9789198361834

En sjuk historia

En sjuk historia

Jakten på medicinen som botar allt och ger evigt liv

Tidigare utgivet av samma författare på Uggleskyttens förlag:

Bara glöm henne, 2020

På annat förlag:

Måndagsbarn, 2017

En sjuk historia. Jakten på medicinen som botar allt och ger evigt liv.

Utgiven av Uggleskytten förlag. www.uggleskytten.se | info@uggleskytten.se

© Text och bilder: Annika Gustavsson Grafisk form, omslag och sättning: Annika Gustavsson

Första upplagan

Tryckt 2024 i Polen av Totem

ISBN: 978-91-983618-3-4

Inledning

Det är dunkelt i det gamla 1700-talsapoteket. Ett sparsamt ljus silar in genom de handblåsta fönsterglasen i laboratoriet och reflekteras i destillationskolvarna av glas. I taket ute i officinen, där apotekaren brukade ta emot kunder, hänger en krokodil ovanför skrivbordet. Brasan sprakar i den öppna spisen, men någon meter ut på golvet kryper höstkylan längs benen. Jag är läkemedelskemist och museipedagog och berättar för några besökare om jakten på medicinen som botar allt och ger evigt liv. I jakten på undermedel har vi genom tiderna hunnit prova många ingredienser – stundtals mycket märkliga – som slingrar sig, kryper, krälar, luktar illa, är giftiga eller smakar bedrövligt. Framför mig på bänken har jag en kanna med fermenterad daggmask i olja, en glasburk med giftiga gröna skalbaggar, en bit svavel, en ask med bolmörtsfrö som skulle räcka till att ta oss alla till Blåkulla, samt några vanliga örter och kryddor som vi använder i matlagningen.

Så tar jag fram ett träfat med rykande färsk påfågelsspillning. Det går ett sus genom rummet och besökarna rynkar på näsan åt den skarpa lukten. Jag berättar att spillningen från den praktfulla fågeln användes som ingrediens i medicin mot epilepsi och svindel på 1700-talet. Förmodligen blir det för mycket att ta in.

Jag får frågan: Hur kan det komma sig att folk förr i tiden trodde på sådant där trams?

Det behövs en bok för att svara på den frågan, säger jag.

När den sista besökaren lämnat apoteket har det hunnit bli mörkt ute. I skenet från ett stearinljus går jag runt och låser alla fönsterluckor. Under tiden glöden falnar i spisen plockar jag undan från bänken. Den fladdrande lågan från ljuset i den ärgade mässingsljusstaken skapar underliga skuggor på väggarna, och får den uppstoppade krokodilen som hänger i taket att se märkligt levande ut. Plötsligt hör jag ett kraftfullt harklande någonstans i mörkret bakom min rygg och en mansröst som säger:

– I själva verket hänger allt ihop på ett mycket logiskt sätt.

Ur skuggorna lösgör sig en man med ett stort grått skägg. Han är klädd i en vit fotsid toga och under den sticker hans nakna, sandalklädda fötter fram.

Jag står med det illaluktande träfatet i handen.

– Logiskt?

–Just det, svarar han. Bara man förstår vad jag skrivit om vikten av att hålla sina vätskor i balans. Jag är Hippokrates. Man har gett mig epitetet läkekonstens fader så jag vet vad jag talar om. Det så kallade tramset har en gång varit den senaste kunskapen. Om du tvivlar på det är du välkommen att besöka mig på Kos!

Från laboratoriet hörs underliga hasande ljud. Det klirrar av glas som slår mot varandra. Jag skyndar dit och ropar: – Sluta genast upp med det där!

Förbluffad stannar jag på tröskeln. Bakom spismuren tittar en figur fram, som med sin ädelstensprydda turban och guldkantade mantel ser ut att höra hemma i sagosamlingen Tusen och en natt. Det är den store alkemisten Geber.

– Hur hade du tänkt dig att ni skulle kunna få fram ett livselixir som botar allt och ger evigt liv om ni inte ens har laboratoriet i gång? undrar han, och lyfter ner en av retorterna i terrakotta från hyllan. Han synar den noga, väger den i händerna och nickar gillande.

– Den här kan nog duga, säger han.

