9789198925043

Ali Shafiei

DEY SEIN MOR

TILL HOSEIN

Dey Sein

— Mor till Hosein —

Ali Shafiei

© Ali Shafiei 2024

Text och idé: Ali Shafiei

Grafisk formgivning: Kenneth Lindström

Omslag: Anneli Lindström/Kenneth Lindström

Omslagsbild: Ali Shafei

Utgiven på Virens Förlag Stockholm 2024

ISBN: 978-91-989250-4-3

Till minne av min mor

DEL 1

Hadjeyeh Khanoms dotter

Med en gammal sliten resväska i hand står A-Sheikh vid

Hadjeyeh Khanoms hus. Han dammar av sin fotlånga aba, mantel, stryker med handen över sitt svarta långa skägg och knackar på dörren. Det är en fuktig och varm eftermiddag i augusti. Mörkret har inte fallit än och himlen är nu efter två dagars regn oskyldigt blå. A-Sheikh svettas i sin tjocka och tunga aba, har svårt att stå still. Han ser sig om, torkar sig i pannan med en liten vit tygnäsduk. Plötsligt hör han ljudet av steg bakom den stängda trädörren. Hjärta hamrar i bröstet. Han andas djupt och sväljer.

– Vem är det?

En kvinnlig röst hörs utan att dörren öppnas.

A-Sheikh slutar stryka sitt skägg. Han klarar strupen och svarar halvhögt:

– Ursäkta syster, är det Hadjeyeh Khanoms hus?

Rösten är helt obekant för Hadjeyeh Khanoms tonårige dotter. Mannen har en speciell brytning. Utan att öppna rusar hon tillbaka till sin mor och viskar att det är en främmande man som inte verkar vara härifrån. Hadjeyeh Khanom sveper in sig i sin svarta chador, som täcker henne från topp till tå, håller den fast under hakan och går mot dörren.

– Vem är det? frågar hon högt bakom stängda dörren.

– Det är jag, A-Sheikh Ismail!

Hadjeyeh Khanom stelnar till. Medan hon håller fast sin

chador under hakan med ena handen öppnar hon försiktigt dörren med den andra. Under en tiondel av sekund möts deras blickar, sedan vänder hon snabb blicken mot marken. Han är inte längre mahram, närstående, för henne, utan en främling, trots att han är far till hennes dotter.

– salam alikom!

– Det var på tiden, A-Sheikh! svarar hon.

Utseendemässigt har han inte förändrats mycket efter alla dessa år, men det svarta, buskiga skägget har fått några vita hår. Han har samma stora mörka ögon och ett leende ansikte.

Bilden av deras första könsakt, där han, oskuld, liknade ett oskyldigt får, dyker upp inför hennes syn. Med blicken fäst på marken sväljer hon och håller fast sin chador medan hjärtslagen tar fart. A-Sheikh lägger huvudet på sned och försöker förgäves fånga hennes blick. Han vill se hennes ansikte, det runda rosiga, och de blå ögonen.

En lång tystnadstund sänker sig.

– Vem är han, mamma?

– Han är din far, mumlar modern utan att lyfta blicken.

A-Sheikhs ögon spärras upp när han nu ser på sin dotterför första gången. Han ryser. Kan det verkligen vara sant? Han tittar forskande på henne, som står bakom sin mor, och letar efter likheter.

Blickstilla betraktar far och dotter varandra.

Dottern, liksom modern, bär en svart chador. Bara den runda, rosiga ansiktet är synligt. Hon verkar inte vara lika blond som modern. Ögonen är honung färgade.

– Är han verkligen min far? frågar dottern.

Hadjeyeh Khanom nickar långsamt och betraktar dottern som stirrar på sin far. Hon vänder blicken mot marken igen och upptäcker att A-Sheikhs spegelbild syns i en liten vattenpöl nära dörren. Nu kan hon se på honom utan några hinder. Det är lite mörkt ute och bilden är suddig, men hon kan ändå se honom bra. Hon synar honom. A-Sheikh ser lika rättfärdig ut nu som då.

Arton år tidigare hade de träffats för första gången i Imam Ali moskén i helgstaden Najaf i Irak. Han var student i Hauzeh Elmieh, en mullaskola i Najaf, och hon var pilgrim. Hon drev en koranskola för flickor i sin hemstad Foman i norra Iran vid Kaspiska havet och hade sparat pengar för den där pilgrimsresan. Pengarna hade tagit slut efter två veckor, men hon ville stanna längre. Hon behövde någon som kunde försörja henne under tiden. Behövde bli sighe, tillfällig hustru, till någon.

Hon hade stått vänd mot Mecka och bett Allah om att hitta en riktigt troende man åt henne. Inte för sin egen och kärlekens skull, absolut inte, utan för Allahs skull. Hon behövde stå till förfogande för de blivande mullorna. De unga män som lämnat sin by, sin stad och sitt land och färdats långa sträckor för att bli ayatollah, Allahs tecken. Hon var övertygad om att den barmhärtige Allah skulle uppskatta hennes handling.

Hon hade betraktat sig själv i sin runda fickspegel, sminkat sig lite med ögonskugga och sprutade också på sig parfym. Hon log nöjt åt sig själv. Skönheten var en gåva som hon hade fått av sin skapare. Vit hy, blont hår och blåa ögon, som en ängel i paradiset, som det stod i Koranen. Hon svepte in sig i sin chador med avigsidan utåt. Ett tecken på att hon var obunden, ledig. Hon var nervös, men upprymd. Mumlande citerade hon verser ur Koranen samtidigt som hon rusade mot Alis moské. Hon hade bråttom till morgonbönen. Det var en kvarts promenad och hon gick med snabba steg, höll sin chador lite löst vid hakan så att hela ansiktet syntes. Trots att hon var rund i kroppen var hon snabb på fötterna.

I moskéns stora gård var hundratals högljudda duvor spridda runt dammen. Duvorna flockades kring mullorna.

– Salam alikom, syster!

Hon hejdade sig mitt i steget och kastade ett öga över axeln. Där var två unga män, en med vit turban och den andra svart.

– Alikom salam! hälsade hon artigt tillbaka.

– Min ... min kompis vill ... han ... han tycker om dig! stammade

mannen med svart turban fram. Vi undrar om du ...

Hon rättade till chadoren och kastade ett öga på den andre. Han var slank och ganska kort. Sedan sänkte hon snabbt blicken. Blodet rusade i tinningen. Hon bet sig i läppen.

– Just nu har jag mycket bråttom, mumlade hon. Jag måste rusa till bönen innan det blir ljust. Vi ses här efteråt.

Hon rättade återigen till sin chador och skyndade sig iväg.

Någon halvtimme senare kom hon tillbaka till moskégården, där hon skulle träffa de två männen. A-Seyyed Ahmad, mannen med svart turban – som var ett tecken på att han tillhörde profeten Mohammads ättlingar – föreslog att det var bättre att sätta sig inne i moskén. De gick in, hittade ett ostört hörn och satte sig i ring på golvets gula marmorstenar. Lukten av stark rosparfym, gjorde att stanken av fotsvett och strumpor blev mindre besvärlig. Hadjeyeh Khanom höll sin chador hårt med vänstra handen under hakan så att bara hennes näsa och ögon var synliga. Med blicken i golvet kände hon hjärtslagen ta fart. Det pirrade i magen.

– Syster, den här mannen är min bäste vän. A-Seyyed pekade på A-Sheikh Ismail. Jag känner honom bättre än mig själv och jag litar på honom mer än jag litar på mig själv. Han är en äkta troende muslim. När jag säger ”äkta” menar jag till hundra procent.

A-Sheikh log blygt, men det såg inte hon, inte noga som hon var med att hålla blicken fäst vid marmorgolvet.

– Han är en ärlig ung man, syster min, fortsatt A-Seyyed ödmjukt. En mycket snäll man. Jag svär, hade jag en syster här i Najaf skulle jag ge bort henne till honom utan en sekunds tvekan. Han är inte en kvinnotjusare. Absolut inte, raka motsatsen. Han är en mycket tillbakadragen människa. Men du vet, en ung man, ensam, i ett främmande land behöver ju ... behöver en ...

Han hittade inte ett lämpligt ord. En kort tystnaden bredde ut sig.

