Titel: Hemligheten på Midsommarön
Författare: Kajsa Waldebrand
Illustratör: Alma Ahnlide
Utgivningsår: 2025
ISBN: 978-91-90042-02-1
Utgiven av: Sol Förlag, Stockholm 2025
Upplaga: Första upplagan
Kontakt: www.solforlag.se | info@solforlag.se
Vågorna brusar mot färjans skrov. Vinden sliter i håret ute på däck och slingor envisas med att åka in i munnen. Moa drar bort håret men det blåser upp tillbaka i ansiktet varje gång. Ändå vägrar hon att gå in och sätta sig.
Det är fullt med människor där inne, småungar som skriker och deras föräldrar stirrar desperat omkring sig i hopp om att hitta något som kan få deras små djävular att lugna sig.
Här ute på däck är det i alla fall tyst och lugnt. Moa får vara ifred med sitt dåliga humör som sväller som en storm inombords. Vinden rycker i hennes hår och varje gång en test piskar i ansiktet växer frustrationen, får henne att vilja slänga sig överbord.
Blicken letar sig ut mot horisonten och tankarna spinner i huvudet. Är hon på väg mot världens ände? Vad händer borta vid strecket där himlen och havet möts? Tar världen slut där? Kommer färjan att åka ner i typ världens brantaste vattenfall, rakt in i jordens inre och brinna upp? Hon skakar på huvudet för att få bort bilderna.
Det salta vattnet skvätter mot ansiktet när färjan plöjer genom vågorna. Hon torkar sig med baksidan av handen, väl medveten om
att det inte enbart är droppar från havet som rinner längs kinden. En klump växer i halsen men hon sväljer hårt och blundar, sträcker på sig, att lura sig själv har hon blivit proffs på.
Tankarna vandrar till sista skolveckan, sista veckan på ett bajsår, sista veckan på Åbergskolan. I sexan flyttar hon till Leanderskolan. Ny skola, ny klass, ny lärare. Nytt allt. Moa greppar tag om relingen. Det är som att hon står vid kanten av ett stup. Det känns både spännande och skrämmande. Hjärtat fladdrar till vid tanken på en nystart men en oro ligger kvar som en sten i magen. Hon hoppas att hon kommer känna sig bättre efter sommarlovet. Ja, hoppas kan hon alltid göra, för hoppet är det sista som lämnar en, säger alla.
Fast hon kommer sakna Maggan, den enda läraren som såg varje elev och tog sig tid och brydde sig på riktigt, som verkligen ville veta hur man mådde. Det är bara Maggan som vet att mamma och pappa skildes i höstas. Hon lät Moa komma till bildsalen efter skolan flera dagar i veckan så att hon skulle slippa gå hem till kriget som pågick mellan de som påstår sig älska en mest av allt. Maggan krävde aldrig att Moa skulle prata eller berätta. Hon bara fanns i närheten och det räckte för att Moa skulle känna sig lite bättre.
Mammas kommentar på skolavslutningen ilar genom kroppen.
”Jag måste jobba hela sommaren och din pappa ska ut och resa med sin nya flickvän så du kommer få åka ut till Greta över sommarlovet.”
Moa stirrar mot den klarblå himlen. Hon vägrar att blinka, vill inte låta fler tårar smita ut ur ögonen. Det bränner och sticker bakom ögonlocken och världen blir suddig. Men hon håller emot, pressar ihop läpparna. Fast till slut måste hon ändå blinka för annars kommer ögonen torka och skrumpna ihop. Skit också. Tårarna rinner nerför kinderna. Det kittlas i öronen när de letar sig in.
Moa upplever fortfarande samma chock nu som då när mamma sa det. Hon minns hur hjärtat dunkade som en trumma i bröstet och hur huvudet snurrade av alla frågor. Minnet av hur mamma vägrade möta hennes blick när Moa sa att hon inte känner Greta spelas upp i huvudet. När mamma äntligen vände sig om stirrade hon på något bakom Moas axel och sa att det skulle bli bäst så här och sedan gick hon bara. Moa stod kvar på skolgården som att hon hade fastnat i asfaltens brännande svarta klet och bara väntade på att slukas upp. För en sekund önskade Moa att den skulle göra det. Då hade den gjort henne en tjänst. För då hade hon sluppit stå där med mammas ord ringande i öronen.
En fiskmås flaxar till precis framför ansiktet. Moa skriker till och viftar runt med armarna. Måsen flyger iväg med ett öronbedövande skri. Moa andas häftigt och griper hårt om relingen. Hon lutar sig framåt och tittar ner mot det skummande vattnet som slår mot skrovet.