– Ställ genast tillbaka den där. Du får inte röra något, det här är ett museum!

Då suckar han. Här finns ett fullt utrustat laboratorium. Han känner igen alla föremål och skulle när som helst kunna tända elden i ugnen och sätta igång med experimenterandet. Men nu står de bara och dammar på hyllorna.

– Det här är löjligt. Du borde komma och hälsa på mig när jag arbetar, säger han. Då skulle du minsann få se hur det går till att skapa guld och evigt liv.

Ja, varför inte? tänker jag.

Om vi verkligen vill förstå historiens människor och deras handlande måste vi plocka av oss våra moderna glasögon. Möta människorna i deras egen tid, och för en stund dela deras perspektiv.

– Jag kommer när tiden är inne! säger jag, men det finns andra som jag vill besöka först. Och så tänker jag ta med mig några vänner på färden.

Människans sökande efter ett universalmedel och längtan efter evigt liv började inte i något alkemilaboratorium i 700-talets Bagdad, och inte heller hos Hippokrates i det antika Grekland. Den här berättelsen börjar därför i en grotta i El Sidrón i norra Spanien för 50 000 år sedan.

” Mitt i trädgården stod livets träd och trädet som ger kunskap om gott och ont ” (1 Mos 2: 9)

FORNTIDEN

”Om man på riktigt vill förstå historiens människor och deras handlande, måste man också vara beredd att spendera tid med dem. Och ödmjukt fråga: Hur tänkte ni nu? ”

Sten Rentzhog

Forntiden

I vilken världen skapades, Homo sapiens vandrar ut ur Afrika och lär sig att hitta botemedel i naturen, en man mördas i Alperna och piskmasken invaderar Motala� Vi rekommenderas att tala med en dödskalle�

Ett neandertalsapotek

Det är skymningstid i neandertalarland och vi har vandrat långt. Dimman har lagt sig som ett täcke över dalgången och solen sjunker sakta bakom bergen. De avlövade träden spretar som svarta siluetter mot den rosafärgade himlen. På hälen har jag ett svidande skavsår och fötterna ömmar. Vi måste söka skydd innan det blir mörkt och blir ett lätt byte för en hungrig grottbjörn eller sabeltandad tiger. En bit upp på bergssluttningen sitter en liten grupp neandertalare samlade runt en eldstad. Lågorna från elden får skuggorna att dansa på grottans sotiga väggar. Vi närmar oss försiktigt men jag råkar trampa på en torr gren. Det plötsliga ljudet när grenen knäcks får neandertalarna att oroligt spana ut över sluttningen. En kvinna får syn på oss och vinkar att vi ska komma närmare. Hon pekar på en plats bredvid sig och vi slår oss ner. Det drar kallt vid grottmynningen när höstvinden sliter i buskar och träd därutanför.

En ung man ligger nära elden med en djurhud över sig. Andhämtningen är svag och svetten ligger som pärlor på hans fuktiga panna. Då och då jämrar han sig och yrar. Hans mor försöker få honom att dricka.

– Det är te på barken från trädet som växer nere vid strandängen, det är den bästa smärtlindringen, säger hon. Som hon ser sin son lida har hon inte sett någon lida förr. Hon har försökt få honom att äta av svampen och av de bittra örterna hon har i en skål vid sina fötter. Det ska få hans magplågor att ge med sig. Han har inte behövt tömma magen sedan soluppgången, men nu vänder han bort huvudet när hon åter för skålen mot hans mun. För ett ögonblick tittar hon upp och ser på oss med tårade ögon.

– De andra, de som ser ut som ni, säger att vi är som djur. Att vi är okunniga. De säger att vi inte tar hand om våra sjuka och gamla.

Med en bit mossa som hon doppat i vatten, fuktar hon hans spruckna läppar.

– Ni tillhör de andra, tycker ni att det ser ut som om jag inte bryr mig om min son?

Hon börjar nynna. Först svagt, men efterhand allt starkare. De andra stämmer in. Mörka brösttoner flätar in i varandra och fyller luften med ett surrande ljud som stiger och sjunker i en rytmisk enhet. Tonerna studsar mot grottans väggar och innesluter oss alla i ett tidlöst varande. När de slutat sjunga blir det alldeles tyst.