Från olika håll i den stora moskén hörde man folk som bad högt eller citerade Koranen med olika rytmer.

– Vad tror du, syster min?

Det var A-Seyyed som åter bröt tystnaden

– Du kommer att göra Allah glad om du gör din plikt och ställer upp för den här stackars unge troende muslimen. Han är en ensam främmande i det här landet. Allah kommer att belöna dig.

Kvinnan höll med om det sista A-Seyyed hade sagt. Allt vad man gav i den här världen fick man tillbaka i den andra världen, den bättre världen, som belöning. Den store och gode Allah såg allt man tänkte och gjorde. Hennes hjärta började bulta. Den där unge mannen var inte hennes första man, ändå rörde det sig oroligt inom henne. Hon fick pirr i magen, svalde gång på gång. Det var förbjudet för en troende kvinna att visa sina känslor inför främmande män.

Till sist öppnade hon munnen utan att lyfta blicken. – Min käre Allah vet att jag gör detta för hans skull, sa hon lågt och rodnade. Jag är inte en kvinna som blir kär i en man, nej! Nej! Allah är mitt vittne. Jag är bara kär i min Allah, min Imam Ali och min Imam Hussein, ingen annan.

Hennes röst var så låg att de två männen blev tvungna att sträcka sig fram och spetsa öronen för att höra vad hon sade.

A-Seyyed bad henne visa sitt ansikte för A-Sheikh. Det var halal, tillåtet, för en kvinna att visa sitt ansikte en gång, men endast en gång, för en främmande man om syftet var äktenskap. Hadjeyeh Khanom öppnade långsamt sin chador och visade sitt runda, lite rödlätta ansikte. Bara A-Shiekh kunde se hennes ansikte. Det varade inte ens tio sekunder. I en snabb rörelse svepte hon åter in sig i chadoren.

Efteråt gick förhandlingen fort. Det var A-Seyyed som pratade mest. Han var en duktig talare och bra kärleksförmedlare. En typisk mulla.

Jämfört med de flesta andra sighekvinnor hade Hadjeyeh

Khanom inga höga anspråk. Hon gick med på att bli sighe till A-Sheikh för en begränsad tid, en månad. Hon ville att äktenskapet skulle vara längre än så, men A-Sheikh hade inte råd. 50 dinarer för en månad och dessutom måste han försörja henne och betala hennes hyra. Det skulle bli dyrt för A-Sheikh, en fattig bondpojke som bara hade 200 dinarer i besparingar förutom de 25 dinarer som han brukade få varje månad från skolan i studiebidrag.

Det fanns äldre män och rika affärsmän som skulle vara beredda att betala mycket mer för henne, men Allah hade skickat henne A-Sheikh. Det var bara att tacka och ta emot.

Det var ödet. Hon ville inte stå mot sin Allahs vilja.

När allting var klart avslutade en glad A-Seyyed med att citera den heliga arabiska texten som han kunde utantill för att bekräfta och möjliggöra äktenskapet: Ankahto ve Zavvajto ...

Plötsligt kom han på att han inte visste vad kvinnan hette, då frågade han henne:

– Min syster, vad heter du förresten?

– Folk kallar mig för Hadjeyeh Khanom, svarade hon utan att lyfta blicken.

Hon hade aldrig varit pilgrim i Mecka. Ändå kallades hon för Hadjeyeh, motsvarande hadji för en man. Kanske för att hon var en så starkt troende muslim och kunde hela Koranen utan till. Khanom, damen, för att hon alltid var en respektfull kvinna. Omtyckt. A-Seyyed citerade texten en gång till och hon bekräftade uppgörelsen med ett blygt ja.

Nu var de man och hustru. A-Sheikh log brett med hela ansiktet. Hadjeyeh Khanom lyfte långsamt blicken från de gula marmorstenarna och log generat mot A-Sheikh. Nu var de mahram, närstående.

Det bestämdes att under sighe perioden, skulle A-Sheikh flytta in hos Hadjeyeh Khanom.

Alis Islamiska Skola var en internationell religiös skola för blivande shiamullor, där A-Sheikh och A-Seyyed studerade

och delade rum. Skolan låg en stenkast från moskén.

Hadjeyeh Khanom stod utanför den gamla stora entrén eftersom skolområdet var förbjudet för kvinnor. A-Sheikh packade hastigt alla sina saker i en sliten tygväska.

Hadjeyeh Khanom hyrde ett litet rum i ett gammalt gästhus i den södra och fattiga delen av staden. I gästhuset bodde tiotals shiapilgrimer från Iran, Pakistan och Afghanistan.

På väg till gästhuset passerade de Soltani bazar. A-Sheikh öppnade sin tunna plånbok och köpte tre och en halv meter kolsvart tyg till henne, till en chador, och tre meter färgglatt tyg, små vackra blommor och fjärilar på vit botten, till en klänning. Han köpte också två kilo ris, ett kilo lammkött, ett halvt kilo röda bönor och lite höstfrukter: sötcitron, granatäpplen och vindruvor.

Trots att de nu hade blivit man och hustru hade de, bortsett från den första och enda ögonkontakten och några hastiga leenden, inte kommit varandra närmare. De gick inte sida vid sida utan hon gick två, tre steg bakom honom, med pirrande mage, fast det var hon som visste vägen till gästhuset. Alltså var hon tvungen att hela tiden tala om vart de skulle svänga: ”vänster”, ”höger” eller ”rakt fram” med sin låga röst genom de krångliga små bakgatorna.

Gästhuset var ett stort gammalt tvåvåningshus med en liten gård. Mitt på gården fanns en rund damm, halvfull med mörkgrönt vatten. Några kvinnor satt vid dammen och tvättade kläder och några småbarn lekte och sprang skrikande runt dammen när Hadjeyeh Khanom gjorde entré med sin man. Hon hälsade högt på kvinnorna, A-Sheikh likaså. Kvinnorna lyfte blicken och hälsade nyfiket tillbaka.

– Mobarak basheh Hadjeyeh Khanom!

Gratulerade en av kvinnorna och skrattbomben exploderade på gården. A-Sheikh sänkte förläget blicken. Hadjeyeh Khanom svalde ner sin vrede och teg. Hon hade gjort sin plikt, vilket varken var olagligt eller omoraliskt. Det fanns ingen anledning att skämmas.

Gästhuset hade ett tiotal rum, i olika storlekar. Hadjeyeh Khanoms rum var litet, knappt åtta kvadratmeter, och låg på första våningen. Rummet var högt i tak och hade ett fönster mot gården. På golvet låg en sliten Tabrizmatta som nästan täckte hela rummet. I ena hörnet fanns ett pentry med en liten rostig spis, ett par tallrikar, ett par franska teglas, en tebricka, en kinesisk tekanna och en kastrull. I andra hörnet låg en madrass, ett par filtar och en lång kudde i cylinderform, allt inpackat i ett hopknutet lakan.

På väggarna hängde två bilder, en av profeten Mohammed med sin stora panna och lysande ögon med Koranen vid bröstet. Den andra föreställde Imam Ali, också med ett sminkat ansikte, lysande ögon och med ett långt svärd i handen. Han var mer allvarlig än profeten, en riktig krigare.

Rummet fick sällan sol och luktade fukt och mögel. Hadjeyeh Khanom öppnade fönstret på glänt. Medan hon höll ihop sin chador med tänderna, öppnade hon det knutna lakanet med händerna och tog ut en av yllefiltarna, den mjukaste, och en stor kudde. I en snabb rörelse bredde hon filten på mattan och la kudden, som ryggstöd mot väggen. Sedan log hon mjukt mot A-Sheikh och bad honom sätta sig. Han följde hela tiden hennes rörelser med blicken. Hon hällde vatten från en hink i tekannan för att koka te. Men han ville inte ha te. Han ville ha henne. Det såg hon på hans glänsande blick.

– Är vi inte man och hustru nu, Hadjeyeh Khanom?

Hon satte på knä med händerna på benen framför honom.

– Det är klart! svarade hon med ett flirtande tonfall, lyfte blicken och log generat. Vad gör du annars här? Nu är vi mahram mot varandra, A-Sheikh.

– Men, ... om vi är mahram, varför tar du inte av dig din ...

Han var nära att säga ”förbannade”, men svalde ordet och pekade på chadoren.

