9789144112930

Socialitetens psykologi – språket som människans livsform

Lars-Erik Berg

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.

Studentlitteratur har både digital och traditionell bok­utgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 39268 ISBN 978-91-44-11293-0 Upplaga 1:1 © Författaren och Studentlitteratur 2018 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Jens Martin/Signalera Omslagsbild: Johnér/Caiaimage Printed by Eurographic Group, 2018

INNEHÅLL

Förord 9

Del I Agenda

1 Att förstå begreppet socialitet 13 Inledning 13 En uppfattning om begreppet socialitet 14 En diskurs om evolutionen och ”den mänskliga naturen” 16 En tes om språk och reflektion 20 Postludium 22 2 Den symboliska socialitetens grunder 27 Inledning 27 Socialitet, entydighet och förutsägbarhet 28 Socialiteten som mångtydig och oförutsägbar kraft 30 Summering 34 3 Den pågående evolutionen 35 Inledning 35 Vad är ett babiansamhälle? 35 Mamma−barn eller vad? 38 Empati i natur och kultur? 40 © F ö r fat ta r en oc h S t uden t li t t e r at u r

3

Innehåll

Animaliskt språk, medvetande, empati? 41 Animalisk fördomsfrihet? 45 Evolution eller socialisation? 47 Insekters socialitet 49 Evolution och språklig socialitet 51 Socialitet, språk och mening 54 Summering 56

Del II Reduktionismer

4 Mångfald av perspektiv 59 Inledning 59 Koka soppa på flera spikar – om olika vetenskapliga perspektiv på samma objekt 59 Från enkelriktad till flerfilig väg? 60 Exemplet adhd som enkelriktad eller flerfilig väg 63 Mellan människor och djur 66 Den symboliska socialiteten 68 Summering 69 5 Precisering och tematisering av ett perspektiv 71 Inledning 71 Arv och/eller miljö, nature or nurture, biologi eller socialitet 71 Interaktion – biologisk och/eller social 74 Att problematisera och generalisera sitt ämne 75 En pragmatisk inspiratör 77 Summering 80

4

© F ö r fat ta r en oc h S t uden t li t t e r at u r

Innehåll

Del III Biologins socialitet eller socialitetens biologi

6 Samarbete, språk och intelligens 83 Inledning 83 En psykets trojka? 83 Psykets sociala emergens 88 Social emergens som psykets befruktning 91 Syntes och analys 92 Känslornas syntes 93 Ekonomisk diskurs och evolutionsteori 95 Socialpsykologisk evolutionism 97 Summering 99 7 Hjärnan som nätverk 101 Inledning 101 Objektmedvetande och jag- eller självmedvetande 104 Nätverket som centrum 108 Språket som organisationsutvecklare och terapeut 109 Språket som ontologiskt grundvillkor 114 Summering 117 8 Socialitetens reduktion 119 Inledning 119 Biologisk och psykologisk reduktionism i modern tappning 121 Socialitetens nivåer – och reduktionismen kring dem 122 Psyke och biokemi 130 En hjärnskrynklande debatt? 133 Hjärnan som envåldshärskare 138 Summering 139

© F ö r fat ta r en oc h S t uden t li t t e r at u r

5

Innehåll

9 Socialitetens former 141 Inledning 141 Socialitetens spontana nivåer 142 Socialitet, vilja och medvetande 145 Socialiteten som villkor för Jaget 147 Summering 149 10 Om en behövd tvärvetenskap 151 Inledning 151 Socialpsykologi + neurovetenskap = sant? 152 Självbevarelsedrift är inte själviskhet 153 Biologisk interaktionism 157 Språklig interaktionism 161 Att urskilja gränser 165 Personlighetspsykologi? 167 Summering 168

Del IV Naturens och socialitetens dialektik

11 Språk, arv och miljö 173 Inledning: vokala gester och signifikanta symboler 173 Arv och/eller miljö, nature or nurture, neurovetenskap eller psykologi 175 Psykosocial deprivation ur helhetsperspektiv – nervsystem och upplevelse 177 Minded 179 Summering 181 12 Från paket till människa: hur Jerry blev en språklig person 183 Inledning 183 Jerry och hans värld 183 Jerry i svarsgesternas värld 186

6

© F ö r fat ta r en oc h S t uden t li t t e r at u r

Innehåll

Socialitetens väckarklocka 188 Medvetandet som emergent och reflexivt 191 Jerrys reflexivitet 193 Rytmen som signifikant symbolfunktion 194 Musik som prototypiskt språk 195 Summering 197 13 Symbolens och medvetandets grunddimensioner 199 Inledning 199 Villkor för symbolisering och medvetande 200 Har Jerry någon ”attityd”? 203 Rytmen håller livet samman 204 Psykets nödvändiga mångtydighet 208 Summering 215 14 Kan hundar skämmas? Om sociala känslor 219 Inledning 219 Reduktionism och separatism 221 Sociala känslor? 224 Skamkänslans biologiska reduktion 226 Skammens ordlöshet som diskurs 232 Känsla och tanke vid gränsen mellan biologi och socialpsykologi 237 Känslor och kognitiv utveckling 240 Neurovetenskapen som diskurs för skammens socialitet 244 Exkurs om diskurs och det dubbla tänkandet 246 Kognitiv pålagring på känslan 248 ”Kognifierade” emotioner 253 Den mänskliga skamkänslan – och flockdjurens 255 Bästa vännen? 258 Det evolutionsteoretiska misstaget 260 Skammen som känsla och kognition eller som övergripande identitet 266 Summering 267

© F ö r fat ta r en oc h S t uden t li t t e r at u r

7

Innehåll

15 Dödens epilog – sorgebearbetning som språklig socialitet 269 Avslutning 269 Referenslitteratur 275 Register 283

8

© F ö r fat ta r en oc h S t uden t li t t e r at u r

KAPITEL 3

Den pågående evolutionen

Inledning I tv-programmet Världens natur: den pågående evolutionen (SVT 2014-11-11, i Kunskapskanalen, repris 2017) fick man ”besöka” ett djursamhälle vid staden Taif i Saudiarabiens inland. Samhället består av en stor grupp mantel­ babianer som har bosatt sig i utkanten av Taif och där lever av avfall från människorna. Detta avfall ger ett överflöd av mat, och flocken är därför stor.

