9789180737111

BREV FRÅN EN

Vad skulle du göra om du delade stad med en vampyr?

TOBIAS WIDBERG

Brev från en vampyr

Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se

© Tobias Widberg

Formgivning: Mattias Norén

Första upplagan

Tryckt i Viljandi, 2024

ISBN: 978-91-8073-711-1

BREV FRÅN EN

VAMPYR

TOBIAS WIDBERG

Ett stort, stort tack till alla er som har stöttat och hjälpt mig med skapandet av denna bok.

Ett stort tack även till dig som läser den.

Utan er hade den aldrig blivit av!

Prolog

Tringbyhamn, 9 juni, klockan 01:23

”Skit också.” Bosse böjde sig ner till marken för att plocka upp innehållet i säcken han precis tappat. ”Så typiskt”, muttrade han. Klockan var halv två på natten och här kröp han runt på alla fyra som ett djur. Tänk att få vara i sin egen säng. Bara dra täcket över sig och somna där i värmen. Men det fick vänta. Först och främst var han tvungen att samla ihop allt igen, för nu låg hela säckens innehåll utspritt på golvet.

Han trevade sig fram med fingertopparna över det kalla, smutsiga underlaget. Det gick knappt att se någonting alls. Om det bara inte varit så satans mörkt!

Plötsligt hörde han ljudet av steg en bit bort. Någon var på väg åt hans håll men det var för mörkt för att se vem det var.

”Det får vara bra så”, sa han tyst för sig själv och drog till sig säcken. Han ville inte ligga kvar på marken när någon kom.

Han hörde stegen sakta komma närmare och närmare. Men så, bara några meter ifrån honom, tystnade de. Vem det var som stannat där framför honom gick inte att se.

Han kastade upp säcken på ryggen och vände sig snabbt om för att gå, bort från stegen han nyss hört. Men just som han vänt sig om hördes återigen fotsteg. Och trots att han nu var på väg åt andra hållet hade han även denna gång ljudet framför sig. Vad var det egentligen frågan om? Kunde han helt

ha tappat orienteringen i mörkret och snurrat ett helt varv i stället för ett halvt?

Koncentrerat vände han sig om en gång till och tog ett kliv framåt. Men till sin förskräckelse hörde han återigen ljud framför sig, inte bakom sig. Hur var det ens möjligt att förflytta sig så snabbt?

Han valde att ta ytterligare ett kliv fram för att försöka urskilja vem som var där framför honom. Han tyckte att han såg konturerna av någon.

Ett kliv till. Ja, det var definitivt någon där. Någon som hukade sig ner, eller böjde sig framåt. Var det någon som behövde hjälp?

Bosse höll andan nu. Precis när han skulle fråga om han kunde hjälpa till hörde han en hög smäll. Smällen hade kommit så plötsligt att paniken i honom infann sig på bråkdelen av en sekund.

Han hoppade till och vände sig instinktivt om för att springa därifrån. Han ville bort från vem det än var som befann sig där framför honom. Men han kom ingenstans. I flykten hade han stött in i någonting, eller rättare sagt någon. Han kände hur två grova händer slöt sig om hans överarmar och höll honom fast. Skräcken var total.

Då tändes ljuset.

”Bosse?” Mannen som höll i honom tittade förvånat ner. Det var Kenneth.

”Jävlar vad rädd jag blev”, sa Bosse. ”Vad var det som hände?”

”Strömavbrott”, sa Kenneth. ”Verkar som om det drabbade hela stan.”

Under alla år Bosse jobbat nattskift på posten hade det aldrig varit strömavbrott tidigare. Det var han glad för. I vanliga fall

var lagret alltid upplyst, dag som natt. Det var skrämmande hur dåligt man hittade när man inte längre hade synen till hjälp. Detta var ju en plats han kände till utan och innan.

”Kan man få lite hjälp här eller?”

Bosse vände sig om. Nu såg han vad det var som hade smällt. En bit bort stod nämligen Jenny på knä och kämpade med att försöka lyfta ett stort paket som ramlat ner på golvet. Bosse skrattade till när han tänkte på hur rädd han blivit för ingenting. Att det var just Kenneth och Jenny gjorde det hela ännu lustigare. Det fanns få personer som kändes mindre skräckinjagande. Herregud vad fort han hade skrämt upp sig själv i mörkret. Men så hade han ju faktiskt ingen aning om att två av hans kollegor också varit här under strömavbrottet. Han hade gått tidigare från rasten och trott att han varit helt ensam här nere. Bosse skrockade för sig själv igen.