Det är dit hon är på väg nu. Till Greta, hennes gammelfaster som bor på en avlägsen ö Moa inte ens minns namnet på. Greta, som hon inte har träffat sedan hon var typ fem år. Hon försöker minnas hur Greta ser ut. Hade hon inte grått hår? Var hon inte gammal redan då? Moa troddde att Greta var död. Det hade inte varit konstigt. Men uppenbarligen lever hon. För annars hade väl inte mamma skickat hit henne, eller?
En ö tar långsamt form i horisonten. På en brygga står några människor. De ser ut som små myror på det här avståndet. En av dem måste vara Greta. Men vem? Undrar om hon har rullator eller kanske en sådan där permobil, eller vad det heter. Moa kisar mot bryggan och försöker läsa texten på skylten som sitter på en röd stuga. Välkommen till Midsommarön. Midsommarön, det låter som namnet på en skräck-
film. En sådan film där allt är lugnt och fint på ytan men som bubblar av mörka hemligheter. En kall ilning får håren på armarna att resa sig och fortsätter längs ryggen.
Det vibrerar under fötterna när färjan saktar in. Den glider mot bryggan där den ska lägga till. En tant med en stor skylt där det står Moa står vänd mot färjan. Det måste vara Greta. Okej, hon har varken rullator eller permobil men ser ändå gammal ut. Som en riktig bulltant. Greta ler med hela ansiktet och vinkar med stora yviga rörelser. Det vita håret står åt alla håll och påminner Moa om Einstein. Moa kommer på sig själv med att nästan börja skratta men sväljer det.
Hon tänker inte få Greta att tro att hon är glad över att vara här. Hon vinkar försiktigt tillbaka.
Hon hänger den tunga väskan över axeln och gör sig redo att möta människan hon ska bo hos hela sommarlovet. Telefonen surrar i fickan.
Ett meddelande från pappa lyser upp skärmen.
Moa tittar på bilden pappa skickar med. Han och Elin på en kritvit strand under ett parasoll av halm, solbrända och glada. Elin håller en stor rosa snäcka. Moa klickar bort meddelandet. Hon tänker inte svara.
Hon tittar mot bryggan igen. Nu är det dags. Nu börjar den värsta sommaren i hennes tolvåriga liv.
Benen är som gelé när Moa kliver av färjan och går mot kvinnan som måste vara hennes gammelfaster.
”Hej Moa! Så roligt att se dig! Gick resan bra?” Dubbelhakan dallrar när hon pratar och de blå ögonen ser pigga ut.
”Ja, det gick bra”, mumlar Moa och tittar sig omkring vid bryggan.
”Välkommen till Midsommarön, vi kommer få en riktigt mysig sommar ihop, tror jag.”
”Mm, absolut.” Moa är inte lika säker som Greta. Helt tvärt om. Hon fortsätter att granska omgivningen. Slitna fiskebodar står uppradade på bryggan och båtar i olika storlekar guppar i vattnet. Några badar från en stenig strand en bit ifrån. Alla verkar så glada, hon måste se ut som en sur citron i jämförelse för mungiporna vägrar att le.
Folk strömmar av båten, pratande och skrattande. Den röda lilla stugan med välkomstskylten är visst en kiosk eller affär, där de säljer mat, souvenirer och glass. Affären verkar vara öns centrum. Vad ska hon göra här en hel sommar?
Greta låser upp en röd cykel som står lutad mot en stolpe. Hon tar väskan från Moa och klämmer fast den på pakethållaren. Hon börjar
Det är sommarlov och Moa ska bo på Midsommarön hos gammelfaster Greta. Helst hade hon stannat kvar i stan, för hon känner knappt Greta. Hon trodde att Greta var död. Men uppenbarligen lever hon, annars hade väl inte mamma skickat hit henne?
Moa har bestämt sig för att ha tråkigt. Inte prata med någon. Inte skratta. Inte ens le. Men när hon träffar Josef förändras allt. Tillsammans hittar de en ödestuga djupt in i skogen och snart kastas de in i ett mysterium som rör sig långt tillbaka i tiden.
Varför försvann familjen som bodde i ödehuset? Vad är det egentligen för hemlighet som göms där? Och varför vill ingen på ön att sanningen ska komma fram?
Hemligheten på Midsommarön är en spännande mysteriebok om vänskap, mod och att våga lita på andra – där händelser från andra världskriget vävs samman med nutid.
