ€llde vatten ur skorna. Han drog av sig luvtröjan som var tung av svett och duggregn, lĂ€t shortsen falla till golvet. Femton kilometer. Bra jobbat. En helt ny man stirrade tillbaka frĂ„n badrumsspegeln. Visst, de blĂ„ ögonen och det blonda hĂ„ret var desamma som förut, men han var en annan mĂ€nniska. NĂ€r Jakob trĂ€ffade Hiroko hade han varit överarbetad och pĂ„ grĂ€nsen till utbrĂ€nd. En alkoholist med bara ett mĂ„l i sikte – att ta sig uppĂ„t. Han hade precis fĂ„tt den dĂ€r befordran som tvingat honom att jobba dygnet runt. Det enda han hade Ă€tit var skrĂ€p, det enda han druckit var whiskey. Han hade varit konstant trött, vilket inte var sĂ„ konstigt med tanke pĂ„ att han pĂ„ den tiden bara sov fyra timmar per natt. Det hade pirrat i fingrarna, hjĂ€rtat hade slagit oregelbundet, han hade haft gikt. Jakob hade varit övertygad om att han snart skulle dö. Men som av en ren slump hade han trĂ€ffat Hiroko, hon med stort H, och de hade rĂ€ddat livet pĂ„ varandra. Jakob klev ut i köket och kramade om Hiroko bakifrĂ„n. Han vilade huvudet mot hennes axel. 15


”Du Ă€r vĂ„t”, sa hon och vred sig för att komma loss. ”DĂ„ fĂ„r du ocksĂ„ bli det”, svarade Jakob och snurrade runt sin hustru sĂ„ de stod ansikte mot ansikte. Jakobs hjĂ€rta rusade nĂ€r Hiroko log mot honom. SmĂ„ skrattgropar dök upp pĂ„ hennes kinder, bakom de svarta bibliotekarieglasögonen sken mörkbruna ögon och all denna skönhet ramades in av korpsvart hĂ„r. Jakob pressade lĂ€pparna mot hennes panna. Första gĂ„ngen Jakob och Hiroko trĂ€ffades hade hon nĂ€stan spytt pĂ„ hans skor. Det var sĂ„ det hade hĂ€nt, i en helt annan vĂ€rld, en helt annan tid, nĂ€r de bĂ„da hade varit helt andra mĂ€nniskor. Hiroko hade druckit redan klockan tio pĂ„ morgonen och blivit illamĂ„ende i taxin pĂ„ vĂ€g hem. Jakob hade stĂ„tt vid trottoaren nĂ€r taxidörren slitits upp och hans framtida hustru lutat sig ut med galla forsande ur munnen. Kanske inte det ideala första mötet, men Ă€ndĂ„ kĂ€rlek vid första ögonkastet. Med tiden hade det blivit ett internskĂ€mt. Ska du spy pĂ„ mig nu? PĂ„ den tiden hade Jakob arbetat som journalist med ett par scoop under bĂ€ltet och en raketkarriĂ€r att se fram emot. Kort dĂ€rpĂ„, som det ibland sker i livet, hade allt rasat samman. Nu jobbade han istĂ€llet som producent. Nattskiftet pĂ„ ABC News – ett jobb med stadiga arbetstider och en hel del fritid. Visst, att arbeta mellan midnatt och Ă„tta pĂ„ morgonen var kanske inte idealiskt. Det var vargskiftet som ingen annan ville stifta bekantskap med, men det passade honom perfekt. Han sov pĂ„ eftermiddagen nĂ€r Hiroko jobbade, sedan hade de hela kvĂ€llen tillsammans innan det var dags för honom att stĂ€mpla in. Han stod stilla med nĂ€san begravd i Hirokos hĂ„r. För bara nĂ„gra Ă„r sedan var livet förvirrat och otĂ€ckt. SĂ„ dök hon upp frĂ„n ingenstans och rĂ€ddade honom. Bara sĂ„dĂ€r. Utan henne hade han gĂ„tt under, det var han övertygad om. Han var svag men hade tack vare Hiroko lyckats bygga upp den styrka livet krĂ€ver. Hon var den enda han kunde prata med, den enda han vĂ„gade visa upp sitt riktiga jag för utan att skĂ€mmas eller försöka dölja nĂ„gonting. Och kĂ€rleken var ömsesidig. Den Hiroko som Jakob nu delade 16


