Ringen Helena Nyblom
Atrium
Sagorna är valda och bearbetade ur följande verk:
Det var en gång 1, 1897 (Bubblan)
Det var en gång 2, 1898 (Dro� ningens halsband, Flickan som dansade förbi alla)
Bland tomtar och troll, 1910 och 1914 (Agneta och sjökungen, Ringen)
© Atrium Förlag, Umeå © Omslag och illustrationer: Jenny Berggren Tryckt hos NRA Repro, Umeå 2006
ISBN 10: 91-976201-0-6
ISBN 13: 978-91-976201-0-9
Förord 4
Bubblan
Agneta och sjökungen
Flickan som dansade förbi alla 111
DRingen Ri n
et var en gång en prins som var ute och red i månskenet.
Lu�en var så lä� a� det föreföll honom som han flög fram på sin häst. Himlen var djupt blå med en stor vit måne som svävade fram bland små krusiga moln. Men långt borta över bergen blixtrade det tyst. Prinsen red fort och hans skugga var så stor i månskenet a� den såg ut som e� övernaturligt vidunder med en jä�eskepnad till ry� are.
Då prinsen nå� slo�et, steg han av hästen och gav den åt stalldrängen. Men han kunde inte bekväma sig a� genast gå in i slo�et. Med ridspöet i handen gick han ner till havet och började långsamt vandra längs sandstranden. Han tänkte på rakt ingenting men gick så lä� och inandades den svala na� lu�en. Bäst som han
gick, stack han i sanden med si� ridspö och plötsligt kände han a� någonting fastnade på spetsen därav. Vad var det? En ring!
”En ring!” tänkte prinsen och höll upp den i månskenet. Vem kan väl ha tappat en ring här vid stranden? Det måste vara en av hovdamerna! Och så stoppade han ringen i bröstfickan. Det var en mycket liten ring, smal som en tråd och prydd med flera små blå stenar, som sa� i form av en förgätmigej.
E�er kvällsmåltiden, då hovet var församlat i stora salongen, sade prinsen, medan han stack handen i bröstfickan:
”Det skulle väl inte vara en av damerna, som händelsevis har tappat en ring?”
Alla hovdamerna började genast undersöka sina händer. Alla hade de många dyrbara ringar, prydda med diamanter, smaragder och safi rer, och nu såg de ängsligt från det ena fi ngret till det andra för a� upptäcka om någon av de präktiga ringarna skulle fa� as. Men alla damerna hade sina ringar kvar.
”Hur skulle den där ringen se ut?” vågade en liten vacker hovdam fråga.
Prinsen höll upp den.
Men då fick alla hovdamerna e� förnämt och föraktligt u� ryck. En sådan ring hade verkligen ingen av dem i sin ägo. Det var ju en liten obetydlig tingest, av
föga eller inget värde och så liten a� den tycktes passa för en barnhand.
Men nu hade damerna få� något a� tala om och resten av kvällen sysselsa�e de sig med a� jämföra sina sköna ringar, låta dem gå från hand till hand och omtala deras olika värde. Prinsen hade rest sig och gå� ut på altanen, där han stod och såg på månskenet.
Han hade kommit in på si� rum, klä� av sig och gå� till sängs, och den lilla ringen hade han lagt på e� bord bredvid sig. Just som han skulle till a� somna, hörde han e� besynnerligt ljud. Det klirrade och surrade, som om någon liten insekt skulle ha rört sig mellan glasen på bordet, och då han förvånad öppnade ögonen, fick han se den lilla ringen som snurrade runt, som om en osynlig hand skulle sa� den i rörelse.
Prinsen tände fort ljus, men då låg ringen alldeles stilla. Dock, i samma ögonblick han släckte det och det blev mörkt i rummet, började ringen åter dansa runt. Det var både besynnerligt och kusligt. Fastän prinsen stoppade ringen i en låda hörde han dock hur den beständigt sprang runt, och den na�en sov han inte mycket.
Han kunde ju ha kastat bort ringen men det var något som gjorde det rakt omöjligt för honom. Han ville inte för något pris skilja sig ifrån den och nästa na� tog han den åter med sig i sin sängkammare.
Knappast hade han släckt ljuset förrän ringen började dansa och nu nöjde den sig inte med a� snurra runt på bordet. Den sprang över på hans bröst och fortsa�e där a� röra sig med oavbruten hastighet.