– Vill du det? sa hon med kokett röst och tog av sig sin chador och la den på lakanet.

Hon bar en halvlång klänning, ljusblå med små röda och gula blommor på, som nådde henne nedanför knäna, och ett par mörkblå sammetsbyxor. För första gången kunde han nu ana hennes kroppsform. Chadoren funkade som ett omslagspapper. Man kunde inte se innehållet. Hon var lite rund, men inte så tjock och inte heller så kort. Hon hade små vita fina händer. Nu fick han betrakta hennes runda rodnande ansikte, inte bara för några sekunder, som den gången i moskén, utan hur länge som helst. Hon med sina blåa ögon var mycket vackrare än han hade föreställt sig. En riktig ängel. Men han ville se mer. Han hade inte sett hennes hår än. Det gömdes under färgglada huvudduken.

Teet var färdigt. Hon hällde upp te ur tekannan i en liten kinesisk tekopp och ställde den på brickan. Sedan böjde hon sig fram och ställde brickan framför honom.

– Befarma!

Han log med hela ansiktet och tog koppen med ena handen och en sockerbit med den andra samtidigt som han fattade mod och sa:

– Du är både vitare och sötare än den här sockerbiten, Hadjeyeh Khanom!

Hon log brett till svar. Hon visste mycket väl att vita kvinnor, som var mycket sällsynta i Irak och i södra Iran varifrån mannen kom, var mycket populära.

– Ta av din huvudduk så jag kan se ditt vackra hår, sa han med ett bedjande tonfall.

Hon öppnar långsam knuten under hakan och lösgjorde huvudduken. Hennes tjocka ljusbruna hår dansade på axlarna när hon skakade på huvudet. Med glänsande blick betraktade han henne och njöt. Hon kände sig varmt, som om blodet cirkulerade snabbare i hennes ådror och bet sig i läppen så hårt att det smakade blod. Hon svettades. Hennes hjärta slog hårdare än någonsin. Hon svalde gång efter annan. I sitt liv hade hon varit med tre män, men hade aldrig känt så här. Hon

försökte övertyga sig själv om att hon inte var kär i honom, utan att hon bara gjorde sin plikt för Allahs skull, ingenting annat.

I hela sitt liv hade han aldrig rört en kvinna. Han var analfabet vad gällde könsliv. Han hade förlovat sig med sin kusin i byn, men han hade inte rört henne, inte ens hållit hennes hand. När han var ett barn hände det många gånger att han hörde sina föräldrar älska med varandra under täcket. Det brukade hända sent på kvällarna under vintern när de sov i samma rum. Han minns hur modern brukade viska: Låt mig vara. Barnet är vaket. A-Sheikh låtsades då att han sov djupt. Han kom ihåg deras rörelser, deras höga andning. Han hade också sett djur som parade sig. Igelkottshannen brukade springa runt honan tills det blev dags och kastade sig då över henne och vibrerade med hela kroppen. Också stora djur som getter, kor, åsnor och hästar. Med sådana bilder i huvudet låg han nu ovanpå en kvinna och ville göra sin manliga plikt.

Hadjeyeh Khanom låg alldeles stilla med händerna utsträckta vid sidor och slutna ögon. Hon bet sig hårt i läppen, så hårt att det blödde. Det var mannen som skulle njuta, inte hon. Hon skulle bara uppfylla sin plikt inför Allah. Hon mumlade tyst för sig själv:

– Det är för din skull jag ställer upp. Hoppas att du blir nöjd med mig, min store och allsmäktige Allah.

– Ja, det är ... han är din far, lilla gumman, mumlar Hadjeyeh Khanom utan att lyfta blicken från vattenpölen.

A-Sheikh öppnar sin famn, men dottern vägrar komma fram. Hon som alltid saknat sin far och ofta drömt om honom trots att hon inte hade någon klar bild av honom, står nu stilla och vägrar närma sig honom. Det har hänt att hon hatat sin far för att han inte hört av sig under alla dessa år. Hon har även många gånger fått höra sina vänner säga: Hade du haft en bra far skulle han bry sig om dig! Hon har aldrig kramat en man.

Aldrig haft kroppskontakt med en man. Alla män i hennes närhet räknas som na-mahram, främmande, för henne. Hon har varken någon bror eller morbror eller farbror, som skulle kunna vara mahram för henne och de avlägsna släktingarna räknas som na-mahram. Och nu plötsligt står en man framför henne och öppnar sin stora famn.

Modern knuffar fram dottern mot fadern, som sluter henne i sin famn. Han trycker henne hårt mot sitt hjärta och pussar henne på huvudet som täcks av en svart chador. Medan dottern står still i hans famn gråter han tyst. Hadjeyeh Khanom betraktar dem genom vattenpölen.

– Förlåt mig! ... förlåt mig! säger fadern snyftande. Jag visste inte, jag hade inte minsta aning om att jag hade en så fin, en så fin flicka. Annars ...

Han vänder sin blick upp mot himlen och tackar Allah och fortsätter:

– Hur skulle jag kunna veta? Hur ...

Ryktet sprids fort som vinden. Det tar inte lång tid innan grannar från alla håll, mest kvinnor och barn, kommer springande och samlas utanför Hadjeyeh Khanoms hus. De vill se främlingen. Tänk att den faderlösa flickan har fått tillbaka sin far efter så många år! Hadjeyeh Khanom stänger dörren med en ilsken min och skriker att det inte är någon cirkus och ber folk att gå hem till sitt.

Hon leder A-Sheikh till gästrummet. Huset består av två rum, i det ena sitter och sover de själva och i det andra, som är finare, tar de emot gäster. A-Sheikh ber dottern att sitta bredvid honom. Han kan inte släppa blicken ifrån henne. Dottern fingrar på mattans blommönster medan han ler och gång på gång ställer samma fråga: – Hur mår du, dotter min?

Och hon svarar upprepande: – Tack, bra.

Ingenting av det hon föreställt sig stämmer överens med verkligheten. Mannen som är hennes far är mycket mager och mycket mörkare än hon föreställt sig. Han är underlig och hans brytning är lustig, ibland obegriplig. Hon hade tidigt slutat att fråga sin mor: ”Var är min far?” eller: ”När kommer min far hem?” eller ”Tror du att han tycker om mig?”

Hon var van vid hans frånvaro, hade insett att det inte var någon idé att fråga sin mor då hon uppenbarligen visste mycket lite om honom. Senare, när en del av grannbarnen började skolan, började hon sakna sin far igen. Tänkte att om han hade varit här skulle han ha skickat henne till skolan och hon skulle få ha skoluniform på mig som de andra flickorna. Även senare, när hon stod vid trottoaren och applåderade parader av flickor och pojkar i hennes egen ålder som med Mossadeqs bild i handen sjöng sånger och ropade slagord mot England och Shahen, saknade hon sin far. Hennes far kunde ha varit en av de få mullorna bland demonstranterna. Men hennes mamma hade förbjudit henne att delta. Flickor bör stanna hemma, punkt slut! hade modern sagt. Lite senare, när hennes bröst växt till sig till två små citroner, började friarna dyka upp en efter en. Hennes mamma tackade nej till dem med förklaringen att:

– Det är inte jag som bestämmer över henne vad gäller äktenskap, det är hennes far.

Det enda hon hade vetat om fadern var att han var smal, ganska mörk och kort, med stora ögon och långt svart skägg. Det var vad hennes mor hade berättat.

Och den senaste tiden hade hon känt sig som en mogen frukt, som grannkvinnorna brukade säga. Ett moget äpple som snart skulle plockas från sitt träd, bort från sin mor. Hon kunde inte hänga kvar på trädet hur länge som helst, för då skulle hon kunna falla till marken och ruttna bland löven.

Hadjeyeh Khanom kommer med en tebricka. Hon håller ihop sin chador med hjälp av tänderna och ser far och dotter tätt intill varandra. Hon böjer sig fram och ställer tebrickan med tre

tekoppar som ångar och doftar av Lahidjani te framför dem.

– Befarma! säger hon och ler generat.

Deras blickar möts. Hon är lika vacker som för arton år sedan. Han kan föreställa sig hennes vackra kropp, hennes långa ljusbruna hår, hennes sockervita hy och hennes runda, rosiga kinder.

