Johan Hedenberg
I sin bok Lill-Tarzan å jag berättar han öppenhjärtigt om uppväxten i 1960-talets mönsterförort och växlar därifrån till 70-, 80-, 90-, 00-tal och nutid där vi får ögonblicksbilder ur Johans liv. Men i centrum av berättelsen finns Lill-Tarzan, en annorlunda kompis som spejar ut över Grimstagatan från toppen av en ek, åker »fritt fall« i sopnedkastet och hoppar från femman vid Kanaanbadets hopptorn innan han kan simma. När Johan återvänder till sin barndoms marker bär han frågan med sig: Lever Lill-Tarzan?
Lill-Tarzan å jag
Skådespelaren Johan Hedenberg är 50 år och har precis fått veta att 28 av hans barndomsvänner från uppväxtens Grimsta och Vällingby är döda. Många dog vid unga år. Är det ett krig som dragit fram?
Lill-Tarzan å jag En berättelse från världens bästa land
FOTO: CHRISTOPHER HUNT
En berättelse från världens bästa land
Johan Hedenberg
Lill-Tarzan å jag
Johan Hedenberg är skådespelare och manusförfattare. Han har arbetat på Dramaten och medverkat i åtskilliga filmer och tv-serier. På bilden ovan står Johan framför Grimstagatan 106 där han växte upp och där denna historia tar sin början.
www.norsteds.se
lill-tarzan_omslag.indd 1-5
2012-05-21 23:29
Johan Hedenberg
Lill-Tarzan å jag En berättelse från världens bästa land
Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2012 Johan Hedenberg och Norstedts, Stockholm Omslag: Seth Kapadia, foto: Kjell Öberg Final cut: Per Johansson Tryckt hos Scandbook, Falun 2012 ISBN 978-91-1-304155-1
Ett ljummet hav. Upplyst av trygghet i vårt eget universum. I viktlöshetens hav utan krav. Tick tack, tick tack. Vad är det? Hörsel. Du hör! Varsågod. Livet har just gett dig öron. Något pågår. Någon annanstans. Du lyssnar. Vad är det. Ljud. Massor av ljud. Nu blev det tyst. Det rör på sig. Du snurrar. Du svävar till rytmen av något som rör på sig. Ljud! Men var kommer alla ljud ifrån? Grattis! Livet har gett dig förmågan att tänka. Framåt, framåt. Sköna ljud, skarpa ljud, varma ljud. Gungande ljud och rytmer. Trångt, det börjar bli trångt. Ditt hav har krympt. Måste bort. Men vart? Du trycker, du kämpar. Det rusar i ditt omlopp. Grattis! Livet har gett dig viljan att leva. Orkar inte, vågar inte, vill inte! Jo, du vill, du kan, du måste. Kämpa, kämpa! Ljus, ljud. Du kvävs. Ditt hav. Ditt älskade hav tar ett brutalt farväl genom att nästan kväva dig. Men jag då! Pumpar genom ditt hjärta. En utandning. Ett barnskrik. Och resterna av ett hav flyter ut över ditt flämtande bröst. Ditt liv.
5
Vällingby.
Ett Utopia sprunget ur ett socialdemokratiskt manifest. Drömmen om ett rättvist samhälle. Vällingby, detta Bullerbynamn, som hämtat ur en saga av Astrid Lindgren. Ett centrum i tiden. En blandad arkitektur av mosaik och betong. En tid där bomull och ylle möter syntet. Den tid då Anderssonskans Kalle möter Janis Joplin. Tage Erlander vår landsfader och hans kronprins Olof Palme tar det nya unga Sverige och går hand i hand. Vällingby, vårt nya Sveriges Aniaraskepp som på sin jungfrufärd blinkar som en Kalinka i skyn. Och folk från alla världens hörn går ut på sina balkonger för att låta sig hänföras av hennes himlavandring. Och precis som i sagan bor vår egen prins Olof i sitt radhus, lite på avstånd, men ändå nära. Prinsen blickar ut över sitt nya land och en dröm har gått i uppfyllelse. Vårt nya Vällingby tar vid där det gamla landet slutar. Se här, ett folk med centrum och egen tunnelbana! Här börjar vår saga. Vår dröm om tro, hopp och kärlek men även om betong, smuts och blöta fötter i skor som aldrig torkar och är spruckna, med saltvita ränder. Om barn som lämnas med en nyckel i ett snöre om halsen. Barn som radas upp bakom vuxnas drömmar om ett bättre liv, en bättre värld. Barn som kommer hem och möts av flingor på bordet. Ensam hemma med flingor av frost och kall mjölk i kylen. Sagan om Vällingby och alla dess storslagna drömmar. Vart tog alla drömmar vägen? Och vart tog alla barn vägen? 6
