9789127141636

LOIS LOWRY är född 1937 på Hawaii. Hon har skrivit mer än trettio böcker för barn och unga och har i sitt hemland USA belönats med många litterära priser.

För Den Utvalde, den första boken i denna serie, fick hon ta emot The Newbery Medal.

Pressröster om Blå tråd: Lowry är en mästare på att skapa världar och hennes skildring av en framtida civilisation hör till hennes starkaste verk. BOOKLIST De oförglömliga karaktärerna och deras kamp i en karg och oförlåtande

LOIS LOWRY BLÅ TRÅD

KIRA växer upp i ett inskränkt och brutalt samhälle där de sjuka och svaga lämnas att dö. Hon är född med ett deformerat ben och efter moderns död tvingas hon kämpa för rätten till sitt liv. Hopp finner hon i vänskapen med gatpojken Matt och den mystiska talang som göms i hennes broderier – en förmåga att brodera framtiden. Men det är en gåva som många vill dra nytta av och som innebär ett stort ansvar.

När Kira hamnar i maktens tjänst ställs hon inför sitt livs svåraste val.

BLÅ TRÅD LOIS LOWRY

värld stannar länge kvar hos läsaren. SCHOOL LIBRARY JOURNAL

ISBN 978-91-27-14163-6

9 789127 141636

Lowry_Blå tråd_omslag.indd Alla sidor

2015-03-04 15:53

Bl책 tr책d text.indd 6

2015-02-05 17:17

1

”Mor?” Det kom inget svar. Hon hade inte väntat sig det.

Hennes mor hade varit död i fyra dagar nu, och Kira förstod att det som ännu var kvar av hennes ande var på väg att sväva bort. ”Mor.” Hon sa det en gång till, tyst, till det som gav sig av, vad det nu var. Hon tyckte att hon kände hur det tog avsked, på samma sätt som man känner hur vinden viskar tyst om natten.

Nu var hon alldeles ensam. Kira kände sig övergiven, rådvill och mycket sorgsen.

Det här hade varit hennes mor, den varma och levande kvinnan som hetat Katrina. Och så, efter en kort tids oväntad sjukdom, hade det blivit Katrinas kropp, där hennes ande fortfarande dröjde sig kvar.

Efter fyra solnedgångar och fyra soluppgångar var även anden borta. Det var bara en kropp. Grävare skulle komma och strö ett lager jord över kroppen, men trots det skulle de klösande, glupska varelser som kom om natten äta på den. Sedan skulle benknotorna skingras, vittra sönder, multna och bli en del av jorden.

Kira torkade hastigt sina ögon, som plötsligt fyllts av tårar. Hon hade älskat sin mor och skulle sakna henne 7

Blå tråd text.indd 7

2015-02-05 17:17

fruktansvärt mycket. Men det var dags för henne att ge sig av. Hon körde ner sin käpp i den mjuka jorden, tog stöd mot den och hävde sig upp.

Hon såg sig osäkert omkring. Hon var ännu ung och hade inte upplevt döden förut, inte i den lilla familj om två personer som hon och hennes mor hade utgjort. Naturligtvis hade hon sett andra utföra riterna.

Hon såg några av dem på det vidsträckta, stinkande Avskedets fält, där de satt hopkurade och vakade över kvardröjande andar. Hon visste att en kvinna som hette Helena var där och höll vakt medan anden lämnade hennes för tidigt födda spädbarn. Helena hade kommit till Fältet så sent som dagen innan. Över spädbarn behövde man inte hålla vakt i fyra dagar; deras bräckliga små andar, som nätt och jämnt hade hunnit anlända, svävade snabbt bort. Helena skulle alltså snart återvända till byn och sin familj.

Kira hade däremot inte längre någon familj. Och inte heller något hem. Kojan där hon bott med sin mor hade bränts ner. Så gjorde man alltid efter ett sjukdomsfall. Den lilla byggnaden, det enda hem Kira någonsin hade haft, var borta. Hon hade sett röken långt borta i fjärran när hon satt vid kroppen.

Samtidigt som hennes mors ande svävade bort såg hon också hur de förkolnade fragmenten av hennes barndom virvlade upp mot himlen.

Hon kände en liten ilning av rädsla. Rädsla var 8

Blå tråd text.indd 8

2015-02-05 17:17

alltid en del av människornas liv. Det var rädslan som fick dem att bygga sig tak över huvudet, skaffa mat och odla. Av samma anledning lade man upp förråd av vapen, att ha i beredskap. Det fanns rädsla för kyla, för sjukdom och svält. Det fanns rädsla för vidunder.