Programmet handlade väsentligen om hur detta djursamhälle utvecklade sig genom att det hade så speciella näringsförhållanden, vilket naturliga djursamhällen sällan har. Samhället utvecklade specifika och avvikande drag, som man i programmet framställde som effekter av en pågående evolution.

Vad är ett babiansamhälle?

Detta exempel med babianernas stora flock är i sig intressant ur evolutionsoch socialitetssynvinkel. Robin Dunbar (2003, 2014) har påvisat samband mellan gruppstorlek och hjärnans utvecklingsnivå. Människans hjärna klarar av en gruppstorlek kring 150 individer, med avseende på att hålla ordning på rangordning, familjetillhörighet med mera.1 Mantelbabianernas grupp överskrider i detta fall kraftigt den storlek som de brukar klara av.

Men de har god ordning och en funktionsindelning, där olika individer ägnar sig åt olika saker på ett funktionellt sätt. De fungerar helt enkelt 1 Detta är förstås något helt annat än de tusenhövdade hjordar som t.ex. gnuer och andra gräsätare bildar. Där är det inte fråga om att ha överblick över hela hjorden. En hjord är inte en grupp. Den är en massa utan särskilda ansikten och medlemmar. Detta gäller i än högre grad för stimfiskar, t.ex. sardiner, som bildar stim på flera miljoner individer.

© F ö r fat ta r en oc h S t uden t li t t e r at u r

35

del i Agenda

bättre och mer komplext än de egentligen har biologiska förutsättningar för att göra.

Att maten räcker till fler individer än babianerna själva sägs vara skälet till gruppstorleken. Men det är intressant också ur aspekter som socialitet och hjärna. Gruppens existens och välmåga visar ju att djurens hjärnor klarar av något som anses överskrida det normala för dem. Antalet individer i gruppen närmar sig det som är normalt för människan. Ingen har studerat eventuell förändring i hjärnan på just denna grupp apor, men saken vore värd att studeras, med tanke på den snabbt växande kunskapen om att varje individuell hjärna förändrar sig i relation till förändringar i miljön.

I gruppen sker något aldrig tidigare observerat: babianerna ”adopterar” valpar från förvildade hundar. Valparna kidnappas och uppfostras sedan i babianflocken. Orsakerna kan vara många, men en av dem är att babianhonor är mycket måna om sina ungar. Honor som har blivit utan unge blir stressade och försöker skaffa en unge. På vilket sätt som helst. Ensam hona ser andra honor som blir mammor. Socialiteten sätter igång ett urgammalt spel, påskyndat av impulser som har med reproduktionen att göra.2 Hundvalparna börjar leva babianliv. Det är i sig märkligt, eftersom vildhundar normalt har babianer på matsedeln; de är avsevärt större och är farliga rovdjur, ättlingar till den ras vildhundar som förr fanns i området.

Men det finns inga tecken på fientlighet mellan de två arterna, inte heller när det gäller vuxna hundar som har växt upp i babianflocken.

Det finns situationer då hundarna blir något helt annat än vanliga flockmedlemmar. Det händer till exempel när fiender som vill äta babianstek nalkas. En flock av ”äkta” vildhundar kommer till boplatsen och börjar jaga babianer. Det kan vara en flock på 5–10 hundar som ger sig på att försöka ta någon eller några babianer. De adopterade hundarna, färre i antal än den anfallande flocken, håller sig då mellan babianflocken och anfallarna och jagar trots sitt mindre antal de senare på flykten. Ingen rädsla kan spåras.

Stridsberedskapen är tydlig. De adopterade hundarna blir temporärt ”försvarssoldater”.

Hundar försvarar babianer − sina egna naturliga bytesdjur − mot andra hundar, som normalt sett skulle vara bundsförvanter i jakten på babianer.

2 Att honor stjäl varandras ungar är vanligt i djurvärlden. Det förekommer hos bl.a. får och katter.

36

© F ö r fat ta r en oc h S t uden t li t t e r at u r

3 Den pågående evolutionen

I ett fall får tittaren också se hur en stor och kraftig hyena jagas iväg av de betydligt mindre hundarna med sådan effektivitet att hyenan verkar vara helt panikslagen och flyr för livet, trots att den med lätthet kan krossa benen på första bästa anfallande hund med sina käftar, för att sedan krossa nästa anfallares ben lika snabbt.

När babianflocken ger sig iväg till soptippen med tre försvarshundar stannar några av de adopterade hundarna kvar i reviret. Är det för att försvara det? Troligen är det så. Men mat hämtas till dessa hundar också, så de går inte hungriga länge.

I programmet tas ytterligare ett förhållande upp, som spetsar till saken ännu mer. I flocken finns även ett antal katter. De är naturligen byten för både hundar och babianer, men här lever de som familjemedlemmar. Inget djur får någon impuls att vara hotfullt mot någon katt. Det förvånar också att tikar kan lämna över en valp till en barnlös babianhona genom att vägra valpen mat, trots att hon har gott om mjölk för den. Eftersom ungen efter ett par dagar är väl integrerad i babianfamiljen i fråga, är det troligt att tiken har lämnat över valpen i en slags vetskap om att den kommer överleva, menar kommentatorn.

