ÖGONEN
ÖGONEN
© Text: Ella-Kari Meyrell
Utgiven av Sol Förlag, Stockholm 2025
Andra upplagan
www.solforlag.se | info@solforlag.se
978-91-989749-3-5
FÖRLAG
ÖGONEN av Ella-Kari Meyrell
OI I II I I I I
KAPITEL 1
Ögonen hon tittade in i var inte skrämmande även om de kanske borde vara det. Hon hade underifrånperspektiv eftersom hon hade ramlat. Han eller hon, hon visste inte, tittade bokstavligen ner på henne. Hon försökte lossa foten som fastnat bland de lågt växande slingerväxterna och backa lite försiktigt. Vad var det för växt?
Kunde det vara från björnbärsbuskarna? Tittade åter in i ögonen. Blev lite full i skratt när hon såg sig själv utifrån där hon låg. Hon höll igen leendet för att inte visa tänderna och reta upp vargen.
Liggandes på marken med det stora djuret två meter framför sig undrade hon vilken växt det var hon fastnat i. Hur normalt var det? Var fanns flykt- eller kampreflexen? Fast hade hon någonsin varit normal? Varför var hon inte mer rädd egentligen? Sen kom hon på det. Det var någonting med ögonen. De var djupa och mjuka och gjorde henne trygg. Varför förstod hon inte riktigt.
Foten lossnade och hon drog sig långsamt upp på alla fyra. Fukten trängde igenom de tunna sporttightsen. Vargen stod
kvar. Annika satte sig på knä och tittade försiktigt på den, noga med att inte stirra. Det var nog bra om den gick iväg först. Djuret tog långsamt några steg fram mot henne. Hon andades lugnt. Blundade. När hon tittade upp igen var den kvar. Nära. Trots att hon alltid varit livrädd för allt som likande hundar kände hon lust att röra vid den. Men det var ingen hund utan en varg. Den buffade lite försiktigt på hennes axel innan den vände och gick sin väg. Annika satt kvar en liten stund innan hon plockade upp de svarta lurarna som fallit av när hon trillat. Den nyköpta gröna träningsjackan var full av jord och blad och hon reste sig och borstade av den. Lurarna hade lossnat ur mobilen och hon satte in dem igen. Aviciis Wake me up drog igång.
Snart var hon ute på stigen igen och gick tillbaka till föräldrarnas hus. Knät ömmade. Hon var glad att ingen sett hennes vurpa.
Huset var tomt. Föräldrarna var i väg på något ärende. Ärligt talat hade hon inte lyssnat så mycket på vad de skulle göra. Det var så mycket projekt med huset och hon orkade inte hålla reda på allt. Hallen var ljus och i fönstret låg några kottar och kastanjer som hennes mamma hade haft med sig från promenaden dagen innan. Det var länge sedan hon hade varit här ute. Hon försökte komma ihåg. Förra julen kanske? När Linus, Julia och lilla Edvard var här. Ja, det måste det ha varit. På sommaren hade hon bilat runt på Balkan med Rickard, annars brukade hon komma ut till föräldrarnas hus några dagar under semestern.
Egentligen tyckte hon väldigt mycket om det här stället men samtidigt drog hon sig för att ha tåget hit. Det dök alltid upp en liten obehagskänsla när mamma eller pappa frågade om hon ville hälsa på. Medan hon duschade av sig svett och jord kom känslan av ensamhet tillbaka igen. Hon saknade verkligen Rickard, fast de kunde inte leva tillsammans men heller inte utan varandra.
Hans impulsivitet hjälpte henne att släppa kontrollen över allt. Över lägenheten, jobbet och semesterplanering. Men hon hade under sista tiden upplevt att ju mer hon släppte loss, desto mer kontroll ville han ha över henne. Hon fick vara fri, men på hans villkor.
Vargen dök upp i hennes tankar och hon avundades djurets frihet, lugn och hur den rörde sin kropp så säkert och självklart.
Med handduken virad runt huvudet gick hon ut i köket. Hennes mamma och pappa hade hunnit hem.
”Hej Annika!” sa mamma medan hon plockade in matvarorna i kylskåpet. ”Hur var joggingturen?”