Och rädslan drev henne nu vidare, där hon stod och stödde sig mot käppen. En sista gång tittade hon ner på den livlösa kropp som en gång hade hyst hennes mor och grubblade över vart hon skulle ta vägen. ***

Kira funderade på om hon skulle bygga upp kojan på nytt. Om hon kunde få hjälp, vilket inte var så sannolikt, skulle det inte ta vidare lång tid att bygga en koja, särskilt inte nu på vårsommaren, då trädens grenar var böjliga och det fanns gott om tjock lera vid floden. Hon hade ofta tittat på medan andra byggde, och Kira insåg att hon förmodligen skulle kunna bygga något slags tak över huvudet åt sig själv.

Hörnen och skorstenen kanske inte skulle bli raka.

Det skulle bli besvärligt att bygga taket, eftersom det nästan var omöjligt för henne att klättra på grund av sitt onda ben. Men hon skulle lösa det. På något sätt skulle hon bygga en koja. Och sedan skulle hon komma på ett sätt att hanka sig fram.

Hennes morbror hade suttit i närheten av henne på 9

Blå tråd text.indd 9

2015-02-05 17:17

Fältet i två dagar, inte för att hålla vakt över sin syster Katrina, utan för att sitta tyst intill sin egen kvinnas kropp, den argsinta Solora, och deras nya spädbarn, som hade varit för litet för att hinna få ett namn.

Kira och hennes morbror hade nickat åt varandra till hälsning. Men han hade gett sig av när hans tid på Avskedets fält var över. Han hade battingar att se efter; han och Solora hade ytterligare två, utöver den som hade blivit hennes död. De andra var fortfarande små, deras namn var ännu enstaviga: Dan och Mar. Kanske skulle jag kunna ta hand om dem, tänkte Kira för ett ögonblick, i ett försök att hitta sin egen framtid i byn. Men redan när tanken glimmade till inom henne visste hon att det inte skulle tillåtas. Soloras battingar skulle skänkas bort, fördelas bland dem som inte hade några. Friska, starka battingar var värdefulla; om man uppfostrade dem rätt kunde de bidra till familjen och vara mycket åtråvärda.

Ingen skulle vilja ha Kira. Ingen hade någonsin velat ha henne, förutom hennes mor. Katrina hade ofta berättat för Kira om hennes födelse – en faderlös flicka med ett vanskapt ben – och hur hennes mor hade kämpat för att hon skulle överleva. ”De kom för att hämta dig”, sa Katrina, när hon om kvällen hemma i kojan viskade fram berättelsen för henne, alltmedan veden glödde i brasan. ”Du var bara en dag gammal, du hade ännu inte fått ditt 10

Blå tråd text.indd 10

2015-02-05 17:17

enstaviga spädbarnsnamn …” ”Kir.” ”Just det: Kir. De kom med mat till mig och skulle ta med dig till Fältet …”

Kira rös. Det var så man gjorde, det var så seden såg ut, det var barmhärtigt, att låta ett namnlöst, missbildat spädbarn återvända till jorden innan det hade uppfyllts av sin ande och blivit mänskligt. Men det fick henne att rysa.

Katrina smekte sin dotter över håret. ”De menade inget illa”, påminde hon henne.

Kira nickade. ”De visste inte att det var jag.” ”Det var inte du, inte än.” ”Berätta en gång till varför du sa emot dem”, viskade Kira.

Hennes mor suckade när hon mindes det. ”Jag visste att jag inte skulle få något mer barn”, framhöll hon. ”Vidundren hade tagit din far. Det hade gått flera månader sedan han gav sig av för att jaga utan att komma tillbaka. Så jag skulle aldrig mer föda.” ”Jodå”, tillade hon, ”de kanske skulle ha gett mig ett så småningom, ett föräldralöst barn att ta hand om. Men när jag höll dig i famnen – redan då, fast din ande ännu inte hade kommit och trots att ditt ben var felvänt så att man genast förstod att du aldrig skulle kunna springa – redan då var dina ögon klara. Och jag såg ett frö till något märkvärdigt i din blick. Och 11

Blå tråd text.indd 11

2015-02-05 17:17

dina fingrar var långa och välformade …” ”Och starka. Jag hade starka händer”, tillade Kira belåtet. Hon hade hört berättelsen så många gånger, och varje gång hon hörde den tittade hon stolt ner på sina starka händer.

