Hjalmar Bergman
Swedenhielms
Komedi i fyra akter
Med förord av
Kerstin Dahlbäc k
Atrium
Ursprungligen publicerad av Albert Bonniers Förlag i Stockholm 1925.
Dramat återges med stavning varsamt moderniserad av förlaget.
© Atrium Förlag, Umeå
Tryckt hos NRA Repro, Umeå 2007
��������
���� ����������� ������, ingenjör
���� ����������� ������, ingenjör
����� ������, född Swedenhielm, skådespelerska
�� �����������, löjtnant
������, Bos fästmö
����� �����, Swedenhielms svägerska och husföreståndarinna
��������, journalist
��������
���: Stockholm; ���: Vår.
������ �����
E� stort rum, n ågonting mi� emellan salong och vardagsrum. Vackra gamla m ö bler, tydligen hopplockat arvgods, rester från e� stö rre hem. Ma� orna på golvet n ågot slitna.
Till h öger två enkeld ö rrar, till vänster en f ö nstersvit, som n ä stan tä cks av tunga gardiner. I fonden en dubbeld ö rr in till matsalen: man ser matsalsbordet belamrat med stolar — e� par pigor är i f ärd med storrengö ring.
���� ����������� si� er i en bekväm stol, dricker si� morgonkaff e och l ä ser tidningarna. Han s ö ker i varje tidning en viss artikel, som han ivrigt studerar med kommenterande minspel och grymtningar, kastar bladet och griper n ä sta.
Fr å n salen kommer ����� �����, kl ä dd till storreng ö ring. Hon gå r fram till stolen i vilken ���� sitter och b ö rjar kn ä ppa upp dess ö verdrag.
�����: Maka på sig!
���� [utan a� se upp från tidningen]: Moster! Han få r inte nobelpriset. Vad s ägs om det?
�����: Maka på sig!
����: Mä nniska! Ä r det nö dvä ndigt a� ta av överdraget just n ä r jag si�er i stolen?
�����: Lika nö dvä ndigt som a� si� a i stolen just n ä r jag tar av överdraget. Maka på sig!
���� [ stiger upp]: Vågar jag anh å lla om fem à sex vanliga, enkla skorpor till mi� kaffeblask?
�����: Finns i sk ä nken. [Forts ä � er a� ta av ö verdrag.]
���� [s ä � er sig åter]: Tack. Men jag gå r inte i sk ä nken. Jag ä r karl och kan kräva en viss uppassning n ä r huset ä r fullt av ot äcka k ä ringar!
�����: Kräv på.
[����� in från f örsta dörren till h öger. Hon är i ganska djup negligé, smyger sig småhu� rande fram till �����.]
����� [smeksamt, instä llsamt]: Mu� i! Mu� i lilla! Kaffe! Lite extra go� kaffe? Va?
�����: Kaffepannan st å r på spisen, kaffekvarnen st å r på bordet, kaffeburken st å r på hyllan.
����� [med en suck]: Jaha. Tack. [Smyger sig slok ö rad ut i salen.]
�� [skriker inne från si� rum till höger]: Mammi! Mammi!
����� [lystrar till ]: Va ä r det om?
��: Hungrig — svindlande — ot ä nkbart — hungrig!
�����: Va ska han ha då? [Paus; otåligt] Va ska han ha, sa jag!
[�� kommer från andra d ö rren till h öger, han är kl ä dd i pyjamas och bearbetar som bä st si� h år med två borstar, till fasonen liknande ryktborstar.]
��: Tssss! Lilla gumman vet a� jag ä r en man som t ä nker innan han talar. [Stä ller sig framf ö r ����� och stirrar henne e� ertänksamt in i ögonen, allt under det han forts ä � er borstningen; sl år med en beslutsam gest samman borstarna.] En smörgå s med ost, en med skinka, en med korv, en med ansjovis, en med saltkö� och sex med tunga. Först å�?
�����: Han har pretentioner.
��: Och e� stort glas mj ölk.
�����: E� stort glas mjölk. [G år med ö verdragen ut i salen.]
����: Du! Han få r inte nobelpriset!
�� [hans armar sjunker maktl ö st]: Si s å dä r ja! Säger du det för a� reta aptiten?
����: Det st å r i alla morgonblaskorna. Trots de utomordentliga tjä nster ingenj ör Swedenhielm gjort vetenskapen —
��: Va sa jag nittionio om vå rn? Gubben ä r inte professor, sa jag, han få r aldrig priset. Han ä r en selfmade man. Och dessutom en Swedenhielm. Folk t å l oss inte. Vi ä r inte tillräckligt högtidliga, inte tillräckligt sura i ansiktet. Dä r har vi ägget — [Intonerar
pl ötsligt Pajazzo.] Sammanhanget jag sagt er, nu l åter jag handlingen sjä lv tala! Men jag skulle vilja veta, vad herrar professorer t ä nker a� jag ska leva av? St å r det n ågot om det i tidningarna?
����: Nyheterna bevisar på en och en halv spalt a� hans vetenskapliga arbete saknar sjä lvst ä ndigt vä rde. Och av dessa en och en halv spalter ägnar de mig tre rader. Säger och skriver tre rader! Jag som i tio å r st å� vid hans sida i laboratoriet! [Springer upp och b ö rjar vandra av och an.]
����� [kommer i fonden, malande på en kaff ekvarn]: Vad ä r det, sm å gossar, vad ä r det?
��: Han få r inte nobelpriset!
�����: Vem?
����: Pappa, först å s!
�����: Så skamligt! Skulle han få� det annars?
����: Annars! Vad menar du med annars?
�����: Jag menar — om det inte varit n ågra intriger och s å nt dä r —
����: Teaterapa! Intriger!
�����: Stackars lilla pappa, vad han ska bli ledsen! Har ni hört a� jag snoppat Axelin? Py� san! Tog rollen mi� för n ä san på henne —
����: Teaterapa!
�����: Det gjorde go� i kroppen på lilla Axelin. Stackars lilla pappa! Men om jag gör en riktig dundersucc é, s å blir han nog glad igen. Tror ni inte det, gossar?
����: Teaterapa!!
�����: Och succ é m å ste jag göra, om det s å ska kosta mig alla mina kl äpengar. Axelin ska gå upp i s ömmarna, det kan jag lova er. Jag begriper inte a� ni kan vara lessna, gossar? Livet ä r ju s å h ä rligt! Usch, vad ni ä r ovä nliga. Hä r gå r jag och mal och mal och ingen s äger mig e� vä nligt ord —
[Under det f ö regå ende har hon gjort en rundtur ö ver scenen och befinner sig nu åter vid fondd ö rren; h är vänder hon sig pl ötsligt om och bugar leende till h öger och vänster, ut med grace.]
���� [slungar e� er henne]: Teaterapa!!! Fördömda egoistiska jä ntunge, t ä nker aldrig annat ä n på sig sjä lv. Succéer, succéer! Men a� jag e�er tio års arbete förklaras misslyckad på tre rader! Tji! Det betyder ingenting! Till på köpet kallar de mig August. August Swedenhielm!
Det ä r ju infamt! Har de då inte en adelskalender, dessa murvlar? Det ä r en bristande samvetsgrannhet, e� förakt för den tillsynes betydelselö sa detaljen som verkar uppr örande. Nej, pressen m å ste reformeras, det ä r mi� preterea censeo. Den m å ste ryckas upp ur sin materialistiska försumpning —