Ett annat tydligt fenomen i babianflocken är putsandet av pälsen. Det fyller tryggande sociala och emotionella funktioner och etablerar ordning i flocken (Dunbar 2014). I denna flock blir även hundar och katter ordentligt putsade i pälsen, trots att de inte kan gengälda behandlingen, eftersom de saknar hand. Dock försöker de genom att använda tungan i stället, så som dessa arter naturligen gör för att hålla sig själva rena. Hundar och katter agerar alltså helt integrerat som om de vore babianer, och katterna visar stort intresse av att leka med babianungar.

Ytterligare ett intressant beteende är att babianer vänder bakdelen mot varandra när de markerar en fredlig och kontaktsökande attityd. Den som blir föremål för denna artighet svarar och visar sin egen vänlighet genom att beröra den kontaktsökandes genitalier bakifrån. Vi får se både hundar och katter bli föremål för samma behandling, och vad gäller hundarna har de till och med lärt sig. De vänder svansen mot den babian de närmar sig, vänder huvudet och söker babianens blick. Och babianen svarar med blicken och genom att söka hundens könsdelar med handen.

På ett liknande vis har dessa babianer en impuls att utöva sexuellt beteende som markerar fredlighet snarare än sexuell påtändning. Även detta © F ö r fat ta r en oc h S t uden t li t t e r at u r

37

del i Agenda

lär sig både hundar och katter. Så försöker till exempel en katt bestiga en babianunge så som babianerna själva ofta gör. Även andra sociala beteenden som hör hemma hos flockdjur anammas av katterna, som ju annars inte är flockdjur. Ett sådant är att katterna accepterar att alfahannen äter först av den finaste maten. Katterna försöker inte snika åt sig något utan har lärt sig att vänta tills alfahannen ger sitt tillstånd. Detta är inte ett normalt kattbeteende, förutom hos lejon.

Det finns en inledande slutsats att dra: den sociala situationen med ett överflöd av mat och sin relativa säkerhet skapar på många sätt beteenden och attityder som är främmande för dessa olika djur under deras naturliga livsvillkor.

Mamma−barn eller vad?

Ett annat flockfenomen med mindre angenäma förtecken får tittaren också se i nämnda tv-program. Bland flockdjur är det vanligt att en nytillträdd alfahanne dödar de minsta ungarna. Honorna blir snart brunstiga igen, blir betäckta och föder hans egna ungar. På filmen kan vi se en hona som är mamma till en liten unge undergivet acceptera detta utan att göra motstånd eller försöka skydda ungen. Hennes enda gest är att hon sänker huvudet och ser bedrövad eller undergiven ut. Den döda ungen blir sedan buren av sin mamma under flera dagar, vilket också är vanligt bland primater.

Emellertid får vi också se det märkliga att en babianmamma som har en adoptionsrelation till en kattunge gör på samma sätt. Den döda kattungen blir buren så länge att den knappt kan urskiljas som före detta kattunge, men tecken på en emotionell relation finns fortfarande hos mamman. Hon bär liket försiktigt. Detta beteende skiljer sig markant från ett liknande beteende hos en hanne, som också bär omkring på en död kattunge. Men denna behandlas som en trasa, som den också liknar mer än en kattunge.

Kommentaren i tv lyder att dessa två kattungars status i gruppen är olika för de babianer som bär på dem, och att de därför behandlas med markant olika grad av varsamhet.

En annan episod ger ett lika märkligt intryck. En babianhona har systrar med ungar, men själv har hon ingen unge. Hon är stressad av detta. Kommentatorn i programmet meddelar att babianhonor är starkt beroende av att ha ungar för sin hälsa, och att de ständigt tar noggrant hand om dem.

38

© F ö r fat ta r en oc h S t uden t li t t e r at u r

3 Den pågående evolutionen

Honan i fråga ger sig iväg och kidnappar en hundvalp. Hon grabbar tag i valpen genom att ta ett fast grepp om dess svans, och sedan springer hon snabbt över klippor och murar. Valpen släpar på magen efter och måste fara illa. Om ett människobarn utsattes för denna behandling skulle det troligen vara dött efter tio meter. Häftigheten i behandlingen är inget som bekymrar babianhonan. Valpen verkar klara sig men den ser bedrövligt eländig ut och försöker ta sig ur järngreppet. När honan märker att handen glider längs svansen stannar hon ett ögonblick och stärker sitt tag om svansen, för att omedelbart återuppta den snabba flykten. Hon slutar inte förrän hon har nått sitt eget revirs mitt. Då tar hon upp valpen i famnen och håller fast den. Sedan bär hon den gående till någon vrå där hon tar sig an den på ett mildare sätt.

Ett par dagar efter denna kidnappning och misshandel är valpen helt integrerad i flocken och behandlas som kidnapparens egen unge. Valpen ser ut att må bra.

En socialpsykolog tänker lätt så här: Honan visar inget prov på någon empati gentemot den unge hon kidnappar. Det är rena turen att valpen inte blir allvarligt skadad. Det är med andra ord en skärande kontrast mellan det brutala bortrövandet av valpen och den normala familjesituation som ett par dagar senare råder. Låt oss tänka oss människor i stället för babianer.

En människa som utförde ett liknande rov, blev observerad och ställd till svars för sitt agerande, skulle få ett strängt straff för brutal barnmisshandel.

I våra dagars Sverige skulle man bli fälld för djurplågeri om man gjorde detta mot ett djur.

Tittarens spontana reaktioner kan vara intressanta, särskilt om vi lägger in begreppet empati i diskussionen. Som tittare reagerar man med spontant och starkt medlidande med ungen medan kidnappningen och misshandeln fortgår. Man andas ut och spänningen släpper när man sedan ser honan ta hand om valpen. Och när episoden om hundvalpens upptagande i babian­ familjen avslutas med en liten vinjett över familjesituationen två dagar senare lutar man sig tillbaka i tv-fåtöljen och säger: ”Puh, tack och lov, det var det värsta! Men det gick ju bra”. Hur ser motsvarande känslostormar ut för babianhonan som först bedriver en svår misshandel av valpen, och sedan tar hand om den utan några synliga kärleksbetygelser eller andra känslomässiga reaktioner? Observationen har betydelse för frågor om typer av socialitet hos olika primater. © F ö r fat ta r en oc h S t uden t li t t e r at u r

39

del i Agenda

Empati i natur och kultur?

