HAR DU VAD SOM KRÄVS?
Förord
Idén till den här boken föddes ur en frustration över hur vi, kvinnor och män, verkar ha så svårt att förstå varandra. Eller för att vara ärlig var det mest på grund av att män i allmänhet verkar ha så svårt att förstå oss kvinnor. Jag upplever kvinnor generellt som kommunikativa, och när vi kvinnor pratar sinsemellan är vi ofta rörande överens om vad vi vill ha ut av en relation med en man – både emotionellt och fysiskt. Så varför har ni så svårt att förstå oss?
Kanske är vi kvinnor dåliga på att förklara och vill därför mest att män ska vara tankeläsare? Kanske är ni män inget vidare på att lyssna (eller på att läsa tankar). Kanske ligger sanningen någonstans mitt emellan? Vad det än beror på – om vi är från olika planeter eller talar olika språk – så kan vi inte ha det så här längre.
Kanhända finns det någon poäng med att kvinnor ska anses vara komplicerade och svåra att tillfredsställa, men jag tror mest
9
det får män att ge upp innan de ens försökt, och kvinnor att resignera inför att män aldrig kommer att förstå dem, och så sitter vi här. Fast i tjat och vardag och tappad sexlust och skilsmässor när det egentligen är så enkelt och vi kvinnor egentligen är rätt lätta att tillfredsställa – både i och utanför sängen.
”Hur då?”, kanske du tänker nu. Svaret på det, min vän, håller du just nu i dina händer.
Men för att kunna förstå problemet och komma till lösningen måste vi först bena ut förutsättningarna. Vad innebär det att vara kvinna? Vad är manligt? Föds man till man eller blir man det, och hur i så fall? Är vi verkligen så olika och vill vi verkligen så olika saker? Kanske suckar du lite nu och mest vill ha lösningen omgående, och jag ska inte komma dragande med att tålamod är en dygd, men jag skulle vilja att du väljer ut något som du är hiskeligt bra på eller kan mycket om – kanske är det yrket du utövar, tennis eller hur man grillar en köttbit till perfektion – och funderar lite. Var det bara så att du vaknade en dag och kunde det, eller har det tagit tid, engagemang, research och övning? Troligen det senare. Det man vill bli bra på och är intresserad av lägger man tid och kraft på. Men med det sagt, om allt som krävs för att du ska lära dig ”tala kvinna” flytande, slippa missförstånd och bli framgångsrik i dina relationer är att du läser en enda bok – är det då inte värt det?
Den här boken är en sorts användarmanual över kvinnan, fylld av konkreta insidertips och knep, och när du har läst ut den kommer du att veta exakt hur du ska göra för att få henne att sluta tjata, att vilja ha sex oftare och tycka att du är det bästa som hänt henne.
En liten varning är emellertid på sin plats. Det är helt sant att när du har läst ut den här boken kommer du att ha tillskansat dig kunskapen om vad en kvinna genuint vill ha och hur du ska göra dig själv och henne lycklig. Men att läsa har också sina risker. För det är en sak att agera utifrån okunskap, men om du, efter att du fått all denna visdom serverad till dig på ett jäkla
10
fat, ändå väljer att inte praktisera den, så kan man bara dra slutsatsen att din energi är mer … mikropenis … än något annat. Det är alltså helt okej om du vill lägga ifrån dig boken nu. Big D*ck Energy är inte för alla. Kanske vill du ta en liten stund till att marinera ditt beslut. Det är okej. Jag kan vänta. Men om du trots varningen landar i att du faktiskt vill läsa om den ädla konsten att tillfredsställa en kvinna kan jag bara gratulera dig.
(Tankepaus)
Grattis! Du har just levlat upp din Big D*ck Energy. Den här boken är för dig. Varsågod.
Tacka mig sen.