Grimsta. En avlång landremsa vid foten av Vällingby och granne till Kanaan. Kanaanbadet vid Mälarens strand i Kanaans land. Vår gård ligger i den ena änden av Grimsta och gränsar till Råcksta och Blackeberg. I den andra änden likadana vita trevåningshus som våra, men med Hässelby som närmaste granne. Däremellan ligger gula tegelhus med sina fyrkantiga gårdar på rad. Några gröna trevåningshus som bryter av allt det gula och så ett rött höghus som ensamt reser sig i hjärtat av Grimsta. Mitt i Grimsta en gråvit skola av betong. Grimstaskolan som ringer in mellan- och högstadiet till lust och lek. Bredvid ligger en grusplan och tre röda baracker för årskurs ett till tre. Lite här och där små speceriaffärer, kemtvättar och en och annan kiosk. Det röda höghuset i hjärtat av Grimsta minns jag väl. Jag bodde där när jag var tre till fyra år. Vi bodde på nedre botten i ett höghus. Minns en mörk kväll då vi var ute på balkongen och såg upp mot stjärnorna. Jag sitter i min pappas famn och ser att alla är ute på sina balkonger. Vi ska se mot rymden, säger han. För det är en hund som flyger där. Hon är från Sovjet och heter Lajka. Alla väntar på att få se henne. Pappa pekar och säger: Där är hon! Men jag ser henne inte, det blinkar bara. Tänker mycket på Lajka, att vara ensam bland stjärnorna så där.
Grimsta 2010.
Min barndoms dunge. Här står jag nu, en man i femtioårsåldern. Förvirrad över att mitt öga ej längre ser det som mitt hjärta rymmer. Vår dunge, vår 7
barndom. Vårt oändliga äventyr av längtan och liv, nu igenvuxet av sly och buskar. Den stora eken, så stor, så stor. Nu så liten, naken, torr och död i en i övrigt grönskande dunge. Lill-Tarzans ek är död. Lill-Tarzan, liten, rödhårig och fräknig över hela sin kropp. Hans ek, den ska vara grön och stor. Med lianer av stulna tjocka rep från byggen. Lianer för Lill-Tarzan och hans färd genom sin djungel. Vår dunge, vårt Nangijala! Nu bara en liten, sketen igenvuxen knalle. Borta är stigarna. Och var är kojorna? Vår kälkbacke? Vilket stup vi hade. Så högt att man såg ända in till dem på tredje våningen. Och så den lilla björkvidjan, en knapp halvmeter hög, mitt i backen, som kördes över vinter efter vinter. Platt och igenfrusen fann den till slut sin isgrav. Glömd och borta. Med vårsolens smältvatten reste den sig. Stukad och krokig hälsade vår dunges Lazarus ännu en sommar åter. Här står jag nu. Åter i min barndoms backe. Full av sly och mossa. Och där står även du vår björk, krokig och stolt i din skrud. Var är alla? Många är döda. Det vet jag. Vart tar alla barnröster vägen, skratten, gråten och skrubbade knän? En naiv fråga av en naiv man i en krass tid. En man som just mött sin krokiga björk och omfamnat den. Här är jag, jag är du. Vi lever.
8
Grimsta – Kanaans land.
Grimstagatan 106. Jag är nyinflyttad och börjar skolan nästa vecka. Första klass. Den nionde oktober fyller jag sju år. Jag är stor nu! Ensam, känner ingen. Sjunde stället på sju år. En ny gård, ett nytt liv. Jag är stor nu, måste vara stor. Har fått en brun portfölj i läder, den har blanka spännen. Mamma säger att jag blir advokat när jag blir stor. Jag är stor nu. Står och hänger mot den avlånga glasrutan vid porten. Vårt nya hus är vitt och har tre våningar. Det finns fem vita trevåningshus, många portar i varje. Tre hus i rad på vår sida och två på den andra. Det är tyst på gården. Var är alla barnen? Varmt ute. Jag svettas. För varmt för mig i min gula stickade väst. Mamma är rädd att jag ska frysa. Vi flyttar in på den första våningen i den ena änden av ett vitt hus. Vi har fem rum och kök. Mamma, pappa, lillasyster, en tax och jag. Balkongdörren till gården står öppen. Mamma talar om för flyttgubbarna var allt ska stå. Det är varmt. Var är alla barnen? De är i Kanaan och badar. Väntar på barnen. Vill träffa alla barnen. Jag vill inte vänta, vill träffa dem nu! Inga barn. En tom lekplats med sandlåda, klätterställning och gungor. En ensam humla i nyponbusken som guppar som om den hängde i ett snöre. Det är varmt. För varmt för mig i min stickade väst. Pappa är rak i ryggen och spelar piano. Mamma 9
skrattar. Fem rum och kök, säger hon, tänk att nu har vi fem rum och kök. Vill du leka, frågar en liten kille, yngre än jag. Minst ett halvår yngre och med alla mjölktänder kvar. Mina har rasat för länge sedan. Minns farbrorn i den vita rocken som ville borra med silversak i min mun. Det ville inte jag. Det luktar illa. Vill inte. Är rädd och gråter. Farbrorn har en brun flaska. Något hålls för mitt ansikte, minns inte mer. Vaknar i ett rum med konstig smak i munnen och mår illa. Drar tungan över tandköttet. Luckor. Många tänder borta. – Hej! Jag heter Nalle, vill du leka? Sedan leker vi. Nalle med mjölktänderna och jag.
