sveriges sötvattensfiskar jörgen wiklund mats ottosson
SVERIGES SÖTVATTENSFISKAR JÖRGEN WIKLUND foto
MATS OTTOSSON text
AVIUM FÖRLAG
INNEHÅLL 6 Förord 14 Varelser från en annan värld 19 Femtio svenska sötvattensfiskar 210 Tjugo arter utanför femtiolistan 212 Att skilja på svårbestämda arter 220 Fiskens kroppsdelar 221 Ordförklaringar 222 Fiskforskningen blir allt viktigare 224 Ett fotoprojekt från lax till simpa 228 Artregister 229 Lästips
Förord De absolut första erfarenheterna i våra liv gör vi i den vattenfyllda grotta där vi tillbringar våra nio första månader. När vi sedan lämnar den världen för att fortsätta vår resa ute i ljuset, tar vi avsked av vattnet och dess hemligheter, navelsträngen klipps och vi anpassar oss till ett liv på land. I den stunden och därefter blir vattnet något tämligen svåråtkomligt och outforskat. När vi tittar ut över en sjö ligger vattenytan där som ett lock. Om vi vill lyfta på locket och titta ner behöver vi hjälpmedel för att överhuvudtaget se ett endaste dugg. Om vi sedan tänker utforska det som finns längre ner får vi stora problem. I skogen, på myren, i luften har vi alla möjlighet att göra observationer, dra slutsatser och fundera. Men när man ska göra samma sak vad gäller livet i vattnet blir det besvärligt. Hur många västerbottningar har varit djupare än fem meter i fem sekunder i sin närmaste sjö? Inte många skulle jag vilja påstå. Eller tolv meter – den ungefärliga höjden på en stadig tall? Fäller man den till marken känns tolv meter som ingenting; som längden på ett hus eller som ett mediokert trestegshopp. Men ska man utforska ett vatten som är tolv meter djupt blir det ordentligt kämpigt. Icke desto mindre är vattnen och de organismer som lever där under vattenytans lock synnerligen betydelsefulla. Inte minst fiskarna. Nästan alla människor har någon gång provat på att fiska. Grävt efter mask, köpt ett spö på macken och blivit myggbitna. Fiskat efter abborre men mest fått mört. Fiskat efter gädda men bara fastnat i botten och tappat drag. Trots detta är ju fiske en av favoriterna vad gäller sommarsysselsättningar och organisationen Sportfiskarna lockar ungefär 60 000 medlemmar. En anledning till att fisket är så populärt tror jag är det ovissa och oförutsägbara. Flötet ligger bara två meter från bryggan men likväl kan vad som helst hända! Ett monster på 14 kilo KAN ju hugga. Ingen vet. Min absoluta övertygelse och en utgångspunkt inför detta projekt har varit att en levande fisk ser mer levande ut än en död fisk. Och när jag började fotografera fiskar i akvarium fascinerades jag gång på gång av deras spektakulära utseende. Tittar man noga finns det inget exemplar som ser ut exakt som ett annat. Ingen abborre har samma bandning som sin kompis. För att inte tala om hur vissa arters yttre varierar med årstid, hur nära leken den är eller vilket vatten den kommer ifrån. Elritsa till exempel. På försommaren, när hanen är i lekdräkt, är den en av Sveriges vackraste fiskar, medan den på sensommaren och hösten blir tämligen anonym. Och skrubbskäddan – den enda plattfisken som söker sig långt upp i sötvattenssystemen. Hur ser den egentligen ut? Fick evolutionen hicka just då?
