Från hopplöst fall till glädjande stabil
Text ©: Emelie Brandt Rossander & Alicia Brandt Rossander
Utgiven av Sol Förlag, Stockholm 2025
Första upplagan
www.solforlag.se | info@solforlag.se
978-91-989749-7-3
Från hopplöst fall till glädjande stabil
Alicia Brandt Rossander
Emelie Brandt Rossander
Innehåll
Prolog
Kapitel 1. Slutet och början
Kapitel 2. Inskriven 1.0
Kapitel 3. Alicia
Kapitel 4. Åtta år
Kapitel 5. Fjorton år
Kapitel 6. Vännerna och skammen
Kapitel 7. Farmor
Kapitel 8. Mani
Kapitel 9. Första tiden
Kapitel 10. Tidiga läkarsamtal
Kapitel 11. Den snabba utvecklingen
Kapitel 12. Den viktiga permissionen
Kapitel 13. Tvångsvården
Kapitel 14. Känsloregleringen
Kapitel 15. Den svåra permissionen
Kapitel 16. Inskriven 1.1
Kapitel 17. Inskriven 1.2
Kapitel 18. Den svåra känsloregleringen
Kapitel 19. Konsekvenser
Kapitel 20. En utebliven bal på slottet
Kapitel 21. Vit klänning och röda tånaglar
Kapitel 22. Fölpermission
Kapitel 23. Självreglering
Kapitel 24. Förskrivna läkemedel
Kapitel 25. LPT-permission och Stockholmsveckan
Kapitel 26. Utskrivning och Greklandsresan
Kapitel 27. Ätstörningen
Kapitel 28. Permission med mamma
Kapitel 29. Mitt ljus
Kapitel 30. Bälten
Kapitel 31. Dealen
Kapitel 32. DBT
Kapitel 33. Ätstörningen och bälten
Kapitel 34. Paniken
Kapitel 35. Inskriven 1.3
Kapitel 36. Ludde
Kapitel 37. Sextiofyra meter
Kapitel 38. Ständigt sällskap
Kapitel 39. Triggers innanför
Kapitel 40. Självbild
Kapitel 41. Ätstörningen
Kapitel 42. Ätstörningens framfart
Kapitel 43. Högtider
Kapitel 44. ECT
Kapitel 45. Sanna
Kapitel 46. Behandlingshem
Kapitel 47. Vardagen
Kapitel 48. Den viktiga behandlingen
Kapitel 49. Besök på avdelningen
Kapitel 50. Övergrepp och psykisk ohälsa
Kapitel 51. Utslussning
Kapitel 52. Gotland
Kapitel 53. Ett steg mot självständighet
Kapitel 54. Tillgänglig för ärlighet
Kapitel 55. Att vilja och inte vilja
Kapitel 56. Att göra sig fri
Kapitel 57. Slutet och början
Kapitel 58. Inskriven 2.0
Epilog
Tack till Till min fru Alicia
Begreppsförtydligande
Boken du håller i din hand är skriven av mig, Emelie Brandt Rossander. Jag har bearbetat min frus dagboksanteckningar, intervjuat henne och utifrån det har den här boken kommit till. Tillsammans är vi ett fantastiskt team. Jag har av respekt för medpatienter och personal fingerat deras namn. Familj och vänner står oförändrade.
Den här boken innehåller en lång och svår, destruktiv historia. Med övergrepp, tvångsvård och oräkneliga självmordsförsök.
Den innehåller droger i varierad form och en hatkärlek till alkohol. Men framför allt innehåller historien ovärderlig tid på behandlingshem, massvis med kärlek, ansvar och hur livet vänder. Många gånger har jag trott mig vara ensam om och med allt. Nu vet jag att så inte är fallet. Min förhoppning är att boken ska ge stöd och igenkänning. Oavsett vem du är och vad du bär på i livet hoppas jag att den här historien ska ge stöd till dig att fortsätta andas. Kanske är du vårdpersonal eller anhörig. Kanske behöver du inspiration och ett material som inte ber om ursäkt för sig, kuvar sig eller tassar runt ämnen för svåra att ta i. Kanske kan den här boken vara en i raden av böcker på ämnet för psykisk ohälsa. Kanske är den viktig. Det är den för oss.