Grimsta 1961.
Mamma kammar min lugg. Börjar skolan idag och är stor nu. Ska gå i första klass i en av de röda barackerna. Mamma har klätt mig i gul väst, rutig skjorta, bruna byxor och sandaler med strumpor på fötterna. I handen bär jag min bruna läderportfölj, den med blanka spännen och som jag fick av min mamma. Mamma säger att det är en advokatportfölj. Står i hallen hemma och stampar ivrigt i hopp och drömmar inför en ny tid som tar sin början. Hand i hand med våra mödrar vi vandrar. Möts av en skola som ringer in nya liv till lek, lust och allvar. Fröken ropar upp våra namn. Jag räcker upp handen. Fått en bänk längst fram. Fröken tycker att jag är liten. Det tycker inte jag. 10
Dungen.
Högst upp i ekens krona sitter en pojke. Han är rödhårig, fräknig, liten och senig. I vår dunges ek sitter Lill-Tarzan. Klättra, klättra! Han måste klättra högre! Han klättrar uppför stuprör på husens fasader. Han klättrar från balkong till balkong. På alla tak och i sopnedkast. Han står på händer, går på händer. Den lille rödhårige pojken går upp i handstående på våra balkongräcken. Den fräknige lille pojken dyker från femman innan han vet att han kan simma. Klättra, klättra, han måste klättra! Men helst av allt sitter han och spejar, högst däruppe i sin ek.
Grimstagatan 106.
Lill-Tarzan och jag bor i samma portuppgång, i lägenheterna mitt emot varandra. Där bor Lill-Tarzan, hans storasyster, mamma och pappa i två rum och kök. Hans syrra heter Lisbeth och hon är rolig. Hon står ofta på händer i nattlinne, utan trosor. Nattlinnet faller alltid ner över huvudet på henne. Hon står upp och ner och är helt naken. Det är bara att titta så länge man orkar, för Lisbeth, hon kan stå på händer hur länge som helst. Deras mamma heter Anna. Hon är liten, arg och har ont i benen. Jag tror att det är därför hon går med käpp. Alla i den familjen är rödhåriga och fräkniga utom deras pappa Stig som har vanligt, halvmörkt hår. Stig är snäll och arbetar i en radioaffär inne i stan. Han bär alltid kostym, lång rock och en läderportfölj. Stig är finlandssvensk och har varit med i andra världskriget och slagits 11
mot ryssen. Men det vill han inte prata om. Mamma Anna är från norra Sverige och bryter på finska. Hon växte upp vid gränsen till Finland. Anna är full ibland och då blir hon arg på allt och alla. Men när Monica Zetterlund sjunger i radio eller teve, då blir hon glad. Monica Zetterlund är det bästa hon vet och när hon sjunger ska alla vara tysta utom hon själv. För när Zetterlund sjunger så pratar tant Anna hela tiden om hur fantastisk Zetterlund är och då går det knappt att höra någonting av sången. När hon är full däremot sjunger hon med mest hela tiden och då går det inte att höra ett ord eller en ton av det Zetterlund sjunger. Gladast är hon på lördagarna när det är Hylands hörna på teve, då sjunger hon med hela tiden när Zetterlund uppträder. Det finns ännu bara en kanal på teve och i tablån för programmen står det enbart TV. Det går ju inte att byta program, så det är bara att låta henne hållas. Pappa Stig rör inte en min. Det verkar inte spela någon roll för honom ifall hon är glad, arg, lite full, nykter eller sjunger. Ibland är det som om hon kan vara allt det där på samma gång. Men Stig hetsar aldrig upp sig, i alla fall inte när jag är där. Anna verkar få vara hur som helst för Stig. Han sitter ändå bara lugnt i fåtöljen och suger på sin pipa. Nästan alla pappor har pipor som de suger på. Ibland kan det slurpa till i pipan när de suger, då stelnar blicken till och de går ut i badrummet och spottar. Min pappa pysslar med sina pipor hela tiden. Ofta har våra pappor flera stycken och drar sina piprensare igenom dem, som om de höll på med vapenvård. I Lill-Tarzans familj finns även en liten hund. Hon är en gulvit italiensk vinthund som heter Doggy. Jag gillar henne för hon är 12