Den unge mannens andetag har upphört. Endast det sprakande ljudet från elden kan höras, och moderns gråt. Jag lägger armen om hennes axlar och viskar: – Bry dig inte om vad de andra säger. Du har gjort allt för din son, jag beklagar.

Med dagens moderna analysmetoder har forskarna kunnat visa att den unge mannen i El Sidróngrottan led av svåra tandbölder och parasiter i magen. De kan med säkerhet säga att neandertalarna använde läkeväxter som kamomill och röllika. Troligen även en svamp som innehåller antibiotikaliknande ämnen, och poppel som innehåller salicin. I kroppen omvandlas salicin till salicylsyra. Poppel är därför naturens egen smärtstillare och magnecyl.

Men det är knappast bland neandertalarna vi ska leta efter den ultimata medicinen eller livselixiret som ger evigt liv, eftersom de dog ut för runt 40 000 år sedan. Vi vet inte varför de försvann. En hypotes är att mötet med Homo sapiens innebar att de exponerades för nya tropiska sjukdomar som den moderna människan burit med sig från Afrika och som neandertalarna saknade immunitet för.

Kamomill

Matricaria recutita L

Neandertalarnas lilla husapotek

Pencilliumsvamp: mot bakterieinfektioner

Poppel: smärtstillande och febernedsättande

Kamomill: lindrar förkylningssymptom, kramplösande

Röllika: mot diarré, sårläkande

Moderna forskningsstudier visar att kamomill innehåller ämnen som är anti-inflammatoriska, kramplösande och sårläkande En kopp kamomillte på kvällen kan verka rogivande Ett ämne som heter apigenin har en lugnande effekt.

Lite stenåldersmedicin

När neandertalarna försvunnit var det bara vårt eget släkte Homo sapiens kvar av hominiderna. Hur var det på den tiden då vi människor levde som jägare och samlare, var vi friskare då? Det är kanske lätt att tro att stenålderns jägare-samlare med sitt naturnära levnadssätt skulle ha varit förskonade från allvarliga sjukdomar. Men så var det inte. Cancer är till exempel en åkomma som vi snarare förknippar med vår moderna livsstil än med forntidens människor, men även de kunde drabbas. Jägare-samlare kunde också råka ut för en rad olika sjukdomar som till exempel borrelia, tyfus, stafylokockinfektioner, magsår, rabies och hepatit. Sjukdomar orsakade av parasiter var långt vanligare än sjukdomar orsakade av bakterier eller virus. De som bodde i grottor kunde rent av råka ut för parasiter i sängen. Jägare-samlare levde i grupper om runt 60 personer utspridda med rejäla avstånd mellan grupperna. Smittsamma sjukdomar spreds därför inte lika snabbt som när många tränger ihop sig på en liten yta.

Det äldsta fyndet av inälvsparasiter i Norden har gjorts i en sjutusen år gammal grav i Motala. Ett piskmaskägg är så litet att det är svårt att förstå hur det ens är möjligt att upptäcka det i ett jordprov. Ägget är endast några tusendels millimeter stort och brunfärgat. Men nu har arkeologerna alltså hittat ett i Motala. Det är troligen det äldsta fyndet av en parasit som gjorts i en grav någonsin. Men Motalaborna kanske hellre vill prata om radiomasterna som har en given plats i svensk radiohistoria.

Stenåldersmannen Ötzi levde någonstans i nuvarande Italien för 5 300 år sedan, ungefär samtidigt som det stora stenåldersmonumentet Stonehenge restes i England. Hans välbevarade mumie som legat infrusen i glaciärisen, vittnar om ett hårt stenåldersliv med skador och förslitningar i leder och rygg. Även han verkar ha haft piskmask i magen, och innan han dog hade han ätit örnbräken som traditionellt har använts som maskmedel. Han bar även på bakterien som ger magsår. I dag kan vi få antibiotika för att behandla åkomman men Ötzi fick förlita sig på annat för lindring. Han hade en björkticka hängandes från bältet. Björktickan producerar piptamin, ett antibiotikaliknande ämne som bland annat visat sig ha effekt på E.coli, bakterien som orsakar magsjuka. Den innehåller även olika triterpensyror med antiinflammatoriska egenskaper. Vi kan inte med säkerhet veta om han använt björktickan som medicin, men det är inte osannolikt.