PS. De fantastiska illustrerade d*ckarna i bokens andra del har jag fått hjälp med av lite löst folk som jag anser besitter Big D*ck Energy. (Plan B om boken går dåligt är att sälja originalen till högstbjudande.) Övriga illustrationer i boken är gjorda av undertecknad.
11
ATT VARA MAN
… eller konsten att undvika att göra något ”som en tjej”, medan man är konstant kåt, redo att försvara sig mot en sabeltandad tiger och kapabel att göra miljoner på börsen
Som kvinna kan jag känna att det ligger något avundsvärt i att vara man, att tillhöra det fysiskt starkare könet. Makten. Normen som allt utgår ifrån. Som i princip all modern medicinsk forskning. Diagnoser och behandlingar har baserats på era celler, era kroppar, era symptom och era behov. Rättssystemet är byggt av och för er. Mäns ord väger tyngre än kvinnors, medan kvinnor betraktas som fresterskor och hämndlystna lögnerskor.
Arbetsplatserna har utformats av och för er, utan månadscykler att ta hänsyn till, och med strukturer som bygger på konkurrens och tävling istället för samarbete och kompromisser. Till och med den rekommenderade temperaturen för kontor avgörs av vad som är optimalt för er fysik. Säkerheten i bilar är anpassad efter era kroppar och skyddar därför er bättre. Ni får också tala mer och oftare utan att bli avbrutna. Både män och kvinnor lyssnar mer på er och ni äger 90 procent av jordens tillgångar. Därtill överskattar ni ofta era egna förmågor.
13
Att vara man alltså … Ha det bättre än andra halvan av befolkningen och dessutom tycka att man är lite bättre än vad man är. Vilken dröm! Eller? Är det verkligen så jäkla lätt att vara man idag? Har det någonsin varit det? Det korta svaret är nej.
”I det idylliska förflutna var männen manligare och starkare. De simmade långa sträckor, de svingade spjut och klättrade längs branta klippor. Men nu bortklemas de med lyx och bekvämligheter som gör dem veka och ömtåliga. På bara några få generationer har den gamla manligheten gått förlorad”. Det hävdade nationalekonomen och skribenten Johan Fischerström vid ett tal inför Kungliga Vetenskapsakademien år 1794.
Redan för cirka 230 år sen ansåg man alltså att den gamla manligheten gått förlorad. Och drygt hundra år senare, år 1904, tyckte Teodor Holmberg, direktören för Tärna folkhögskola i Västmanland, att ”det borde vara varje ynglings högsta mål att bli en riktig man” – men att de unga verkade vara ”mer intresserade av dans och nöjen än av att tukta sig själva till sann mandom”.
Manligheten tycks ständigt vara hotad och på väg att urholkas. Att det inte finns några riktiga män längre är alltså inte någon ny idé, utan verkar snarast vara något som man ansett i alla tider, oavsett vad vi har låtit definiera som manligt genom historien. Ytliga attribut för maskulinitet har innefattat allt från klackar, smink, tights och pudrade peruker till skäggväxt, slips och grå mjukisbyxor (det är en grej just nu med grå mjukisbyxor eller sweatpants på män), men det har till syvende och sist alltid handlat om samma sak. Manlighet har som syfte att fostra till makt. Makt över sin fru, sina barn och i samhället. Och då måste männen särskiljas från kvinnorna – män blir män genom att inte vara kvinnor.
Låt oss alla ta en fem minuters bensträckare och verkligen låta den sista meningen sjunka in. Män blir män genom att inte vara kvinnor.
Man brukar säga att män inte får visa känslor. Jag vill istället med bestämdhet hävda att ni visst får det. Fyra stycken till
14
och med. Ni tillåts visa ilska (gärna högljutt och våldsamt). Ni tillåts känna segerrus (också det gärna högljutt och våldsamt). Ni tillåts vara kåta (alla vet ju att killar bara måste få sitt) och ni tillåts vara hungriga (gärna på en blodig biff). Alla andra känslor får ni trycka undan, alternativt försöka knö in under de ovanstående fyra ”godkända” känslorna bäst ni kan. (Nu brukar dessa känslor hos män snarare beskrivas som ”drivkrafter” än just ”känslor”.)