rolig och är kompis med vår tax Sissi. När de träffas blir det fart på dem. De far runt som dårar och trasslar in sig i varandras koppel. De leker mycket vildare än vi barn. Det är väldigt fritt på vår gård och vi barn springer nästan som vi vill mellan varandras lägenheter. I porten bredvid bor fru Dussin med sina ungar. Där är jag och Lill-Tarzan ofta och hälsar på hos Steffe och hans sju syskon. Deras mamma föder barn varje år och alla väntar på att hon ska få dussinet fullt. Det är därför hon kallas fru Dussin. Deras pappa är hovmästare och alla tanter på gården tycker att han är snygg och liknar Clark Gable. Han har svart tjockt hår som blänker av pomada. Ibland säger han hej då och går till sjöss i långa perioder. Elaka tungor viskar om att han då sitter på kåken. Fru Dussins familj har som så många andra en mynt-teve. Det är vår tids hyr-teve och den har en låda på baksidan. I en springa på lådan stoppar man i ett mynt. Sedan går teven en liten stund, innan den slocknar. Då får vi ungar springa ut i köket och leta efter nya mynt. Fast att jag är liten så förstår jag att hon och alla åtta barn är fantastiska som får ihop det och kan samsas i enbart tre rum och kök. Jag är ganska ensam på gården om att ha eget rum. Lill-Tarzan och hans familj bor också ganska trångt så därför får Lill-Tarzan och hans storasyrra dela rum, men det är nästan bara Lill-Tarzans leksaker som får plats därinne. Lill-Tarzan får mycket leksaker av sin pappa medan syrran inte får många alls. Jag vet inte varför det är så, men det känns som om deras pappa gillar honom mer. Många vuxna tycker att Lisbeth är jobbig och intensiv, men jag tycker om henne och hon är rolig, speciellt när hon står på händer. Hon är minst lika vig och modig som Lill13
Tarzan, men hon är tjej och jag har hört att tjejer inte ska vara sådana. I vår trappuppgång finns det tre stycken femrumslägenheter och lika många tvårummare. I femmorna bor det inte många alls och jag tror att alla har egna rum där. Lill-Tarzan och jag bor i lägenheterna mittemot varandra, så där blir det lite spring mellan dörrarna. Annars är det ganska tyst i vår trappuppgång, då det bara bor ett barn till i den. Det är en liten flicka som heter Susanne och hon brukar leka med min lillasyster. I tvåan på andra våningen bor en riktig satkärring. Hon bor där tillsammans med en tyst liten gubbe som inte säger halv sju. Fru Lönn heter hon och hon är gammal, säkert över femtio år. Hon hatar oss barn och Lill-Tarzan i synnerhet. När jag möter henne i trappuppgången brukar hon fräsa ohörbara konstigheter åt mig och knuffa mig lätt åt sidan. Men då hon möter Lill-Tarzan går alla proppar i huvudet på henne. – Jävla tattarunge, skriker hon, samtidigt som hon slår med paraplyet mot honom. Lill-Tarzan gillar att reta henne och klättrar ibland upp på hennes balkong och bultar på köksfönstret. Varje gång han gör det så tror man att kärringen ska få hjärnblödning av ilska. Men oftast sitter han bara i sin ek och stirrar in genom köksfönstret till kärringen Lönn som måste vantrivas något alldeles fruktansvärt bland alla oss barn i Grimsta.
Höst.
I eken sitter Lill-Tarzan och spejar, medan hösten förbereder vår dunge till att sova. Eken fäller långsamt sina löv till marken. Det är som om den leker kurragömma med Lill-Tarzan som förflyttar sig 14
från gren till gren i hopp om att finna skydd bakom löv som ännu inte sagt god natt. Men eken viskar, här är han, här är han, den vill inte längre gömma Lill-Tarzan i sin alltmer glesnande krona. Vintern har bäddat in marken under ett frostigt täcke av gula och röda löv i en nu helt naken dunge. Högt däruppe på en gren i en sovande ek sitter Lill-Tarzan, likt en frusen installation, och spejar.
Söndag morgon 1964.