”Vad är meningen?” sade prinsen alldeles högt och sa�e sig upp i sängen. Han grep ringen, sprang upp och bar den till e� låst skrin som stod i e� hörn av rummet.
Men medan han höll den mellan fi ngrarna föreföll det honom a� den darrade och krympte ihop, som om den varit en liten levande varelse.
Hela den följande dagen var prinsen tyst och allvarsam. Han grubblade bara på vad det väl kunde vara för en underbar ring han få� på si� ridspö. Då kvällen kom, lade han den på bordet vid sin säng, liksom han gjort förut, och han var så trö� a� han genast somnade.
Men han hade inte sovit länge förrän han vaknade vid a� något rörde vid hans ansikte och han märkte genast a� det var ringen som löpte fram och åter över hans panna, dansade nedför hans kinder och snurrade runt på hans mun.
”Nu förstår jag!” ropade han och sprang upp. ”Jag måste fi nna den som ringen tillhör!” Och knappt hade morgonrodnaden börjat lysa över havet förrän prinsen steg upp, gick ner i stallet, sadlade sin häst och red i stormande fart ut över vindbryggan. Han red hela dagen utan a� möta någon men mot kvällen kom han
till e� stort slo� som låg så vackert mi� på en grön äng, omgivet av höga träd. Uppför slo�et växte murgröna och rosor och uppe i e� av de välvda fönstren stod slo� sfrun och såg ut över nejden. Hon var änka men ännu en ung och ståtlig kvinna som styrde sina stora gods med kra�. Då hon såg prinsen komma ridande, skickade hon i all hast ner en av sina tjänare som skulle hälsa honom och bjuda honom välkommen.
Prinsen antog bjudningen och begav sig upp på slo�et. Den förnäma slo� sfrun tog emot honom på det vänligaste.
E� präktigt rum blev honom anvisat och då han kom ned för a� äta kväll, var hela den stora matsalen upplyst med ljus och facklor. Bordet dignade av silver och guld och de mest utsökta rä�er bjöds omkring av festligt klädda tjänare. Slo� sfrun själv var ståtlig a� skåda, klädd i röd sammet och hermelin som en dro� ning. Hon pratade mycket livligt med prinsen och tycktes vara i hög grad road av allt han hade a� berä�a. Varför han hade ridit ensam ut i världen berä�ade han inte, men allt emellanåt kastade han en flyktig blick på sin värdinnas händer. Skulle det kanske vara hon som förlorat ringen? Men nu var saken den a� den förnäma damen hade mycket stora, röda och fula händer. När man såg hennes stolta hållning och förnäma gång kunde man inte tvivla på a� hon var en högt uppsa� dam men fick man syn på hennes stora händer och klumpiga fi ngrar tänkte man ovillkorligen:
”De�a är ju en köksas händer!”
Emellertid hade hon en mängd kostbara ringar på alla fingrar, som dock passade illa och bara hjälpte till a� y�erligare dra uppmärksamheten till de fula händerna. Då hon vid måltidens slut skalade e� äpple till prinsen såg han skarpt på den ringprydda handen och sade:
”Så många dyrbara ringar ers nåd äger. Kunde ni inte lä� mista någon av dem i badet eller vid blomsterplockningen?”
”Jag tar dem alltid av mig innan jag springer i sjön”, svarade hon skra�ande. ”Och blommor plockar jag aldrig själv. Det låter jag mina jungfrur göra åt mig.”
Prinsen teg e� ögonblick. Däre�er ly�e han den lilla ringen han bar om halsen i en snodd.
”Vad säger ni om den här ringen?” frågade han.
”Den där lilla tingesten!” sade damen och sa�e den på si� lillfinger. ”Den går ju inte ens över y�ersta leden på mi� finger och tycks tillhöra e� barn – e� fa�igt barn. Varifrån har prinsen få� den?”
”Det talar jag inte om”, svarade han och gömde åter ringen vid bröstet.
Hon såg e� ögonblick prövande på honom med sina stickande, svarta ögon, och så talade de om andra saker. Nästa morgon, innan solen steg upp, red prinsen därifrån.
”E� barn!” tänkte han och såg mot horisonten. ”E� barn – e� fa�igt barn. Men var finns det?”