En seglivad uppfattning är att ingen vill höra er orera om känslor, om misslyckanden eller om skam. Någon skulle ju kunna få för sig att ni inte är riktiga män då och dessutom har ju ni som grupp det bättre än kvinnor överallt, i alla länder och kulturer, så vad har ni att gnälla om egentligen? Här kommer dock det som ofta ställer till det för män: alla typer av djupare, meningsfulla relationer är beroende av förmågan att kunna visa och prata om känslor, och kvinnor av idag kräver emotionell tillgänglighet för att vilja vara i en relation med en man – i alla fall en längre stund. Låter det motsägelsefullt? Det är det. Låt mig försöka bena ut det genom att berätta en liten historia.
Det var en gång en man. En helt vanlig, ganska typisk man, faktiskt. Han hade ett ganska typiskt liv med en fru och två barn som han älskade, om än behärskat och ganska ordlöst. Han hade hanterat alla relationer och situationer i sitt liv på ungefär liknande vis – lagom. Han gillade att kolla på fotboll och att gå och ta en öl ibland med grabbarna.
När han gick på lågstadiet sade en klasskompis att han var en grinolle som alltid grät och kanske bara borde springa hem till sin mamma. Det var sista gången han tillät sig att gråta och visa sig ledsen eller sårad. Han var dock bra på att visa sina fyra tillåtna, manliga känslor. Han blev jäkligt förbannad när hans lag förlorade till exempel. Då brukade han ta sig för huvudet och skrika ”domarjävel” och ”du spelar som en jävla kärring”. När hans lag gjorde mål eller vann hoppade han upp ur soffan och
15
vrålade ut sin glädje. Hans fru visste att män hade ”behov” och att han blev sur när han inte fick komma till eller när han var hungrig. När deras barn föddes lyste stoltheten ur hans ögon, men han engagerade sig inte på allvar i papparollen förrän de nådde lagom ålder för att spela hockey. Där, genom hockeyn, fick de sin gemensamma grej och han var en jävel på att pusha dem och att förklara att det bara är att hoppa upp och borsta av sig när man ramlat.
Bland det bästa han visste var att komma hem och krypa ner bredvid sin fru, men när hon ville ha närhet erbjöd han sex. För honom kunde det första inte existera utan det andra. När hon ville prata om något svårt och när hon sökte tröst och ifrågasatte varför han inte kunde möta henne i det blev han arg. Fast egentligen blev han ju inte arg. Det var otillräcklighet han kände. Skam.
Han hade hanterat allt i sitt liv på ungefär samma sätt, lite svalt och oengagerat, med ena foten utanför och med hjärtat i tryggt förvar bakom en rustning. Där hade han också lagt alla ogråtna tårar, alla ömhetsbetygelser han aldrig fått ur sig, alla besvikelser, alla rädslor och all ”onödig” kärlek. Han hade visserligen aldrig tillåtit sig att vara riktigt helhjärtat investerad i någon relation, men han hade heller aldrig blivit riktigt ledsen eller sårad.
En dag dog hans fru plötsligt, och den där rustningen, som hade hållit hela honom på plats, gick sönder. Här skulle jag vilja slänga in en passus: om hon inte hade dött hade hon eventuellt ändå lämnat honom till slut på grund av hans oförmåga att prata om, och visa, känslor. Kvinnor gör ofta så. Vi tjatar och hoppas i all evinnerlighet – tills vi inte gör det längre, men då är det generellt för sent. Nu hann ju inte frun lämna mannen i berättelsen eftersom hon gick och dog, så vi bortser därför från det lilla insticket. Frun dog. Mannen funderade mycket över om hon verkligen förstått hur mycket han hade älskat henne. Han hade ju aldrig tillåtit sig själv att vila där i henne – aldrig
16
visat sig sårbar, aldrig verkligen släppt in henne, trots alla hennes outtröttliga försök, hennes lirkande och tålamod. Han insåg helt enkelt att bollen hela tiden legat där, för öppet mål, utan att han någonsin tagit chansen, och att nu var det för sent. The End.
