9789197620116

LEGUANENS NATT

TENNESSEE WILLIAMS

Atrium

www.atriumforlag.se

© Atrium Förlag, Umeå

© 1961, 1962, 1963 renewed 1990, 1991, 1992 The University of the South

© Översä� ning: Lisa Carlehed, Ma� ias Lindholm

Originalets titel: The Night of the Iguana

Tryckt hos NRA Repro, Umeå 2006

ISBN 10: 91-976201-1-4

ISBN 13: 978-91-976201-1-6

i den ordning de introduceras

Pjä sen utspelar sig sommaren 1940 på hotell Costa Verde i Mexiko, e� rustikt och mycket bohemiskt hotell i tropisk stil. Som namnet antyder ä r det byggt på en djungelbevä xt bergstopp med utsikt över ”La Caleta”, en stilla bukt i Puerto Barrio. Men det ä r tydligt a� det inte ä r dagens Puerto Barrio – vid denna tid hade Mexikos vä stkust ä nnu inte exploaterats. Byarna var företrädesvis primitiva indianbyar och stranden i den stilla bukten med regnskogen ovanför var en av vä rldens vildaste och mest underbara bebodda platser.

Spelplatsen utgörs av hotellets stora vida veranda. Den slitna verandan, kantad av e� räcke, löper utmed hela den något förfallna byggnaden, av vilken endast fasaden och ena sidan syns. Nedanför verandan, som är lite upphöjd fr jd frå n scenen, finns stora buskage med vildvuxna trumpetliknande blommor och några kaktusväxter. På sidan ses lövverket av den inkräktande djungeln och en kokospalm vars stam är skårad för a� man ska kunna klä�ra upp och plocka kokosnö�er. Här går också stigen, svårupptäckt på grund av det täta lövverket, som leder ner till vägen och stranden. På verandans bakre vägg finns dörröppningar till sovrummen vilka är avskärmade med myggnät. I na�scenerna är de upplysta inifrå n så a� varje rum blir som en egen liten scen, näten ger en dimlik effekt till det svaga ljusskenet frå n insidan. En hä ngma�a i kanvas är fäst i verandans stolpar och några gungstolar och gamla vilstolar i bast står på ena sidan.

���

���

Medan ridån går upp hörs upprörda röster från en grupp kvinnliga turister som precis anlänt i en buss på vägen nedanf gen ör hotellet. ������ �����, ägarinnan, kommer fram runt h garinnan, hörnet på verandan. Hon är en mörk, kra� igt byggd kvinna i fyrtiofemårsåldern, tillgänglig och livskra� ig, klädd i e� par Levi’s och en till häl�en uppknäppt blus. Hon f öljs av �����, en v vältränad a� raktiv mexikan i tjugoårsåldern. Han är anställd på hotellet men också hennes tillfällige älskare. ����� stoppar in sin skjorta i byxorna och sve�as som om han jobbat hårt i solen. ������ ti�ar ner från kullen och är mycket nöjd jd över a� se någon p gon på väg upp fr g från turistbussen nedanf ör.

������ [ropar]: Shannon! [En mansröst nedanf ör svarar ”Hej!”] Ha! [������ skra�ar alltid med e� enda skarpt högt l gt läte, likt en säl som ö ppnar munnen och hoppas på a� en fi sk ska slängas till sig.] Mina spioner säger a� du ä r tillbaka på den hä r sidan grä nsen! [till �����] Anda, hombre, anda!

[������ ser ut a� spricka av en allt mer tilltagande f örtjusning medan

������� klä� rar uppf ör kullen till hotellet. Men han kommer inte fram f örrän några minuter e�er det a� deras konversation inle�s. gra deras ]

������: Ha! Mina spioner sa a� du å kte igenom Saltillo förra veckan med en busslast kvinnor – en hel buss full av kvinnor, bara kvinnor, ha! Hur må nga har du lägrat hi� ills? Ha!

�������: För Guds skull… sluta… ropa!

������: Inte undra på a� du ser utpumpad ut, ha!

�������: Säg åt grabben a� hjä lpa mig med vä skan.

������: Pedro! Anda – la maléta. Pancho, no seas flojo! Va y trae el equipaje del señor.

[������, en annan ung mexikan, kommer runt knuten och går nerf ör djungelstigen. ����� klä� rar upp i palmen och sk är med en machete ner kokosnö�er som ska användas till Rom Cocos ]

������� [ropar nedanf ör]: Fred? Hallå, Fred!

������ [med e� ögonblicks allvar gonblicks ]: Fred kan inte höra dig, Shannon. [Hon tar upp en kokosnöt och skakar den f ör a� se om det finns mjölk i den.]

�������: Var ä r Fred – ute och fiskar?

[������ hugger av änden på kokosnöten med en machete, samtidigt som ������ kommer upp på verandan med �������� väska, en sliten Gladstone, fylld med klistermärken från hela världen. Så kommer �������, ca 35 år, mörk med irländskt påbrå, i en skrynklig vit linnekostym. Han andas h ä� igt, sve�as och � är orolig i blicken. Hans nervösa tillstånd är uppenbart; han är en ung man som har få� nervösa sammanbro� tidigare och som nu är på väg a� f g få det igen – f örmodligen mer än en gång.]

������: Så, låt mig få se på dig!

�������: Se inte på mig, klä på dig!

������: Tusan, det ser ut som du har få� det!

�������: Det ser ut som om du har få� det du också, klä på dig!