6
För att lyckas med ett projekt av denna kaliber, att fotografera Sveriges samtliga arter av sötvattensfiskar, måste man omge sig med duktiga människor och få omsorg och hejarop från en uppmuntrande familj. Jag har haft tur med bägge. Jag har fått ett fantastiskt stöd av ett stort antal fiskare, experter, kompisar, och inte minst av mina kollegor på Vilt, fisk och miljö på SLU i Umeå. Dessutom har min fru, Krizon, varit ytterst förstående när sju akvarier och ansenliga mängder vatten och fisk cirkulerat på ägorna och i huset. Och avslutningsvis vill jag förstås rikta ett stort tack till alla som på något sätt bidragit till bokens tillkomst. Ni vet vilka ni är. Täfteå den 8 juli 2020 JÖRGEN WIKLUND
7
FEMTIO SVENSKA SÖTVATTENSFISKAR 20 Ål 28 Braxen 32 Löja 34 Faren 36 Björkna
68 Mört 74 Sarv 76 Färna 80 Sutare 84 Vimma
156 Lake 160 Storspigg 166 Småspigg 170 Stensimpa 172 Bergsimpa
38 Ruda 40 Silverruda 42 Guldfisk 44 Karp 48 Sandkrypare
86 Nissöga 88 Grönling 90 Mal 98 Nors 102 Siklöja
174 Hornsimpa 176 Gärs 178 Abborre 184 Gös 188 Solabborre
50 Groplöja 52 Asp 56 Id 62 Stäm 66 Elritsa
106 Sik 112 Strupsnittsöring 116 Indianlax 120 Lax 128 Öring
190 Svartmunnad smörbult 194 Skrubbskädda 198 Flodnejonöga 204 Bäcknejonöga 208 Havsnejonöga
1 34 Röding 140 Bäckröding 142 Kanadaröding 144 Harr 150 Gädda
19
MÖRT RUTILUS RUTILUS
R
omanförfattaren Stig Claesson, eller Slas som han kallades, hade känsla för boktitlar. Ta bara En mörts drömmar. Fröet till bokens namn hittar man i romanens motto, några rader av den finlandssvenske poeten Elmer Diktonius: ”Karelarpojken spottar på sin metmask och kastar revan ut. Men mörtan sussalullar ren och drömmer. Ho vet vad mörtar pläga drömma.” Se där, en karpfisk som tagit plats i både prosa och poesi. Hur är det då utanför skönlitteraturen? Drömmer verklighetens mörtar? Den frågan är ännu outredd av vetenskapen. Däremot har en forskargrupp vid Stanford University i USA studerat vad som pågår i hjärnan hos en annan karpfisk, den populära akvariearten zebrafisk. I en artikel i den framstående vetenskapliga tidskriften Nature konstaterar de: ja, zebrafiskar sover. Och mer överraskande: ja, de tycks under sömnen genomgå perioder av något som påminner mycket om det som hos människor kallas REM-sömn. Det är ett tillstånd som kännetecknas av livlig aktivitet i hjärnan medan kroppen i övrigt sussalullar. Det är under REM-sömnen som vi drömmer. Kanske gäller samma sak även fiskar. Vad mörtar i så fall plägar drömma? Ja ho vet. Mörtens hyfsat framskjutna plats i skönlitteraturen får väl tas som ett tecken på hur välkänd den är – åtminstone om man jämför med andra karpfiskar. På många håll, särskilt i skogssjöar där vattnet är näringsfattigt, kan
68
mörten helt dominera fisksamhället. Att den är så allestädes närvarande beror på att den är en så kallad generalist, ett finare sätt att säga att den inte är knusslig. Arten finner sig väl tillrätta i alla möjliga slags vatten – utom försurade. Och den kan leva på många olika sorters föda. Att den inte har något emot daggmask, det vet varje metare. Mörtar tenderar i många vatten att vara betydligt piggare på att nappa än de mer efterlängtade abborrarna. Eller så nöjer sig småmörtarna med att nafsa masken från kroken, bit för bit. Det rycker pulshöjande i flötet men allt man ser när man lyfter upp sin rev är en stadigt krympande snutt av en daggmask. Tjuvmört kallas sådana fiskar på många håll i landet. Fast det är inte mörten som ska klandras, snarare är det metaren själv som valt en krok som är för stor för småmörtars munnar. När man i sin karriär som fiskare passerat det nybörjarstadium då alla napp är roliga napp, brukar mörten förpassas till kategorin oönskade fångster. Men man behöver inte titta särskilt långt tillbaka i tiden för att mörtens värde i mänskliga ögon ska stiga. I södra Sveriges inland, långt från kusten, var färsk mört ett alternativ till färsk strömming. Och när man fick större mängder mört, exempelvis under leken tidigt på våren, var syrning ett gångbart alternativ för att konservera fångsten. Särskilt i norra Sverige hölls surmörten högt. Författaren Hans Lidman har beskrivit hur lekmörtar fångades för detta ändamål ända in på 1950-talet i hans hemtrakter i Hälsingland. När al-löven var stora som musöron var det dags att ta fram redskapen: mjärdar flätade av vide. De större mörtarna i fångsten rensades, fjällades och saltades in i träkaggar som fick stå i kalla källare medan fiskarna långsamt surnade. Efter ett år hade småbenen liksom smält och fiskköttet hade fått den rätta rosa färgtonen. Vanan har sina påhejare än idag. Stefan Sundström – sångaren som dels kultiverar gränslandet mellan rock och visa, dels idkar ambitiös självhushållsodling av grönsaker och snus – delar med sig av sitt surmörts-kunnande i boken Stefans lilla gröna. En sak är både Hans Lidman och Stefan Sundström helt överens om. Surmörten är godast om den serveras halstrad över öppen eld – som när man gör sotare av strömming. Allt detta är ändå undantag. Det finns för få skäggiga rocksångare på jakt efter surmört för att de ska utgöra något betydande hot mot mörtarna. Huvudrollerna i en mörts mardrömmar innehas istället av rovfiskarna gädda och abborre samt av fiskande fåglar som exempelvis skarv.