sitt liv med var inte samma kvinna som nÀstan spytt pÄ honom den dÀr gÄngen. Hon hade förÀndrats till det bÀttre, precis som han sjÀlv. För varje dag de tillbringade tillsammans, varje timme, varje minut, vÀxte de. De lÀrde kÀnna varandra, och Àven om de trodde att de redan visste allt om den andre dök det stÀndigt upp nya, behagliga överraskningar. Nu var de nÀstan perfekta i sin tvÄsamhet; onÄbara och skyddade frÄn omvÀrlden. De hade sina strategier för att ta sig igenom vardagen och den bÀsta var vetskapen om att de enda som betydde nÄgonting var Jakob och Hiroko. De var tillsammans och de visste att det inte fanns nÄgonting som skulle kunna skilja dem Ät.

17


3

”LĂ€get?” Jakob nickade Ă„t sin researcher Lionel nĂ€r han stĂ€mplade in ett par minuter efter midnatt. Kontoret de delade var enkelt, med ett lĂ„ngt skrivbord, fyra datorskĂ€rmar och ett litet fönster ut mot Columbus Avenue. ”Det Ă€r lugnt. Bara inslag om stormen och vi har redan allt material vi behöver.” Lionel, som var ett par Ă„r ifrĂ„n att gĂ„ i pension och egentligen överkvalificerad för sitt jobb, öppnade ett par filmade sekvenser pĂ„ en av skĂ€rmarna. ”Det kommer bli en lugn kvĂ€ll”, fortsatte han. Med blicken fĂ€st vid videosnuttarna frĂ„n nattens storm slog sig Jakob ned i kontorsstolen bredvid Lionel. De tvĂ„ kollegorna var ett bra team, och rĂ€tt lika varandra trots att de kom frĂ„n sĂ„ olika vĂ€rldar. Lionel var född och uppvuxen i Harlem, dĂ€r han fortfarande bodde i den brownstone han köpt tillsammans med sin hustru Kim pĂ„ den tiden dĂ„ ingen trodde att slummen bara nĂ„gra Ă„rtionden senare skulle bli ett av Manhattans mest eftertraktade grannskap. Huset var Ă€ven anledningen till att han nu jobbade som researcher, trots att han mycket vĂ€l skulle kunna vara en senior eller till och med exekutiv producent. Lionel hade redan dragit sig tillbaka. Nu jobbade han det lugna nattskiftet i vĂ€ntan pĂ„ att pensionen skulle börja utbetalas. I samma veva skulle huset sĂ€ljas för en vinst pĂ„ drygt fem miljoner dollar. Efter det skulle han och frugan börja leva livet och göra alla de dĂ€r sakerna de alltid drömt om – fritidshus i Key West, kryssning över Atlanten, vinresa genom Italien. Jakob sjĂ€lv var lĂ„ngt ifrĂ„n att kunna köpa en lĂ€genhet, Ă€n mindre ett hus. Han ville stanna pĂ„ Manhattan, sĂ„ de billigare omrĂ„dena 18