Hennes mor skrattade. ”Så starka att de grep tag om min tumme, hårt, och inte släppte den. När jag kände det där hårda greppet kunde jag inte låta dem ta dig ifrån mig. Jag sa nej, helt enkelt.” ”De blev arga.” ”Ja. Men jag var bestämd. Och min far levde fortfarande, förstås. Han var gammal då, fyrstavig, och han hade under lång tid varit folkets ledare, överväktare.

De respekterade honom. Och din far skulle också ha blivit en mycket respekterad ledare om han inte hade dött på den långa jakten. Han hade redan blivit utvald till väktare.” ”Säg vad min far hette”, tiggde Kira.

Hennes mor log i skenet från brasan. ”Christopher”, sa hon. ”Det vet du.” ”Men jag tycker om att höra det. Jag tycker om att höra dig säga det.” ”Vill du att jag ska fortsätta?”

Kira nickade. ”Du var bestämd. Du envisades”, påminde hon sin mor. ”Men de tvingade mig ändå att lova att du inte skulle bli en belastning.”

12

Blå tråd text.indd 12

2015-02-05 17:17

”Det har jag väl inte varit?” ”Naturligtvis inte. Dina starka händer och ditt kloka huvud uppväger det lama benet. Du är en duktig och pålitlig hjälpreda i vävstugan; det säger alla kvinnorna som arbetar där. Och ett krokigt ben har ingen betydelse jämfört med din begåvning. Sagorna som du berättar för battingarna, bilderna du skapar med ord – och med garn! Som du sömmar! Det liknar ingen annan sömnad som folk någonsin har sett. Jag skulle aldrig ens komma i närheten!” Hennes mor hejdade sig. Hon skrattade. ”Nu får det vara nog. Du får inte lura mig att smickra dig. Glöm inte att du fortfarande är en liten flicka, och dessutom är du ofta olydig – så sent som i morse, Kira, glömde du att städa upp i kojan fast du hade lovat.” ”Jag ska inte glömma det i morgon”, sa Kira sömnigt och kröp ihop intill sin mor på den upphöjda sovmattan. Hon knuffade sitt vanskapta ben till rätta i en bekvämare ställning för natten. ”Det lovar jag.” ***

Men nu fanns det ingen som kunde hjälpa henne. Hon hade ingen familj längre, och hon var inte till någon särskild nytta i byn. Till vardags hjälpte Kira till i vävstugan, där hon tog vara på tyglappar och lump, men hennes vanskapta ben innebar att hon var mindre 13

Blå tråd text.indd 13

2015-02-05 17:17

värd som arbeterska och i framtiden även som maka.

Javisst, kvinnorna tyckte om de fantasifulla sagor som hon berättade för att roa otåliga battingar, och de beundrade de små sömnadsarbeten hon åstadkom.

Men allt det där var förströelser; det var inte arbete.

På himlen stod solen inte längre rakt över huvudet, utan nu kastade den skuggor av träden och törnebuskarna som växte i utkanten av Avskedets fält, och hon förstod att det var långt efter middagstid. I sin ovisshet hade hon dröjt sig kvar här för länge. Hon samlade omsorgsfullt ihop hudarna som hon sovit på dessa fyra nätter, då hon hade vakat över sin mors ande. Hennes eld hade förvandlats till kall aska, en svart fläck. Hennes vattenkärl var tomt, och maten var slut.

Stödd mot sin käpp linkade hon långsamt bort mot stigen som ledde hem till byn och klamrade sig fast vid ett litet hopp om att hon fortfarande skulle vara välkommen där.

Battingar lekte i utkanten av gläntan, de skuttade omkring på den mossklädda marken. Tallbarr hade fastnat på deras nakna kroppar och i deras hår. Hon log. Hon kände igen varenda en av de små. Där var den gulhårige sonen till hennes mors vän; hon mindes hans födelse för två midsomrar sedan. Och flickan vars tvilling hade dött; hon var yngre än den gulhårige och tultade bara omkring, men hon fnissade och tjöt tillsammans med de andra medan de lekte 14

Blå tråd text.indd 14

2015-02-05 17:17

tafatt. De små knattarna slogs och sparkades, de höll i leksakskäppar och fäktade med sina små knytnävar.

