Pianistens hustru
Översättning
Ingmar Wennerberg
Historiska Media
Bantorget 3 222 29 Lund
historiskamedia.se
info@historiskamedia.se
Text copyright © 2025 by Soraya M. Lane
All rights reserved.
This edition is made possible under a license arrangement originating with Amazon Publishing, www.apub.com.
Originalets titel: The Pianist’s Wife
Svensk utgåva © Historiska Media 2025
översättning Ingmar Wennerberg
sättning Gyllene Snittet bokformgivning AB omslag PCG Malmö, Cia Björk
omslagsbilder Jan Bickerton, Mark Owen / Trevillion Images tryck ScandBook AB, Falun 2025
tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-8050-681-6
Till min mor Maureen.
Tack för att du är mitt största fan!
Kapitel
New York 2006
Amira lyfte blicken och såg sig själv i spegeln på andra sidan rummet. Hon kände knappt igen den vithåriga gestalten som tittade tillbaka på henne; rynkorna runt ögonen och de späda axlarna tycktes tillhöra någon annan. Hon väntade sig fortfarande att få se sin ungdoms tjocka mörka hår och välmående hy, men personen som mötte hennes blick var en gammal dam.
Hon vände sig om när den unga kvinnan bredvid tog till orda.
”Amira, är du redo?” frågade Madison.
Amira harklade sig, sträckte sig efter det lilla vattenglaset på nattduksbordet och smuttade på det. ”Jag är redo.”
”Är det okej om jag spelar in intervjun? Så att jag kan lyssna på den sedan?”
Hon såg på den lilla apparaten och knappen som Madison riktat fingret mot och föreställde sig hur hennes ord skulle spelas upp igen i framtiden. Hon hoppades att hennes röst inte skulle låta lika skakig som hon kände sig.
”Ja, du har min tillåtelse att spela in mig.”
Madison nickade och tryckte på knappen. ”Då så, då sätter vi igång”, sa hon med ett varmt leende. ”Amira, du har i kväll hedrats för dina insatser med att samla in pengar till utsatta och föräldralösa barn i New York. Jag vet att du och din make hittills har varit mycket fåordiga om er gemensamma välgörenhetsverksamhet, så jag uppskattar verkligen den här möjligheten att få prata med dig.”
Amira nickade och sträckte sig instinktivt efter sin makes hand. Den var varm och skör och kändes nästan fjäderlätt. Hon fattade den i ett stadigt grepp medan hon svarade Madison. När hon hade gått med på den här intervjun hade hennes enda villkor varit att den skulle genomföras vid sängen där han låg – hon ville inte vara ensam.
”Finns det någon speciell anledning till att du vill prata mer öppet om ert arbete nu, efter att så lång tid har gått?”
”Det som oroar mig är att vi kan gå miste om en möjlighet”, sa Amira. ”Om inte vi – om inte jag – passar på att gå ut med det här nu så kanske vi missar chansen att uppmuntra andra som kan följa i våra fotspår. Jag tror att alla kan göra skillnad i sina medmänniskors liv, oavsett om det är genom donationer eller genom att dela med sig av sin tid, och jag hoppas kunna inspirera andra genom att dela min berättelse med dig.”
Madison nickade. Hon höll sin penna över en liten läderinbunden anteckningsbok och gjorde små anteckningar fastän hon spelade in intervjun. Amira hade funderat över svaret på den här frågan hela dagen och förberett sig på vad hon skulle säga, men nu när hon talade insåg hon att svaret kanske lät lite för inövat.
”Jag har förstått att du växte upp i en by i Tyskland och bodde i Berlin under andra världskriget”, sa Madison. ”Det var där din kamp för att hjälpa barn började.”
Amira suckade. Hon hade väntat sig frågor om det här, men att höra någon nämna det efter så många år … hon kände sig som om hon på något sätt hade rest tillbaka i tiden, som om hon fortfarande var den lilla flickan som höll sin pappa i handen och trodde att allt skulle ordna sig.
”Kan du berätta för mig hur det var att bo i Tyskland under de tumultartade åren? Och hur det gjorde dig till kvinnan du är i dag?”