– Ta av dig chadoren, lilla gumman! säger Hadjeyeh Khanom till dottern. Han är inte främmande för dig. Han är din far!

Sedan fortsätter hon:

– Titta inte på mig! säger hon och vänder sig till dottern igen. Han är inte längre mahram för mig, men för dig kommer han alltid att vara mahram.

Men dottern har alltid burit chador inför män, så länge hon minnas, sedan hon var fyra eller fem år. Modern sträcker sig fram och försöker dra av den.

– Låt mig vara, mamma! protesterar hon och rusar ut till andra rummet.

– Ursäkta A-Sheikh, beklagar Hadjeyeh Khanom och harklar sig. Hon är inte van att vara utan chador.

Sen pekar hon på teet:

– Varsågod! Teet kallnar.

– Tack, tack, säger A-Sheikh och tar en sockerbit ur sockerskålen, doppar den i teet och lägger den sedan i munnen och sörplar ljudligt i sig teet.

– Det är Lahidjani, ett lokalt te. Det odlas här. Bästa sorten!

Han försöker förgäves fånga hennes blick.

– I söder har vi inget sådant te, bara Ceylon, svarar han. Vi dricker mycket mörkare och starkare te.

Efter ett tag kommer dottern. Istället för chador har hon bara en liten huvudduk på sig.

A-Sheikh öppnar sin väska. Han tar ut en packning svept i genomskinlig plastpåse och sträcker fram till Hadjeyeh Khanom.

– Vad är det? undrar hon nyfiken med rynkade pannan.

– Gissa tre gånger!

Ett leende sprider sig långsamt över hennes ansikte. Det är en flera kilo tung korg gjort av palmlöv. Inuti finns plastburkar.

– Det är dadlar och tahini, som du tyckte om i Najaf. Kommer du ihåg?

Hon nickar långsamt. I Najaf lärde han henne hur man doppar dadlar i tahini som de åt som efterrätt. Innan dess hade hon varken känt till dadlar eller tahini. Hon hade smakat försiktigt, men sedan tyckt mycket om det. Han hade även nämnt att just den kombinationen var bra för könsdriften, så efter det brukade de äta dadlar med tahini två gånger om dagen. Senare då A-Sheikh lämnade Najaf fortsatte hon köpa dem från marknaden. I Foman existerar inte sådana produkter. Hadjeyeh Khanom tackar A-Sheikh flera gånger utan att lyfta blicken.

A-Sheikh berättar att han blev chockad och inte kunde tro sina ögon när han fick brevet om att han hade en dotter. I byn, Khoviz, visste ingen att A-Sheikh hade haft en kvinna när han var i Najaf i Irak. Hans fru hade blivit så arg att hon försökte riva sönder brevet. Han förklarade för henne att han inte hade begått något ”brott”. Att det han hade gjort var lagligt enligt sharia. Det var inget att skämmas för. En troende muslim, liksom profeten Mohammed och Imamen Ali, kunde gifta sig med hur många kvinnor som helst på villkoret att han var rättvis mot dem alla. Ändå hade hon störtat iväg till sina föräldrar. Dagen efter kom hon tillbaka ångerfull tillsammans med sin far, som var A-Sheikhs farbror. Hon satte sig på knän, kysste A-Sheikhs hand och bad honom om förlåtelse.

Nu sitter han i skräddarställning, rakryggad och berättar för

Hadjyeh Khanom att hela byn är nyfikna på att få se dottern.

Hadjyeh Khanom säger ingenting och han fortsätter att berätta om sitt liv.

Han valde att inte fortsätta sin religiösa utbildning utan

nöjde sig med det han läst ett år i Najaf och jobbar nu som byns mulla i Khoviz, som ligger utanför staden Tangestan vid Persiska Viken. Han svarar på bybornas religiösa frågor, ordnar och registrerar deras äktenskap. Han berättar att han har några palmträdgårdar och även fruktträdgårdar med mandarin, citron, granatäpplen och mycket annat. Han säger att han har ett hundratal getter.

– Så du är så pass rik? inflikar Hadjeyh Khanom.

– Allah lämnar inte sina tjänare hungriga! svarar han och ler snett.

Han är nöjd med sitt liv och tackar Allah för allt han har.

Den fjärde dagen, under frukosten säger A-Sheikh bestämt till dottern.

– Packa ihop dina saker. Vi åker hem imorgon bitti.

Hadjeyeh Khanom hejdar sig mitt i tuggandet. Hon ställer långsamt tekoppen på tefatet, får en rynka mellan ögonbrynen.

– Vart ska ni?

– Till söder, till Khoviz, svarar han och ler som om det vore en självklarhet och sörplar ljudligt sitt te.

Först nu förstår dottern vad hennes far menar.

– MÅSTE jag följa med dig till Khoviz?

Han nickar långsamt medan han med sitt pekfinger trycker in en stor bit bröd med fårost i munnen.

Dottern har börjat lära känna sin far. Han är snäll, inte så hård som de flesta fäder. Han är en enkel och okomplicerad man, verkar vara ärlig. Under de senaste dagarna har hon varit med honom konstant, följt honom till bazaren och visat honom runt i stan. Han hade köpt ett par guldarmband, två färgglada klänningar, en vacker huvudduk i siden och ett par svarta läderskor åt henne. Men att hon skulle följa med honom till Khoviz, det har aldrig fallit henne in. Och hennes mor, vad ska hon göra? Ska hon också följa med? Hon skulle

förstås kunna driva sin koranskola också där nere i Khoviz.

Dottern skulle gärna vilja se Khoviz palmträd som ser ut som paraplyer enligt fadern. Han har berättat att Khoviz är lika hett som Bagdad. Att sommarens brinnande sol får folk att söka sig till skuggan. På kvällarna måste man ligga under genomblöta lakan för att kunna sova. I Foman regnar det nästan varenda dag året om. Hon är trött på den tråkiga koranskolan som hennes mor driver och där hon själv är lärare, trött på det oändliga regnet. För att inte tala om grannkärringar som hånar henne och kallar henne för ”rutten flicka” som fortfarande är ogift vid 17 års ålder. Hon är trött moderns hårda disciplin och kontroll som tvingar henne att träffa sina kompisar i smyg. De senaste tre dagarna har hon varit fri. Kunnat gå runt på stan, visserligen tillsammans med sin far, men ändå, besökt delar av stan som hon aldrig sett förut. Hon vill vara tillsammans med sin far, även om det innebär att följa med honom hela vägen till söder, ända till byn, Khoviz. Varför inte? Hon kan prova och se. Trivs hon inte där, blir det svårt för henne, kan hon komma tillbaka till Foman och modern. Svårare än så är det faktiskt inte.

Hadjeyeh Khanom blänger på A-Sheikh som omsorgsfull brer kvittenmarmelad på sitt frukostbröd. Hon gömmer sig bakom samovaren med silvertekannan på. Den ryska samovaren kokar långsamt upp och kvider. Vattenångorna slingrar upp runt tekannan och gör luften fuktig. Hon håller chadoren med handen under hakan och ser bistert på mannen. A-Sheikh är inte samma man som hon träffade i Najaf för arton år sedan, som hon delade bostad med under hela tre veckor. Då var han en ärlig, renhjärtat och snäll människa som brydde sig om henne. Han har förändrats, blivit en helt annan människa. En egoist, som bara tänker på sig själv. Efter alla dessa år dyker han upp bara för att röva bort hennes dotter till ett helvete i fjärran!

Hon mumlar tyst med blicken mot taket, rör läpparna ljudlöst:

– Åh store Allah! Jag vet att jag inte kan fly från mitt öde, det kan ingen, men har jag inte varit med om nog? Du tog min Hamzeh, min lilla gosse från mig. Du tog min Gholi, min kära man. Och nu vill du ta min älskade dotter, den enda jag har i den här världen, mitt enda hopp i livet! Jag som inte gör annat än att sitta och citera Koranen timmar in och timmar ut. Är detta min slutgiltiga belöning, min kära Allah?

Hon kan inte hålla tillbaka sina tårar. Hennes dotter lägger armen om hennes hals.

A-Sheikh sörplar i sig sista klunken te och sträcker fram sin tomma tekopp.