Någon kastar småsten på mitt sovrumsfönster. Det är mörkt ute. Jag ser på klockan, den är halv sju när jag går fram och lättar på rullgardinen. Det är Lill-Tarzan som står under gatulampans sken, på den snöslaskiga asfaltsgången, och ropar på mig. – De har kommit, de har kommit! ropar han ivrigt. – Vilka har kommit? mimar jag tillbaka. Jag vågar inte tala högt. Min mamma, pappa och lillasyster sover. Nu är det söndag, då ska man sova. Inte gå upp före klockan nio. Det är viktigt och så ska det vara, säger mamma, medan pappa nickar instämmande med pipan i mungipan. – Bilderna, ropar Lill-Tarzan. Bilderna har kommit! – Jag kommer senare, mimar jag tillbaka. Jag lägger mig igen, men är klarvaken. Tarzanbilderna till dagens matiné på biograf Fontänen i Vällingby centrum är uppe i skyltfönstret. Idag är det Tarzan på bio och jag ska gå och se honom. Klockan är tjugo i sju och jag kan inte sova. Klockan nio. Långt till nio, tänker jag. Räknar på mina fingrar, klockan är tjugo i sju, det blir tjugo minuter plus en, två timmar. Två timmar och tjugo minuter innan jag får gå upp. Det är länge, jättelänge. 15
Lill-Tarzan är redan vid bion när jag kommer dit. Klockan är strax före tio och jag vet inte hur länge han har stått där. Lill-Tarzan är som vanligt tunt klädd. Hans nariga händer vilar otåligt mot biografens skyltfönster, det enda som skiljer honom från det råkalla Vällingby och värmen i Afrikas djungel. Lill-Tarzan ger mig en kort blick och säger: Där är han! För att sedan återvända in i Tarzans djungel. Jag tror inte att Lill-Tarzan är i vårt snöslaskkalla Vällingby längre. Han är hos Tarzan även om han rent fysiskt står och trycker hela sin kropp mot skyltfönstret. Han är hos Tarzan och kylan biter varken på de blåfrusna händerna eller den nakna, tunna halsen. Mössa, vantar och halsduk, det har Lill-Tarzan aldrig. Och varför skulle han behöva det? Där Lill-Tarzan nu är behövs inga varma kläder för djungeln är varm och Tarzan snäll. Jag undrar hur han har det på sin resa in i Afrikas djungel. Kanske är det så att Lill-Tarzan är Tarzans hemliga son. Undrar vad de säger till varandra när de möts. Kanske Lill-Tarzan hoppar upp i Tarzans famn som håller honom trygg när de svingar sig hemåt i en ändlös räcka av lianer. Och är det kanske så att schimpansen Cheetah ropar: – Min bror, min bror, min älskade bror som jag längtat efter! På kvällen lagar de mat i sin hydda högst upp i djungelns krona. På natten sover han vid Janes sida och med Cheetah vid sina fötter. Pappa Tarzan sitter vid den öppna elden och röker pipa och ser kärleksfullt på sin familj. Eller? Tarzan röker nog inte pipa. Men en sak är säker. Jag vet att LillTarzan har varit där. Jag lämnar Lill-Tarzan i sin djungel vid Fontänen och går hem. 16
Lill-Tarzan är en annorlunda kompis. Man leker inga vanliga lekar med honom, som fotboll, hockey och brännboll. Han är som ett litet tivoli och det är bara att hänga på. Jag har aldrig följt LillTarzan högst upp i eken eller klättrat med honom uppför stuprör. Aldrig följt med honom på hans färd genom sopnedkastet från tredje våningen. Men allt det här gör Lill-Tarzan och han leker sina lekar oavsett om vi ser på eller inte. Vi får gärna vara hans publik och så fort vi har tråkigt är det bara att hänga på cirkus Lill-Tarzan, där är det alltid gratis entré. Strax efter tolv säger jag tack för maten och ber att få lämna lunchbordet. Pappa nickar och ger mig klartecken och jag bär bort min tallrik till disken. Det är viktigt att äta upp allt och be om lov att få lämna bordet. – Var rädd om dig och se till att komma hem direkt efter bion! hör jag mamma ropa samtidigt som jag slänger på mig ytterkläderna och rusar spiraltrappan ner från första våningen och ut genom porten. Det är tyst på gården för alla mina kompisar ska se Tarzan. Det är bara småungarna som bakar sandkakor i sandlådan som väsnas med hink och spade. Två mammor sitter på en bänk och röker. De har papiljotter i håret och huckle på huvudet. De vinkar till mig och jag hälsar artigt tillbaka. Även om jag är ute i god tid så har jag bråttom och hastar iväg över gården. Det är viktigt att träffa kompisarna innan. Jag passerar Bergslagsvägens Grimstarondell och Shellmacken på höger sida. Efter det en Mobilmack med verkstad och sedan den branta backen upp till Vällingby centrum. Bruna trevåningshus på vänster sida utmed backen och vid toppen ett par höghus som 17