En socialpsykolog kan börja reflektera över den vetenskapliga debatt som har förts kring begreppet empati. Vissa forskare, till exempel de Waal (2001), hävdar att avancerad empati förekommer inte bara hos människor utan också hos många djur, varav tydligast bland de stora primaterna. Men man blir skeptiskt fundersam över de markant olika beteenden som babianhonan i berättelsen ovan uppvisar. Under själva bortrövandet verkar all form av empati och konkret förståelse för valpens situation vara helt frånvarande.

Hennes flykt med valpen ser ut som just en flykt, men med ett jaktbyte. När hon har kommit till sin vrå där hon är trygg med valpen, sin nyss förvärvade ”unge”, infinner sig möjligen ett uttryck av moderlighet. Om det nu är moderlighet det är fråga om. Jag ser mest bara en fysisk omskötsel av valpen − ingen ömsinthet, inga blickar som möts eller något sådant.

Vad är empati, och hur tar det sig uttryck? Ordet betyder ”förmåga till inlevelse i andras känslor” och handlar om att ”krypa in” i den andre och känna de känslor som finns där. Det är besläktat med ”medlidande”, att stå bredvid och ”lida med” i andras svårigheter. Men empati behöver alltså inte ha med lidande och smärta att göra. Jag ser ingen empati hos babianhonan, inte heller det medlidande som vore på sin plats under och efter kidnappningen. Uttryckt med socialpsykologiska termer finner jag inget känslomässigt ”rollövertagande” alls. Jag ser ett mekaniskt händelseförlopp.

Honan fungerar som en maskin med endast en programmering: att skaffa en unge. En frågeställning infinner sig: Är detta endast ett avsigkommet utslag av den helt oreflekterade instinkt som sörjer för och syftar till att babianflocken överlever och reproducerar sig? En naiv tittare kan finna scenerna med omvårdnad och acceptans i flocken gulliga. Men frågan är vad ”gulligheten” består av.

Alla djurarter reproducerar sig biologiskt, oavsett om de funderar över saken och/eller utövar kärlek, lidelse, empati och ömsinthet eller inte. Babian­ honan kanske inte alls utövar empati eller rollövertagande? Hon kanske lyder sin instinkt, endast? Hon kanske inte har någon ”empati-överbyggnad” på sin instinkt? Instinkten kanske inte har blivit översatt till något som bör förstås i psykologiska termer? Det kanske räcker med endast biologiska begrepp? Eller ska vi förstå det hela så att även empati och medlidande kan förstås utan att man behöver gå utanför en biologisk begreppsapparat?

40

© F ö r fat ta r en oc h S t uden t li t t e r at u r

3 Den pågående evolutionen

För mig som socialpsykolog är en viktig fråga om det sker ett avancerat emotionellt rollövertagande eller inte. Att skaffa och föda upp nya medlemmar av arten i familjegruppen kan skötas utan att något mer utvecklat psyke är inblandat, men för att uppvisa empati eller medlidande eller ens bedriva en avsiktlig uppfostran av nya medlemmar i familjen behövs något mer än reproduktionsdrifternas i och för sig komplexa pussel. Babianhonans hämningslösa brutalitet när hon rövar bort valpen blir en illustration av de frågor som reser sig för den som vill hitta gränsen mellan mänsklig och animalisk kommunikation och motsvarande psyken.

Det som sker mellan babianerna å ena sidan och hundarna och katterna å andra sidan, kallas upprepade gånger i tv-programmet för ”adoption”. Jag ställer mig frågande till den benämningen. Kanske är det som sker bara det att en hona instinktmässigt och på det enklaste och mest konkreta sättet skaffar sig en unge. Hund, katt eller babianunge kvittar lika. De fyller samma funktion under dessa märkliga förhållanden − som människor har odlat fram genom att ordna ett ständigt överflöd av mat åt dessa djur som i vanliga fall konkurrerar på liv och död. Kanske är det samma sak i fråga om katterna som blir bebisar och ”husdjur”? Och hundarnas extra funktion som skydd mot fiender? Överflödet av mat omdirigerar de naturliga instinkterna och låter i stället en primitiv socialitet ta herraväldet över beteendet hos djur som normalt är varandras fiender och föda.

Socialiteten ändrar instinkten, ger den andra former.

Animaliskt språk, medvetande, empati?

Begreppet empati är inte enkelt att ta sig in i. I dag menar många etologer att empati ingalunda är förbehållet människan. De Waal är redan nämnd.

Lunda-etologen Mathias Osvath framträder ibland i media i ämnen som rör likheter och skillnader mellan människor och djur. År 2013 intervjuades han i radio3 och diskuterade där korpars empati gentemot varandra. Han menade att de har förmåga att känna både empati och andra ”känslor”.

Att förneka att djur har känslor är givetvis absurt. En fisk som nappar på en metkrok upplever givetvis ett obehag av att få en krok i munnen och sitta fästad vid en rev, oavsett vad neurologer som har studerat nervutrustningen i 3 sverigesradio.se/sida/avsnitt/460241?programid=909, sänts 2013-11-18.