69
I en innovativ studie använde sig en grupp svenska forskare av just skarv för att studera hur mörtars personlighet påverkar risken att de ska bli uppätna. För inte alls länge sedan ansågs personlighet, att olika individer av samma art beter sig på olika sätt i givna situationer, vara något unikt mänskligt. Men de senaste decennierna har forskare börjat använda begreppet om allt från schimpanser och hundar till fåglar, groddjur, fiskar, ja, till och med insekter och kräftdjur. Den svenska studien började med att ett stort antal mörtar fångades i skånska Krankesjön. De togs till ett laboratorium där man räknade fram varje fisks modighetsindex genom att kolla hur snabbt den vågade komma fram från ett tryggt gömställe. Alla mörtarna märktes med individuella mikrochip, släpptes tillbaka i sjön och sedan var det bara att vänta på att skarvarna skulle göra det skarvar gör. Fånga fisk. Några år efter att mörtarna släpptes ut i sjön begav sig så forskarna till sjöns stora övernattningsplats för skarv. Där kunde de helt enkelt gå omkring och läsa av id-koderna från de uppätna mörtarnas mikrochip som låg bland alla andra uppstötta osmältbara matrester under skarvarnas sittplatser. Det visade sig att mörtar med högt modighetsindex var klart överrepresenterade bland skarvbytena. Med andra ord: det är riskabelt att vara modig. Så varför är inte alla mörtar blyga fegisar? Därför att ju försiktigare en fisk är, desto mindre tid kommer den att ha för att leta mat. Och att inte kunna äta sig stor nog för att bli framgångsrik på att fortplanta sig – ja, det är också ett mardrömsscenario.
72
SVENSKT NAMN Mört VETENSKAPLIGT NAMN Rutilus rutilus FISKFAMILJ Karpfiskar (Cyprinidae) STORLEK Normallängden är 15–30 cm men
FÖDA En allätare som lever på djurplankton,
insekter, snäckor och musslor och andra bottendjur samt alger och växtdelar. ÖVRIGT Mörtar parar sig ibland med närbesläktade arter varvid hybrider uppstår. Försök i Krankesjön i Skåne – i detta fall handlade det om korsningar mellan mört och braxen – visade att hybriderna är sämre än sina föräldrar på att undvika rovdjur. De blir oftare uppätna, helt enkelt. Detta kan vara en anledning till att artgränserna bibehålls i längden, trots dessa arters uppenbara tendens till snedsteg.
rekordmörtar kan bli 50 cm. Svenskt sportfiskerekord: 1,726 kg (Högträsk i Norrbotten 1998). UTBREDNING I SVERIGE Sveriges vanligaste karpfisk, finns i både sött och bräckt vatten över hela landet utom högt uppe i fjällvärlden. STATUS Klassad som livskraftig av Artdatabanken.