”Den perioden i mitt liv går knappt att beskriva”, svarade Amira. ”Berlin under kriget, och även under tiden före kriget, var en plats där hat och skräck frodades, men när jag nu blickar tillbaka så inser jag att det också var en plats precis som alla andra. Alla behövde inte genomlida samma vedermödor som jag.”
Hon släppte motvilligt sin makes hand för att sträcka sig efter vattenglaset. När hon tittade upp såg hon att Madison hade lutat sig fram i spänd förväntan.
”Livet i Berlin fortsatte på många sätt som vanligt, i synnerhet för familjer som nazisterna betraktade som heltyska och framför allt de som exemplifierade allt som partiet stod för. Men för andra var det ett skräckvälde, och det kändes som om det aldrig skulle ta slut. För de marginaliserade …”
”Men hur var det för dig personligen, Amira?” frågade Madison. ”Kan du dela med dig av dina erfarenheter?”
”Jo …”, började Amira med lite sprucken röst. ”Men det skulle bli en väldigt lång historia.”
Madison log vänligt, lutade sig bakåt på stolen och satte sig bekvämare tillrätta. ”Jag har hela dagen på mig – om du vill berätta, vill säga. Jag lyssnar gärna på så mycket av berättelsen som du vill berätta. Det är trots allt därför jag är här.”
Amiras blick vandrade till makens ansikte, som den så ofta
gjorde när hon satt bredvid honom, och hon önskade att han kunde öppna ögonen och berätta historien tillsammans med henne. Men hon visste att det förmodligen inte skulle hända, inte nu.
Jag tror det är dags, min älskade. Efter alla år har det slutligen blivit dags att berätta vår historia. För om jag inte berättar den nu, när ska den då berättas? Jag önskar bara att du kunde öppna ögonen och ge mig ditt godkännande.
”För mig förändrades livet i Tyskland 1935”, sa Amira till sist och lyfte blicken samtidigt som en våg av nostalgi drog genom henne. ”Det var då jag förstod att landet jag älskade hade fått en anledning att inte längre älska mig.”
Kapitel
Tyskland 1935 Amira
”Jag förstår inte”, sa Amira med darrande händer. Hon hade knutit dem så hårt att naglarna borrade sig in i handflatorna där hon stod och tittade upp på sin lärare.
”Jag beklagar, men beslutet kan inte ändras.”
”Men varför får jag stanna och inte de?” frågade Amira. ”Vad är det för skillnad på oss? Det är inte rättvist att de fick gå hem!”
Hennes lärare tittade bort, som om hon inte kunde se Amira i ögonen. Amira drog hastigt handen över kinden när hon kände de första tårarna falla. Hon ville inte verka svag inför någon annan på skolan, allra minst sin lärare. Men hon hade precis sett en judisk flicka i klassen placeras i ett led med några skolkamrater från andra klasser på den lilla gården utanför. De hade skickats hem och var inte längre välkomna i skolan.
”Amira, det är annorlunda med dig eftersom det bara är din mor som är judisk. Din far är tysk, vilket innebär att du än så länge får gå kvar. Men jag vet inte hur länge till. Du får vänta och se, precis som alla andra, men för tillfället ska du vara tacksam för att du fortfarande är här.”
Amira blinkade tillbaka mot henne och kände en rysning dra genom kroppen när hon började förstå vad som hände. När hon kastade en blick över axeln såg hon att flera klasskamrater stod samlade i grupper och dolde munnen bakom händerna medan de viskade. Hon betvivlade att någon av dem ens hade vetat att hennes mor var judisk tills hon i dag tillsammans med några andra barn pekats ut som en person av blandad härkomst. Från att ha varit en elev bland alla andra hade hon blivit föremål för deras förakt.
”Så en dag kanske du säger att inte jag heller får gå i skolan?” frågade hon, skräckslagen över att ha råkat illa ut för något hon inte kunde rå för. ”Inte ens om jag har klassens bästa betyg? Hur ska jag kunna bli lärare om jag inte får gå i skolan?”
”Snälla Amira, jag kan inte göra ett dugg åt det här”, sa hennes lärare. ”Regler är regler. Vi får vänta och se vad vi får för order, men just nu verkar det som om vi bara får ha ett visst antal judiska elever. Och vår rektor har sagt att han föredrar om de judarna är halvblod.”