”Det var skönt. Det blev nog fyra kilometer i alla fall.”
”Det är bra att du kommer ut lite i friska luften.”
Mamma såg på henne med den där lite oroliga blicken som hon hade blivit tokig av som tonåring. Nu kändes det mer som om den bara sköt dem ännu längre från varandra.
”Mm. Vet du var pappa är?”
”Han monterar ihop den nya gräsklipparen där ute.”
Annika tog av sig handduken och hängde den över stolskarmen, satte fötterna i träskorna och gick ut i trädgården. Hon tog en liten runda förbi äppelträden, tog en frukt och kände hur saften från den fick henne att slappna av. Pappa stod i andra änden av trädgården vid garaget och vinkade till henne. Hon vinkade tillbaka.
”Anniken, kan du hjälpa mig att hålla här?” sa han när hon närmade sig. Han räckte henne en tratt, hon tog tag i den och de hjälptes åt att fylla tanken med bensin.
”Finns det verkligen ingen mer miljövänlig gräsklippare? Det måste väl finnas någon elvariant eller något?” Hon fläktade bort ångorna vid näsan.
”Jo, det gör det säkert, men inte hos Göranssons”, flinade pappa.
”Göransson? Driver han fortfarande sin butik? Han måste ju
vara över sjuttio nu.”
”Ja, han har ju inga barn som kan ta över så han kör fortfarande på som vanligt. Men det börjar bli svårt att få kunder verkar det som. Han har ju inte det där moderna grejerna som alla vill ha nuförtiden.”
En mörkblå Volvo svängde in på gårdsplanen. En ung kvinna klev ur den och gick mot dem med ett stort leende. En ljusblå scarf hängde kring halsen.
”Hej! Det var verkligen inte igår. Jag var bara tvungen att komma förbi och hälsa när jag hörde av din pappa att du var här på besök”, sa hon med blicken på Annika.
Annika visste inte riktigt om hon skulle krama eller ta i hand. Innan hon hann göra något av det tog kvinnan, utan att tveka, ett överdrivet tag med armarna om henne.
”Anniken, du känner väl igen Stina?” sa pappa, medan han reste sig och tog Stina i hand. ”Hon flyttade tillbaka hit till byn för ett halvår sen. Det är kul när barnen återvänder.” Han blinkade mot henne.
”Pappa, jag heter Annika, inget annat.” Hon kände hur hon hamnade femton år tillbaka i tiden och all genans, osäkerhet och trotsighet tog plats igen. Nu kände hon igen kvinnan. Stina hade gått i samma klass som henne i högstadiet. Allt hade börjat när Stina en vecka in i sjuan plötsligt satt i bänken bredvid henne. Fler minnen dök inte upp. Det var som om hjärnan av sig själv motade bort alla tankar på högstadietiden.
Stina tittade på henne och sen på hennes pappa.
”Jaha! Var gör du nu för tiden då, Annika?” frågade hon med spelad hurtighet.
”Jag arbetar som butikschef i en klädbutik i Malmö”, svarade hon och undvek medvetet att säga vilken. ”Du då? Har du jobb nere i samhället?”
”Just nu är jag föräldraledig med mitt andra barn. Annars är jag distriktssköterska på vårdcentralen nere i byn”, sa hon
samtidigt som hon drog fram en lapp och en penna ur väskan och skrev ner något.
”Det vore jättekul att ta en fika någon dag. Hör av dig så kan vi prata mer”, fortsatte hon och räckte över pappersbiten.
”Visst!” sa Annika och kände sig nästan illamående av lappen med numret i handen. För ett par månader sen hade hon fått inbjudan till en återträff som hon hade rivit sönder med en gång, utan att ens fundera på att gå. Stina gick mot bilen, vinkade och körde iväg. Annika knölade ihop lappen och lade den i fickan på fleecen hon lånat från hängaren. Var det pappa som hade arrangerat det här för att vara snäll? Kände han verkligen inte henne bättre än så? Som om hon någonsin visat intresse för att umgås med klasskompisar från högstadiet. Ibland kunde han verkligen reta upp henne med sina klumpiga försök till omtanke.