73
GÄDDA ESOX LUCIUS
G
äddans karaktär inbjuder till drastiska jämförelser. En atomubåt designad av Salvador Dalí, löd en formulering i en brittisk naturtidskrift häromåret. Ja, varför inte. Men den vanligaste liknelsen är nog insjöns krokodil. Kroppen är lång och lite reptilaktig, den stora käften är fullspikad med upp till sjuhundra vassa tänder, jaktsättet bygger på lurpassande tålamod och när attacken kommer är den explosiv. Ja, gäddan är verkligen präglad av sin roll som generalrovfisk (eller toppredator som ekologerna kallar det). Även den gröna färgen, som är liksom överströdd med gula solfläckar, är perfekt avpassad för en jägare som vill vara osynlig för sina byten när den står blickstilla och väntar i undervattensvegetationen. Och det är evolutionen som är den stora konstnären, inte Salvador Dalí. Arten finns i sötvatten i hela landet, utom i fjällen, och dessutom i det bräckta vattnet längs ostkusten. Och överallt är den, eller har varit, välkänd och uppskattad. Det märks på kartan, det finns mer än tusen platsnamn i Sverige som heter någonting med gädda, och Lantmäteriet har fem hundra ”gäddtjärnar” registrerade i sina rullor. Utbredningsområdet fortsätter långt utanför våra gränser. Gädda är den mest betydelsefulla rovfisken i Palearktis, enligt Nationalnyckelbandet om fiskar. Med andra ord: den sprider skräck i vatten runt hela norra halvklotet. Gäddan är till sin natur en ensamvarg – utom under leken. När vintern just övergår i tidig vår vandrar de solitära gäddorna mot sina gemensamma lekplatser. För insjögäddorna handlar det om ett grunt vegetationsrikt strandområde, gärna en tillfälligt översvämmad gräsmark eller
150
starr-mad. Kustgäddor i Östersjön kan hitta lekplatser i vegetationsrika grunda havsvikar, men många av dem vandrar upp i mindre vattendrag till lämpliga våtmarker en bit in i landet. Dessa gäddor har alltså det som biologer kallar en anadrom livsstil; de lever merparten av sitt liv i havet men fortplantar sig i sötvatten – alltså som havsöring och lax. Och precis som när det gäller de vandrande laxfiskarna har gäddor en förkärlek för just den lekplats där de själva en gång föddes. Leken påbörjas ofta direkt efter islossningen, i södra Sverige kan det vara i mitten av mars, i norr sker det förstås senare. De mäktiga honorna (de är ofta betydligt större än hanarna) kan lägga upp till 200 000 ägg vardera, som sedan lämnas att klara sig bäst de kan. Gäddorna satsar alltså mer på mängd än på omsorg. Men en sak av största vikt är att de klibbiga äggen har något att fästa vid. Det är därför leken sker där det finns rik växtlighet. Även det nyfödda ynglet är beroende av växtlighet, det har en liten fästplatta på huvudet med vars hjälp det häftar fast vid ett grässtrå där det sitter under sin första tid i livet och förtär sin medhavda näring från ägget, gulesäcken. När ynglet nått en längd av ungefär en centimeter släpper det taget och blir frisimmande. Gäddynglens utveckling till rovfiskar är häpnadsväckande snabb. Redan efter några veckor ser de ut som små gäddor i miniatyr. Fyra–fem veckor efter födseln är de lillfingerlånga och har redan gått över från att äta djurplankton till att jaga fisk, inklusive mindre artfränder. Gäddor har alltså inget emot lite kannibalism, mat som mat. Man kan faktiskt betrakta gäddhonans ymniga produktion av ägg och yngel som ett sätt att skapa inte bara avkomma utan även foder till denna avkomma. Men gäddyngel är förstås inte det enda som står på menyn. Lekplatserna myllrar av liv och därmed av näring: insektslarver, grod- och paddyngel, dykarbaggar och vattenskinnbaggar – och inte minst andra fiskyngel. Att gäddorna leker så tidigt på våren är ingen slump. Det är en evolutionär anpassning som gör att de unga gäddorna senare på våren bjuds på dukat bord av nyfödda yngel av mört och andra karpfiskar. Å andra sidan är gäddynglen även mat åt andra. På senare år har det uppdagats att den lilla fisken storspigg faktiskt är ett reellt hot mot gäddbeståndet i Östersjön (läs mer på sid 162). En så stor och allestädes närvarande fisk som gäddan har förstås varit viktig för människan. Man höll noga reda på när den lekte, och man höll sig med olika tecken i naturen som skvallrade om när det var dags. På många
151