Hennes lärare vände på klacken och gick, men Amira rörde sig inte ur fläcken. Åtminstone inte till att börja med. För knappt en timme sedan hade hon sett några av sina klasskamrater – faktiskt några av de smartaste barnen hon kände – skickas hem, och det verkade som om de aldrig skulle få återvända. Nu hade hon fått höra att det inte var säkert att hon själv heller skulle få gå kvar i skolan.
Någon lade handen på hennes axel och kramade den, och när hon vände sig om såg hon Gisele stå där med stora ögon och sin långa, ljusa fläta hängande över axeln.
”Vad sa hon?” viskade Gisele.
”Att det i hela Tyskland har införts en gräns för hur många
judar som får studera i skolorna och på universiteten”, viskade Amira tillbaka.
”Men du då?”
”Jag får stanna eftersom min pappa inte är judisk. Ingen verkar riktigt veta hur de ska behandla oss eftersom vi är halvtyskar. Hon sa bara att jag får vänta och se.”
Gisele nickade och stack bestämt in armen under Amiras innan hon vände dem båda och började marschera tillbaka mot deras skolbänkar. De andra barnen tystnade när hon gick förbi och de flesta undvek ögonkontakt som om de skämdes, även om några log medlidsamt. Men en liten grupp med pojkar fångade hennes uppmärksamhet. En av dem viskade något som fick alla de andra att brista i skratt.
”Jag förstår inte vad som händer”, sa Amira när hon satt bredvid Gisele och deras lärare ställde sig längst fram i klassrummet och skällde på eleverna för att de förde för mycket oväsen. Läraren gav dem dock ingen tillrättavisning för deras ovänlighet.
Giseles ansikte var spänt och tillknäppt på ett sätt som Amira aldrig hade sett, men hon hade aldrig i hela sitt liv känt sig så tacksam för sin bästa vän. Utan henne hade hon varit hopplöst ensam.
När läraren vände sig om för att skriva på tavlan sköt Gisele till henne en papperslapp som Amira lade i knät för att läsa när hon kände sig säker på att ingen såg.
Det kommer inte bli långvarigt. Ingen kan tillåta att det fortsätter. Det är vansinne.
Amira lade lappen på sin bok och skrev tillbaka:
Men tänk om det fortsätter? Tänk om jag inte kan komma till skolan mer? Vad ska jag göra då?
Gisele svarade så fort hon fick lappen av Amira.
Din pappa skulle aldrig tillåta det. Han och de andra hemskickade barnens föräldrar kommer komma till skolan i morgon bitti och kräva att ni får stanna. De kommer inte gå med på det.
En ilning av fasa drog längs Amiras ryggrad. Hon var inte övertygad om att det skulle bli så – att judiska föräldrar ens skulle släppas in på skolområdet, för att inte tala om rektorns kontor. Hon hade hört sina föräldrar gräla sent på kvällen när de trodde att hon sov, hade sett de tysta och nästan plågade blickarna de gav varandra vid middagsbordet vissa kvällar. Hennes mor var rädd och Amira hade sett det i hennes ögon, känt det i hennes allt hårdare kramar och hört det i hur hon sa adjö om morgnarna som om de aldrig skulle återses. Det var som om hon hade vetat vad som stundade, som om hon förberedde sig på det värsta. Det fanns inte många judiska familjer i deras grannskap och hon kände inte till någon annan med endast en judisk förälder. Hennes mor var inte troende, men fram tills helt nyligen hade hon alltid tänt sina ljus på fredagskvällar. Hon hade kallat det en kvarleva från barndomen och det var en tradition som låg hennes mor varmt om hjärtat. Nu hade hon lagt undan ljusen och nämnde dem aldrig, och Amira förstod hur svårt det måste vara.
Gisele skickade en ny lapp till henne.
Jag bryr mig inte om vad någon säger. Jag kommer kämpa för dig för att du är min bästa vän. Jag kommer alltid att kämpa för dig.
