VISA, BERÄTTA, FÖRKLARA –
kraften i strukturerad undervisning
Översättning Johanna Holmberg
Sanoma Utbildning
ZACH GROSHELL
Sanoma Utbildning
Postadress: Box 38013, 100 64 Stockholm
Besöksadress: Rosenlundsgatan 54, Stockholm www.sanomautbildning.se info@sanomautbildning.se
Order/Läromedelsinformation
Telefon 08-587 642 10
Förläggare och redaktör: Karin Sörensen
Omslag: Moa Schulman
Grafisk formgivning: Karl Stefan Andersson
Visa, berätta, förklara – kraften i strukturerad undervisning
ISBN 978-91-523-6978-4
© Zach Groshell 2024
First published in 2024 by John Catt from Hodder Education, An Hachette UK Company 15 Riduna Park, Station Road, Melton, Woodbridge IP12 1QT www.johncatt.com
All rights reserved. Apart from any use permitted under UK copyright law, no part of this publication may be reproduced or transmitted in any form or by any means, electronic or mechanical, including photocopying and recording, or held within any information storage and retrieval system, without permission in writing from the publisher or under licence from the Copyright Licensing Agency Limited. Further details of such licences (for reprographic reproduction) may be obtained from the Copyright Licensing Agency Limited, www.cla.co.uk
Orginalets titel: Just Tell Them
Svensk utgåva © 2025 Sanoma Utbildning, Stockholm
Översättare: Johanna Holmberg
Första upplagan
Första tryckningen
Kopieringsförbud!
Detta verk är skyddat av lagen om upphovsrätt. Kopiering utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt Bonus Copyright Access, är förbjuden. Sådant avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudmän for utbildningsanordnare, t.ex. kommuner/universitet. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnares huvudman eller Bonus Copyright Access. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare.
Tryck: Interak, Polen 2025
Förord
En genomgång av konsten att gå igenom
En sak som gör oss människor i stort sett unika som art är att vi kan förmedla allt vi har lärt oss till andra som inte vet eller kan det än. Det har vi gjort i alla tider – genom muntligt berättande, piktogram, nedskrivna berättelser och regelrätt undervisning. Förmedlingen av information från vuxna till andra vuxna, från barn till barn, från föräldrar till barn, lärare till elever och så vidare är vårt sätt att kommunicera det vi vet till andra. Ett annat ord för det är att undervisa. Genom evolutionen har vår kognitiva arkitektur utvecklats för att den här informationsöverföringen ska bli så effektiv som möjligt. Den bygger på de båda första av de fem principer för informationshantering som John och Susan Sweller har beskrivit. Den första är principen om informationslager, som innebär att det krävs ett enormt lager av information för att naturliga informationshanteringssystem ska fungera. I den mänskliga hjärnan är det långtidsminnet som fyller den funktionen. Allt vi har lärt oss finns lagrat i långtidsminnet och går att komma åt när det behövs. Den andra principen är principen om lån och omorganisering. Den innebär att största delen av den information som lagras i långtidsminnet har lånats från andra människors långtidsminnen. Vi lyssnar på vad de säger, läser vad de skriver, får saker förklarade för oss och ”lånar” på så sätt information från dessa källor. När vi har inhämtat information från andra omorganiserar vi den med hjälp av information vi inhämtat tidigare och lagrat i långtidsminnet som kunskap.
Genomgångar av det slag som diskuteras i den här boken bygger på båda dessa principer. En genomgång innebär att någon (en lärare, läroboksförfattare eller annan expert) ”lånar ut” information till andra (elever, åhörare, läsare). Med hjälp av särskilda tekniker som beskrivs i boken hjälper läraren sedan eleverna att omorganisera den ”lånade” informationen i sina egna långtidsminnen, det vill säga inlemma den i sina befintliga kunskapsscheman. Man skulle kunna säga att den här processen är sinnebilden för det som gör oss mänskliga. Och om vi försummar eller förnekar det, förnekar vi det som gör oss unika som art och sätter käppar i hjulet för både undervisning och lärande.