Sensmoralen av historien är som följer: För att verkligen suga det allra bästa ur tillvaron och kunna leva fullt ut så måste man våga öppna sig för livet. Att vara manlig är inte längre synonymt med att ha samma känslomässiga register som hjälten i en actionrulle från 80talet och att tro att relationer ska blomma utan insats. Att vara manlig är istället att kliva in i matchen och våga blotta sig, öppna upp, bjuda in och att våga känna och uttrycka hela spektrumet av känslor, med alla nyanser.
”Sure”, tänker du kanske nu. ”Hur ska det gå till?”
Genom att hoppa. Det finns tyvärr inga genvägar. Som kvinna har jag fått känna och uttrycka alla känslor utom just de manligt kodade. Vi har fått varsin sida av samma mynt och det är inte helt lätt att tillåta sig att känna det man satt i system att tränga undan. Det kräver övning, Big D*ck Energy och tid. Men vad är egentligen det absolut värsta som kan hända om man börjar öppna sig?
Låt oss börja med att fokusera på vad som är det bästa som kan hända när man bejakar de känslor som inte är manligt kodade. Man upptäcker snabbt att det har varit jäkligt jobbigt, men också rätt onödigt, att släpa runt på den där rustningen man fått på sig någon gång under övergången från pojke till man, med varje ogråten tår, varje rädsla, varje misslyckande. Visst kan man känna sig rätt naken till en början och uppleva ett motstånd av rädsla inom sig själv för att bryta inlärda koder med samhällets straff till följd. Men, sakta men säkert upptäcker man sen att den mest var i vägen för äkta kärlek, djup vänskap, lycka och intimitet. När du nu läste ordet intimitet hoppade kanske din hjärna till sex, men jag syftar på den sortens intimitet som innebär att man tillåter någon att se in i ens själ och
17
studera det lilla kärlekstörstande, osäkra och kanske rädda barnet som gömmer sig där. Intimitet som att man vågar prata om sina rädslor och drömmar. Att man vågar möta någon på riktigt och överlåta sitt hjärta i någon annans vård. En mycket obehaglig tanke för den som spenderat hela livet i en rustning, med hjärtat invirat i tjugo lager staniolpapper, och som fått lära sig att allt som inte är ilska, segerrus, kåthet eller hunger är tjejigt. Jag förstår det, för vad är egentligen det allra värsta epitet en man kan få? Att han på något vis är, eller beter sig, som en kvinna – det svagare könet. Det är bara det att någonstans här, när mannen plockar av sig sin rustning, inser han hur oerhört mycket han expanderar och växer, hur mycket rustningen hämmat honom och hållit honom tillbaka och att den som inte visar, eller sätter ord på sina känslor, inte är stark utan precis tvärtom. Män undviker att visa och uttrycka känslor av rädsla för att bli utfrusna och ensamma, fastän det i själva verket är just oförmågan att visa och uttrycka känslor som gör dem ensamma i slutändan. Det måste vara en av de värsta paradoxerna med att vara man. Att vara en man i en värld som säger åt en att inte gråta, inte visa sig svag, osäker, rädd eller kanske löjligt kär, men sen välja att göra det ändå kräver en oändlig styrka och ett oerhört mod. Det är att ha Big D*ck Energy.