”Tack så mycket”, sa Jenny när de kom fram för att hjälpa henne.

Med gemensamma krafter fick de upp paketet på pallen igen.

”Hoppas inte det var något ömtåligt”, sa Kenneth och log mot dem båda. ”Men man får väl skylla sig själv om man skickar sin nya åttiotums-tv med posten.”

Jenny skrattade till. ”Nä, jag tror det är ett köksbord”, sa hon och pekade på följesedeln som satt fastklistrad på kartongen.

”Hur stort köksbord behöver folk egentligen?” sa Bosse. Han tittade bort mot lastkajen och såg en kollega rulla in den sista vagnen i lastbilen med utgående brev. ”Jag ska bara lämna den här säcken”, sa han och började gå mot fordonet.

”Vänta, det här ska med också”, sa Jenny. Hon sträckte fram ett kuvert. ”Det var när jag plockade upp det som jag råkade välta paketet med bordet.”

Bosse såg på brevet som Jenny höll i handen. Det var utan tvivel ett av dem som ramlat ut på golvet när han tappade postsäcken.

”Jag trampade på det”, sa Jenny. ”Annars hade jag aldrig upptäckt det.”

Bosse inspekterade brevet. Det var förseglat med ett sigill. Ett sådant sigill som man använde förr i tiden för att visa att innehållet var äkta. Att innehållet var viktigt. Vilken tur att Jenny satte ner sin fot precis där. Annars skulle detta brev med största sannolikhet inte vara på väg till rätt adress om bara några minuter. Kanske skulle det inte komma fram alls.

På kuvertets framsida kunde man tydligt se konturerna efter Jennys stålhättesko. Där stod också mottagarens namn och adress med klar, vinröd text. Det var till en som hette William.

Medan han gick bort till lastbilen gned Bosse försiktigt över kuvertet för att få bort det värsta av smutsen. När skoavtrycket nästan var borta nöjde han sig och la ner brevet i säcken.

Knappt fem minuter efter att Bosse slängt in postsäcken i lastbilen så rullade fordonet genom grinden som ledde ut från lagerområdet.

Bosse såg efter den medan den försvann.

Den där William skulle aldrig få veta hur nära det var att hans brev inte skickats i väg. Han skulle få sin post precis som planerat. Vilken tur för honom, tänkte Bosse.

Kapitel 1

William vaknade av sitt eget skrik. Hjärtat bankade i bröstet på honom och han höll nästan på att ramla ur sängen när han hysteriskt kastade sig från sida till sida bland sängkläderna. Det tog flera sekunder innan han insåg att allt bara varit en dröm.

Han höll händerna för ansiktet och kallsvetten rann nerför huden på honom och fuktade lakanet han låg på. Varje detalj hade känts så verklig, mer som ett minne än en dröm.

Drömmen hade handlat om greve Lazbor. William hade befunnit sig i grevens slott, uppe i ett av tornen. En tänd lykta hängde på väggen och den hade spridit ett varmt ljus i det annars så kalla, mörka rummet. Ett dovt sprakande hördes från lågan.

Rummet hade nästan sett ut som ett kontor. Ett stort skrivbord stod på en matta, bordet var fullt av papper och böcker.

Greve Lazbor satt på andra sidan skrivbordet men hade rest sig upp och sagt: ”Jag kan såklart inte låta dig leva nu.”

William hade inte för allt i världen kunnat förstå vad Lazbor menade. Vadå ”låta honom leva nu”? Vad menade han med det? Greven hade sakta gått runt skrivbordet och kommit mot honom.

”Vänta lite”, hade William sagt och backat undan.

Men greven hade bara sagt att han var trött på att vänta och sedan tagit ett kliv mot honom. William höll upp sina händer

för att skydda sig. Han hade ställt fler frågor men han kom inte ihåg om han fått några svar. Allt han mindes var de där tomma, gula ögonen som stirrade på honom.

”Du har vetat att du ska dö länge nu”, sa greven då.

Men William förstod aldrig varför han skulle ha vetat det. Sedan lutade Lazbor sig mot honom.