håll i Norrland lyssnade man till exempel efter gäddfräsn (bergfink på rikssvenska). När denna flyttfågel återvänder efter vintern och låter höra sitt sträva fräsande läte är tiden kommen för gäddlek. Ja, gäddan var fast förankrad i allmogens vardag. Sidorna om arten i Ingvar Svanbergs fantastiska bok om folklig kunskap om fiskar i Norden, Havsråttor, kuttluckor och rabboxar, fullkomligt dignar av färgstarka fakta. Som att det var en utbredd uppfattning att det i gäddans huvud fanns ben som såg ut som samtliga de redskap en bonde använder på sina åkrar. Eller att det här och där i landet berättades om gigantiska trollgäddor som kunde vara ludna och bära skägg (Vättle härad) eller som krävde ett människoliv årligen i tribut (Kvittinge ängar i Göinge). Sådana gäddor höll man sig förstås långt ifrån. Oförtrollade normalgäddor var desto mer eftertraktade, på självhushållets tid. Fiskemetoderna var otaliga: med ståndkrok och angelkrok på isen eller med ryssja vid islossningen, med långrev (gärna agnad med grodor), ljuster eller snara. Ja till och med hagelbössa lär ha nyttjats som fiskeredskap, enligt Ingvar Svanberg. Gäddan räknades kanske inte till de allra godaste matfiskarna, men det kompenserades av att köttet inte är fett och därför lämpar sig väl för torkning. På så sätt kunde fångsterna sparas under lång tid utan att förfaras. När man skulle tillaga den torkade gäddan blötlade man den, eller så hade man helt enkelt flisor av torkat gäddkött med sig som snacks i ryggsäcken. Gäddkorv och gäddsoppa var andra inslag i forna tiders mathållning och Carl von Linné kunde berätta att det var en samisk sedvänja att göra ost med hjälp av gäddmage istället för ostlöpe. Även inom den folkliga medicinen kom gäddprodukter till användning. Mot sängvätning rekommenderades exempelvis intag av så kallad slukfisk, det vill säga en bytesfisk som plockats fram ur en gäddas mage. Ja, det skulle gå att skriva en hel bok om gäddans användningsområden i gamla tider. Och en ännu tjockare bok om gäddan som sportfisk idag. Däremot skulle en kokbok med populära gäddrecept bli en tunn historia. Arten har fallit ur mode som matfisk. Kanske är det som Yngve Ryd skriver i Människan och faunan: när Välfärdssverige växte fram efter andra världskriget och folk ville visa hur moderna de blivit gjordes det på gäddans bekostnad. Köpt falukorv var fint och modernt. Egenfångad gädda var pinsamt. Så den gädda som fångades (för fiskade gjorde man trots allt) lämnades vid sjöstranden ”gärna väl synlig så nästa människa som kom förbi skulle se att här har välbärgat folk kasserat mat”.
152
Yngve Ryds eget tips för gäddkockar var enkelt. Han uppsnappade det från ett replikskifte mellan två sedan länge pensionerade gubbar, en gädd-ratande byggmästare och en gädd-ätande fiskesame. Den senare menade att om fisken är torr har man varit snål: Gäddan ska stekas med mycket smör, då blir den god! Nå, oavsett vad man tycker om matvärdet har gäddans förekomst nog ändå alltid tagits för given – det blir lätt så med det som är välbekant vardagsvanligt. Men det har börjat ändra sig på senare år, i alla fall på vissa håll i landet. Mest oroväckande är situationen längs Ostkusten. Orsakerna bakom den kraftiga nedgången i gäddbeståndet där är inget man förändrar i brådrasket: övergödning, miljögifter, överfiske, exploatering av lekmiljöer med mera. Men det finns åtminstone ett någorlunda snabbt och konkret sätt att hjälpa kustgäddorna. Att anlägga så kallade gäddfabriker. Låt inte ordet fabrik leda tankarna till någon sorts mänskligt inrättad betongkoloss till gäddkläckningsindustri. Det handlar istället om klassisk naturvård. De omfattande utdikningarna under 1800- och 1900-talet gjorde att mängder av naturliga våtmarker förvandlades till åkermark, eller bara växte igen med sly och skog. Nu vänder man den utvecklingen. Önskescenariot är ört- och gräsrik mark som betas under sommaren men som under våren ställs under ett par decimeter djupt vatten som får bli varmt och trivsamt och sedan sakta sjunka undan när våren går mot sommar. Och så krävs det förstås fri vandringsväg till området på våren och tillbaka ut i havet när leken är över. Det är sådana restaurerade våtmarker som numera går under namnet gäddfabriker. Organisationen Sportfiskarna har under drygt tio år varit med och gjort ett hundratal åtgärder som tillsammans har återskapat över 300 hektar våtmark i kustnära vattensystem dit gäddorna lekvandrar. Detta till fromma inte bara för gäddor utan även för Östersjön (våtmarkerna fångar upp näringsämnen som annars spolas ut och övergöder havet). Samt förstås för häckande fåglar, för lekande grodor och paddor, för trollsländor och andra insekter – ja, för livets mångfald i stort.