Kira mindes hur hon hade iakttagit sina barndomskamrater när de lekte sådana lekar och förberedde sig för vuxenlivets riktiga strider. Hon kunde inte vara med på grund av sitt ofärdiga ben, utan hade stått vid sidan om och avundsjukt tittat på.

Ett större barn, en pojke på åtta eller nio år som var smutsig i ansiktet och som ännu inte hade kommit i puberteten och fått sitt tvåstaviga namn, var i färd med att röja snårskogen och samla ihop kvistarna i knippen till späntved, och nu tittade han upp på henne.

Kira log. Det var Matt, som alltid hade varit hennes vän. Hon tyckte om Matt. Han bodde i det sanka, otrivsamma Träsket och var antagligen barn till en dragare eller grävare. Men han sprang omkring hur som helst i byn med sina oregerliga vänner, alltid med sin hund i hälarna. Han stannade ofta till, som nu, för att utföra någon syssla eller ett litet ärende i utbyte mot några slantar eller en godsak. Kira ropade en hälsning till pojken. Hundens krokiga svans, som var tovig av kvistar och löv, trummade mot marken, och pojken flinade brett till svar. ”Jaha, du e tebaks från Fältet”, sa han. ”Hur ä’re där? Va’ru rädder? Kom’re varelser om natten?”

Kira skakade på huvudet och log mot honom. De yngre, enstaviga battingarna fick inte besöka Fältet, 15

Blå tråd text.indd 15

2015-02-05 17:17

så Matt var förstås nyfiken och lite imponerad. ”Inga varelser”, lugnade hon honom. ”Jag hade en eld, och det skrämde bort dem.” ”Å hon Katrina, har hon lämna kroppen sin nu’rå?” frågade han på sin dialekt. Folk från Träsket var märkligt annorlunda. Man kände alltid igen dem på deras konstiga sätt att prata och deras oborstade sätt, och de flesta människor såg ner på dem. Men inte Kira. Hon var väldigt fäst vid Matt.

Hon nickade. ”Min mors ande är borta”, bekräftade hon. ”Jag såg när den lämnade hennes kropp. Det var som dimma. Den svävade i väg.”

Matt kom fram till henne, fortfarande med famnen full av kvistar. Han sneglade bedrövat på henne och rynkade på näsan. ”Eran koja är ruskit bränd”, sa han till henne.

Kira nickade. Hon visste att hennes hem hade blivit ödelagt, fast i hemlighet hade hon hoppats att hon hade fel. ”Ja”, suckade hon. ”Och allt som var där inne? Min ram? Brände de upp min sömnadsram?”

Matt såg bister ut. ”Ja försökte rädda grejer men nästan allting har brunni upp. Bara eran koja, Kira.

Inte som nä’re e en stor sjukdom. Denna gången va’re bara din mamma.” ”Jag vet.” Kira suckade igen. Förr i tiden hade det förekommit sjukdomar som spred sig från den ena kojan till den andra, och många dog. När det hände 16

Blå tråd text.indd 16

2015-02-05 17:17

brukade man anlägga en jättelik brand och därefter bygga upp allt på nytt, och det blev nästan feststämning med oväsendet från arbetarna som smetade våt lera på de nya byggnadernas hopfogade träväggar och metodiskt klappade den slät. Den brända lukten från elden hängde fortfarande kvar i luften medan man uppförde de nya kojorna.

Men i dag rådde det ingen feststämning. Här fanns bara de vanliga ljuden. Katrinas död hade inte förändrat något i människornas liv. Hon hade varit där. Nu var hon borta. Deras liv fortsatte.

Kira stannade till vid brunnen, fortfarande med pojken intill sig, och fyllde sitt kärl med vatten. Överallt hörde hon människor som grälade. Käbblet som steg och sjönk var ett ständigt pågående ljud i byn: de vresiga kommentarerna från män som tävlade om makten, det ettriga skrävlandet och pikarna från kvinnor som var avundsjuka på varandra och irriterade på battingarna som kinkade och gnällde vid deras fötter och ofta fick sig en spark för att de var i vägen.

Hon kupade handen över ögonen, kisade mot eftermiddagssolen och försökte hitta tomrummet där hennes egen koja hade legat. Hon tog ett djupt andetag. Hon skulle bli tvungen att gå långt för att samla ihop ungträd, och det skulle bli en mödosam uppgift att gräva upp lera vid flodstranden. Hörnbjälkarna skulle vara tunga att lyfta och besvärliga att släpa 17

Blå tråd text.indd 17

2015-02-05 17:17

med sig. ”Jag måste börja bygga”, sa hon till Matt, som fortfarande höll en bunt kvistar i sina sönderrivna, smutsiga armar. ”Vill du hjälpa till? Det skulle vara kul om vi var två.” ”Jag kan inte betala dig, men jag kan berätta nya sagor för dig”, tillade hon.