KAPITEL 2
Annika satt bakom förrådet på skolgården, andades snabbt. Kände hur byxorna var varma och blöta mellan benen. Hon blundade medan tårarna rann. En lång stund satt hon där och lyssnade efter deras steg och röster. När det blivit tyst reste hon sig och tittade ut på den slitna gården, den lilla gräsplätten, de gnisslande gungorna, bollplanket med klottret. Hennes fängelse. Det kom en kylig vindpust, hon huttrade till och drog jackan lite tätare om sig. Tog sin väska över axeln och gick den grusiga vägen hemåt. Det måste vara något fel på henne. Annars hade inte detta hänt. Hon tyckte att hon hade provat allt. Göra som de sa. Hålla sig undan. Vara som de. Men det var hon inte.
Så tyst hon kunde öppnade Annika dörren. Hon ville hinna byta byxor innan mamma eller pappa märkte det. Ingen av dem var hemma ännu. Att hon inte var sitt vanliga jag förstod hon att de märkte, men de frågade aldrig något. Hon ville inte se mammas orosögon därför sa hon heller ingenting. Inne på sitt rum drog hon av sig byxorna som klistrat sig mot den knottriga huden och la dem i tvätten. Hon satte på sig rena kläder och slog sig ner i sängen med dagboken. Tjorvan kom in och hoppade
upp och lade sig tillrätta på hennes blå velourbyxor och började spinna. Varför ger de sig på henne? Hon har sett till att ha rätt kläder och väska. Försöker till och med lära sig texten i de låtarna de pratar om men ingenting är tillräckligt. Hon borrade ner ansiktet i den mjuka pälsen för att mota bort tankarna. När hon efter en liten stund hörde nyckeln i dörren stelnade axlarna automatiskt till. Hon hörde sina egna flämtade andetag. Hoppas inte byxorna luktar, tänkte hon.
”Annika, är du hemma?” hörde hon mamma ropa från hallen. Hon svalde innan hon svarade med en påklistrad obekymrad röst. ”Ja, jag gör min läxa!”
Tröttheten tog över och hon slog ihop dagboken och lade huvudet mot den röda kudden och somnade.
Knackningen fick Tjorvan att hoppa upp från sin plats i sängen och mamma stack in huvudet.
”Sover du? Blev du färdig med läxan? Vi ska snart äta.”
Annika nickade yrvaket till svar och satte sig upp i sängen.
KAPITEL 3 2022
När de dukat fram lasagnen ringde hennes mobil. Annika såg att det var Rickard och bestämde sig för att ringa upp senare. Han fick vänta.
”Svenssons såg ett vildsvin uppe i skogen för ett par dagar sen. Vi får hålla lite koll”, sa mamma.
”Jag såg en varg när jag var ute och sprang i förmiddags” berättade hon medan hon hällde upp vatten.
Hennes föräldrar stannade upp och tittade på henne. Annika förstod precis vad som skulle komma.
”Va? En varg. Men det finns inga vargar så här långt söderut.”
Pappa hade sin bestämda röst.
”Är du säker på att det var varg?” frågade mamma och skar upp en bit lasagne.
Ilskan bubblade upp. Hon avskydde de här situationerna när de behandlade henne som ett barn. ”Ja. Det var en varg”, sa hon och satte ner glaset med en smäll. ”Jag är helt säker. Jag är tjugosex år gammal och vet hur en varg ser ut. Den var helt orädd. Jag hade snubblat och den kom faktiskt ända fram och rörde vid mig med nosen innan den gick iväg.”
Föräldrarna bytte blickar. Hon suckade högt och ångrade att hon sagt något om vargen. De fortsatte äta och började efter en stunds tystnad prata om en dokumentär om vildsvin de sett nyligen.
Annika kunde mot sin vilja inte låta bli att fundera på om det var konstigt med en varg så långt söderut. Hon tog fram sin mobil och googlade varg.
”Sverige delar vargpopulation med Norge men den största delen av populationen återfinns i Sverige. Den finns framför allt i Mellansverige med tätast koncentration i Värmlands, Dalarnas, Örebro, Gävleborgs, Västmanlands och delar av Västra Götalands län.”
Det kanske var någon varg som förirrat sig hit ner. Så konstigt kunde det väl inte vara.