Idag har Alicia blivit mamma, fru och specialistundersköterska på en psykiatrisk vårdavdelning. På samma avdelning där hon tidigare kortvarigt vistats som patient. Jag har anpassat innehållet i boken för att undvika allt för triggande material. Om du vet med dig att du lätt triggas i ditt mående ber jag dig själv ta ansvar för om du bör läsa boken – just nu.
Med en röst som spricker av nervositet välkomnar jag lyssnare till min första föreläsning. Min första föreläsning och hur galet är inte det. Om mig. Idag lever jag med min kära fru och tre barn. Ett liv föddes ur mig och mina målbilder i livet är vackra. Jag mötte kärleken där en minst anar det och idag är jag tacksam för att den människan vågade se förbi och igenom. Så för att sno de vackra orden från författaren och föreläsaren Therese Eriksson. Jag lever; med armarna fulla av blekta ärr, med ring på mitt finger och ett hjärta till brädden fyllt av både glädje och sorg. Det som faktiskt är livet. Det som är Alicia.
Kapitel 1
Slutet och början
Januari 2014 och igår var dagen som jag skulle dö. Jag hade planerat allt så detaljerat. Med omsorg för min familj, vänner och min kära hund, en tvåårig blandras mellan Shihtzu och Llhasa Apso vid namn Ludde, var min plan väl uträknad. Allt var på plats.
Jag upplevde ett inre lugn. En tystnad i mig som bekräftade allvaret i varje ögonblick som nu passerade. Innan jag skulle lämna lägenheten skrev jag med min numer mycket nära vän Ida-Maria. Jag skrev hur jag inte orkade leva mer och hur trött jag var på allt. Ida-Maria svarade att allt kommer bli bättre, att det kan bli bra.
Konversation med Ida-Maria
Jag snörade på mig mina varma vinterskor. Med böjt huvud och med Ludde tålmodigt sittande vid ytterdörren skulle vi snart lämna hemmet. Gå till Hemmakväll för att köpa ett paket Marlboro Light. Med Ludde i koppel såg jag ner på vad som skulle bli vår sista promenad tillsammans. Ögonen var röda av de tårar som rann längs mina kinder. Vår tid tillsammans var snart över och någon annan skulle få ynnesten att bli Luddes viktigaste person. En enmanshund, allas terapihund. Han som varit med mig i stall, på skolan, på jobb och aldrig lämnat min sida. Och nu, skulle jag lämna honom.
Efter att jag köpt mina cigaretter gick jag åter till min lägenhet på Brommagatan 17 för att hinna lämna av Ludde. En smal gata med äldre lägenhetshus i rött tegel och min port med den tunga, bruna trädörren. Portkoden 7001 satt i fingrarna och den blytunga porten skulle öppna sig för mig. Jag var snart på väg till tåget som skulle avsluta mig. Det lila snabbtåget skulle lämna stationen 21.25 och jag hade noga uträknat när jag behövde vara på platsen jag utsett. Mörkt och med mindre risk för att bli stoppad i min plan. Där skulle jag ta klivet ut till den stillhet jag nu längtade efter. En detaljerad plan för att finna frid. Kroppen kändes spänd och avslappnad på samma gång. Ett lugn genomsyrade min kropp. Där jag och Ludde nu gick längs vår smala gata såg jag på håll hur en ambulans och en polisbil stod parkerade utanför porten till huset med det smutsröda teglet. När jag kom fram till porten frågade den manliga polisen efter portkoden och senare efter mitt namn. Utan en tanke på att det var mig de sökte gav jag honom koden och sa att jag hette Alicia, därefter försvann jag med snabba steg upp för trappan till första våningen. Polisen gick efter mig och när jag öppnade dörren till lägenheten hindrade polisen mig från att sedan stänga dörren. Jag försökte snabbt samla tankarna och begripa hur allt hängde ihop.