– En flicka stannar aldrig hemma hos sina föräldrar för evigt, säger han och söker hennes blick. Häll upp en kopp te till.

Hadjeyeh Khanom tar kyligt emot hans tekopp, häller upp te från kannan och sträcker fram den utan att lyfta blicken.

– Förr eller senare måste hon gifta sig, fortsätter han och läppjar försiktigt på sitt heta te. Vår dotter är inget undantag, Hadjeyeh Khanom.

– Men hon behöver inte åka till andra sidan jordklotet för att gifta sig!

Det blir tyst. Det enda som hörs är samovarens pipande. Dottern dukar av frukostbordet. Hadjeyeh Khanom drar långsamt med sina fingrar på mattans blommor och plockar upp småskräp, sväljer gång på gång och andas djupt. Det blir hon som bryter tystnaden:

– Jag trodde att du hade kommit hit för att hälsa på oss och träffa din dotter. Men det verkar som att ...

Ordet stockar sig i halsen.

– Att vad? undrar A-Sheikh, höjer rösten en aning och stryker sig över skägget.

– Att du har kommit hit för att ta min dotter ifrån mig, svarar hon hätskt. Den enda jag har i den här världen!

– Ta det lugnt nu, kvinna! Först och främst, glöm inte att jag, (han slår på hjärtat med tummen) är hennes far. Hennes enda

vårdnadshavare.

– Far och far! hånler hon. Jag skulle vilja veta vad DU har gjort för henne i egenskap av far under alla dessa år?

– Det var JAG som bar henne i magen i nio månader under svåra förhållanden i Najaf, utan pengar, utan något försörjningsstöd. Det var JAG som födde henne och uppfostrade henne ensam, helt ensam genom att driva koranskolan, läsa ur Koranen åt folk, be och fasta åt folk. Och nu plötsligt, dyker du upp och vill ...

Hon brister ut i gråt. Hennes dotter som håller på att diska på gården kommer rusande, faller ner på knä och tar sin mor i famnen.

– Var det inte du som skrev i brevet att jag måste komma och avgöra vår dotters framtid? Nu har jag kommit.

– Vad jag menade, svarar Hadjeyeh Khanom snyftande medan hon smeker dotterns hand ... var att du skulle komma hit, stanna ett tag och hitta en bra man bland alla friare som dagligen knackar på vår dörr.

– Jag ger inte min dotter till vem om helst! svarar A-Sheikh och rensar strupen. Och här känner jag ingen!

– Men vi kan ta reda på mer om dem som har kommit, säger hon bedjande.

– Nej! invänder han tvärt.

– Allah kommer aldrig att förlåta dig!

– Jag har inte gjort något fel, kvinna! Du vet mycket väl att modern bara kan behålla sitt barn, oavsett om det är en pojke eller flicka, i upp till fem år.

Som om hon inte hört vad han sade visar han upp sin hand och sina fem fingrar.

– Det är enligt både sharia och de statliga lagarna.

Hon vänder sig mot sin dotter, smeker henne över håret och söker medhåll.

– Vill du följa med honom och lämnar din mor ensam? Säg något, flickan min!

Dottern, som sitter tätt intill modern, tiger. Hon har ingenting att säga. Hon kan inte ta ställning, kan inte själv bestämma. Det har hon aldrig gjort. Hennes öde hade alltid legat i moderns händer och nu skulle det överlämnas till fadern. Det var vad hon hade lärt sig av modern. Vad kunde hon säga nu när hennes far redan hade bestämt sig för att ta henne med sig? Hennes blick flackar mellan far och mor, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Hon vill be modern följa med dem, men vågar inte säga. Fadern har ju sin fru och sitt barn i Khoviz.

Under dagen packar Hadjeyeh Khanom dotterns väska. Ett par klänningar, ett par skor, ett par sandaler, några huvuddukar, en extra svart chador och två kilo te. Allt ryms i en lagom stor resväska som A-Sheikh har köpt dagen innan.

Dagen går fort. Dottern går i sällskap av sin mor en sväng till nära bekanta och vänner för att ta farväl.

På kvällen ligger Hadjeyeh Khanom intill sin dotter, som hon har gjort i sjutton år. De sover på golvet, på samma madrass. Hon smeker hennes långa tjocka svarta hår, mumlar tyst för sig själv de vaggvisor hon brukade sjunga när hon var liten och gungades i barnkorgen. Tårarna rinner oavbrutet. Hon varken vill eller kan stå emot sitt öde, Allahs vilja. Store Allah, jag lämnar mitt enda barn i dina säkra händer.

– Var rädd om henne! mumlar hon med blicken fäst på taket.

Hon var tretton år när hon gifte sig första gången. De bodde i en liten by utanför Foman. Hennes far var svårt sjuk i tuberkulos. Han var oförmögen att jobba och försörja sin familj. Dottern gifte han bort till en Hadji, en man äldre än han själv, som redan hade två fruar. Han var rik och hade många stora tefält. Fadern hade fått ett av dessa fält i utbyte mot sin dotter. Sin första menstruation fick hon först några månader efter att hon blev Hadjis hustru.

Fem månader efter giftermålet dog hennes far och ett år senare avled hennes man plötsligt av en okänd sjukdom.

Hadjis två andra fruar och deras barn gjorde livet till ett helvete för henne. De sa att hon var en förbannelse för familjen. Hon blev utkastad och fick återvända till sin mor utan att få del av arvet. Hon kände sig som en belastning i familjen, en skamfläck. Alla i byn talade om henne och det gick rykten om att hon hade förgiftat Hadji. Det var då hon vände sig till Allah och bad honom om hjälp. Hon grät i sin ensamhet, bad Allah om förlåtelse för alla synder som hon inte begått.

En dag kom en tygförsäljare som hete Gholi med sin mula till byn. Hon svepte sig i sin chador och gick till honom för att köpa tyg till en klänning. När hon log mot honom frågade han henne lite skämtsamt om hon ville bli hans fru. Varför inte! svarade hon utan att tänka, som om hon väntat på frågan länge.

Samma eftermiddag gick tygförsäljaren till hennes mor för att be om hennes hand i utbyte mot två tygrullar. Dagen efter, vid gryningen, när alla byborna fortfarande sov eller var upptagna med morgonbönen, satte hon sig på mulan bakom tygförsäljaren och lämnade byn för alltid. Det var en kylig vårmorgon och hon hade aldrig ridit förr. Hon var blyg och nervös och försökte hålla avståndet till honom, men det gick inte. Han luktade gott, doften av nytt tyg. Han ökade takten genom att dra betslet och slå med benen mot mulans sidor. När hon skrek till bad han henne sitta ännu tätare och hålla i honom ordentligt. Det gjorde hon. Mulan började galoppera och hon höll så hårt i honom hon förmådde. Plötsligt började hon skratta, ett skratt som aldrig tycktes ta slut. Kvinnor fick inte skratta högt, särskilt inte inför en man, det var osedligt, det hade modern alltid sagt. Men nu var hon fri. Tillsammans skrattade de högt och oavbrutet och satt så tätt intill varandra som om de var en och samma kropp. En njutbar våg flödade från hjärnan till hjärtat, strömmade ner mellan benen och vidare ner i tårna. Efter drygt en timmes ridning, så fort solen gått upp bakom de stora bergen, styrde Gholi mulan av vägen vid ett litet vattendrag.

– Vad ska vi göra? frågade hon ängsligt sin man.

– Vi ska äta frukost, är du inte hungrig?

Han knöt fast djuret vid ett träd. Efter att ha letat upp torra grenar och fått fart på en eld drog han fram en liten svart tekanna ur nattsäcken och fyllde den med flodvatten. När teet kokat färdigt satte de sig på varsin sten och åt frukosten som bestod av te, bröd och lite fårost. De åt under tystnad. Det hördes bara vattens sorl.

– Kom nu! Nu ska vi bli man och hustru på riktigt!

Han tog om hennes handled och förde henne bakom hallonbuskarna. En hackspett knackade enformigt mot en trädstam.

Han la henne försiktigt på gräsmattan som var blött av daggen, drog av hennes byxor till knäna, de färgglada tygbyxorna som hölls uppe med hjälp av resårband. Hon gjorde varken motstånd eller hjälpte till, men kände en stark upphetsning.