För den som är intresserad av att prova på stenålderskost finns det ett flertal böcker att låta sig inspireras av. Däremot är det tunnsått med böcker som behandlar stenåldersmedicin, och ämnet lockar inte till egen prova-på verksamhet. En medicinsk behandlingsmetod som skulle platsa i en sådan bok är trepanering. Det är en metod att borra hål i skallbenet som praktiserades redan under den yngre stenåldern. Genom att skrapa, hugga eller mejsla med ett vasst föremål som flinta i sluttande vinkel mot skallbenet, skapades ett hål. Syftet kan ha varit

Trepanerat kranium av en yngre man Från Døjringe Mose, Midtsjælland, 3 500–3 400 f Kr Nationalmuseum, Köpenhamn

att bota huvudvärk, släppa ut demoner, eller som en metod att minska trycket inuti skallen på en person som råkat ut för en skallskada där vätskeansamlingen trycker på hjärnan. Förvånansvärt många tycks ha överlevt behandlingen, det märks på att hålet i kraniet har börjat växa igen.

De arkeologiska fynden berättar för oss om vilka skador och sjukdomar våra stenåldersförfäder kunde råka ut för. Däremot vet vi inte hur människor som levde under jägarstenåldern resonerade kring varför de blev sjuka. Men vi kan föreställa oss att de resonerade på liknande sätt som jägare-samlare gör idag. Människor som lever i naturen och är beroende av den för sin överlevnad har en animistisk världsbild. Det betyder att de inte ser sig själva som separerade från naturen utan som en integrerad del av den. Allt i naturen är besjälat; växter, träd, stenar och vattendrag. Träden har sin ande, stenen sin. Naturen och världen styrs av dessa andeväsen och människan gör klokt i att hålla sig väl med dem. När ursprungsbefolkningen i Ituris skogar, i nuvarande Kongo-Kinshasa, drabbas av olyckor påstår de till exempel att skogen är på dåligt humör. Natten igenom sjunger de för att muntra upp den och förväntar sig att deras insats ska ge framgång. Åtminstone gjorde de det så sent som på 1960-talet. I det animistiska tänkandet ses sjukdom som en ond ande som intagit den sjuke och måste drivas ut. Sjukdom drabbar den som gjort något fel och brutit mot något tabu eller förbud. Att förebygga sjukdom handlar därför om att bete sig på rätt sätt och inte bryta de tabun som finns till exempel runt jakt och insamlande av växter. Det handlar om att visa respekt för naturen och dess resurser. Ofta åtföljs en handling av en ritual eller bön, som till exempel den bön som indiankvinnan från kwakiutlstammen i nuvarande British Columbia läste när hon plockade delar av ett cederträd: ”Se på mig min vän! Jag har kommit för att be dig om din klädnad … Jag har kommit för att be dig om detta … för jag ska tillverka en korg för liljerötter. Jag ber dig vän, att du inte ska vara arg på mig för att jag gör så med dig.”

Döden innebär inte slutet. Den blir istället porten till något nytt – ett skifte i miljö, relationer och omständigheter. Därför finns förfäderna ständigt närvarande bland de levande och kan påverka deras liv. De anses vara kapabla att orsaka sjukdom och elände och kräver såldes vördnad och respekt. En människa, levande eller död, kan förstärka eller försvaga en annan människas väsen.

Den som blir sjuk vänder sig till schamanen eller medicinmannen som kan tala med växter, djur och hela naturen. Schamanen får på så sätt kunskap om lämplig bot. Han gör själsliga resor till andevärlden där han hämtar förmågan att påverka den materiella världen. När schamanen är i trans flödar en andlig kraft genom honom, som han för över till den sjuke.

När människan övergav sin jägar- samlartillvaro, blev bofast och byggde städer förändrades hela världsbilden. Men vissa tankar och minnen från en svunnen tid levde kvar i människors medvetande. Bland annat att döda anhöriga kan komma tillbaka och ställa till sjukdom, eller att onda makter och magi har ett finger med i spelet. Spår av dessa föreställningar har levt kvar i folkmedicinen ända fram till våra dagar. Det enda som egentligen förändrats under årtusendenas gång är föreställningen om vilka makter som ligger bakom.