© F ö r fat ta r en oc h S t uden t li t t e r at u r

41

del i Agenda

fiskars munnar och käkar säger. Om fiskar inte hade känslor skulle de inte ha överlevt under evolutionen. Och de skulle ju inte heller göra motstånd mot kroken, utan bara låta sig dras upp ur vattnet. Om det som fisken upplever och reagerar på kallas för fysisk smärta eller obehag eller en dålig ”känsla” kan vara egalt. Fisken gör motstånd mot det som händer, oavsett om den kan ”tänka” eller inte. Därmed har den förmåga till ”känsla”. För övrigt utvecklades amygdala, som är ursprunget i hjärnan för både rädsla och aggression, just hos de första fiskarna.4 Begrepp som känsla och empati har i populärdebatten använts på ett slarvigt sätt.5 Bättring behövs. En viktig distinktion borde vara att särskilja sociala känslor åt, det vill säga det vi kallar empati, sympati, kärlek, hat och så vidare. Här finns en stor kategori av känsloupplevelser som fungerar inom ett socialt fält med relevans för förhållanden till andra individer (eller ibland till döda föremål som vi i upphetsningens ögonblick inbillar oss vill oss ont eller gott; jag kan ju bli rasande arg på min bil som inte startar).

Oavsett vad vi kallar korparnas känslor är Osvaths reflektioner viktiga. Vi kan inte kategoriskt förneka att andra varelser än vi människor har subtila sociala känslor. Då förnekar vi våra erfarenheter av djur och fynd från den snabbt växande vetenskapen inom detta område. Vetenskaparens svåraste synd är att stänga dörren för ny kunskap. Det är vetenskaparens mentala självmord.

Jag vill tillämpa mitt grundperspektiv på Osvaths forskning för att bidra till differentiering och definition. Min hypotes förblir att språkets form av socia­litet har en betydelse för människans kognitiva och emotionella intelligens som är svår att överskatta. Hypotesen har ibland tolkats som om den skulle handla uteslutande om det talade språket. Oftast har debatten därför handlat om människans talade språk. Varför detta? Finns det inte andra talade språk? Och finns det inte möjligheter för andra teckensystem än det 4 Amygdala är en mandelstor del av hjärnan belägen i dess bas. Förmågan att känna rädsla har sin evolutionärt äldsta grund i amygdala (Hart 2008; Ward 2012; Ladberg 2008; Einhorn 2015).

Amygdala har vi gemensamt med alla ryggradsdjur. Den fanns i sin linda redan med de första fiskarna och behövs för överlevnaden som art och individ. Amygdala ser givetvis mycket olika ut och är mycket olika utvecklad hos olika arter. Men den har denna grundläggande funktion för överlevnad, gemensam för alla: den möjliggör flyktreaktion på basis av rädsla.

5 I SVT Kunskapskanalen diskuterades 24–25 nov. 2016 på ett liknande sätt begreppet altruism under rubriken Godhet i generna, och påvisades hos mycket små bebisar.

42

© F ö r fat ta r en oc h S t uden t li t t e r at u r

3 Den pågående evolutionen

talade språket, som skulle kunna ha revolutionerande konsekvenser för en arts utveckling?

Min främsta inspirationskälla är George Mead. Han befinner sig i centrum av den skara forskare som kan anklagas för en enögd för­häxning vid just människans talade språk. Han är huvudman för försöken att vetenskapligt testa hypotesen i fråga och har inspirerat senare forskare och filosofer.6 Mead upprepar tesen om ”vokala gesters” märkliga förmågor. Men redan vid första påseende visar det sig att det inte är vokala gester som sådana som Mead är ute efter. Det han fokuserar på är gester som har förmågan att påverka individerna i en grupp på liknande sätt (Mead 1969 del I och II; Berg 1976, 2015). Bland dessa gester urskiljer han – helt rätt utifrån hans tidsepoks kunskaper i etologi – att människans vokala gester har en särställning. De är oerhört vanliga, och de har en differentiering, en variation, som troligen ingen annan djurart kommer i närheten av, inklusive de märkliga fåglar som David Attenborough i tv har visat oss kunna härma alltifrån operasångare till motorsågar. Att tala om gester som på ett likartat sätt kan påverka individer i en grupp är på inget vis samma sak som att begränsa sig till att fokusera på människans talade språk.

En enkel illustration: När jag spontant skriker av smärta för att jag har ramlat och stukat foten, så låter skriket för mig på nästan samma sätt som för dig som följer tio meter efter mig. Den vokala gesten har liknande inverkan på mig som på dig, och den framkallar en liknande handlings- eller beteendetendens, alldeles oavsett om vi är medvetna om det eller inte. Det är en primitiv och spontan reaktion. Det är detta som är navet i Meads teori, inte frågan om det är vokala gester eller andra. Vi ska fördjupa resone­ manget fortlöpande.

En intressant sak i radiointervjun med Osvath var att lyssnaren fick en illustration av hur korpar låter. För mig hade korpar ditintills låtit endast som när de flyger i mindre grupper över min stuga i skogen: ett dovt och kraftfullt kraxande av liknande typ som kråkors. Men i programmet fick jag lyssna till en mycket differentierad räcka av ljud som korpar ger ifrån sig 6 En filosofisk och beteendevetenskaplig diskussion kring de insikter om språkets funktioner för människan som kognitiv varelse som växte fram under några decennier kring mitten av 1900-talet, finns i Richard Rortys bok The Linguistic Turn (1967).

© F ö r fat ta r en oc h S t uden t li t t e r at u r

43

del i Agenda

i olika slags situationer. De känner sig trygga när Osvath närmar sig dem.

De låter då på ett helt annat sätt än när en främling (som intervjuaren) kommer in i hägnet. De har i själva verket en påtaglig variation i sina läten, både i fråga om tonstyrka, tonhöjd och andra karaktäristika. Med andra ord: korparna närmar sig i sin variation människans vokala gester.

Djurart efter djurart uppvisar liknande mönster. Osvath har också studerat råkor 7, och menar att de har ett medvetande och att detta inte bara riktas mot objekt i yttervärlden utan att de även kan se sig själva som objekt. De har med andra ord en sorts jagmedvetande. De kan till exempel lura varandra genom att i andras åsyn låtsas gömma sin mat på ett ställe, för att flytta den till ett helt annat ställe när de andra inte ser.