Pojken skakade på huvudet. ”Ja får stryk om ja’nte blir färdi me pinneveden.” Han vände sig om. Han tvekade lite och vände sig sedan mot Kira igen och sa med låg röst: ”Ja hörde hu’rom prata. Dom vill inte du ska va kvar. Dom tänker köra i väg dej, nu när din mamma e dö. Dom ha bestämt sej för å sätta ut dej på Fältet åt vidundrena. Dom prata om å låta dragarna ta’rej.”

Kira kände hur hennes mage knöt sig av rädsla.

Men hon försökte hålla rösten lugn. Hon behövde få information av Matt, och om han förstod att hon var rädd skulle han bli på sin vakt. ”Vilka är ’de’?” frågade hon i ett irriterat, högdraget tonfall. ”Dom däringa kvinnorna”, svarade han. ”Ja hörde hu’rom prata ve brunnen. Ja hade plocka träfliser på sophögen, å’rom märkte inte ens att ja lyssna. Men dom vill ha eran mark. Dom vill ha marken där eran koja låg. Dom tänker bygga en fålla där och stänga in battingarna å hönsena, så’rom inte måste springa efter dom jämt å ständit.”

Kira stirrade på honom. Det var skrämmande, 18

Blå tråd text.indd 18

2015-02-05 17:17

nästan ofattbart, att man kunde vara så grym på ett så lättvindigt sätt. För att kunna stänga in sina olydiga knattar och höns skulle kvinnorna köra ut henne ur byn och låta vidundren som låg på lur i skogen för att söka efter föda på Fältet sluka henne. ”Vem var det som talade ivrigast emot mig?” frågade hon efter en liten stund.

Matt tänkte efter. Han rättade till kvistarna som han höll i famnen, och Kira förstod att han ogärna ville bli inblandad i hennes problem och att han ängslades för sitt eget öde. Men han hade alltid varit hennes vän.

Till sist såg han sig omkring för att vara säker på att ingen tjuvlyssnade och sa namnet på personen som Kira skulle bli tvungen att strida mot. ”Vandara”, viskade han.

Det kom inte som någon överraskning. Ändå blev Kira modfälld.

19

Blå tråd text.indd 19

2015-02-05 17:17

2

Till en början var det bäst att låtsas att hon inte visste någonting, bestämde Kira. Hon skulle återvända till platsen där kojan som hon hade bott i med sin mor hade legat, och så skulle hon börja bygga upp den igen.

Kanske skulle kvinnorna som hoppades kunna jaga i väg henne bli avskräckta bara genom att se henne i arbete där.

Stödd mot sin käpp började hon bana sig väg genom den myllrande byn. Här och där hälsade folk på henne med en kort nick, men de var upptagna, alla höll på med sitt dagliga arbete, och artigheter ingick inte i deras skick och bruk.

Hon fick syn på sin morbror. Tillsammans med sin son Dan arbetade han i trädgården utanför kojan där han hade bott med Solora och battingarna. Ingen hade hållit efter ogräset medan hans hustru hade närmat sig nedkomsten, fött sitt barn och dött. Och sedan, medan han satt på Fältet med sin döda hustru och sitt döda barn, hade det gått ännu fler dagar och ogräset hade frodats. Störarna som bönorna slingrade sig kring hade vält omkull, och han var i färd med att ilsket resa upp dem medan Dan försökte hjälpa till, och den yngre battingen, flickan som hette Mar, satt och lekte 20

Blå tråd text.indd 20

2015-02-05 17:17

i jorden i utkanten. Medan Kira såg på daskade mannen till sin son hårt på axeln och skällde på honom för att han inte höll stören rakt.

Hon gick förbi dem och körde ner käppen stadigt i marken för varje steg och tänkte att hon skulle nicka om de visade att de såg henne. Men den lilla flickan som lekte i jorden bara gnällde och spottade; hon hade försökt smaka på några småstenar, så där som småbarn gör, och hade fått munnen full av äckligt grus.

Pojken, Dan, sneglade på Kira men visade inga tecken på att hälsa eller känna igen henne; han hukade sig efter sin fars slag. Mannen, hennes mors enda bror, tittade inte upp från sitt arbete.