berättar att här är det centrum minsann. Passerar Posten och det höga huset med ett stort V som snurrar på taket. En parkeringsplats och det blåa huset med tandläkarmottagningar och kiosk. Ett brett gångstråk med affären Kvickly och Rickards skivhörna på höger sida där man får lyssna på musik i lurar. På min vänstra sida passerar jag ett av Vällingbys favoritställen, Pallas konditori. Därefter det öppna torget med fontäner som nu är övertäckta av trä och slumrar inför en lång vinter. Men biografen Fontänen slumrar inte med sin kö som slingrar sig runt hela byggnaden och uppför en trappa. På höger sida i trappan ligger ett ställe som just heter Trappan. Där hänger tavlor och konstnärliga saker och på fiket därinne sitter tanter och farbröder med kaffe och dopp. Ibland spelar popband där, men jag är för liten för att komma in. Ovanför Trappan ligger ungdomsgården Tegelhögen. Där kommer jag heller inte in. Det är tråkigt att man alltid måste vara stor för att göra roliga saker. Men till Tarzan är jag välkommen och nu är jag framme vid kön som är så lång att de som står längst bak aldrig har en chans att komma in till den första matinén klockan ett. De kommer att få stå där och vänta till klockan tre. För mig är det inga problem. Jag har Lill-Tarzan som står och håller en plats åt mig längst fram. Försöker göra mig osynlig när jag sluter upp vid Lill-Tarzans sida. Några upptäcker mig och ropar surt att jag ska ställa mig sist i kön! Vilket jag skiter i. Det är en härlig känsla av förväntan i kön. Innanför glasdörrarna i foajén rör sig vaktmästarna i sina röda uniformer. Genom den tjocka glasdörren ser jag hur tanten inne i foajéns kiosk tar fram choklad, godispåsar och tablettaskar. 18
Äntligen slås dörrarna till foajén upp och alla trycker på och ska in samtidigt. Det är likadant varenda gång och det hör till spelet att stressa upp vaktmästarna som nu står och gormar att vi ska ta det lugnt! Ingen bryr sig och alla trycker på ännu mer. Sedan ramlar vi in klumpvis och det slutar alltid med att några slår sig och börjar gråta. Lill-Tarzan och jag är först framme vid biljettluckan och langar upp en krona och femtio öre var på disken, för varsin biljett. Sedan fram till godiskiosken där jag köper två Tutti-frutti tablettaskar med segt smaskigt fruktgodis för tjugofem öre styck. Jag bjuder, säger jag till Lill-Tarzan, som tack för att han höll en plats åt mig i kön. Vaktmästaren river våra biljetter och vi rusar in i gången som leder oss till den stora salongen som sluttar brant. Filmduken täcks av en vacker ridå som påminner lite om pappas senapsgula sidenscarf med färggranna inslag. Våra biljetter är onumrerade och hela havet stormar bryter ut när alla ungar rusar in och börjar kivas om de bästa platserna. Lill-Tarzan och jag delar på oss direkt för han vill sitta längst fram. Han vill vara nära, det vill inte jag. Istället letar jag upp mina gårdskompisar: Nalle, Kitte och Ubbe. Vi får fyra perfekta platser bredvid varandra, högt upp i salongen. Det enda tråkiga är att ingen av dem har köpt godis idag, så nu får jag dela min lilla Tutti-frutti på fyra. Inom ett par minuter är hela salongen fylld av förväntansfulla ungar. Det är ett jävla liv på oss! Mössor, vantar, bananskal och äppelskrutt viner genom luften. En av höjdarna är när vi viker våra biljetter och river upp en liten flik så att vi kan vissla i dem. När alla blåser samtidigt i dem så låter det så mycket att man 19
knappt kan höra vad man tänker. Efter en stund kommer chefsvaktmästaren in i salongen i sin röda uniform med gula fransiga axelklaffar och han eldar på oss lite ytterligare. Det är som om han vill att vi ska rasa av oss innan filmen börjar. – Mår ni bra? ropar han nerifrån scenkanten. – Jaaaa! svarar vi i en stämma. – Är ni redo? fortsätter han. – Jaaa! svarar vi ännu högre. – Jag hör inte, vill ni se filmen? ropar han högt. – Jaaa! vrålar vi tillbaka. Men han lyckas aldrig rasa av oss helt. Så när mörkret faller i salongen bryter kaos ut. Vi visslar, skriker och all skit man kan tänka sig viner nu som luftvärnseld genom luften. Ljuset i salongen går upp och chefsvaktmästaren pekar med fingret åt oss och säger att nu får vi vara tysta annars blir det ingen film. Men det blir det visst! Vi vet att det alltid blir film. Det är bara en liten vana vi har att stressa