Sedan gick det snabbt. Lägenheten började fyllas med vänner och grannar som alla fått meddelandet av Ida-Maria att ta sig till mig så snart de kunde. Ida-Maria hade lyssnat på sin magkänsla och larmat 112, vänner och grannar, och där uttryckt sin stora oro för min hälsa och mitt liv. Ganska snabbt gick det upp för mig att det var oron för mig som föranlett det pådrag som nu utspelade sig. En kalldusch gick igenom min kropp. Benen blev med ens skakiga och jag skälvde inombords. Skammen gick över till ilska och hela tiden med en oförstående känsla som omslöt hela situationen.
Den kvinnliga polisen la handen på min högra axel och med vänlig röst sa hon till mig att jag behövde följa med och att jag nog förstod det själv. Men det gjorde jag inte, inte alls. Följa med vart och varför? Att dagen som skulle avsluta allt, radera mig från kartan, blev början på ett helt nytt kapitel i mitt liv var inget jag någonsin kunde drömma om. Psykiatrin, som oftare benämndes som ”femte våningen”, skulle nu bli mitt hem för år framöver. Efter mycket tårar körde de in mig till Helsingborgs lasarett. På akutmottagningen för dårar visades jag först in i ett mindre rum som påminde om de fängelseceller jag sett på film. Rum med endast en bänk och längst in, en toalett i plåt. Spegeln, även den i plåtliknande material, som skapade den skeva spegelbild jag kände mig som. En polis vakade över mig. Stirrade på mig och jag stirrade tillbaka. Sittande på toalettlocket tände jag en cigarett. Dörren stod öppen, jag släppte inte polisen med min blick. Det hela upplevdes som en tävling där vi utan ord stirrade på varandra. Jag tänkte inte låta honom vinna. Ett bloss, två bloss, tre bloss. Han vek undan blicken.
När jag satt där funderade jag på allt. Vad som hade gått fel, vad som egentligen hade hänt och var jag befann mig. På dagen som plötsligt vänts upp och ned. Jag fimpade cigaretten på handen. För att visa polisen kanske och synliggöra något jag
tidigare dolt. Hur jag i tystnad hittat vägar för att hantera min ångest. Döva den inre smärtan med yttre, skapa en tillfällig paus i ett inre helvete där jag konstant brann. Nu spelade det inte längre någon roll. Jag slängde fimpen i toaletten.
Journalanteckning
Journalanteckning
När jag senare fick komma upp på en avdelning kändes det som att jag befann mig utanför mig själv. En surrealistisk mardröm som genomsyrade hela upplevelsen. Tusen och noll frågor. Under natten försökte jag finna vägar att ta mig därifrån. Låst i alla ändar och personal som var efter mig vart jag än tog mig. Jag fick senare reda på att jag hade något som kallades röd tillsynsgrad, vilket innebar att jag hade kontinuerlig tillsyn och måste ha någon vid min sida hela tiden. Det blev ingen sömn den natten. Morgonen därpå kom patienter fram till mig för att prata. Personer som av olika anledningar befann sig på avdelningen. De ville alla veta vilka droger jag var där för, om jag var på avgiftning. Jag hade förvisso en förkärlek för alkohol och tackade inte nej till ett rus. Tidigt hade jag nyfiket provat olika droger men sällan eller aldrig sett det som ett problem. Jag kände mig totalt malplacerad, förstod inte alls vad jag gjorde där och fick inte fram ett enda svar. Med nedböjt huvud undvek jag deras blickar. Mitt första läkarsamtal, första i raden av många. Så okänt för mig. Läkaren välkomnade mig till avdelning femtiofem, en av de avdelningar som alla låg på femte våningen. Den visade sig vara en avdelning för missbruk. Jag hade så många frågor, men det var som om någon hade tryckt ner något i halsen på mig. Jag fick inte fram ett ljud. Till slut lyckades jag ställa frågan om hur länge jag skulle vara där. Han sa att jag skulle bli förflyttad till en annan avdelning, en allmänpsykiatrisk avdelning mer passande för mig. Enligt läkaren skulle jag förmodligen vara där minst en till två veckor. En till två veckor. Det kändes i stunden som att det var en evighet. Vad jag inte visste då var att de två veckorna bara var början på vad som skulle bli en mycket lång vårdtid. En vårdtid som skulle sträcka sig flera månader och år framöver. Att jag skulle bli sjukare och sjukare och inte hitta ut. Det var i detta samtal läkaren berättade för mig att de misstänkte en bipolär sjukdom, då hade jag inte ens varit på avdelningen i ett dygn.