Kira suckade. Han hade åtminstone hjälp. Om hon inte kunde värva sin lille vän Matt och några av hans kamrater skulle hon bli tvungen att göra allt arbete alldeles själv – bygga upp huset igen, sköta trädgården – under förutsättning att hon fick lov att stanna kvar.

Det mullrade i magen på henne, och hon insåg hur hungrig hon var. När stigen svängde efter en rad med små kojor närmade hon sig sitt eget ställe och fick syn på den svarta askhögen som hade varit hennes hem.

Av deras husgeråd fanns ingenting kvar. Men hon blev glad när hon såg att den lilla trädgården fanns kvar.

Hennes mors blommor stod fortfarande i full blom, och vårsommarens grönsaker mognade i solen. Tills vidare skulle hon åtminstone ha mat.

21

Blå tråd text.indd 21

2015-02-05 17:17

Eller skulle hon det? Medan hon stod där och tittade dök en kvinna upp ur en träddunge, kastade en blick på Kira och började sedan helt fräckt dra upp morötter i trädgården som Kira och hennes mor hade skött ihop. ”Sluta upp med det där! De är mina!” Kira skyndade sig fram så fort hon kunde och släpade sitt vanställda ben efter sig.

Kvinnan skrattade föraktfullt och släntrade där­ ifrån med händerna fulla av jordiga morötter.

Kira skyndade sig bort till det som återstod av trädgården. Hon ställde ifrån sig sitt vattenkärl på marken, drog upp några knölar, borstade av jorden och började äta. Eftersom hon och hennes mor inte hade haft någon jägare i familjen hade de inte ätit kött, utom de enstaka gånger då de lyckats fånga smådjur inne i byn. De fick inte ge sig ut i skogen och jaga, så där som männen gjorde. I floden fanns det gott om fisk som var lätt att fånga, och de kände inget behov av något annat.

Men grönsakerna var livsviktiga. Det var tur för henne, insåg hon, att trädgården inte hade blivit helt renplockad under hennes fyra dagar på Fältet.

När hon hade stillat sin hunger satte hon sig ner och vilade benet. Hon såg sig omkring. I utkanten av hennes mark, inte långt från askan, låg det en stapel med ungträd med borttagna grenar, som om någon 22

Blå tråd text.indd 22

2015-02-05 17:17

hade förberett sig för att hjälpa henne att bygga upp kojan igen.

Men Kira visste bättre. Hon reste sig upp och plockade avvaktande upp ett av de späda, böjliga ungträden från stapeln.

Vandara dök omedelbart upp från gläntan strax intill, och Kira förstod att hon hade stått där och väntat och tittat på henne. Kira visste inte var kvinnan bodde eller vilka hennes gubbe och hennes barn var. Hennes koja var inte en av dem som låg i närheten. Men alla i byn kände till henne. Folk viskade om henne.

Alla visste vem hon var och respekterade henne. Eller fruktade henne.

Kvinnan var lång och muskulös och hade långt, tovigt hår som var slarvigt tillbakastruket och ombundet med en rem i nacken. Hon hade mörka ögon, och hennes ogenerade stirrande stack hål på allt lugn som Kira hade känt. Det taggiga ärret som vanprydde hennes haka och som fortsatte ner längs halsen till den breda axeln påstods vara minnet av en sammandrabbning med en av skogsvarelserna för länge sedan. Ingen annan hade någonsin överlevt efter att ha blivit så illa klöst, och ärret påminde alla om Vandaras mod och styrka – och om hennes grymhet. Hon hade blivit angripen och klöst, viskade barnen, när hon försökte stjäla en nyfödd varelse från dess moders lya.

I dag, när hon stod där mitt emot Kira, beredde hon 23

Blå tråd text.indd 23

2015-02-05 17:17

sig återigen på att förgöra någons unge.

Till skillnad från skogsvarelsen hade Kira inga klor att slåss med. Hon grep hårt om sin träkäpp och försökte stirra tillbaka utan minsta antydan till rädsla. ”Jag har kommit tillbaka för att bygga upp min koja igen”, sa hon till Vandara. ”Din mark är borta. Den är min nu. De där ungträden är mina.” ”Jag hugger egna”, sa Kira undfallande. ”Men jag tänker bygga på den här marken. Det här var min fars mark innan jag föddes och min mors när han hade dött. Nu när hon är död är den min.”