pĂ„ andra sidan East River var inget alternativ. Det hĂ€nde att han blev avundsjuk pĂ„ Lionel, men nĂ€r han drog sig till minnes allt hans vĂ€n och kollega tvingats genomlida som afroamerikansk man i New York pĂ„ sextio-, sjuttio- och Ă„ttiotalet försvann avunden illa kvickt. DĂ„ hade Harlem varit en farlig plats med knarkhandel och gĂ€ng. Lionel hade inte haft rĂ„d att köpa hus nĂ„gon annanstans, dĂ€rför blev kvarteren norr om Central Park hans grannskap. PĂ„ den tiden var Ă€ven omrĂ„det kring kontoret ett ruffigt grannskap och det hĂ€nde att Lionel berĂ€ttade historier om hur TV-stationens anstĂ€llda bevĂ€pnade med sig baseballtrĂ€n som skydd nĂ€r de gick till och frĂ„n jobbet. Nere pĂ„ Columbus Avenue, dĂ€r turisterna nu strosade mellan gemytliga restauranger och mĂ€rkesbutiker hade langarna stĂ„tt pĂ„ rad och det hörde inte till ovanligheterna att personalen pĂ„ ABC News utsattes för rĂ„nförsök efter en lĂ„ng dag pĂ„ jobbet. Men nu var det annorlunda. ”Skönt”, sa Jakob. ”Jag gillar nĂ€r det Ă€r lugnt.” För bara nĂ„gra Ă„r sedan hade det varit tvĂ€rtom. DĂ„ hade Jakob föredragit att saker och ting gick snabbt, att det var hetsigt och stressigt. Men det var dĂ„. Nu var han en helt annan person. Ett bryskt uppvaknande hade fĂ„tt honom att inse vad som betyder nĂ„got hĂ€r i livet – kĂ€rlek, frid och ro. Inte vansinneshets efter dollartecken och rampljus. Det var Ă€ven en av huvudanledningarna till varför han tyckte sĂ„ bra om Lionel – den gamle visste vad som var viktigt. Han prioriterade och sĂ„llade bort alla dummerjönsar som gjorde livet svĂ„rt med sina eviga begĂ€r och det dĂ€r jag, jag, jagandet genom karriĂ€ren. Förmodligen var det tack vare uppvĂ€xten i New York under de ruffiga Ă„rtiondena. Han hade sett hur lĂ€tt det kunde vara att mista livet, hur skört och kort det var. SĂ„ han hade valt att göra tillvaron sĂ„ behaglig som möjligt, vilket innebar fast anstĂ€llning och sysslor som han kunde lĂ€mna bakom sig efter en avslutad Ă„ttatimmarsdag. De som prioriterade karriĂ€ren tillbringade upp till arton timmar pĂ„ kontoret och den lilla fritid de hade vigdes Ă„t möten och luncher i syfte att klĂ€ttra uppĂ„t. Lionel föraktade allt de stod för. ”Samma hĂ€r”, svarade Lionel. ”SĂ„, hur var helgen?” ”Lugn. Jag gick inte ut förrĂ€n i morse. Vi hade laddat upp med 19


kallskuret, ost och bröd, sĂ„ det gick ingen nöd pĂ„ oss.” Jakob sörplade pĂ„ dagens första och bĂ€sta kopp kaffe medan de smĂ„pratade och gick igenom nattens stundande övningar. Han behövde koffeinet för att hĂ„lla sig vaken. Det var hans enda gift nuförtiden. Till skillnad frĂ„n sina amerikanska kollegor var Jakob en storkonsument av kaffe, minst fem koppar per skift. Ett, för honom, normalt intag som resten av kontoret ansĂ„g skyhögt. Utanför kontorsdörrens fönster rusade kollegor fram och tillbaka som om de tiodubblat Jakobs koffeinintag. De skrek, hĂ€rjade och stressade som om det inte fanns nĂ„gon morgondag. Jakob strĂ€ckte pĂ„ sig och tĂ€nkte pĂ„ hur skönt det var att inte lĂ€ngre vara en av dem. Hur skönt det var att sova, att Ă€lska, att inte behöva vara rĂ€dd. Han tĂ€nkte pĂ„ hur skönt det var att han anammat Lionels filosofi betrĂ€ffande karriĂ€ren. ”Det Ă€r rĂ€tt sĂ€tt att rida ut en storm”, sa Lionel. Även han strĂ€ckte ut sig i kontorsstolen. ”Vi satt hemma vi med. Vi och resten av New York. Minns du senaste gĂ„ngen vĂ€dret lamslog hela stan? För tre Ă„r sedan. NĂ€r det vrĂ€kte ned snö.” Jakob nickade. Visst mindes han. Det var vintern mamma dog. Vintern han tog sitt pick och pack och lĂ€mnade tidningsredaktionen utan att Ă„tervĂ€nda. Vintern han nĂ€stan söp ihjĂ€l sig. Vintern Hiroko rĂ€ddade hans liv. Vintern han rĂ€ddade livet pĂ„ Hiroko. DĂ„ hade han varit en av dem han precis sett stressa förbi ute i korridoren. Han hade smitt planer och vrĂ€kt bĂ„de mĂ€nniskor han hatade och mĂ€nniskor han Ă€lskade Ă„t sidan för att ta sig uppĂ„t. Hela tiden uppĂ„t. Det var den enda riktningen som existerade. DĂ„ var han en person han föraktade. En person som inte kunde se sig sjĂ€lv i spegeln utan att kĂ€nna avskyns beska smak lĂ„ngt bak i munnen. Han ljög och bluffade. AnvĂ€nde sig av undanflykter för att slippa ta ansvar för det som egentligen betydde nĂ„gonting; familjen, hĂ€lsan, kĂ€rleken och tryggheten. Det enda som existerade var karriĂ€ren. Luncherna och middagarna, lismandet och fejkandet. Leken. Men allt rasade samman den dĂ€r vintern dĂ„ det öste ned snö. Det var dĂ„ Jakob vaknade upp och hatade mĂ€nniskan han hade blivit; en avskyvĂ€rd person som inte brydde sig om nĂ„gon annan Ă€n sig sjĂ€lv. 20


