och
Frida Åslund
Urval, redigering och illustrationer
Jenny Berggren Atrium
Folke och Frida är första delen av två i en nyutgivning av Frida Åslunds barnbokstrilogi och innehåller originalsamlingen
Folke och Frida – berättelser om två små ostyringars öden och äventyr (Barnbiblioteket Kamraterna, 1925)
samt de tre första kapitlen ur
Frida i Per-Nils-gården – ännu en bok om Frida (Barnbiblioteket Kamraterna, 1928).
Stavning och språk är varsamt moderniserat av förlaget.
www.atriumforlag.se
© Atrium Förlag, Umeå 2008
© Urval, redigering och illustrationer: Jenny Berggren
© Fotografier: Forskningsarkivet, Umeå universitetsbibliotek
Tryckt hos Bulls Graphics AB, Halmstad 2008
isbn 978-91-976201-8-5
Innehåll
Förord av Lena Kjersén Edman:
Frida och Folke, två ostyringar i Umeå
– i en tid utan bilar och apelsiner 7
Den långa natten
Det stora äventyret
De lutande ovalerna
Världens godaste bakelse
Lagmanskan Farin och lilla Frida
När kyrkklockorna ”ringde själva”
Skilsmässan
När kungen grät
Den stora skilsmässan
Den långa natten
Ni vet kanske inte vilka Folke och Frida var?
De var två glada barn som bodde i en vacker stad i Norrland. I en vacker stad med gröna, vitstammiga björkar längs gatkanterna.
Och gatorna de gick i fina backar ned mot älven, den breda, lugna älven, som skrattade och glittrade åt staden där den tågade förbi den på väg mot havet. Havet, det var det stora vattnet som ingenstans tog slut och på vilket de stora, stora båtarna gick ut när de stilla och dovt dunkande gled ut från kajen och svängde sina väldiga skrov nedåt Ön, som låg mitt i älven.
Folke och Frida visste också att havet gick ända till Stockholm, där kungen och allt fint och högt folk bodde och dit alla flickor for när de blivit stora och slutat skolan. Då stod de en vacker dag uppe på akterdäcket av ”Västerbotten”, den väldiga, bruna
Och Folke och Frida hade många gånger stått hand i hand nere på kajen och tittat när de for och sett hur de viftat. Eller hade de stått i Mannerstedtsbacken och sett ”Västerbottens” höga master komma glidande bakom Ön, och rätt som det var sköt dess bruna nos fram om Önabben och den kom stolt och stilla simmande uppför floden som en stor, brun fågel.
– Du ska tänka dig, sade Folke, du ska tänka dig, den har farit på havet, där vågorna är som hus och man ingenstans ser någonting.
Och Folke tog av sig sin bruna, runda hatt och bockade sig för ”Västerbotten”, som stilla dunkade förbi dem. Folke hade röda, runda kinder och var klädd i brun sjömansblus.
– Du ska tänka dig, sade Frida drömmande, den har legat vid kajen i Stockholm, alldeles nedanför kungens slott, och kungen står och nickar i fönstret åt den långe, fine kaptenen på kommandobryggan, förstår du, och så säger han: ”hälsa till Umeå”, säger han, ”jag ska fara dit nån gång och hälsa på med den stora, fina ’Västerbotten’, som är så fin inuti, har jag hört”, säger kungen.
19 båten, och lutade sig över den vita relingen och talade med dem som stod på kajen, och de hade rosor på bröstet och nya, fina hattar. Tacka för det, när de skulle till Stockholm!