Fler kvinnor dök upp ur de närmaste kojorna. ”Vi behöver den”, ropade en av dem. ”Vi tänker bygga en fålla åt battingarna av ungträden. Det var Vandaras idé.”

Kira tittade på kvinnan, som höll en liten unge hårt i armen. ”Det kanske är en bra idé”, svarade Kira, ”om ni vill stänga in era småttingar. Men inte på den här jorden. Ni kan bygga en fålla någon annanstans.”

Hon såg hur Vandara böjde sig ner och tog upp en sten som var lika stor som en battings knytnäve. ”Vi vill inte ha dig här”, sa kvinnan. ”Du hör inte längre hemma här i byn. Du är oduglig med det där benet.

Din mor skyddade dig jämt, men hon är borta nu. Du borde också ge dig av. Varför stannade du inte bara kvar på Fältet?”

24

Blå tråd text.indd 24

2015-02-05 17:17

Kira såg att hon var omringad av fientligt sinnade kvinnor som hade kommit ut ur sina kojor och tittade på Vandara som för att be om förhållningsorder och ledning. Hon upptäckte att flera av dem hade stenar i händerna. Om en sten kastades skulle det komma fler, det var hon säker på. De väntade allesammans på den första.

Vad skulle min mor ha gjort? tänkte hon febrilt och försökte hämta vishet ur det lilla fragment av sin mors ande som nu levde vidare i henne.

Eller min far, som aldrig fick veta att jag föddes? Hans ande finns också i mig.

Kira rätade på axlarna och tog till orda. Hon tvingade rösten att förbli stadig och försökte se alla kvinnorna i ögonen i tur och ordning. En del sänkte blicken och tittade i marken. Det var bra. Det betydde att de var svaga. ”Ni vet att vi måste vända oss till Väktarnas råd om det uppstår en dispyt i byn som kan leda till döden”, påminde Kira. Hon hörde en del instämmande mumlanden. Vandara höll fortfarande stenen hårt i handen, och hennes axlar var spända, beredda att kasta.

Kira tittade rakt på Vandara, men nu talade hon till de andra, hon behövde deras stöd. Hon vädjade inte till deras medkänsla, för hon visste att de inte hade någon, utan till deras rädsla. ”Kom ihåg att om en dispyt inte tas till Väktarnas 25

Blå tråd text.indd 25

2015-02-05 17:17

råd och det inträffar ett dödsfall …”

Hon hörde ett mummel. ”Om det inträffar ett dödsfall …”, hörde hon en kvinna upprepa i osäkert, ängsligt tonfall.

Kira väntade. Hon gjorde sig så lång och rakryggad hon bara kunde.

Till sist fyllde en kvinna i gruppen i resten av orden i regeln. ”Då måste den som vållade döden dö.” ”Ja. Den som vållade döden måste dö.” Andra röster upprepade samma sak. En efter en släppte de sina stenar. En efter en valde varje kvinna att inte bli den som vållar döden. Kira började slappna av en smula.

Hon väntade. Hon tittade.

Till sist var det bara Vandara som fortfarande höll sitt vapen i handen. Vandara blängde hotfullt på henne och böjde armbågen som inför ett kast. Men till slut släppte även hon sin sten på marken, med ett litet ofarligt kast mot Kira. ”Då tar jag med henne till Väktarnas råd”, tillkännagav Vandara för kvinnorna. ”Jag är beredd att bli hennes anklagare. Låt dem kasta ut henne.” Hon skrattade bistert. ”Onödigt att vi slösar bort ett liv för att bli av med henne. Före solnedgången i morgon kan den här jorden vara vår och hon vara borta. Hon kommer att sitta och vänta på vidundren på Fältet.”

Alla kvinnorna sneglade mot skogen, som nu låg i djup skugga: platsen där vidundren väntade. Kira 26

Blå tråd text.indd 26

2015-02-05 17:17

tvingade sig att låta bli att följa deras blickar.

Med samma hand som hade hållit i stenen smekte Vandara ärret på sin hals. Hon log elakt. ”Jag minns hur det var”, sa hon, ”att se sitt eget blod rinna ner på marken.” ”Jag överlevde”, påminde hon dem allihop. ”Jag överlevde tack vare min styrka.” ”Vid kvällsnatten i morgon, när hon känner klorna mot strupen”, fortsatte hon, ”kommer den här tvåstaviga fadäsen till flicka önska att hon hade dött av sjukdomen ihop med sin mor.”