Jakob mĂ„ste ha gjort en min utan att veta om det, för samtidigt kom Lionel pĂ„ vad han precis sagt. ”Oh, förlĂ„t Jakob. Det dĂ€r var dumt sagt av mig. Jag menade inte att röra upp gamla minnen.” Jakob viftade med handen. ”Ingen fara det blir lĂ€ttare och lĂ€ttare att prata om det för varje dag som gĂ„r.” Det hĂ€r var bara en av Lionels alla egenskaper som Jakob gillade – han brydde sig om andra. Inte som de andra pĂ„ kontoret, vars sjĂ€lviskhet tycktes vara en sjĂ€lvbevarelsedrift. Det hĂ€nde att Lionel berĂ€ttade historier som fick verkligheten att blekna. Historier dĂ€r framgĂ„ngsrika personer, mĂ€nniskor som i TV-rutan satt och berĂ€ttade för USA vad de skulle tycka och tro, betedde sig som femĂ„ringar i en vĂ€rld av kokain, otrohet, förnedring och förtryck. NĂ€r Jakob en gĂ„ng frĂ„gat varför Lionel valt att ta ett steg tillbaka och arbeta som researcher hade han fĂ„tt det enkla svaret: Jag vill inte bli som dem. Jakob förstod vad Lionel menade. De arbetade i en bransch dĂ€r man inte kommer lĂ„ngt med nĂ„got sĂ„ enkelt som vassa armbĂ„gar. Det som krĂ€vs Ă€r istĂ€llet ett prickskyttegevĂ€r och en kniv av kirurgiskt stĂ„l. Ett verktyg för att ta hand om konkurrensen pĂ„ avstĂ„nd innan den ens blivit ett hot, och ett för att hacka kropparna till bitar för att visa efterlevande att man inte Ă€r nĂ„gon att djĂ€vlas med. Lionel ville inte bli som dem. Han hade sett tillrĂ€ckligt för att veta vad som Ă€r viktigt hĂ€r i livet och han hade insett det lĂ„ngt tidigare Ă€n Jakob. ”Det var samma vinter som Hirokos kusin mördades.” Jakob satt tyst en stund med kaffekoppen i handen. Han hade berĂ€ttat för Lionel vad som hĂ€nde den dĂ€r vintern ett par gĂ„nger och för varje gĂ„ng gick det lĂ€ttare. ”Mamma dog pĂ„ nyĂ„rsdagen och jag var hĂ€r i USA istĂ€llet för att vara vid hennes sida i Sverige. Jag gjorde helt fel prioriteringar. Ett par veckor senare dog Hirokos kusin i den dĂ€r jĂ€vla skottlossningen. Jag fattar inte hur vi lyckades ta oss igenom det.” ”Ja, det Ă€r oförstĂ„eligt.” Lionels röst var rosslig, han svalde tungt innan han tog till orda pĂ„ nytt. ”Men ni Ă€r starka, du och Hiroko. Ni har lyckats bygga upp era liv igen och ni har varandra. Det gör 21