������: Helvete, jag ä r klädd. Jag klä r mig aldrig i september. Visste du inte a� jag aldrig klä r mig i september?

�������: Okej, bara… bara – knäpp din skjorta.

������: Nä r började du, Shannon?

�������: Började vadå?

������: Supa igen…

�������: Fan heller. Jag är yr av feber, 40 grader imorse i Cuernavaca.

������: Vad ä r det som har hä nt?

�������: Feber… feber… Var ä r Fred?

������: Död.

�������: Sa du död?

������: Det var det jag sade. Fred ä r död.

�������: Hur?

������: Mindre ä n två veckor sedan. Fred skar sig i handen på en fiskkrok, så ret blev infekterat, infektionen gick ut i blodet och han var död inom 48 timmar. [Till ������] Vete!

�������: Jösses…

������: Jag förstå r det inte riktigt sjä lv ä n…

�������: Du verkar ju inte otröstlig precis.

������: Fred var en gammal man, Shannon, tio å r ä ldre ä n jag. Vi hade inte ha� sex tillsammans på…

�������: Vad har det med saken a� göra?

������: Lägg dig ner och ta en Rom Coco.

�������: Nej, nej. Jag vill ha en kall öl. Om jag börjar dricka dina Rom Cocos nu kommer jag aldrig kunna sluta dricka dem. Så Fred

ä r död? Jag som hade se� fram emot a� ligga hä r i hä ngma�an och snacka med Fred.

������: Ja, Fred snackar inte lä ngre, Shannon. En diabetiker som få r en blodinfektion… det gå r bara på e� sä� utan e� ordentligt sjukhus i nä rheten. [En buss hörs tuta nedanf ör.] Varför kommer inte din grupp upp hit?

�������: Låt dem tuta, tuta. [Han svajar till.] Jag har feber. [Han går fram till stigen, viker undan några grenar och skriker ner mot v gra vägen gen] Hank! Hank! Få ut dem ur bussen och kom upp med dem hit! Säg åt dem a� priserna ä r okej, säg åt dem… [Hans röst orkar inte mer, han snubblar bak åt mot verandan där han fl ämtande sjunker ner på en liten avsats.] Absolut den vä rsta grupp jag har ha� under tio å r i branschen. För Guds skull, du må ste hjä lpa mig med dem, jag kan inte fortsä�a. Jag må ste få vila hä r e� tag. [Hon ger honom en kall öl.] Tack. Gå och se om de kommer ut ur bussen. [Hon går mot stigen och viker undan buskaget f ör a� se e�er.] Kommer de ut ur bussen eller stannar de i den, de snå la jävla kä rringarna… Lä rarinnor frå n e� baptistiskt fl ickinternat i Blowing Rock, Texas. Elva stycken, elva.

������: E� helt fotbollslag av gamla nuckor…

�������: Ja, och jag ä r fotbollen. Är de ute ur bussen nu?

������: En har kommit ut – hon försvinner in bland buskarna.

�������: Ja, ja, men jag har i alla fall startnyckeln i min ficka – i den hä r – så de kan inte fortsä�a utan mig om de inte gå r till fots.

������: De tutar fortfarande.

�������: Fantastiskt. Jag få r inte förlora den hä r gruppen. Blake Tours har st ä llt e� ultimatum; min grupp förra må naden försökte få mig avskedad och det hä r ä r min sista chans. Förlorar jag den få r jag sparken, garanterat… Herre Gud, ä r de fortfarande inne i bussen? [Han häver sig upp och stapplar fram till stigen, viker undan buskaget och skriker ner.] Hank! Få ut dem ur bussen! Ta med dem upp hit!

���� [nerifrån]: De vill å ka tillbaka till stan!

�������: De kan inte åka tillbaka till stan! – Ah – för fem år sedan ledde jag jorden runt-resor för Cook’s. Enbart grupper med pensionerade Wall Street-ekonomer. Vi reste runt i karavaner av lyxiga bilar med glä nsande kylarprydnader. – Är de på väg ut ur bussen?

������: Du hå ller på a� förlora greppet, va?

�������: Jag har redan förlorat det. Förlorat! [Han reser sig och skriker nerf ör berget igen.] Hank! Kom upp hit! Kom hit e� tag! Jag vill snacka lite med dig om den hä r situationen! Otroligt, fantastiskt… [Han faller tillbaka på trappavsatsen och lutar huvudet i händerna.]

������: De kommer inte ut ur bussen. – Shannon… du är inte kapabel a� ta hand om den här gruppen, så låt dem åka och du stannar.

�������: Du kä nner till läget: om jag förlorar jobbet, vad hä nder sen? Det fi nns inget lägre ä n Blake Tours, Maxine. Kommer de ut ur bussen? Kommer de ut ur den nu?

������: En man ä r på väg upp.

�������: Hm, Hank. Du må ste hjä lpa mig med honom.

������: Han få r en Rom Coco.

[���� kommer flinande upp på verandan.]

����: Shannon, de hä r damerna kommer inte a� komma upp hit, så det ä r lika bra a� du följer med tillbaka ner till bussen.

�������: Fantastiskt. – Jag gå r inte ner till bussen. Jag har startnyckeln i min ficka, och den kommer a� stanna i min ficka de nä rmaste tre dagarna.

����: Det hå ller aldrig Shannon. Helvete, de gå r tillbaka till stan om du inte ger upp nyckeln.