chefsvaktmästaren. Vi kan inte låta bli, vi är ju så glada. Så här håller det på och den gula ridån liknar nu ett segel i full storm där den böljar fram och tillbaka, samtidigt som chefsvaktmästaren vädjar till oss i en alltmer desperat ton att hålla oss lugna. Till sist ger han som vanligt upp och under en visselorkan av biljettblås drar reklamfilmerna igång och leder oss in i filmens magiska värld. Allt det grå och trista försvinner när den svartvita filmen sätter färg på vår tillvaro. Tag det rätta, tag Cloetta, Mmmm Marabou och Killar med sprätt i gillar Mazetti, får oss att jubla. Reklamfilmerna innan Tarzan tar med oss in i djungeln fungerar som en transithall för vår verklighetsflykt. Tarzan, Zorro och Lassie ger oss timmar av spänning. Bröderna Marx, Carl20
Gustaf Lindstedt, Helan och Halvan ger oss skratt och lek. Att vissa av filmerna är tjugo till trettio år gamla spelar ingen roll. Bara de är bra, och det är de alltid. Vi följer filmen med en sådan inlevelse att vi ropar och skriker mest hela tiden. Värst är det då bovarna eller ett lejon smyger på Tarzan. Då måste vi varna honom och det är som att han hör vad vi säger, för han klarar sig alltid. När filmen är slut och Tarzan har klarat sig lämnar jag bion med en känsla av att jag har vuxit. Det verkar som om alla barn som sett filmen känner sig längre och starkare på något vis och bär med sig en bit av Tarzan i sitt hjärta. Efter filmen gör jag sällskap hem med Ubbe, Nalle och Kitte. LillTarzan har gömt sig kvar i salongen. Det gör han alltid när det visas Tarzanfilmer, för han ska se den andra föreställningen också. Men vi andra knallar hemåt och är grymt nöjda. Alla utom Ubbe som tycker Tarzan är skit. Så är det varenda gång, han är aldrig nöjd. Allt och alla är skit utom han själv. Idag är han extra förbannad. Hela vägen hem från bion gormar han över vilken jävla bluff Tarzan är. – Allt är ju bara uppgjort! Hade jag varit där istället för pajasskurkarna så hade Tarzan inte haft en chans! Skurkarna var skitklantiga och helt dumma i huvudet. Det hade varit skitenkelt att bara stänga in Tarzan i klipphålet, när elefanterna kom. – Hur skulle de ha gjort då? suckar Kitte. – Är du helt dum i huvudet? skriker Ubbe. De skulle ju bara … Så börjar han en lång utläggning om hur han hade gjort för att krossa Tarzan. Allt i filmen var skit och vi är idioter som inte fattar någonting och är helt värdelösa, enligt Ubbe. 21
Och mest av allt är jag en värdelös korkad idiot som inte skulle klara mig en minut i djungeln. Jag är av någon anledning den som oftast får ta emot merparten av hans spott och spe. Ubbe är nästan alltid arg och söker efter slagsmål överallt, trots att han alltid får stryk. Jag vet om det och försöker in i det sista att inte låta mig provoceras av honom. Men det är jobbigt att han nu suger musten ur all vår glädje efter bion. Det kokar inom mig när jag nu har Ubbes salivstänkande utläggningar i mitt öra. Han klistrar hela sin aggressiva kropp tätt intill min. Det spelar ingen roll hur fort eller långsamt jag går, han sitter som ett plåster på mig. Tålamod är inte min bästa gren och nu jävlar nitar jag honom snart, tänker jag. Det märker Kitte, som lugnt ber mig att strunta i Ubbe. – Kom igen då, gormar Ubbe och börjar nu vifta med nävarna runt mitt huvud. – Skit i honom, han är bara en idiot, säger Kitte lugnt. Kitte är två år äldre än jag och låter sig aldrig provoceras av Ubbe utan skrattar oftast åt honom. – Kom igen då din fega jävel, fortsätter Ubbe gorma i mitt öra. När vi närmar oss slutet av Vällingbybacken är han på väg att explodera av ilska över att jag än inte antagit hans utmaning. Nalle som alltid är rädd för hårda ord och fysisk konfrontation börjar nu dra sig undan. Naturligtvis upptäcker Ubbe det och börjar istället håna honom. – Spring hem till mamma nu din religiösa jävel, skriker Ubbe samtidigt som han gör utfall mot Nalle. Nalle och hans familj är medlemmar i Filadelfiakyrkan och nu är det helt plötsligt Nalle och Jesus som befinner sig i Ubbes skottlinje. 22