Kvinnorna nickade instämmande, vände ryggen mot Kira och gick därifrån, medan de skällde och sparkade på de små battingarna de hade med sig. Solen stod lågt på himlen nu. De skulle ägna sig åt sina kvällssysslor och förbereda sig inför bymännens återkomst, då de skulle behöva mat och eld och få sina sår omlagda.

En kvinna skulle snart föda; kanske skulle det ske i kväll, och de andra skulle sköta om henne, dämpa hennes skrik och bedöma det nyfödda barnets värde.

Andra skulle para sig i kväll, skapa nya människor, nya jägare för framtiden i byn, när de gamla dog av skador och sjukdom och hög ålder.

Kira visste inte vilket beslut Väktarnas råd skulle fatta. Hon visste bara att oavsett om hon skulle stanna kvar eller ge sig av, oavsett om hon skulle bygga upp kojan på sin mors mark igen eller ge sig ut på Fältet 27

Blå tråd text.indd 27

2015-02-05 17:17

och möta de varelser som väntade i skogen, så skulle hon vara tvungen att göra det ensam. Dödstrött satte hon sig på den sotsvärtade jorden och inväntade natten.

Hon sträckte sig efter en träbit som låg i närheten och vände och vred på den, bedömde hur stark och rak den var. Om hon nu skulle få lov att stanna kvar, skulle hon behöva några bastanta stycken rejält virke till en koja. Hon skulle gå till timmerhuggaren som hette Martin. Han hade varit hennes mors vän. Hon kunde köpslå med honom, kanske erbjuda sig att dekorera ett tyg åt hans hustru i utbyte mot bjälkarna hon behövde.

Inför framtiden, för det arbete som hon trodde att hon kanske skulle kunna försörja sig på, behövde hon också några små, raka träbitar. Den här var för böjlig och dög inte, insåg hon, och släppte den på marken.

I morgon, om Väktarnas råd beslutade till hennes fördel, skulle hon leta efter den sortens virke hon behövde: korta, jämna stycken som hon kunde foga ihop i hörnen. Hon planerade redan att bygga en ny sömnadsram.

Kira hade alltid varit duktig på att använda sina händer. När hon ännu var en liten batting hade hennes mor lärt henne att handskas med en nål, att trä den genom ett vävt tygstycke och skapa ett mönster med kulörta trådar. Men plötsligt, helt nyligen, hade 28

Blå tråd text.indd 28

2015-02-05 17:17

hennes kunnande blivit något mer än bara begåvning.

I en enda häpnadsväckande explosion av skaparkraft hade hennes skicklighet nått långt bortom vad hennes mor hade lärt henne. Nu kände hennes fingrar, utan anvisningar eller övning, utan att tveka, hur de skulle tvinna och fläta och sy samman just de rätta trådarna för att åstadkomma mönster som flödade över i krevader av färger. Hon förstod inte hur den kunskapen hade kommit till henne. Men den fanns där, i hennes fingertoppar, och nu skälvde de lätt av iver att få komma i gång. Om hon bara fick lov att stanna kvar.

29

Blå tråd text.indd 29

2015-02-05 17:17

LOIS LOWRY är född 1937 på Hawaii. Hon har skrivit mer än trettio böcker för barn och unga och har i sitt hemland USA belönats med många litterära priser.

För Den Utvalde, den första boken i denna serie, fick hon ta emot The Newbery Medal.

Pressröster om Blå tråd: Lowry är en mästare på att skapa världar och hennes skildring av en framtida civilisation hör till hennes starkaste verk. BOOKLIST De oförglömliga karaktärerna och deras kamp i en karg och oförlåtande

LOIS LOWRY BLÅ TRÅD

KIRA växer upp i ett inskränkt och brutalt samhälle där de sjuka och svaga lämnas att dö. Hon är född med ett deformerat ben och efter moderns död tvingas hon kämpa för rätten till sitt liv. Hopp finner hon i vänskapen med gatpojken Matt och den mystiska talang som göms i hennes broderier – en förmåga att brodera framtiden. Men det är en gåva som många vill dra nytta av och som innebär ett stort ansvar.

När Kira hamnar i maktens tjänst ställs hon inför sitt livs svåraste val.

BLÅ TRÅD LOIS LOWRY

värld stannar länge kvar hos läsaren. SCHOOL LIBRARY JOURNAL

ISBN 978-91-27-14163-6

9 789127 141636

Lowry_Blå tråd_omslag.indd Alla sidor

2015-03-04 15:53