Djur och människor

Om det är något som virus och bakterier uppskattar så är det när många människor tränger ihop sig på en liten yta, gärna tillsammans med djur av olika slag. Då sprids sjukdomar lättare. Det var precis det som hände när människan började med jordbruk för runt tio tusen år sedan. Trängseln i de första städerna var stor. Den tidiga staden Jeriko hade troligtvis över två tusen invånare redan år 7 000 f.Kr. Det är bra många fler än en normalstor grupp jägare-samlare. Övergången till jordbruk innebar en så stor förändring i människans tillvaro att den har satt spår i myter och berättelser. Enligt Bibeln var det ingen lättsam tillvaro som väntade Adam och Eva när de kastats ut ur Edens lustgård efter att ha ätit av den förbjudna frukten på kunskapens träd. Inte nog med att jordbruket i 1:a Mosebok framställs som ett straff. Medeltidens teologer hävdade att det så kallade syndafallet också innebar att sjukdom kom in i världen. Teologerna har en poäng med sin förklaring. Det finns sjukdomar som överförs från djur till människa, och ju tätare människor och djur lever ihop desto större är risken att bli smittad. Dessa sjukdomar kallas zoonoser. Men smitta kan även överföras från människa till djur.

” ... förbannad ska marken vara för din skull. Med möda ska du hämta din näring från den, så länge du lever, törne och tistel ska den ge dig. Du ska äta av växterna på marken, du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett tills du vänder åter till jorden ...” (1 Mos. 3: 17–19)

Sjukdomar kan också spridas med vilda djur. Utbrottet av coronavirus i Wuhan, i Kina vintern 2019/2020 liknar till exempel ett virus som först upptäcktes hos fladdermöss och därför ligger det nära till hands att anta att det kan ha kommit därifrån. De först smittade hade alla besökt en lokal fiskmarknad som även sålde annat än fisk och skaldjur. Där fanns enligt uppgift bland annat ormar, råttor, vargungar och andra vilda djur, samt fladdermöss.

Tuberkulos är en zoonos som orsakas av den stavformiga bakterien Mycobacterium tuberculosis. Sjukdomen drabbade tidiga jordbrukare redan för 10 000 år sedan. Men själva bakterien har funnits längre än så – spår av bakterien har hittats i en minst 17 000 år gammal bisonoxe.

Många farsoter och sjukdomar har härjat i människans historia men ingen har dödat lika många som tuberkulosen. Då är pesten med digerdöden inräknad.

Rena dösnacket i Babylon

Vi befinner oss nu i Babylon vid floden Eufrat i Mesopotamien, och civilisationens vagga. Det är år 1760 f.Kr. och kungen som regerar här heter Hammurabi. Tusentals lertavlor i kilskrift berättar om livet i Mesopotamien, men eftersom det är en smula omständligt att läsa kilskrift har jag skaffat en guide som får berätta för oss om livet här. Uzu lotsar oss genom de vindlande gränderna i denna storstad som rymmer i runda slängar lika många invånare som vår moderna stad Uppsala hemma i Sverige. Det är imponerande många bronsåldersmänniskor på en och samma plats, och det krävs en stark centralmakt för att kunna åstadkomma något liknande. Muren som omgärdar stadens alla tempel och stenhus är mäktig. Solen strålar obönhörligt från en klarblå himmel. Dammet som rörs upp av våra sandalförsedda fötter klibbar fast på svettig hud. Uzu förklarar varför man blir sjuk.

– Vi tänker oss att sjukdom beror på demoner, eller kommer som ett straff från gudarna och ansätter oss genom olika onda andar. Det finns en ande för varje sjukdom. Nergal ger feber, Tiu orsakar huvudvärk och Namtaru ger halsont. Det gäller att driva ut sjukdomsdemonen, säger han.

Uzu berättar om en gång när han var sjuk och tog hjälp av ett kranium.

– Jag fick en magisk smörjelse som jag skulle smörja mina ögon med och jag smorde även kraniet med den.