Så till det absolut värsta som kan hända. Dejtingmöjligheterna för heterosexuella män minskar i takt med att standarden för sunda relationer ökar, och män har under de senaste trettio åren blivit en allt större del av den växande gruppen långvarigt ensamstående. Dessutom har extremgruppen av dessa, så kallade incels (av involuntary celibat), växt oroväckande. De män som inte är redo att se intimitet, romantik och känslomässigt samspel som viktiga komponenter för relationer, kommer att väljas bort. Och även om man inte nödvändigtvis måste vara i en relation för att vara lycklig, så är ni män, till skillnad från kvinnor, vanligtvis lyckligare (och friskare) när ni har en partner. Som
18
i den där historien om den helt vanlige mannen jag just drog. Män är också överlag mer nöjda med sitt äktenskap än kvinnor, visar forskning. Kvinnor lider mest av slitningar i ett äktenskap medan män drabbas hårdast vid skilsmässa, och de som oftast initierar skilsmässa är kvinnor.
Så vi har männen, som är nöjda i sina relationer, som mår bra. Sen har vi kvinnorna som inte är lika nöjda och inte mår lika bra och som därför till slut lämnar männen, som i sin tur mår mycket sämre än kvinnorna vid en separation. Det låter verkligen som om något behöver förändras.
Diskussionen brukar idag fastna i att män inte får visa känslor och att kvinnor är känslostyrda och fullkomligt svämmar över av känslor i tid och otid (mest i otid). Men är det verkligen så?
Vi har slagit fast (eller jag har slagit fast, om vi nu ska vara petiga) att det finns fyra godkända, manliga känslor. Och om vi kvinnor är så känslostyrda, då svämmar vi väl över av dem också? Eller? Nej. Naturligtvis inte. Visar vi ilska är vi ”hysteriska” eller så ”har vi mens”, och att vråla vid vinst anses inte klädsamt för en kvinna så då får vi snällt le och kanske fnissa lite för att inte verka helt galna. Får vi vara kåta då? Nej, inte i allmänhet. Bara i manlig kontext, det vill säga på just den mannen vi är med och då är det för att just han gör oss kåta. Till sist har vi hunger, är det okej? Absolut. Inom rimliga gränser. Det vill säga, vi får aldrig vara hungrigare än en man och vi ska alltid äta mindre och absolut inte grisa.
Men resten av alla mänskliga känsloyttringar är alltså fritt fram för kvinnfolket att vältra sig i, och det finns en hel del. Låt oss undersöka vilka. Vi har lycka, glädje, sorg, förtvivlan, rädsla, oro, ångest, irritation, upprymdhet, vördnad, förvirring, tacksamhet, tomhet, ängslighet, tveksamhet, salighet, skam, osäkerhet, sårbarhet, extas, förväntan, tvivel, längtan, saknad, skuld, pirr, nervositet, avsmak, förvåning, njutning, hänförelse, hopplöshet, förtrollning, eufori, förtjusning, beundran, ömhet,
19
värme, ensamhet, passion, besvikelse, sympati. För att nämna några. Så jag skulle vilja påstå att det är vi kvinnor som dragit vinstlotten. Men ändå är vi alla, både kvinnor och män, stora förlorare. För om vi inte kan mötas i känslorna, hur ska vi någonsin kunna förstå varandra på riktigt?
Det är helt enkelt dags för en ny typ av manlighet som inte är så begränsande – en manlighet som ger er tillgång till alla mänskliga känslor. Det kommer absolut att kräva en del av er. Det är inte helt lätt att gå emot de inlärda beteenden och reflexmässiga mönster som satt sig i ryggmärgen, men det går. Det gäller att luta sig in i sin Big D*ck Energy istället för gömma sig bakom det som känns bekant. Inget växer i komfortzonen och ingen minns en fegis.
Men hur hamnade vi egentligen här? För att förstå hur mannen fått på sig sin rustning behöver vi nysta lite i hans tidigare år.
Tillägg: Bara för att kvinnor får uttrycka och bejaka alla känslor utom just de manligt kodade, så betyder ju inte det att alla kvinnor gör det eller är några känslomässiga proffs. Vi riskerar dock inte vår kvinnlighet genom att visa oss sårbara – och öppna oss för livet – på det sätt som ni riskerar er manlighet om ni gör detsamma.
20