Paul A. Kirschner, professor emeritus i pedagogisk psykologi vid Open Universiteit i Nederländerna
Innehåll
Förord: En genomgång av konsten att gå igenom 6
11
Värdet av genomgångar 17
17 Långtidsminnet 19 Effekten av genomarbetade exempel 23
Få elevernas odelade uppmärksamhet: 27
Skapa förutsättningar för koncentration
Var tydlig: Säg bara det som behöver sägas 35
Förföriska detaljer 40
Gör genomgången interaktiv: Varva med elevaktivitet 45
Turas-om-principen 46
Allihop tillsammans: svara samtidigt
Svara i kör
Svara på miniwhiteboards
Få alla att tänka efter 55
Illustrera genomgången: Använd bilder och figurer 65
Så använder du multimodalitet 68
Använd exempel: Visa vad något är och inte är 75
Rätt ordningsföljd när du ger exempel 78
Felaktiga exempel 85 Analogier 88
Gestalta genomgången: 93
Använd berättelser, känslor och gester
Berättande struktur 94 Att väcka känslor 97 Gester 100
Bana väg för självständighet: 103
Minska vägledningen gradvis
Från novis till expert 103
Så fasar du ut vägledningen 108
Fler sätt att minska vägledningen gradvis 113 Slutord 119
Inledning
På lärarhögskolan hade jag flera lärare som gärna förklarade för oss att undervisning är så mycket mer än att bara hålla genomgångar.
Den som talar är också den som lär sig (förklarade de från talarstolen).
Er uppgift är att lotsa eleverna i lärandet, inte stå på scen och tala om vad ni vet (förklarade de för oss från just en scen).
Och sedan hade vi själva urklyschan i didaktiksammanhang, den där godhetssignalerande tomma frasen som fortfarande cirkulerar på sociala medier och lärarkonferenser och får en att se sig om efter skämskudden:
Det är inte jag som lär eleverna, det är de som lär mig.
Det var lite paradoxalt att mina lärare höjde sina lärarröster för att förringa betydelsen av lärarens röst. Men när det begav sig blev jag påverkad av det de sa. Även jag kände förakt för de utdragna och långtråkiga föreläsningar jag tvingades lyssna på som student.
Om lärarna pratade mindre skulle eleverna ta större ansvar för sitt lärande, tänkte jag.
När jag begrundade det faktum att amerikanska skolelevers resultat hade stagnerat – något som fortfarande inte har förändrats (NAEP, 2023) – blev jag övertygad om att roten till problemet var att utbildningsväsendet förlitade sig på den traditionella modellen med lärarledd undervisning. ”Traditionell” förde tankarna till svartvita bilder av passiva barn som satt i fastskruvade skolbänkar och tvingades rapa upp fakta, pådrivna av en bister auktoritet som viftade med linjalen.
Om katederundervisning faktiskt fungerade skulle vi aldrig ha hamnat i den här situationen, slog jag fast.
Eftersom jag ville mina elevers bästa ansträngde jag mig i början av min lärarkarriär enormt mycket för att följa råden från mina professorer och deras adepter. Jag kunde till exempel inleda en lektion med att lägga ut blad från ett blädderblock på golvet och dela ut tuschpennor till eleverna för att ”utforska” vad de tänkte. Jag utformade omfattande projekt med öppna uppgifter och lät eleverna sitta i alla möjliga kreativa grupperingar, vända bort från mig och mot varandra. Kartong och garn spillde ut ur mitt klassrum och jag var stolt över att det var liv och rörelse i klassen.
Särskilt stolt var jag över min förmåga att stå emot impulsen att förklara saker och ting för eleverna. När elever behövde hjälp ställde jag massor av sonderande frågor för att försöka få dem att komma fram till lösningen själva. Ibland placerade jag fingret vid
något i centralt i en elevs arbete och avlägsnade mig sedan, med läpparna tätt sammanpressade i ett lurigt leende, så att eleven fick möjlighet att klura ut svårigheten på egen hand. Varje gång elever bad mig att förklara något uppmanade jag dem att tänka själva, eller rådfråga en kompis eller internet. Som jag såg det var genomgångar ett alternativ som inte skulle användas förrän alla andra möjligheter redan var uttömda.
Om jag talar om det för dem, sa jag till mig själv, berövar jag dem bara möjligheten att upptäcka det själva.
Om du nickar gillande åt det förhållningssätt jag hade under mina första år som lärare är jag rädd att du inte kommer att gilla resten av den här boken. Men efter att ha experimenterat med de här sköna metoderna i några år blev jag till slut tvungen att inse faktum: De fungerade inte särskilt bra. När jag försökte få mina elever att upptäcka saker och ting var det bara de som redan visste mycket om ämnet som fick ut något av det. Alla andra blev synbart lättade när jag till slut avbröt deras planlösa utforskande och avslöjade gåtorna i innehållet genom en tydlig och kärnfull genomgång.
Jag började inse att effektiv undervisning inte går ut på att undanhålla information från eleverna, utan på att ge dem den information de behöver tänka på och se till att de verkligen gör det.
För att lyckas med det skulle jag behöva återta rollen som primär informationskälla och ersätta en stor del av den tid jag vigt åt ostyrt och resultatlöst utforskande med genomarbetade genomgångar.