– Buu-uuh, här kommer Jesus! skrämmer han Nalle och gör sina obligatoriska skenattacker mot honom. Nalle, som alltid blir lika rädd, börjar småspringa i en hukande ställning med kraftigt böjda ben och armarna runt huvudet som om han blev bombarderad av snöbollar. – Lägg av, ryter Kitte, som alltid är Nalles skyddsängel. Ubbes aggressivitet kommer för ett ögonblick av sig och jag kan pusta ut. Ubbe har klar respekt för Kitte som spöat upp honom mer än en gång och jag ser i Ubbes ögon att det vill han inte vara med om en gång till. Men han hämtar sig snabbt och vänder återigen sin aggressivitet mot mig. – Din jävla hästbög, skriker han plötsligt och knuffar mig hårt i bröstet. Jag är den enda killen på gården som rider. En gång i veckan rider jag på Vällingby ridhus där min pappa håller ridlektioner på sin fritid. Att rida är det bögigaste som finns enligt Ubbe och bögar som jag ska ha stryk. – Skit i honom, säger Kitte och klappar mig på axeln. – Haha, jävla hästbög, fortsätter Ubbe som nu säkert kan lukta sig till att jag är på väg att bli galen av ilska. Som vanligt så lyckas han till slut med sitt uppsåt att få mig att helt tappa fattningen. Och som vanligt så låter jag mig provoceras av hans raljerande och ligger över honom på gräsmattan efter Grimstarondellen och försöker strypa honom. Kitte och Nalle suckar högt. – Vi ses sen, säger Kitte och fortsätter hemåt tillsammans med Nalle. Alla tycker att Ubbes slagsmål är skittråkiga. Och nu ligger 23
jag, i vanlig ordning, över Ubbe och stryper, bänder och drar. Även om Ubbe är ett år äldre än jag så får jag alltid ner honom på marken direkt. Men det är inget att skryta om, de flesta brottar ner Ubbe. Det jobbiga och tråkiga med att slåss med Ubbe är att slagsmålen aldrig tar slut. Det vet Kitte och Nalle som gått sin väg och försvunnit hem över ängen. Tråkigt, tråkigt, tråkigt. Nu ligger jag här ensam igen med Ubbe som ligger under mig och fräser som en vildkatt. Det spelar ingen roll hur mycket jag stryper eller vrider Ubbes armar ur led. Han ger sig aldrig. Han försöker bita min arm och jag pressar hela min armbåge in i munnen på honom. Han försöker klösa mina ögon och jag vrider hans fingrar i alla väderstreck. Han spottar på mig och återigen rinner hans snoriga loska nerför mitt ansikte. Det är helt meningslöst. Här ligger vi på marken utan publik. Fy fan vad tråkigt. Ser på klockan, den är halv fyra. Vi har legat här i tjugo minuter. Jag vrider hans huvud bakåt, ser på klockan igen. Tjugo i fyra. Det har gått en halvtimme. Jag stoppar hela hans mun full med gräs och jord men han bara spottar tillbaka. – Ger du dig? säger jag för femtioelfte gången. – Aldrig, vrålar Ubbe tillbaka. Nu börjar jag tröttna. Kan ingen komma hit och slå ihjäl honom. Det är det här som Ubbe har väntat på. Han ser att jag har börjat tröttna. Han vet att han kan tråka ut mig. Han vet att jag måste vara hemma till halv fem och äta middag annars får jag stryk av min pappa. Jag ser på min klocka som nu närmar sig fyra. Skit, skit, skit. Vi har snart legat här i fyrtio minuter. Jag orkar inte längre med den här Ubbeskiten. – Ger du dig? säger jag i ett sista desperat försök samtidigt som 24
jag ger honom en öronrullare och gnider upp dem så att de liknar röd blomkål. Men det bekommer inte Ubbe som vrålar. – Aldrig, jag ger mig aldrig! Jag orkar inte mer, alla mina vapen är utspelade och det vet Ubbe. – Ger du dig? säger Ubbe. – Jag ger mig, svarar jag. Moloken och trött på skiten släpper jag upp honom och borstar av mina kläder. Ubbe är nöjd som om han vore nybliven världsmästare i boxning och fyrar av ett av sina patenterade leenden av förakt. Efter det tar vi varandra i hand och Ubbe ser mig djupt i ögonen med en blick som om han vore oövervinnerlig, samtidigt som han triumferande utbrister: – Så går det när man bråkar med mig! Jag orkar inte protestera utan sväljer stoltheten och nickar. Tjugo minuter över fyra är jag hemma och är trots allt nöjd över att jag inte kom för sent till middagen. Efter middagen är allt som vanligt igen. Ubbe, Kitte, Nalle och alla vi andra är ute på gården och spelar landhockey i lampornas sken på asfaltgången, utmed portuppgångarna. Allt groll med Ubbe är över och jag klappar honom i ryggen efter att han gjort ett mål i krysset och jublat över sig själv, som bara Ubbe kan göra. Längre bort på asfaltgången står några tjejer och hoppar långrep under en lampa. Och utanför en port på andra sidan gården står stora grabbar och varvar upp sina mopeder. Mödrar slår i balkongdörrar och skramlar med jämna mellanrum i sina koskällor som förkunnar att nu är det dags att komma hem min unge. I dungens mörker och på ekens frusna gren sitter Lill-Tarzan och spejar. 25