Precis som läkaren berättat flyttades jag till en annan avdelning.
Tunga glasdörrar öppnades med nyckel. Avdelningen femtiosex, en lång korridor med dörrar åt alla håll. Vissa dörrar stod på vid gavel och jag såg enkla sängar av trä med blå sängklädsel där inne. Människor som låg med blicken riktad mot det vita taket. Några av rummen innehöll mer än en säng. Jag böjde ner huvudet för att slippa ta in omgivningen där genom korridoren ner mot det som skulle bli mitt rum. Fäste blicken i den färglösa plastmattan. Blockerade ut de ljud jag hörde och stängde ner och av. Van att göra så när det obehagliga kom för nära.
Jag kände mig obekväm, skämdes för var jag befann mig och såg på mina medpatienter som läskiga och oberäkneliga människor att hålla mig långt ifrån. Det var jag och det var dem. Inget ”vi” fanns. Än. Trots att det var lugnare på avdelning femtiosex kändes det hela mycket konstigt. Dagen jag skulle dö blev dagen jag slutade leva. Då livet på utsidan upphörde att förefalla viktigt för mig. Nu satt jag inlåst på en psykiatrisk avdelning. En plats av hopplös trygghet.
Jag tilldelades lila vårdlag. Vårdlaget bestod av en sjuksköterska och två skötare. Färgen lila utan någon som helst innebörd. Bara ett sätt att dela in oss som befann oss där. Vem som hade ansvar för vem. Jag visades snart in på ett litet rum utan fönster. Ett rum som annars användes som samtalsrum, men som nu fungerade som ett överbeläggningsrum när alla andra rum var upptagna. En sjukhussäng med kall stålram var inställd där. Det var min säng, sa en vänlig kvinna med håret i en stram tofs och lugg. Hon kollade på mig under luggen och jag kände mig välkommen. Här fann jag mig till rätta. Snabbare än jag först trott blev detta färglösa mitt hem. Dagar efter att jag först kommit dit kunde jag min nya vardag. En skyddad vardag, utan rakhyvlar, sladdar och köksknivar. En insynsskyddad bubbla att bli trygg i. När jag skrevs in på avdelning femtiosex var jag den yngsta. Fyra kvinnor, olika historier. En höggravid författare med mycket att
Hon snörade på sig sina varma vinterskor, med böjt huvud och hunden Ludde tålmodigt väntande vid ytterdörren. Det här skulle bli deras sista promenad tillsammans. Planen var genomtänkt, varje detalj noggrant uttänkt. Men i stället för att dö den dagen tog hennes liv en ny vändning.
Från hopplöst fall till glädjande stabil är en gripande berättelse om att leva med beroendesjukdom, bipolär sjukdom, emotionellt instabilt personlighetssyndrom och adhd. Om psykisk ohälsa som river ner, men också om den långa och krokiga vägen tillbaka. Den handlar om tvångsvård, övergrepp, beroende och bältessängar, men också om kärlek, vänskap och den inre styrka som till slut vinner.
Genom dagboksanteckningar och intervjuer ger Emelie Brandt Rossander en rå och ofiltrerad inblick i sin fru Alicias liv, ett liv där mörker och ljus samexisterar, där sjukdom och systemets brister utmanar, men där hoppet aldrig riktigt släcks.
En berättelse som berör, skakar om och inger hopp, för den som kämpar, för den som vill förstå och för den som aldrig slutar tro på förändring.
