°
° NAGON MASTE STOPPA
av
CA LEB K R I SP
Illustrationer av
BA R BA R A C A N T I N I
Översatt av Utgiven av
L EN A K A R L I N
MODER N I STA
i Stockholm
°
° NAGON MASTE STOPPA
Av
»V
ad har du åt oss den här gången då, Ivy?«
Jag klappade på min klänningsficka. »›Blomblad i vin-
den‹. Den är kolossalt gripande – en massa om att falla död ner och föras bort av en varm vindpust.« Ezra Snagsby nickade, och hans bulldoggskinder flaxade magnifikt. »Utmärkt.« Sedan kikade han lite ängsligt på mig under de buskiga ögonbrynens oansade djungel. »Du läser väl som det står, eller hur, Ivy?« »Javisst, kära du. Vartenda trist ord.« Han nickade igen – men den här gången åt mor Snagsby, som var förskräckligt värdig. Inte ens när droskan körde över en grop i vägen, så att vi alla skumpade runt som
C A L E B
K R I S P
trasdockor, rubbades mor Snagsby mer än högst någon centimeter. »Jag har miss Carnage att tacka för ›Blomblad i vinden‹«, sa jag och slätade till min finaste kungsblå klänning (med vitt midjeband). »Hon tog över efter att mr Abercrombie försvann – man såg honom senast någonstans mellan de grekiska gudasagorna och den franska skönlitteraturen. Mycket mystiskt, alltihop. Miss Carnage har bara arbetat på biblioteket i några veckor, men hon är redan kolossalt förtjust i mig.« »Mycket intressant, Ivy«, sa Ezra med en djup suck. Han lutade huvudet mot droskans vägg. De tunga ögonlocken gled ihop. Den gamle mannen började nästan omedelbart snarka. »Snabbare, kusk!« gastade mor Snagsby och dunkade parasollet i drosktaket. »Vi har inte hela dagen på oss!« Fram till att miss Frost för tre månader sedan skickade mig till London för att bo hos paret Snagsby hade jag inte så stor erfarenhet av att vara någons dotter. Min riktiga mor mindes jag inte alls. Jag visste bara att hon var död. Att miss Frost hittat mig av en slump, hopkrupen i hennes kalla, livlösa famn, inne i ett kusligt hus. Men det har visat
Någon måste stoppa Ivy Pocket
sig att jag har en naturlig fallenhet för det. Mor Snagsby stack ut huvudet genom fönstret. »Ni har en piska, karl – använd den!« gormade hon. »Eller måste jag komma upp och göra det själv?« Paret Snagsby var förtjusande människor. Uråldriga. Huvuden som lätt kantstötta meloner. Matchande pucklar på ryggen. Men underbart tillgivna. Ofantligt kramiga. Deras dotter, Gretel, gick på flickskola i Paris, så de hade oceaner av kärlek att ösa över mig. Man kan gott påstå att jag var deras hjärtegryn. Deras solstråle. »Sluta kisa, unga dam!« fräste mor Snagsby och gav mig en sträng men hjärtlig blick. »Du ser lika opålitlig ut som en ficktjuv.« Mor Snagsby var alltid frikostig med små moderliga visdomsråd och ömhetsbetygelser. Påpekade ofta vad jag skulle kunna göra för att bli en bättre person. Eller mindre förskräcklig. Vilket var snällt och omtänksamt av henne. »Sitt rak i ryggen«, beordrade hon. »När en flicka inte har blivit välsignad med vackra drag eller glansigt hår måste hon odla andra kvaliteter – som god hållning, konversationsförmåga och ett oklanderligt sätt.« »Och du kan verkligen konsten att använda dem på
C A L E B
K R I S P
bästa vis, kära du«, sa jag med mitt allra mest medkännande leende. »Ditt generösa bruk av puder är fantastiskt att se. Aldrig förr har någon åstadkommit så mycket med så lite.« Mor Snagsby ruskade på huvudet som om jag vore komplett imbecill. »Vad i hela fridens namn tänkte miss Frost när hon lämnade av dig på vår förstutrapp?« »Miss Frost är en makalös person«, svarade jag. »På något sätt förstod hon att vi skulle passa perfekt för varandra.« Mor Snagsby skakade på huvudet igen, antagligen för att hålla tillbaka de glädjetårar som annars skulle välla ur hennes små pepparkornsögon och dränka oss alla. Paret Snagsby nämnde så gott som aldrig miss Frost. De kände henne knappt och trodde att hon var någon sorts kringresande guvernant. På något vis hade miss Frost fått reda på att de önskade sig en dotter. De frågade aldrig hur jag lärt känna henne eller varför jag befunnit mig på Butterfield Park. Faktum var att de inte tycktes vara det minsta intresserade av hur mitt liv sett ut innan jag flyttade in hos dem. »Ordna till flätan«, sa mor Snagsby. »Ditt hår ser ut som om du har varit ute i full storm.«
Någon måste stoppa Ivy Pocket
»Vilket dessutom stämmer«, sa jag och började fläta om håret. »Medan jag var ute i morse och hämtade mjölk, köpte bröd och bacon till er frukost och lämnade era skor hos skomakaren kom en alldeles våldsam vindpust farande. Jag såg en fruktförsäljare lyfta från marken och vräkas mot en droska på gatan. Den arme mannen gick sönder i tre bitar. Ytterst tragiskt.« »Vilket nonsens«, morrade mor Snagsby. »Inte för honom«, sa jag allvarligt. »Och tänk bara på hans fru och deras elva barn.« Paret Snagsby kände inte till något om Klockdiamanten. Det var förfärligt frestande att berätta – hemligheten var ju lika smaskig som otäck – men jag hade lovat miss Frost. Dessutom var paret Snagsby enkla människor, med lika mycket världsvana som ett par förlorade ägg. Om de visste att jag hade på mig ett ovärderligt och livsfarligt halsband skulle de bli skräckslagna. »Det här är ingen nöjestur i parken«, hojtade den gamla geten. »Sätt fart!« Vi hade ganska bråttom. Och orsaken till allt – min blå finklänning, dikten i fickan och måttbandet runt Ezras magra hals – var ett dödsfall. Paret Snagsby livnärde sig