Mobilen ringde igen och hon släppte vargen för en stund. Rickard undrade om hon hade lust att gå och se den nya Star Wars filmen. Hon sa att hon fortfarande var hos sina föräldrar och skulle stanna en natt till men att hon skulle höra av sig när hon kommit hem igen. När hon tryckt av samtalet kände hon sig falsk. Hur mycket hon än saknade Rickard ville hon inte träffa honom. Hon ville komma framåt, men han höll henne tillbaka. Nu när hon var ifrån honom skulle hon känna efter och fatta något slags beslut om deras framtid.
När disken var avklarad hade det mörknat ute. Annika älskade mörkret i kombination med den sköna friska vårluften och när hennes pappa sa att han behövde en spiklåda han glömt i bilen så erbjöd hon sig att hämta den. Hon tog god tid på sig. Andades djupt. Ett ljud hon inte hade hört tidigare fick henne att lystra till. Den lät nära och långt borta samtidigt. En ylning. Det var en varg som ylade. Det ingav henne, märkligt nog, en känsla av trygghet. Den var kvar därute. Det blev tyst och hon hämtade lådan i bilen och gav den till sin pappa.
Grannen i huset bredvid kom förbi och de drack te och
pratade. Hon tyckte om honom. En äldre man som säkert var den ultimata morfadern eller farfadern. För första gången sen hon kom till sina föräldrar kunde hon slappna av lite och njuta av gemenskap och stillhet. Hon sov gott den natten. Drömde en behaglig dröm om vargögonen i skogen.
Nästa morgon när kaffet gjort sitt ringde hon upp Rickard och sa att hennes föräldrar fortfarande behövde hennes hjälp och att de fick ställa in biobesöket tills vidare. Det var ingen direkt lögn. De hade faktiskt bett henne om hjälp men det skulle inte ta så lång tid.
”Du kan gå med någon annan om du vill”, sa hon.
Hon menade det. Hon brydde sig inte om han satt med någon annan i biomörkret. Ville ha tid att tänka.
”Annika, jag hittade en låda med grejer på vinden som måste vara din. Du kan väl kolla igenom det?” sa mamma som redan var i full gång som vanligt.
Det var inte efter henne hon hade ärvt sin morgontrötthet.
”Visst, det kan jag göra. Vad är det för något?”
Hon ville ha något att göra så det passade bra.
”Det är lite grejer från skolan, foton och så tror jag.”
Annika satte sig i den beigea soffan och öppnade lådan.
Där låg kollegieblock och skriftliga arbeten hon gjort. Det verkade vara grejer från högstadietiden. Det fanns också några fotoalbum. Hon öppnade ett av dem och tittade på flickan hon såg på bilden. Trots den snygga vinröda toppen, den väl uppsatta bruna hästsvansen, den lätta sminkningen och leendet
så tyckte hon att ögonen såg tomma ut. Hon stängde albumet och bestämde sig för att gå igenom lådan först och kolla igenom alla foton sen. Överst låg hennes gamla dagböcker. En vit med rött hjärta på och lås kände hon väl igen, den hade hon fått i födelsedagspresent.
KAPITEL 4
Hon såg gänget stå på den lilla gräsplätten från sin plats på bänken i utkanten av skolgården. Stina tittade snabbt på henne och sa sen något till de andra innan hon med överdriven entusiasm gick mot henne. Annika kunde alla tecken och detta var inte något bra. Det var som om en inre köld spred sig i kroppen. Det är bäst att jag sitter kvar, tänkte hon. Om jag går härifrån blir det bara värre.
”Vill du va idag?” frågade Stina när hon kommit fram till bänken.
”Va? Menar du efter skolan?” frågade hon försiktigt.
”Ja, precis.”
En smygande glädje fick kroppen att slappna av lite. Det är säkert något lurt med detta men jag kan inte säga nej, tänkte Annika.
”Okej. Du kan följa med mig hem om du vill.”
”Visst! Ses sen då.” Stina gick tillbaka till de andra igen.
På väg hem pratade Stina på. Det kändes konstigt att gå där med henne och Annika sa inte så mycket. Stina hade nyss fyllt år och berättade om allt hon hade fått. Det senaste såklart. Av