William hade skrikit åt greven och försökt hålla honom ifrån sig men det hade varit omöjligt. Sedan hade greven öppnat sin mun, som för att bita honom, och då hade William känt stanken. Till och med i drömmen visste han att han aldrig känt en vidrigare stank förut.

Samtidigt som han kände Lazbors vassa tänder borra sig in i halsen på honom så hade William vaknat.

Och där låg han nu, andfådd och kallsvettig. Han försökte förstå vad drömmen kunde betyda. Men det var svårt när tusen tankar flög genom huvudet på samma gång. Den starkaste känslan hade dock varit hur verklig drömmen hade känts. Det var som om han deltog i en teaterpjäs, eller som om han hade upplevt situationen förut. Som om det var minnen som nu spelades upp för honom igen medan han sov.

William ryste. Visst hade han drömt mardrömmar om Lazbor förut. Det var han säker på att fler i staden hade gjort. Och det var kanske inte speciellt konstigt.

William visste många som var rädda för greven. Troligtvis var det fler personer i Tringbyhamn som var rädda för honom, än vad det fanns folk som inte var det. Även om de flesta aldrig skulle erkänna det förstås. För hur skulle det se ut om man erkände att man gick runt och var rädd för stadens mest inflytelserika invånare. Greve Zawódzki som varje år bjöd

hundratals av invånarna till den absolut största tillställning som inträffade i det lilla samhället. Som aldrig fått ens en parkeringsbot eller, vad William visste, hamnat i minsta lilla gräl. Ändå var det så många i staden som fruktade honom. Anledningen till detta var lika enkel som kuslig.

Lazbor Zawódzki var en vampyr.

För någon som inte vuxit upp i en stad med en vampyr i så låter det kanske helt sjukt. För William var detta det enda han kände till. Att dela stad med ett monster var något som lätt satte sina spår hos ett barn. William hade haft mardrömmar om Lazbor som liten, och skrämt upp sig själv när han promenerade hem om kvällarna. Men på något konstigt sätt fanns det även någonting tryggt i det. Detta var Williams stad och allt som fanns här var på sätt och vis någonting som kändes hemma för honom. Att det bodde en vampyr i Tringbyhamn var helt enkelt något som invånarna i staden hade lärt sig att acceptera. De hade funnit sig i att leva sida vid sida med någon, eller något, som potentiellt sett skulle kunna döda hela staden. Detta tydde såklart på att den allmänna uppfattningen om Lazbor faktiskt var att han aldrig gjorde någon illa. Alla visste att han var en vampyr, men de visste också att han köpte blod från stadens sjukhus. Själv bedyrade han att han aldrig någonsin vare sig dödat eller skadat någon.

De flesta i staden verkade acceptera grevens garantier för detta. Redan i skolan hade William fått höra att greve Zawódzki var helt ofarlig. Lärarna berättade att trots att Lazbor var vampyr så hade han aldrig skadat, och skulle aldrig komma på tanken att skada, någon.

Visst cirkulerade det även historier som vittnade om motsatsen. Skrönor och berättelser om hur greven dödade stadens

invånare och drack deras blod. På varenda klassresa eller mellanstadiedisco berättades minst en av dessa spökhistorier. Men det var väl oundvikligt. Om det bodde en vampyr i ens stad var det klart att det skulle hittats på historier om honom. Oavsett om de var sanna eller inte. När allt kom omkring så var det faktiskt aldrig någon som kunnat bevisa att Lazbor någonsin skadat någon. De gånger polisen velat prata med honom hade han alltid samarbetat och de hade uppenbarligen aldrig funnit något skäl att anklaga honom för någonting.

Trots detta hade William hela sitt liv gått runt med en känsla av att staden inte var så lugn som den verkade på ytan. Kanske var det för att hans drömmar om vampyren alltid känts så förskräckligt verkliga. Så länge han kunde minnas hade han känt en misstänksamhet mot greven, att greven bar på fruktansvärda hemligheter. William visste att det var fult att ha fördomar, speciellt när dessa var helt och hållet ogrundade. Greven hade ju faktiskt aldrig gjort honom något ont. Men han kunde faktiskt inte hjälpa vad han drömde om på nätterna … William log för sig själv. Nu var han där igen. Fast i tankar som bara gick runt och runt. Han tog av sig täcket och klev upp ur sängen. Fantasier eller inte, det var i alla fall inte hans ansvar att ta reda på hur det låg till med den saken. För om Lazbor inte bara var en vampyr, utan en ond vampyr till råga på allt, så var William inte speciellt sugen på att smyga runt i hans trädgård och spionera. Denna tanke lugnade William. Hur verklig nattens dröm än hade känts så skulle den aldrig kunna bli verklighet. För han skulle inte under några omständigheter sätta sin fot i Lazbors slott.