– Vad var det i den smörjelsen då? frågar jag.

– Jag vet inte allt … men två pulvriserade rapphöns, damm från en vägkorsning, damm från en syrsa som hoppar på stäppen, en lerskärva som legat i en vägkorsning, allt omsorgsfullt blandat i olja, och en …

– Och det hjälpte tycker du? Jag är skeptisk, men att fånga in dammet från en hoppande syrsa verkar besvärligt, det borde vara ett kraftfullt botemedel.

– Nej, inte enbart. Jag var tvungen att fråga kraniet också.

– Fråga ett kranium, det låter som rena dösnacket, svarade det?

Uzu ser strängt på mig.

– Naturligtvis fick jag svar.

– Men hur …?

– Det är enkelt. Han sänker rösten och börjar mässa.

– Jag ropar på dig, O skalle av skallar. Må den som är i skallen svara mig.

Det är genom att fråga som man får svar menar han, och svaret kommer genom anden som tillfälligt flyttat in i skallen. Det kan vara anden efter en anhörig eller en sjukdomsande.

Förutom att pulvriserade kranier används i medicin som vilka andra örter och ingredienser som helst, är det tydligt att de även används i kontakt med andar och avlidna anhöriga. Eller för att driva ut onda andar som orsakar sjukdomar.

Det får mig osökt att komma att tänka på Göta-Lena hemma i Sverige. Hon var en känd klok gumma från Dimbo i Västergötland, och det berättas att hon hade en ande i sitt skåp och denna ande brukade hon rådfråga då och då. Hennes son var vid något tillfälle en aning rund under fötterna. Han visade skåpet för sina suparbröder.

– Um I vesste pöjka, va mor har i dette skåpet, sulle I allt få se på faan, sa han inte utan viss stolthet i rösten.

Det kan mycket väl ha varit en skalle hon hade i sitt skåp och i så fall förvaltade hon ovetandes en tradition från de gamla babylonierna, om den nu inte är ännu äldre. Uzu berättar för oss om andra tänkbara sätt att behandla sjukdomar. Naturligtvis kan man använda medel som sennablad med laxerande verkan, saffran, koriander, kanel, vitlök och olika växthartser. De används för invärtes bruk till dekokter eller vintinkturer och utvärtes i form av plåster, salvor och liniment. Men för att kunna behandla är det nödvändigt att ta reda på vad som är fel. Uzu stryker bort svetten ur pannan med baksidan av handen och säger:

– Det är allmänt känt att himlakropparnas rörelser påverkar människornas hälsa, det går att fråga stjärnorna om vägledning.

Religionen genomsyrar hela samhället och därför får prästerna en viktig roll som medlare mellan gudar och människor. Gudarna sänder sjukdom som straff och prästerna informerar om vilken sjukdom det handlar om genom att tolka vad de ser i inälvorna från de offerdjur som den sjuke skänker till templet.

Uzu förklarar för mig att det är av stor vikt att isolera den som är sjuk.

– Sjukdomsdemonen ska inte få makt över fler och därför är det tabu att röra vid någon som är sjuk. Isoleringen gäller alla utan undantag. Till och med de som tjänar kungen. Han muttrar över att han fick ligga ensam i en hel vecka när han senast råkade ut för någon sorts magåkomma. Det var inte roligt alls.

Även om man i Babylonien inte har en aning om hur smitta sprids så har man i alla fall förstått hur viktigt det är att isolera den sjuke för att förhindra att fler insjuknar.

Jag funderar över om det är här i Mesopotamien det eviga livet skulle kunna finnas? Babylonierna är uppenbart duktiga på att räkna ut saker och ting. Deras matematiker och stjärnskådare är i världsklass. De har kanske kommit på hur man kan förlänga livet? Jag frågar vår guide.

– Uzu, min vän, tror du på ett evigt liv?

Han som under hela vår vandring uttalat sig så självsäkert om sjukdomarnas orsaker och hur man bäst botar dem, börjar famla efter orden.

– Jag vet inte vad jag ska säga … jag tror inte att det är möjligt, säger han tveksamt.

– Varför inte?

– Men har du inte läst Gilgamesheposet?