Av blyghet vände hon blicken åt sidan för att inte se vad han höll på med. Han lade sig över henne och hon kved tyst, försökte kontrollera sina känslor medan han rörde sig flämtande i henne. Det gick fort och själv var hon inte färdig. Hon ville ha mer.

– Nu har jag ordnat en fin gosse åt dig, älskling! sade han och drog upp sina byxor.

Hon följde honom runt till ett tiotal byar under en månads tid och sålde tyg. Sedan kom de tillbaka till Foman där mannen hade ett litet hus och en fru med två små barn som väntade på honom.

När barnen, en 4 årig pojke och en 6 årig flicka, hörde ljudet av pappas mula på gatan kom de springande, men hejdade sig plötsligt när de såg den främmande kvinnan bakom sin far. – Vem är hon? undrade de med en mun.

Han svarade inte, utan klev av mulan och hjälpte Hadjeyeh Khanom att kliva av. Mannens fru kom ut ur huset med händerna i sidorna och ställde samma fråga.

– En av Allahs tjänare som ska hjälpa dig i huset, svarade han. Laga mat och städa.

– Du menar att hon är din nya fru?

Hon dolde inte sitt ogillande.

– Ja, mumlade han. Jag räddade henne. Jag gjorde det för Allahs skull.

När han senare berättade om den främmande kvinnans trasiga historia tyckte mannens fru synd om henne och välkomnade henne i familjen.

Hadjeyeh Khanom var nöjd med sitt liv igen. Mannen var snäll mot henne och hans fru behandlade henne som sin lillasyster, inte som sin havu, konkurrent.

Gholi brukade stanna hemma en vecka för att sedan åka runt en hel månad med sin mula och sälja tyg i olika byar. Under en av dessa resor försvann han plötsligt spårlöst. Ingen visste vad som hände honom och hans mula. Olika spekulationer om försvinnandet cirkulerade, men det skulle ta mer än sextio år innan det kom fram vad som egentligen hade hänt honom. Han hade tappat bort sin mula en kväll i skogen och när han letade efter den hade han passerat gränsen till sovjetisk mark. Där blev han arresterad och anklagades för spionage. Under en rad långa förhör med grov tortyr tvingades han till slut erkänna och dömdes till tjugo års tvångsarbete i gruvan i Magadan i Sibirien. Han hade inte klarat mer än åtta år innan han avled. Det hade de fått veta av hans rysk kvinna som kommit till Foman för att söka upp Gholis släkt, efter Sovjetunionens kollaps.

Vid sin andra makes försvinnande hade Hadjeyeh Khanom en tvåårig son som hette Hamzeh. Hon och Gholis första fru tvingades sälja huset och bodde ett tag tillsammans i ett litet hus som de hyrde, men till slut splittrades familjen. Gholis första fru återvände med sina barn till sina föräldrar.

Kvar blev Hadjeyeh Khanom med sin lilla Hamzeh. Hon hade ingen att vända sig till, så hon blev tvungen att bli sigeh till en

mulla för att kunna försörja sig och sitt barn. Det var mullan som lärde henne läsa Koranen, vilket hon alltid kommer att vara honom tacksam för. Lilla Hamzeh fick aldrig fylla fem år. Han dog av en okänd sjukdom. Han fick hög feber i tre dagar och den fjärde dagen var han borta. Det var en stor förlust för henne, men genom att intala sig att det var Allahs vilja blev smärtan lindrigare.

Hadjeyeh Khanom ligger på golvet intill sin sovande dotter med händerna knäppt under huvudet och blicken fäst på taket, suckar tungt. Hon ville inte att hennes dotter skulle behöva gifta sig tidigt som hon själv hade fått göra. Hon glömmer aldrig när hon som trettonårig flicka, ett barn, giftes bort till Hadji. Den natten, då Hadji låste in henne i ett rum och lade sig på henne med hela sin kroppsvikt. Hon var livrädd och gjorde motstånd. Hon skrek med all sin kraft. Hadji med sina stora utåtstående ögon, det vita långa skägget, liknade en demon.

Den kvällen hörde ingen hennes skrik. Han gav henne en örfil. Sen blev han plötsligt snäll och hämtade ett glas vatten från tillbringaren och torkade hennes tårar med en handduk och gav henne lite medicin. En brunsvart tablett, stor som ett riskorn. Senare fick hon veta att det var opium. Hon svalde tabletten och efter ett tag tappade hon all sin kraft, blev trött och ville sova. Hadji var då genast på henne igen med sitt skrämmande leende och började ta på hennes kropp. Hon ville inte, gjorde motstånd och fick två örfilar till. Hon ville slå tillbaka men hade inte tillräckligt med kraft. Han band hennes händer och fötter med lakan. Han låg med all sin vikt ovanpå henne och drog ner hennes byxor medan hon skrek. Hon kände en smärta mellan benen, sen kom hon inte ihåg mer. Dagen efter hade hon en fruktansvärd smärta i slidan som täcktes av en massa blodiga trasor.

Hon älskade aldrig Hadji, inte en enda dag. Hon förlåter aldrig sina föräldrar, framför allt sin far för vad han gjorde mot henne.

Varje gång hon och dottern numera gick till det allmänna badhuset, knackade det på deras dörr dagen efter. Det var kvinnor som frågade om flickan ville gifta sig med deras son eller bror. Det allmänna badhuset hade alltid varit den lämpligaste platsen för familjer att hitta en brud till sina söner och bröder. Där kunde man se flickorna i helhet utan slöja, utan kläder, nästan nakna. Det var som ett varuhus där köparna utsåg sin vara.

Redan hade folk börjat viska om att hennes dotter börjat ”ruttna”, blivit övermogen. Att hennes bäst-före-datum som vacker brud snart hade passerat. Folk skulle börja misstänka att det var något fel med henne. Sjutton år och ogift var för en flicka lite för gammalt, tyckte många. De flesta brukade gifta sig vid femton eller sexton års ålder.

Efter frukosten tar Hadjeyeh Khanoms dotter, med tårfyllda ögon, avsked från sin mor, sina bekanta, sina grannar och sina vänner som samlats utanför huset.

Flickan lyder sitt öde utan att ifrågasätta det, som om hon länge har väntat på den här stunden. Ingen är glad, utöver

A-Sheikh. Några gråter högt. Vid tröskeln till dörren står Hadjeyeh Khanom med Koranen i hand. Dottern kysser Koranen med gråt i halsen, böjer sitt huvud och passerar under den fram och tillbaka tre gånger. Hadjeyeh Khanom ber mumlande och önskar att Koranen skall bevara hennes dotter väl under den långa resan. Sedan kastar hon vatten ur en hink bakom dottern med önskan att hon ska komma åter innan vattnet hinna torkat, alltså så fort som möjligt. A-Sheikh har lovat henne att de kommer tillbaka året efter, inshallah, om Allah vill. Men hon har ingen aning om att det ska bli sista gången hon ser sin dotter.

Trots att klockan bara är åtta på morgonen är det hett i minibussen. A-Sheikhs dotter som sitter vid fönstret svalkar sig med en fläkt gjord av majsblad. De flesta passagerarna är män. Bland de fåtal kvinnor i minibussen är A-Sheikhs dotter den

enda som täcker sig med svart chador. Några bondkvinnor har färgglada kläder, flätat hår och ingen slöja. De pratar högt sinsemellan. Två unga kvinnor har kjol och kavaj på sig. Med vrede i blicken blänger A-Sheikh då och då på dem, citerar mumlande Koran och ber Allah att leda dem in på den rätta vägen.

Efter mindre än två timmar och efter att ha passerat en rad byar och småstäder är de framme i Rasht. Huvudstad till provinsen Gylan. Rasht är en stor stad med många bilar, stora gator och byggnader. Bilarna tutar från alla håll och folk trängs överallt. För A-Sheikhs dotter är det den första resan i livet.

Hon har aldrig lämnat vare sig sin mor eller Foman förut.

I bussterminalen köper A-Sheikh två biljetter till Teheran. Första bussen till Teheran åker inte förrän på kvällen. Far och dotter sitter undanskymda i en hörna och öppnar matsäcken som Hadjeyeh Khanom givit dem och äter. Det är inte lätt för

A-Sheikh att gå runt i stan med två tunga resväskor i hand. Så slumrar de en kort stund med väskorna under huvudet i bussterminalen. Tiden går sakta, men de har inget val.