William hade ingen aning om att kvarterets brevbärare i samma sekund hoppade upp på sin postcykel. Hur skulle han kunna veta det? Brevbäraren hade precis fått en säck full med brev och skulle ge sig ut på sin eftermiddagsrunda för att dela ut dem. Ett av alla dessa brev var adresserat till William. Ett brev med ett svagt avtryck av en sko på ena sidan.

Kapitel 2

Utan förvarning bredde skatan ut sina vingar och lyfte från staketet. Den försvann utom synhåll bakom ett av hustaken längre bort på gatan. Först då lyckades William slita sig ur sitt halvt drömmande tillstånd. Klockan var tjugo över tolv men han var fortfarande väldigt trött.

William gäspade och tog ytterligare en klunk energidricka. Solen sken in i köket och värmde hans fötter som stack fram under bordet. William var sexton år gammal och idag var det den allra första dagen på hans livs sista sommarlov. Eller ja, hans sista sommarlov var väl lite att ta i. Till hösten skulle han börja gymnasiet. Nog fick man väl sommarlov även där, men det var verkligen inte samma sak, tänkte han. Nästa sommar förväntades han väl skaffa sommarjobb, göra extrauppgifter eller något annat jobbigt. Hemska tanke. Allt skulle ändras när skolan drog i gång. William kände det på sig. Barndomens oskyldiga dagar var förbi.

Under gårdagen hade Johanna, en av hans klasskamrater, hållit ett tal till klassen där hon sa att ”detta var slutet av något väldigt roligt och början på något väldigt allvarligt”. Att högstadiet skulle ha varit något väldigt roligt var ingenting som William höll med om. Visst hade det funnits roliga stunder, det var det inget snack om. Men att trycka in nästan femhundra elever i en och samma byggnad, alla i en ålder där

de ska försöka hitta sig själva, leder oundvikligen till många jobbiga situationer. Trots detta hade William klarat sig ganska bra. Han hade varken blivit slagen eller retad, i alla fall inte speciellt ofta. Klassen hade varit helt okej. Det kanske inte var så många personer som han valde att umgås med utanför skolan men han hade inga som helst problem med att spendera tre år i samma klassrum som dem. Utanför klassen hade William två riktigt bra kompisar. Dessa kompisar gick i hans parallellklass, och de umgicks nästan varje dag. De var den absolut största anledningen till att han tyckte att högstadieåren hade flutit på så bra.

Men på ett sätt hade ändå Johanna haft rätt, tyckte han. Förr eller senare kom det där allvarliga som hon pratade om. William hade hittills inte behövt tänka på så mycket annat än att få sina dagar att gå ihop. I skolan gjorde han det han skulle göra. Utanför skolan umgicks han med dem han ville umgås med. Han var säker på att när han skulle börja jobba så skulle han inte alls kunna styra sin tid lika fritt som han hade kunnat göra hittills. Någon annan skulle bestämma vad han skulle göra, hur det skulle göras och när det skulle vara klart. Verkligen störigt, tänkte han.

Så att han gjort sig förtjänt av ett fritt och roligt sommarlov rådde det väl inga tvivel om. Han hade sett fram emot denna dag, sommarlovets första, i flera veckor nu. Nu skulle han vara fri från alla måsten. Åtminstone ett tag.

Efter att han svalt den sista tuggan av sin smörgås drog han handen genom det bruna, rufsiga håret. Som vanligt stod det åt alltför många håll. William var inte speciellt intresserad av att behöva ta sig till en spegel för att se över kaoset där

uppe, så denna tillrufsning fick räcka. På vintern var han ännu effektivare eftersom det då räckte med att ta på sig en mössa. De gånger William ändå ställde sig framför en spegel såg han en ganska medellång sextonåring titta tillbaka. Medel var ett ganska bra ord för att beskriva honom i största allmänhet. Han var varken lång eller kort, varken spinkig eller vältränad. Inte superbra på speciellt mycket, men inte heller dålig. Han var dock socialt begåvad och hade alltid haft lätt för att vara bland andra människor. Samtidigt tyckte han om att vara ensam och han älskade att läsa böcker.