Osvath menar att detta kräver ett jagmedvetande. Förmågan har sedan visats gälla inte bara råkor.

Begreppet medvetande differentierar den kognitiva dimensionen av psyket. Finns den medvetna intelligensen hos andra arter än Homo sapiens?

På senare tid har mängder av rapporter om detta kommit. Osvath har i ­Sverige bidragit inom tillämpningen problemlösning. Även en experimentserie som har visats några gånger i SVT (bl.a. 2015-04-03 i Kunskapskanalen) fokuserar på just problemlösandets speciella form av rationalitet hos två fågelarter. Den ena är papegojarten kea med hemvist på Nya Zealand. Den andra är en art av svart kråka hemmahörande i Nya Kaledonien. Båda dessa arter visar sig självständigt kunna göra uppfinningar med verktyg och använda dessa för att komma åt godbitar som har placerats så att de omöjligen kan nås utan verktygen. Båda arterna klarar sig galant, säkert lika bra som mänskliga barn skulle göra. Ur vår synvinkel är det intressant att den hypotes som i programmet läggs fram som förklaring till denna höga intelligens hos de två arterna är att de är sociala arter. I vår teori spelar den språkliga socialiteten en avgörande viktig roll för framväxten av reflekterande kreativ och medveten intelligens. Det lockar oss att studera kommunikationen mellan individer hos de nämnda arterna.

Forskningen här är ny och ger inga tydliga belägg för något annat än att många djur faktiskt utövar kreativ och problemlösande intelligens.

Det behövs en beteendevetenskaplig definition och differentiering av begreppet språk.

7 fof.se/node/41520/inga-honshjarnor

44

© F ö r fat ta r en oc h S t uden t li t t e r at u r

3 Den pågående evolutionen

Animalisk fördomsfrihet?

Låt oss nu återvända till babianerna för att belysa ett av vår tids sociala problem som har bäring på både känslor och rationalitet: rasism och rasistiska fördomar. Frågorna som berörs ovan i samband med babianflocken och deras adoptioner har generell relevans för mänsklig rasism. Hit hör bortstötandet av dem som är avvikande, rädslan för den som är främling, avunden mot den som är mer framgångsrik än man själv, men också frågan om behandling av arbetskraften och många andra fenomen.

I babianflocken finns ingen sådan rasism som stöder sig på individers olika utseende, beteende eller biologiska funktion. Om ens unge ser ut som en babian eller som en hundvalp verkar vara av sekundärt intresse. Det viktiga är att ha en unge. Möjligen skulle det kunna finnas risk för utstötning av den hona som inte får någon unge, medan alla de andra får det. Men den frågan är inte aktuell. Över huvud taget finns knappast någon fientlighet eller aggressivitet i den stora flocken, men däremot mot de ”främlingar” som nalkas, flocken av vildhundar som försöker ta babianerna.

Den enda aggressivitet man ser inom flocken är alfahannens tillrätta­ visande av de unga medlemmarna när de inte beter sig enligt koden, samt det kivande som alltid finns mellan unga individer i en grupp, människor som djur. Men detta är inte aggressivitet som affekt, utan dels uppfostran, dels tillfälliga dispyter som oftast handlar om rang och dominans. Den attityden är konkret och saklig, och skiljer sig därigenom radikalt från fördomar.8 Tittaren ser lätt ett drag av vänlig ironi och glädje i flocken. Valpen ser ut som en valp, kattungen som en kattunge och babianungen som en babianunge. Men de trivs utmärkt som medlemmar i samma flock och inrangeras i samma hierarki som övriga medlemmar. Det handlar om tillgången på näring, inte om vilka olika drag enskilda individer har. Om vi hade näring åt alla människor, så skulle vi möjligen slippa ifrån en hel del rasism. Filmen stämmer väl överens med rapporter om att främlingsfientlighet försvinner som ett bortjagat hjärnspöke, så snart de människor som hatar var­an­ dra och som ägnar sig åt rasism eller mobbning börjar umgås vardagligt (Augoustinos­, Walker & Donaghue 2006).

8 Alfahannens dödande av små ungar är ett för våra ögon brutalt undantag från regeln om relativ fredlighet. Men det har ju getts en betryggande evolutionsteoretisk förklaring: hannen fortplantar sina gener genom egna ungar. Därför dödar han andra hannars ungar.

© F ö r fat ta r en oc h S t uden t li t t e r at u r

45

del i Agenda

Men vi löser inte problemet med bara mat. Rasism handlar också om en omfattande berättande ideologi som djuren är oförmögna att bygga upp, därför att de lever i en konkret och omedelbar värld. Vi människor lever i en abstrakt värld byggt av symboler, som har både kognitiva och känslo­ mässiga funktioner och som upphäver gränser i rum och tid. Effekterna av symbolerna och deras berättelser och sammanhang möjliggör för oss att hysa rasistiska åsikter, även om vi inte svälter eller behöver konkurrera på annat sätt.

Låt oss som jämförelse se på myrsamhället. Är det en form av ”rasism” som härskar där, när varje främmande myrliknande individ omedelbart dödas, även om den på pricken liknar de ”äkta” invånarna i en stack? Främlingen dödas – beroende på luktstimulus. Det finns en mekanisk kausalitet i detta som inte har med främlingshat att göra. Lukten är främmande, därför dödas djuret. Av inget annat skäl. Myrorna hyser inga rasistiska ”åsikter” om främlingar. De lyder naturens klick på strömbrytaren i nervsystemet och skrider omedelbart till verket. Man kan säga att det nästan inte finns enskilda och olika individer i myrkollektivet. Det finns en mängd exemplar av ett antal olika funktioner, som aktiveras när drivmedlet finns närvarande, den främmande lukten.