I gryningen nästa dag är de framme i Teheran.

Den smutsiga trånga bussterminalen kryllar av folk.

A-Sheikh söker efter biljetter till Shiraz och därifrån till Tangestan och Khoviz. Tidigast lyckas han hitta en buss som åker ditt om två dagar.

I närheten av bussterminalen hittar han ett gästhus. En smal ung pojke står i receptionen. A-Sheikh frågar om han har ett ledigt rum med bra pris för två nätter. Ynglingen stryker sig över sin glesa mustasch, ler okynnigt och svarar med en påtaglig turkisk brytning:

– Det ska vi ordna för er och er fru, min herre!

A-Sheikhs dotter vänder blicken mot väggen och brister ut i småskratt. A-Sheikh biter ihop och tiger.

– Men tyvärr har vi inga rum med dubbelsäng lediga, min herre, fortsätter ynglingen. Går det bra?

Nu skrattar dottern med hela kroppen och en aning högre.

A-Sheikh harklar sig för att överrösta dotterns skratt och svarar nickande:

– Det blir bra! Det blir bra!

Ungen ger dem ett rum med bara en enkel säng.

Uppe på rummet höjer fadern rösten.

– Det är mycket osedligt för en flicka, som du, att skratta, i synnerhet inför en främling! Skäms du inte!

Dottern biter sig i läppen och tiger.

– Jag skämdes, fortsätter fadern med samma tonfall. Vet du vad folk tror? De tror att du är en...

Hon anar vad fadern skulle säga. Detta är inte någon ny lektion för henne. Hennes mor var också mycket sträng på denna punkt. Men hon kunde inte kväva skratten.

– Hörde du inte vad pojken sa?

Hon försvarar sig.

– Det spelar ingen roll! svarar fadern med skärpa i rösten och händerna i midjan.

– Han trodde att jag var din fru! säger hon och småskrattar med handen för munnen.

Fadern är fortfarande arg.

– Låt de tro det, säger han och harklar. Det är bättre. Annars stirrar de som hungriga rovdjur på dig, som ett lätt byte. Folk i stora städer har så smutsiga tankar!

Hon skulle vilja säga att pojken verkade vara snäll och trevlig, men törs inte.

Fadern förklarar för sin dotter att under resten av resan, ska de låtsas som om de är man och hustru. Det är säkrast så.

Efter en kort vila, går A-Sheikh ut för att handla lite mat och frukt. Runt receptionsdisken ser han ett tiotal män samlade nyfiket lyssnandes på ”Radio Teheran”.

– Kuppen har misslyckats! säger ynglingen i receptionen överlyckligt. Kuppen har misslyckats!

A-Sheikh förstår ingenting. En av männen förklarar för honom att Shahen skulle avskeda Mossadeq som premiärminister och dessutom upplösa parlamentet. Planen har misslyckats och många har häktats, bland annat översten Nasiri, som skulle överlämna avskedsbrevet till Mossadeq.

Ynglingen säger att Shahen med den här kuppen har grävt sin grav. Nu är det är dags för en demokratisk republik.

– Vi är muslimer, invänder en gammal man och viftar med handen. Vi vill inte ha här ett kommunistiskt system som i Sovjet! Ni unga kommunister får inte utnyttja situationen!

– Vad vi behöver är en republik, säger en annan man klädd i fin mörkblå kostym. Ett system som västvärlden, som USA, Frankrike ...

– Du talar efter ditt förstånd! hånar ynglingen i receptionen.

Det är just västvärlden som alltid hållit Shahen om ryggen och stöttat England då vi nationaliserade oljan. De har alltid satt käppar i hjulet för Mossadeq.

– Ska du säga kommunistunge! säger den gamle mannen och fnyser högt. Vem har satt flest käppar i hjulet för Mossadeq om inte ni kommunister! Sovjetförrädare!

A-Sheikh stryker på sitt skägg och följer storögd diskussionen.

Någon hyschar med pekfingret framför munnen. Mossadeq ska tala i radion, direkt till sitt folk. Det blir tyst i receptionen. Alla spetsar öronen och närmar sig den stora fyrkantiga radion som står på receptionsdisken.

Den åldrande premiärministern Mohammed Mossadeq börjar sitt tal med ”Mina kära landsmän” Han är nervös och rösten är ostadig. Han betonar att landet befinner sig i ett stort historiskt ögonblick. Att utländska och inhemska fiender vill förstöra landet. Han berättar om kuppen och operationen som skulle leda till upplösning av både regeringen och parlamentet. Han säger i sitt tal att Shahen hädanefter inte får blanda sig i politiken, utan bara vara en symbol för monarkin och delta i officiella ceremonier, liksom kungarna i Sverige

och Danmark. Till sist uppmanar han folket till lugn.

Samma kväll sprids nyheten att Shahen tillsammans med drottning Soraya har flytt landet, något som senare bekräftas i radion. Shahen och Soraya hade lämnat landet med en helikopter till Bagdad och efter en kort mellanlandning rest vidare till Rom.

Folket gläds och rusar ut på gator och torg. Man dansar och sjunger och delar ut sötsaker och kakor. Det finns inga gränser för glädjen. På olika platser störtar folk statyer av Shahen. Emellanåt hörs skott, men man vet inte om de skjuter i luften av glädje eller om det är beväpnade motståndsgrupper. Teherans polischef uppmanar folk att undvika våld. Gång på gång upprepar radion Mossadeqs tal till nationen.

De politiska diskussionerna är heta överallt. Även i rum 37 på gästhuset, mellan fadern och dottern. A-Sheikh har alltid tagit avstånd från politiken, saknar helt intresse för den. Han tycker att politiska makthavare, oavsett vilka, saknar moral, bara tänker på sig själva och på att fylla sina fickor. De är giriga och vill ha mer och mer. Men nu är han orolig. Orolig för det våld och den otrygghet och osäkerhet som kan sprida sig i landet. Han är orolig för att islam hamnar i fara. Han föredrar Shahen framför Mossadeq. Shahen var mycket bättre än sin far, Reza Shah. Shahen hade avskaffat förbudet mot kvinnors hidjab. Han har stor respekt för islam och för mullorna. A-Sheikh är tveksam mot Mossadeq som mer eller mindre sig lutar mot och samarbetar med kommunisterna. De, som helt och hållet förnekar Allah och islam som religion. Dottern däremot stödjer Mossadeq och välkomnar en framtida republik. Hon påminner fadern om att det var Mossadeq som nationaliserat oljan, det svarta guldet. Det var han som stod emot det brittiska imperiet. Flickan har lärt sig mycket av sin grannkompis vars föräldrar var kommunister, medlemmar i Tudeh Party. Hon kritiserar Shahen och hans släktingar som har plundrat landet tillsammans med främmande makter. Hon förklarar för sin far, som är rädd för republiken,

att i en sådan kan man välja sin president, och om han inte duger så röstas han bort vid nästa val. Fadern tycker att dottern är lättlurad och påverkad av den propaganda som sprids av kommunisterna i städerna.

– Det är inte så lätt som du tror, min lilla vän, säger fadern med en aning sarkasm i rösten. Vårt öde ligger i Allahs händer. Såg du när Reza Shah motarbetade islam och mullorna. Den store skaparen tog honom som en liten mus och kastade honom långt bort till andra sidan jordklotet. Någonstans i Afrika. Om en ledare inte sköter sig, så är det först och främst Allah som kommer att straffa honom.

Det är sent på kvällen, gator och torg är fortfarande fulla av människor och skottlossning hörs här och var när A-Sheikh och hans dotter försöker sova. Han ligger på sängen och hon på en filt på golvet. Han är orolig och stirrar i taket, på den ljudligt roterande takfläkten. Men hon är glad. Hon lägger sig på sidan med ryggen mot fadern och håller om sina ben och skrattar tyst av glädje för sig själv. Tänk om Mossadeq blir president! Både far och dotter ha svårt att somna. Den ene är orolig för framtiden medan det i den andras huvud cirkulerar glada tankar och vackra bilder av en framtid utan Shahen.