153
SVENSKT NAMN Gädda VETENSKAPLIGT NAMN Esox lucius FISKFAMILJ Gäddfiskar (Esocidae) STORLEK Som mest blir honor omkring
150 cm och hanar kring 100–120 cm. (Rapporter om en irländsk 1800-talsfångst av en fisk på 175 cm och 41,7 kg betraktas inte som fullt tillförlitliga.) Svenskt sportfiskerekord: 21,07 kg (Vättern 2016). UTBREDNING I SVERIGE Finns i sötvatten över hela Sverige (utom högst uppe i fjällen) samt längs Östersjökusten. STATUS Klassas av Artdatabanken som livskraftig i landet i stort, men minskar i sötvatten i södra Sverige och har reproduktionssvårigheter längs Östersjökusten.
FÖDA En utpräglad rovfisk som så snart den
blivit tillräckligt stor börjar jaga stimlevande fiskar, grodor, smådäggdjur och andungar. ÖVRIGT Fram till slutet av 1960-talet fanns det gäddodlingsanläggningar som tog fram ägg och yngel för utsättning. Verksamheten upphörde när vetenskapliga studier visade vilka enorma mängder ägg och yngel de vilda gäddorna producerar och att det under normala omständigheter inte är tillgången på ägg och yngel som begränsar hur många vuxna gäddor det kommer att finnas i ett vatten. Studierna kunde visa att det räcker med de vilda gäddorna längs 1 400 meter strand i Mälaren för att producera lika mycket ägg och rom som den mängd som odlades och sattes ut i hela landet.
155
Fiskens kroppsdelar
Gällock
Näsöppningar
Sidolinje
Skäggtömmar
Bröstfenor
Ryggfena (en eller flera) Gällock
Fettfena (bara hos laxartade fiskar)
Bröstfenor
Analfena Bukfenor (en på varje sida av kroppen)
220
Stjärtfena
Stjärtspole
Avium förlag AB 2020 © Jörgen Wiklund foto, Mats Ottosson text Grafisk form Mats Fredrikson Korrektur Catrin Hellmark Faktagranskning Rickard Gustafsson Repro/tryck Italgraf Media AB 2020 isbn 978-91-985165-6-2 Varje form av kopiering av text och bild ur denna bok utan medgivande av respektive upphovsman är förbjuden enligt lagen om upphovsrätt.
Möt Sveriges sötvattensfiskar som du aldrig mött dem förut. Jörgen Wiklund har rest land och rike runt och studiofotograferat dem livs levande, från lax till simpa. Och plötsligt blir det möjligt att göra det som annars är så svårt: se fiskarna precis så vackra och egenartade som de faktiskt är när de får vara sig själva. Faktatexter berättar om alla de femtio inhemska arterna plus några till och du får tips om hur man skiljer på de mest svårbestämda. Dessutom levandegörs tjugo av arterna i längre texter av Mats Ottosson. En ny värld väntar på att upptäckas, för den som öppnar denna bok.
AVIUM förlag
ISBN: 978-91-985165-6-2
9 789198 516562
I samarbete med Vilt, fisk och miljö, SLU, Umeå