allt sĂ„ mycket lĂ€ttare.” Jakob stirrade pĂ„ skĂ€rmen framför sig, dĂ€r bilder frĂ„n gĂ„rdagens storm flimrade förbi. TrĂ€d som blĂ„st omkull, spruckna fönsterrutor och hus som kollapsat. Stormen hade slitit sönder New York, utmanat staden att visa vad den tĂ„l, lĂ€mnat Ă€rr som skulle komma att ta flera Ă„r att lĂ€ka. Folk hade förlorat allt – hem, vĂ€nner, familj och inkomst. Efter mammas död hade skuldkĂ€nslorna tagit över totalt. NĂ€r hon var sjuk och sakta tynade bort hade Jakob valt att inte besöka henne. Bortförklaringarna och ursĂ€kterna hade haglat, men verkligheten var den att han inte ville se mamma dö. Han vĂ„gade inte. Det var sĂ„ mycket enklare att begrava sig i arbete, whiskey och den dĂ€r falska Ă€ran som kom av att skriva prisbelönta reportage. Jakob hade levt i en lĂ„tsasvĂ€rld. Han hade intalat sig sjĂ€lv att karriĂ€ren var viktigare Ă€n nĂ„gonting annat, att han skulle kunna ta tag i det riktiga livet nĂ€r han vĂ€l var etablerad. Men sanningen var den att han bara gömt sig. Han hade stuckit huvudet i sanden och lĂ„tsats som om ingen ondska existerade. Och det var dĂ„ livet sprang ifrĂ„n honom. För Hiroko hade det varit tvĂ€rtom. NĂ€r hennes kusin blev ett av trettioĂ„tta offer under skottlossningen pĂ„ Pensacola State University var hon den enda i familjen som befann sig i USA – resten var hemma i Japan. Det var en av landets vĂ€rsta skolskjutningar och Hiroko tvingades ordna allt det som dök upp i efterdyningarna av kusinens död. Avsluta bankkonton, stĂ€da ur lĂ€genheten, stĂ€nga ned Facebook, Instagram, Twitter. VĂ€lja kista och skicka hem kroppen till Tokyo. Döden innebar fler uppgifter Ă€n hon kunnat ana och hon var tvungen att fixa allt utan att ha nĂ„gon att luta sig mot. Hon hade varit ensam. De tvĂ„ kusinerna hade stĂ„tt varandra nĂ€ra, som systrar. Hiroko var stark men nĂ€r allt var avklarat bröt hon samman. Hon lĂ„ste in sig i sin lĂ€genhet och bara grĂ€t. Hon försökte förstĂ„ vad som hĂ€nt, försökte förtvivlat hitta en logisk förklaring, men förgĂ€ves. Ett par mĂ„nader senare sprang hon och Jakob pĂ„ varandra som av en slump. Det var nĂ„got halvĂ„r efter att de trĂ€ffats den dĂ€r första 22


gĂ„ngen dĂ„ hon nĂ€stan spytt pĂ„ honom. De var skuggor av sina forna jag; bleka, urvattnade och sĂ„ trötta att de bara ville dö. Men de förenades i sorgen och hjĂ€lpte varandra tillbaka till livet och verkligheten. ”Hiroko rĂ€ddade livet pĂ„ mig”, sa Jakob efter en stunds tystnad. ”Hon fick mig att förstĂ„ mig pĂ„ vĂ€rlden igen.” ”De gör gĂ€rna det, kvinnorna. Utan dem Ă€r vi inte mycket vĂ€rda.” Jakob log Ă„t Lionels ord. Ytterligare en kvalitet han gillade hos den gamle mannen – han sa klyschor helt utan ironi. ”Du Ă€r klok, min vĂ€n.” ”Jag vet, jag vet.” Natten fortskred precis som Lionel förutspĂ„tt att den skulle, lugnt utan nĂ„gra större hĂ€ndelser. Jakob skrev ett par korta nyhetsinslag som skickades ivĂ€g till en redigerare och ett par timmar senare kom de tillbaka för hans slutliga OK innan de kablades vidare till kontrollrummet dĂ€r de fĂ€rgjusterades innan sĂ€ndning. Allt gick pĂ„ rutin. Under nattens gĂ„ng höll Lionel ett vakande öga pĂ„ diverse flöden frĂ„n nyhetsbyrĂ„erna runtom i vĂ€rlden. Inte mycket av intresse hĂ€nde dĂ€r ute, men nĂ„gon gĂ„ng efter sju pĂ„ morgonen, strax innan det var dags att gĂ„ hem, puffade han till Jakob pĂ„ armen. ”Du, Jakob.” Jakob som slumrade i kontorsstolen vaknade och gĂ€spade. ”Vad Ă€r det?” ”Hade inte du en mentor nĂ€r du flyttade hit för att gĂ„ pĂ„ college?” Jakob plockade upp glasögonen och strĂ€ckte pĂ„ sig. ”Ja, Börje Andersson. Varför undrar du det?” ”Vad var hans nom de plume?” ”Bergdahl, hur sĂ„?” Lionel vĂ€nde sig mot Jakob, han pekade pĂ„ datorskĂ€rmen dĂ€r nyheten precis dykt upp i flödet. ”Bergdahl har dött.”