Jag säger att jag känner till världens äldsta litterära verk, men jag har tyvärr inte läst det.

– Där står det att ormen stal plantan som ger evigt liv och åt upp den, säger han med en suck.

Se där. Nu rök chansen att få leva för evigt tänker jag, plantan är borta. Vad ska vi nu ta oss till?

–Men det kanske finns en chans ändå, fortsätter Uzu. Ni kan försöka ta er till faraonernas Egypten. Jag har hört att de har löst det där med evigt liv på sitt eget vis.

Skall också jag liksom Enkidu dö?

Går det ej med mig som med honom? Ångest har fått insteg i mitt sinne; Jag fruktar döden och löper på stäppen.

Gi lga meshe poset, 2000-talet f.Kr.

Det finns olika sätt att

bereda medicin:

Dekokt: örterna, främst hårda delar som rötter, bark, nötter och frön får koka upp i vatten

Infusion: fås genom att hälla hett vatten över örterna och låta dem stå och dra

Tinktur: örterna eller kryddorna får ligga och dra i alkohol

Plåster: de ingående ingredienserna blandas och stryks ut på en bit linneväv eller dylikt att förbinda kroppsdelen med

Piller: De fuktiga ingredienserna mixas och rullas till små runda bollar

Tips från Mesopotamien: Gnisslar du tänder på natten? Ta ett kranium och kyss det sju gånger Slicka sedan på det sju gånger och du är botad

I faraonernas Egypten löste man det där med evigt liv på sitt eget vis

Forntidens egypten

” Under sin levnad hade de säkert undrat över var de skulle hamna efter döden, och hur det såg ut i dödsriket där Osiris härskade. Vad hade de sagt om att tillbringa livet efter detta i en låda på ett svenskt apotek? ”

Forntidens Egypten

Om ursprunget till ett mystiskt grått pulver i en låda på ett svenskt 1700-talsapotek, smink för syns skull och skolan i Alexandria där man skulle hänga om man ville bli någon� Och bevare oss väl för ett liv efter detta�

För höge farao – medicin i Egypten

Farao Tutankhamon var bara nitton år när han dog. Han fick ett kort liv här på jorden men han uppnådde varje faraos ultimata dröm – att hålla sitt namn levande och på så sätt uppnå odödlighet. Hans guldmask är förmodligen ett av världens mest välkända föremål. Varje människa som ser den uttalar hans namn – Tutankhamon. Närmare odödlighet är det svårt att komma. Ett annat sätt att göra sig odödlig på är att skapa något som slår världen med häpnad och får folk att prata om det i generation efter generation. En som lyckades med det var Imhotep. Hans namn betyder ungefär ”han som kommer med fred”, och han levde på 2 600-talet f.Kr. Imhotep är den förste läkaren som vi känner vid namn och han var farao Djosers egen livmedicus. Farao Djoser hade all anledning att känna att han var i trygga händer – Imhotep var så skicklig att han dyrkades som en stor helbrägdagörare efter sin död, och på 500-talet f.Kr. upphöjdes han till läkekonstens gud. Folk vallfärdade till hans grav i Sakkara och Imhotepkulten höll i sig i tretusen år, en hisnande lång tid. I Grekland blev han sedermera guden Asklepios. Men Imhotep gjorde även en hel del annat. Bland annat var han arkitekt och byggde en trappstegspyramid åt farao Djoser. Det var spektakulärt, ingen hade sett något liknande. Utan den kunskapen hade det aldrig blivit några praktfulla pyramider byggda på Gizaplatån. Trappstegspyramiden står kvar än idag och imponerar på oss. Arkitekten och läkaren som blev en gud lever vidare genom sina verk.

Den antike författaren Plinius ansåg att Egypten var sjukdomarnas moder. Nilen var förutsättningen för liv och rikedom men var samtidigt en källa till sjukdomar. Bakteriesjukdomar i ögonen var vanligt i det gamla Egypten. Särskilt besvärligt blev det varje år när Nilen svämmade över. Den fruktade parasitsjukdomen snäckfeber spreds genom bevattningskanalerna. I den bördiga jorden frodades andra parasiter. Blodbrist, skador genom olyckshändelser, malaria och