Babianflockens avsaknad av rasism ser hoppfull ut. Det vore bra för oss människor att likna dessa våra släktingar på detta vis. Men på samma sätt som det lilla barnets inlevelseförmåga i rollekar egentligen grundar sig i en brist på strukturerande erfarenheter, så beror babianflockens frånvaro av rasism på enkelheten i deras livsföring. Den handlar om att skaffa föda och att vara social på spontan basis. Det är ojämlik ekonomi, komplexitet, svåröverskådlighet i individers förhållanden och framför allt översättning från konkret stimulus till abstrakt symboliskt språk, som är grogrund för rasism. Babianerna har inte förmågan att utveckla sådant.

Ett liknande fenomen studerade jag på den föräldrakooperativa förskola där jag under flera år var medlem. Barnen behövde på intet vis göras uppmärksamma på att det inte var något konstigt med ett barn med mörk hudfärg, eller på att ett barn inte kunde röra sig på samma lätta sätt som de flesta kunde. Alla var självklart hjälpsamma mot den flicka som hade rörelsehinder. Hjälpen var självklar som luften de andades, den snarare gav än tog energi. Ingen kraft fanns som drev fram någon in-grupp–utgrupp-dynamik.

46

© F ö r fat ta r en oc h S t uden t li t t e r at u r

3 Den pågående evolutionen

Evolution eller socialisation?

Temat i tv-programmet om mantelbabianerna i Saudiarabiens inland, är att evolutionen inte är avslutad. Den pågår hela tiden. För minst 10 000 år sedan domesticerade människan hunden, och nu är det dags för en annan art, babianerna, att göra samma sak. Det ses som ett steg i evolutionen. Som beteende- och samhällsvetare kan man tillägga att detta märkliga samhälle existerar uteslutande på grund av att tillgången på föda är garanterad genom människornas rikliga köksavfall. Lämpligt klimat, elementär omsorg om de nyfödda, tid för umgänge samt det mest primära, näring för kroppen. Utan tillgången på mat hade babianer, hundar och katter inte bildat ett samhälle.

De hade heller inte kunnat bilda en stor flock. De hade troligen levt ett nomadiserande liv, liksom ökenaraberna själva gjorde förr.

Med lite eftertanke kanske det inte är ett stort evolutionärt steg vi ser i babianflockens sätt att leva. Kanske gör de samma sak där som de har gjort i årmiljoner, med den skillnaden att det inlemmas nya medlemmar med ett annat utseende i flocken. Evolutionen pågår, javisst. Men det nya är bara att människans omvälvningar av naturens villkor har åstadkommit en ny scen som möjliggör för babianerna att leva vidare det liv de alltid har levt, och att dra nytta av att det finns hundar som är beredda att försvara dem.

Bekvämligheten och förmågan att nyttja den är inget nytt steg i evolutionen.

Denna strävan fanns redan långt före dinosaurierna.

Men visst kan vi ändå se det som en evolutionens blinkning i smyg. Men då måste vi notera att det finns en kraft i det här scenariot som är påfallande för tittaren, men som inte alls uttrycks verbalt i programmet: här finns och frodas i överflöd, en elementär socialitet. Den är elementär av flera skäl och på flera sätt, inte minst genom att de två viktigaste aktörstyperna, babianerna och hundarna, är utpräglade flockdjur. Flockinstinkten är en biologiskt nedärvd form av socialitet som även gäller människan. Min kommentar blir att det visserligen handlar om flockinstinkt och om ett överflöd av näring som får flockinstinkten att ta sig så roliga uttryck, men också att den socialitet som utövas verkar vara så stark att den tar udden av vissa av djurens egna sedan årmiljoner nedärvda biologiska instinkter.

Det finns med andra ord en form av socialitet som överskrider och så att säga överrumplar själva den sociala flockinstinkten. Djuren bär sig åt som om de följde flockinstinkten, men på en arena som inte längre bara inne© F ö r fat ta r en oc h S t uden t li t t e r at u r

47

del i Agenda

fattar flocken som biologisk art utan även helt andra individer. De sociala formerna på denna arena avviker dessutom från djurens nedärvda mönster, som dessa djur har haft sedan de för miljoner år sedan blev de arter de är.

Och till och med ensamdjuret katten, som visserligen inte mår dåligt av ett temporärt flockliv men som klarar sig utmärkt på egen hand, låter sig inlemmas i babianflocken som en ordinär medlem.9 Möjligen är det så att det viktiga tillskott till evolutionen som vi ser i filmen inte utgörs av att babianerna har lärt sig att tämja andra djur och att använda dem som husdjur, eller att de andra arterna har lärt sig att smälta in i babianernas gemenskap. Kanske är det den intensiva socialitet de utövar som är det evolutionärt viktiga, det fina i ”babiansången”. Denna socialitet är emellertid inte bara elementär, utan har komplexa verkningar genom att den är så flexibel och gränsöverskridande. Den integrerar många olika individer i ett nyansrikt mönster. Och den långt drivna flexibiliteten liknar den i det mänskliga samhället. Djuren har låtit sig flyta in i det lustiga spratt som kombinationen av natur (djuren själva och miljön) och kultur (babian­ flockens framväxta kultur och sedvänjor i förening med människornas matoch avfallskultur) har bjudit på. Deras sociala liv är berett för att integrera långtgående förändringar, även om ingen enskild individ har utvecklat någon medvetenhet om detta.

Detta är inte biologisk evolution i Darwins mening. Det är socialiteten som under dessa förhållanden inbjuder till en för babianerna och deras adopterade ungar helt ny lärprocess. Det handlar i första hand om socialisation, inte om biologisk evolution. Socialiteten ger evolutionen en ny ingrediens som den senare inte av sig själv innehåller.