23


4

Luften runt den röda stugan med de vita knutarna var grĂ„. Dimman var ett med molnen. Höstens alla fĂ€rger som under klara dagar sken likt en regnbĂ„ge var urvattnade och bleka. Det var kallt och fuktigt, precis som det varit den senaste mĂ„naden, precis som det alltid var i Bergslagen den hĂ€r tiden pĂ„ Ă„ret. Det rök om luften nĂ€r Sven andades ut. Han hade varit utomhus hela dagen, hĂ„ret var vĂ„tt som efter en dusch. Inte för att han duschade vidare ofta – han hade viktigare saker för sig. PĂ„ fötterna satt ett par stövlar, sĂ„ gamla att gummit börjat spricka vid vaden, men de höll fötterna torra och det var det som rĂ€knades. Svens byxor hade Ă€ven de nĂ„gra Ă„r pĂ„ nacken. De var frĂ„n tiden vid Nora Kommun, dĂ€r han jobbat för parkförvaltningen, rĂ€fsat löv och klippt grĂ€s. Ett trevligt jobb som tyvĂ€rr bara varade nĂ„gra mĂ„nader. Femton Ă„r sedan var det och han hade inte haft nĂ„got jobb sedan dess. Inte innan heller för den delen. Det var svĂ„rt att fĂ„ jobb som stum. NĂ€r Sven var sex Ă„r gammal skar de bort en stor bit av hans tunga. Sven mindes inte riktigt vad som hade hĂ€nt, men han kom ihĂ„g smĂ€rtan. Ibland nĂ€r han sov kom minnena tillbaka. DĂ„ visste han exakt hur det hade gĂ„tt till. Det var som att se en skrĂ€ckfilm. Men nĂ€r han vaknade var allting borta igen, alla minnen var suddiga. Fast han kunde nĂ€stan kĂ€nna den metalliska smaken av blodet som fyllde munnen den dĂ€r dagen för sĂ„ lĂ€nge sedan. Nu hade han bara en konstig stump kvar i kĂ€ften. Sven kunde fortfarande prata, men det lĂ€t konstigt, sĂ„ de senaste sextio Ă„ren hade han bara pratat med mamma. Hon var den enda som visste hur han lĂ€t, ingen annan. Svens orangea Helly Hansen var smutsig och lika vĂ„t som hĂ„ret, 24


fukten letade sig genom fibermaterialet Ànda in till huden. Sven Ängrade att han inte tagit pÄ sig mer Àn bara en T-shirt under glesbygdskavajen. Han önskade att han hade pÄ sig en skjorta, eller Ätminstone den tunna vÄrjackan som hÀngde i farstun. Fast mamma hade sagt att den fick han bara ha pÄ sig om vÄren, sÄ det var lika bra att den hÀngde kvar. Han skulle ÀndÄ bli varm snart. Det blev han alltid nÀr den hÀr dagen var över. En gÄng varje Är, Ànda sedan han var liten. Sven la armarna i kors över bröstet i ett försök att vÀrma sig. Hans bröstkorg var massiv. En riktig jÀtte var han, minst dubbel sÄ stor som mamma. I ögonvrÄn sÄg han att hon fortfarande stod i fönstret och kikade ut bakom gardinen. Hela morgonen hade hon stÄtt dÀr och tittat pÄ honom medan han vankade av och an över gÄrdsplanen. Han lÄtsades inte om att han sÄg henne, utan fortsatte bara att stappla fram och tillbaka. Sven hade svÄrt att gÄ. Musklerna var det inget fel pÄ, men det var lite sisÄdÀr med balansen. Det blir gÀrna sÄ nÀr man inte har nÄgra tÄr. Blicken sökte sig över backen, över multnande löv och döende grÀs. Det var kallt ute, men en sömnig daggmask hade trotsat kylan och letat sig upp till ytan. Sven böjde sig ned och plockade upp masken. Han tappade den, men försökte igen. Sven hade problem med motoriken. Det blir gÀrna sÄ nÀr man knappt har nÄgra fingrar kvar. NÀr han vÀl fÄtt upp masken i handen plockade han morakniven ur bÀltet och skar den slingrande kroppen mitt itu. Inte pÄ mitten, utan frÄn huvud till rumpa. Eller huvud till huvud, eller rumpa till rumpa. Det Àr svÄrt att veta vad som Àr vad pÄ en mask. Den avlÄnga kroppen vred sig nÀr den klövs i tvÄ smala delar, fortsatte att slingra sig i maskbajset som rann ut. Sven granskade den och stönade. Han sÄg med ens att den inte skulle fungera. Men det var vÀrt ett försök. NÄvÀl. Han slÀngde masken och fortsatte att leta.

25


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.