Medan han knöt om knuten på en av sina gympaskor hoppades han att en tur till mataffären kunde få honom att vakna till. Förr önskade William ofta att hans föräldrar kunde sköta handlingen, som alla andra mammor eller pappor gjorde. Då skulle han slippa vara ansvarig för allt onyttigt som köptes. Ett stråk av saknad for genom kroppen, men lämnade den lika fort. Han fokuserade på handlingslistan.

Han började alltid starkt. Plockade på sig en del grönsaker och annat som faktiskt var bra att ha, men sedan tappade han kontrollen helt. Bullar, godis, glass och läsk vräktes ner från hyllorna och i kundvagnen. Ibland var han nästan säker på att det var frågan om någon utomstående kraft som styrde armar och ben på honom där inne i affären. Det var väl inte hans fel att allt gott hamnade i kundvagnen då?

Dörren smällde igen bakom honom när han gick ner längs trädgården. Låst dörren hade han aldrig gjort. William var inte säker på att alla grannar ens hade något lås till dörren.

Senaste, och enda, gången William hört talas om att någon brutit sig in hos någon annan var efter att en kvinna som hette Maria Cortez för några år sedan hade haft sin möhippa.

Michelle Bruun, en av Marias kompisar, hade framåt småtimmarna haft svårt att urskilja vilket hus som var hennes eget. Till slut hade hon helt enkelt promenerat in i första bästa röda hus som hon tyckte såg bra ut. Hennes eget hus var gult. Dagen efter hade hon vaknat upp av att ett tvillingpar i femårsåldern hade hoppat upp och ner på henne och velat att de alla tre skulle leka med lego. Denna historia hade dock inte lett till att fler invånare låste sina dörrar.

William kisade i den starka solen. Idag var en sådan där dag som fick en att tvivla på hur resten av sommaren skulle bli. Kanske skulle allt fint väder användas upp så att det enda som fanns kvar var regn och gråa moln.

Gruset knastrade under skorna och doften av tända grillar spred sig samtidigt som han promenerade ner mot affären. Han älskade att promenera på sommaren när det var varmt nog att gå runt i shorts och T-shirt. Det var någonting speciellt med att känna vinden mot bar hud och det var skönt att slippa jacka eller tjocktröja.

I affären blev det som William hade fruktat. Han köpte en del av det han faktiskt borde men det mesta var sådant han egentligen inte behövde.

Nu stod han och försökte trycka ner de fyra sista panpizzorna i ryggsäcken. William hatade verkligen att laga mat. Han hoppades ofta att någon av hans grannar skulle råka laga lite för mycket och bjuda in honom på middag. Då skulle han slippa panpizzor.

För att inte behöva gå i de branta trapporna på vägen tillbaka tog William den gamla vägen genom villaområdet. Det var en omväg men han föredrog den när han hade varit i affären. Då slapp han bära tunga matkassar uppför trapporna. Han gillade

även att gå längs trädgårdarna och kika på vad människorna

där hade för sig. Alla dessa vanliga familjer, som var så olika hans egen.

Väl hemma igen gick William förbi familjens brevlåda utan att titta i den. Därför fick han aldrig reda på att brevbäraren redan varit där och lämnat ett brev. Ett brev som inte bara skulle förändra hans sommar, det skulle förändra hela hans liv.

Vad skulle du göra om du delade stad med en vampyr?

Den frågan har sextonåriga William inte funderat speciellt mycket på. Kanske är det som de flesta i det lilla fiskesamhället tror, att greve Lazbor är en vänlig vampyr som får sin föda levererad till sig från stadens sjukhus. Även om Williams mardrömmar säger honom något annat.

Men när William en dag får inbjudan till Lazbors årliga bal vänds allt upp och ner. William vill verkligen inte gå dit, men vad händer om han tackar nej? De få personer som gjort det tidigare har dött under oklara omständigheter …

Nej, för att slippa gå är han tvungen att bevisa för alla att vampyren inte är så oskyldig som han verkar. Men han har bara sommaren på sig innan balen äger rum.

Letar du efter en mysig saga med ett lyckligt slut så har du kommit fel. Denna läskiga fantasyberättelse får dig att spana över axeln när du är ute sent på kvällen. Förhoppningsvis är det ingen där …

www.vistoforlag.se