Scenariot framställs som om dessa babianer har gått in i en ny och högre version av evolution, där mer avancerad social organisation, adoption av främmande arter och mer ”mänskliga” känslotendenser kan spåras. I så fall en synnerligen snabb evolution − förmodligen några tusen gånger snabbare än biologin brukar behöva. Det är de yttre omständigheterna som framkallar de för babianer främmande beteendena. Därmed kan man också säga att titeln på tv-programmet, ”Den pågående evolutionen” och framställningen i program9 För hundarnas och katternas del kan man visserligen genmäla att deras flockinstinkt bör ha blivit markant påverkad av mänsklig domesticering, men det förändrar inte resonemanget så mycket.

48

© F ö r fat ta r en oc h S t uden t li t t e r at u r

3 Den pågående evolutionen

met i övrigt utgör ett exempel på en idag populär diskurs. Det som pågår är inte en biologisk snabb evolution. Det är intelligenta djurs anpassning till miljöns möjligheter. Sådan intelligens har babianerna haft i hundratusentals år, och de kommer fortsätta att ha ungefär samma typ av intelligens lika länge till.

Framställningen har drag av vad jag i prologen har kallat ”vilseledande” och som jag i den andra delen av denna bok kommer att kort analysera som biologisk reduktionism: att framställa sociala faktorer som biologiska drag hos arten.

Insekters socialitet Också bland myror, bin och andra liknande varelser finns komplicerad socialitet. Men den är lika fixerad som den är avancerad. Den saknar varje spår av flexibilitet, är som huggen i sten. Många myrarter accepterar under inga förhållanden någon enda individ som inte hör till det egna samhället.

Som vi har konstaterat ovan så dödas en främmande myra omedelbart, utan någon form av beslut eller resonemang. Det sker mekaniskt och automatiskt.

Binas dans vid kupan är berömd. Den visar för de andra i kupan både riktning och avstånd till en ny nektarkälla, som det dansande biet har upptäckt. Men dansen riktas inte som kommunikation till något enskilt bi eller grupp av bin. Den dansas helt mekaniskt som en klocka rör sina visare, antingen det finns andra bin som tar emot budskapet eller inte. Och det språkliga hos till exempel binas dans är endast skenbart. Det är ett medfött beteendemönster som de utövar, som inte är något samtal med vare sig enskild individ eller grupp.

Vilken sorts socialitet är detta? Den är av en annan typ än babianernas.

Myrornas och binas är fixerad vid stereotypa mönster och ändras inte över tid, men babiansamhället har växt in i en form av socialitet som har antagit en påfallande flexibel form. Babianernas socialitet liknar människans, men den senare har utvecklats åtskilliga steg längre. Inget tyder på att babianerna medvetet reflekterar över de nya villkor som gäller i och med människornas livsföring och matavfall. Tag som exempel honan som utan att vara aggressiv eller hotad närmast utsätter hundvalpen för våld. Hon är programmerad att snarast komma i skymundan för att ägna sig åt valpen. Den kunde lika väl vara död när hon har hunnit fram. Men den är gjord av robust virke och klarar av den vådliga färden. © F ö r fat ta r en oc h S t uden t li t t e r at u r

49

Lars-Erik Berg, professor emeritus vid Högskolan i Skövde, har ägnat sig åt att utveckla en för beteendevetenskap grundläggande socialpsykologi med inspiration från den pragmatiska socialfilosofin. Hans empiriska har oftaam rört sig kring lek consequat och identitetsFörfattarearbeten Författarsson nesequi autbarns dusanda utveckling I föreliggande bok utvidgar han sitt perspektiv. opta que rai familjen. parumenis alicid mo que escimus aperovi tisque rera conectiandi torepre ptibuscil et et amendi que od magnam fugiat fugiatistota

Socialitetens psykologi

– språket som människans livsform Omslagsmall

Frågan om språket ger upphov till medvetandet eller tvärtom 155 × 223 är urgammal. I neurovetenskapen hävdas ofta att språket följer av medvetandet. Berg finner i den moderna neurovetenskapen Andis di ut deliquo est, eatibus idus aperum sim fugit fuga. tvärtom stöd för tanken att hjärnan inte kan ha utvecklat den Maximus ese nimus vendes nullupidebis alique reris di dolupta reflekterande intelligensform som är specifik för människan utan volor sunturibusa que comnimus pliquias illabo. Cum aligendae de former av socialitet som utvecklades hos våra förfäder: först är quia ne rem. Nam adi omnis moleces dolorep erovidusdam ut vi sociala och därigenom utvecklar vi medveten intelligens. I en ea aborit enimaxi miliquo corepti onsendi intotatius, cum et tid då språket genom nya media genomgår en revolution av nya fuga. Nam quatur, core dolorio. Ignam volum quas re, sequam former och innehåll kan man ställa sig frågan om den neurologiska ipit volupta temporro quodita ssimi, asimus, ut ad moloruntur utvecklingen för vår art kommer att gå allt snabbare? as si officipsam facculpa exerum il minusa ipsam facepudit qui autpsykologi id qui omni odiam vendaei nossitatur, Iofficia Socialitetens tar Berg avstamp pragmatiskquiaeped socialpsykomagnihil mod eturexempel magniatquidi dolessiti con ex et för untur logi och använder från neurovetenskapen att rem belysa et eius consent que cusam quam rem quia quatist porporem utveckling och integration av en teori där språket ses som en apit latiisform aut velicabo.

Fugia quae dunt voluptatio. min särskild av socialitet.

Berg specificerar konkret Asped vilka drag molorepereflekterande sa doluptam intelligens. et dit, occabor eptati nos iplandigendus språket som utvecklar rem harchilita dendam, sum ese. Tati dolesti ostiore, volupta Boken är en lämplig introduktion till socialpsykologin som en spicta que int audae conseque voluptibea debit evendis essi modervetenskap för socialvetenskaperna, samtidigt som den odisciam quiatur? Evel in consequo volendest, optibus dic to konkretiserar och exemplifierar språkets revolutionerande berum rera vendebis assi officias eaqui dolore re lis ipiet odis. inverkan på intelligensen.

Andra upplagan

Art.nr 39268

studentlitteratur.se