Dagen efter passar A-Sheikh på att tillsammans med dottern åka till Rey City, två mil söder om Teheran, för att besöka den heliga platsen Shah Abdol Azim. Alla affärer är öppna. Gatorna är ganska lugna. Folk jobbar som om ingenting har hänt. På väggar står massor med politiska slagord, de flesta uppresta mot Shahen, USA och England. Men det som irriterar A-Sheikh mest är slagordet ”Religion är opium för folket”, ett citat av Karl Marx som syns överallt. Han sitter bredvid sin dotter i bussen och låter blicken löpa ut genom fönstret. Han läser slagorden på väggarna, skakar på huvudet och citerar mumlande ur Koranen. Han ber Allah om hjälp att rädda islam, så att landet inte ska hamna i Satans händer, i kommunisternas. Han är rädd för vad som ska ske i framti-

den. Shahen med all sin makt och disciplin har lämnat landet. Mossadeq är en gammal och mager man som knapp kan stå på benen. Han är inte tillräckligt stark för att kunna styra landet då kommunisterna, de gudlösa, Allahs fiender, tar över makten. A-Sheikh är orolig och rädd.

Den tredje dagen lämnar A-Sheikh in nyckeln i receptionen.

– Salam alikom, min herre!

Samma unge man hälsar glatt och piggt på honom med hög röst. A Sheikh svarar med ett blekt leende.

– Alikom salam, broder.

– Äntligen har vi blivit av med den där jävla Shahen och hans kärringsystrar, fortsätter ynglingen. Men den vackra Soraya vill vi ha tillbaka. Hon är helt oskyldig.

Han tittar på A-Sheikh och söker medhåll.

– Eller hur, min herre?

A-Sheikh mumlar tyst för sig själv:

– Hoppas Allah ger dig en hjärna!

Han rättar till turbanen och vänder sig mot dörren. Hans dotter lyfter blicken från golvet och ser ynglingen i ögonen för första och sista gången. Hon ler generat t, håller sin chador hårt under hakan och följer efter sin far.

Från gästhuset till bussterminalen är det bara ett par hundra meter. Klockan är runt fem på eftermiddagen och det är fortfarande brännhett i solen. A-Sheikh kånkar svettande och flämtande de två tunga resväskorna. Han går ett par meter framför sin dotter, vänder sig om då och då och kontrollerar att hon är med. Från torget hörs otydliga slagord från en folksamling. Folk kommer springande med oro och rädsla i blicken. Han frågar en av dem vad som har hänt. Mannen varnar A-Sheikh för att gå mot bussterminalen, där hundratals anhängare till Shahen, beväpnade med påkar och knivar, demonstrerar mot Mossadeq. A-Sheikhs dotter blir rädd. Hon

drar fadern i aba, kappan och ber honom vända tillbaka.

– Vi har biljetter till Shiraz, svarar fadern bestämt. Vi måste gå nu, annars missar vi bussen.

Han ser sig om och tillägger:

– De har ingenting med oss att göra.

Allt flera affärer, den ena efter den andra, drar för sina jalusier och stänger. Oroliga människor som kommer från alla håll varnar mullan och hans dotter för att närma sig torget.

Slagord som: Javid Shah! länge leve Shahen och marg bar Mossadeq! ned med Mossadeq, hörs nu tydligt.

– Snälla far, bönfaller dottern. Det är farligt. De kommer att döda oss!

Till sist ger fadern upp. Han struntar i biljetten och resan. De springer flämtande tillbaka till gästhuset med sina tunga väskor.

Demonstrationen vid torget blir allt större. Tiotals lastbilar fulla med människor ansluter sig. De är arga och aggressiva och har Shahens porträtt i ena handen och påkar, klubbor och knivar i den andra. De viftar med knytnävarna och ropar att de vill ha revansch. Deras ledare är den store brottaren, Shaban Jafari. Han är mest känd som: ”Shaban utan hjärna”. Så småningom är de tusentals som går mot radiohuset som ligger bara några hundra meter från torget. Där avväpnar de vakterna och ockuperar byggnaden utan att möta något motstånd. De tvingar radions nyhetsreportrar att läsa upp en text som säger att Mossadeqs regering har störtats av folket och att Shahen är på väg tillbaka. Kort efter dyker den pensionerade generalen Zahedi upp i radion och gratulerar folket till segern. Han säger att armén stödjer det ”historiska folkupproret”.

En del demonstranter går vidare mot Mossadeqs hus. Nu har de beväpnat sig med tunga vapen och stridsvagnar. Skottlossning hörs oavbrutet. Hatet har inga gränser. Premiärministerns livvakter har redan lämnat sina platser och flytt. Demonstranter klättrar uppför husets väggar, men finner ingen där. Premiärministern har hunnit fly. Huset vandaliseras och

sätts sedan i lågor.

Tre dagar senare anmäler sig Mossadeqs uppgivet självmant till polisen. Dagen efter landar Shahen hand i hand med drottning Soraya på flygplatsen Mehrabad i Teheran. Båda är glada och leende och bär solglasögon som om de har kommit hem från en solsemester.

Fem dagar efter kuppen lyckas A-Sheikh och hans dotter äntligen lämna Teheran. Tre mil söder om Teheran stoppas deras buss vid en poliskontroll. En stor och tjock gendarm beväpnad med pistol stiger in i bussen. Två beväpnade soldater med automat vapen står utanför och vaktar. Föraren hälsar artigt på gendarmen med rädsla i blicken. Gendarmen nickar till svar och tittar aggressivt och misstänksamt på resenärerna, en och en. Han tränger sig fram mellan stolarna och plockar ut vissa passagerare och kontrollerar deras identitetshandlingar. Alla är dödstysta. När han kommer till A-Sheikh, hälsar A-Sheikh honom artig och nickande:

– Salamon alikom!

Han nickar lätt till svar och kastar ett öga på den unga kvinnan vid fönstret intill mullan, som svept in sig i en svart chador med blicken fäst på golvet. Han frågar mullan vem ”den beslöjade kvinnan” är? A-Sheikh svarar att hon är hans fru. Gendarmen ber henne lyfta upp blicken. Hon rodnar, håller sin chador darrigt vid hakan och lyfter långsamt blicken. Hon vågar inte tittar främmandet i ögonen. Gendarmen ler med hela ansiktet och tvinnar sin mustasch.

– Vilken saftig persika du har! Det är därför ni jävla mullor aldrig blir gamla!

En del av passagerarna brister ut i höga skratt, men tystnar genast då gendarmen vänder sig och tjuter:

– Kooft! Håll käften.

Genom Dey Seins liv följer vi tre generationer av en familj. Romanen ger en bild av samhället och den politiska utvecklingen över sjuårtionden i Iran. Hon tilltalas aldrig vid sitt namn utan vid sin titel baserad på position, vilket utgör kapitel i romanen. Dotter till sin mor; Hadjeyeh Khanoms dotter, dotter till sin far; A Sheikhs engelska dotter, fru till sin make; Khans tredje fru och mor till sin äldste son, Hosein; Dey Sein. I ett traditionellt islamiskt samhälle i Iran är kvinnans identitet skapt av relationen till männen i hennes liv.

Romanen skildrar kvinnornas situation i ett islamiskt samhälle, där männen har total makt och kvinnor får finna tröst i att barmhärtiga Allah har en plan för alla sina tjänare. De uthärdar alla sorters påtryckningar och accepterar sitt öde då de intalar sig själva att Allah redan skrivit var mans öde på dennes panna och dum vore människan om hon trodde att hon kunde påverka sitt öde.

Vi får även följa Dey Sein när hon kommer till Sverige för att träffa sin son efter mer än två decennier. Här möter hon en ny kultur, migrationsmyndigheter och nya familjenormer.

I romanen får vi lära känna fenomenet sigeh, tidsbegränsat äktenskap, och livet i ett polygamt förhållande där kvinnor tävlar om kärleken till en och samma man. Ena stunden krigar de mot varandra om mannens uppmärksamhet, andra stunden älskar och skyddar de varandra mot sin våldsamma man.

Romanen ger en bra bild av den prekära situation i dagens Iran som kvinnor befinner sig i och på så sätt hjälper den läsare att bättre förstå Zan Zendegi Azadi – Kvinna Liv Frihet – rörelsen som pågår i landet.

En roman av Ali Shafiei