Gisele hade precis fyllt tretton och var en av klassens minsta flickor, men Amira betvivlade inte att hennes väninna menade allvar. Det var ett av skälen till att de var vänner; under deras första dag i skolan hade Amira som blyg femåring brustit i gråt när en äldre pojke stulit hennes lunch så att hon fått gå hungrig. Gisele hade gett pojken ett knytnävsslag med förvånansvärd träffsäkerhet och sedan satt sig bredvid Amira och delat sin egen lunch med henne. De hade sedan suttit hela rasten och ätit och pratat med dinglande ben. Sedan dess hade de varit bästa vänner och inga pojkar hade någonsin stört henne igen. Fram tills i dag.
Men inte ens Amira kunde föreställa sig vad Gisele skulle göra härnäst, vad som skulle hända härnäst.
Amira hade gått hem tillsammans med Gisele varje dag så länge hon kunde minnas. De gick alltid den längsta vägen med flit och de tog god tid på sig eftersom de inte ville skiljas åt. De hade alltid saker att prata om, framför allt under soliga dagar.
Men nu undrade hon om de någonsin skulle få lov att promenera tillsammans igen. Och om det hände skulle de säkert bli tvungna att ta den snabbaste vägen, men hon betvivlade att Giseles föräldrar ens skulle tillåta det. Hon hade varit hemma hos sin kamrat många gånger sedan de lärt känna varandra, men på sistone hade hon känt sig märkligt iakttagen av Giseles mamma, och Amira kände sig inte längre bekväm i deras hem.
”Där är den lilla judeflickan”, ropade en av deras skolkamrater, samma pojke som hade viskat om henne i klassrummet. ”Den smutsiga lilla judeflickan”, sa han med sjungande ton.
”Hon är bara halvjude”, sa en av de andra pojkarna och stirrade ned på sina skor medan han sparkade lite i marken.
En annan pojke tittade bort och Amira var åtminstone glad för att inte alla var lika elaka. Tidigare hade hon alltid tyckt om pojkarna i klassen; för bara några veckor sedan hade hon och Gisele fnittrat om vem de velat gifta sig med.
”Hon är fortfarande en smutsig jude”, sa den förste pojken.
Hans röst var lika gäll som Amiras men han uttalade orden lika tvärsäkert som en man.
Amira tog tag i Giseles hand för att snabbt dra henne med sig, rädd för vad som skulle hända, men Gisele rörde sig inte. Amira såg att hon var djupröd i ansiktet och kokade av ursinne. Och precis som den där första dagen på skolgården så visste Amira att något skulle hända. Men den här gången önskade hon att det inte skulle det.
”Kom”, sa Amira och ryckte i henne. ”Vi går – vi tittar inte ens på dem. Vi glömmer det här.”
Men de var inte tillräckligt snabba. En av pojkarna kastade ett äpple på Amira, som hon såg i precis rätt tid för att ducka, men hon var inte kvick nog för att undvika plommonet som följde och träffade henne rakt i pannan. Det gjorde inte direkt ont, men det gjorde henne mycket generad, framför allt när hon kände på stället och märkte att en hel del fruktkött hade smetats ut över huden.
Hon kunde inte begripa varför de var så elaka. Hon hade känt de här barnen i flera år. Aldrig förut hade de vågat uppföra sig så här. När de varit mindre hade hon till och med gått på deras födelsedagskalas och sprungit ikapp med dem på skolgården. Men nu när det nya politiska partiets hat tycktes genomsyra vartenda tyskt hushåll i byn kände de plötsligt att de kunde bete sig annorlunda.
”Hennes mamma är en smutsig judinna”, ropade samma pojke och lyckades få de andra att skandera det med honom.
Amira svalde. Orden gjorde henne illamående och hon ville kräkas. Trots att hon ville säga något fick hon inte fram ett ord.
”Vad sa du?” frågade Gisele och släppte Amiras hand.
”Gisele, snälla …”, vädjade Amira viskande, men det var för sent. Gisele hade börjat marschera mot dem.
I det ögonblicket insåg Amira vad som skulle hända och hon fylldes av stolthet samtidigt som hon önskade att hon kunde hejda det hela. Det här var inte som när hennes vän delade med sig av sin lunch, höll henne i handen eller satte sig med henne när någon annan flicka varit dum.
Det här skulle förändra allt.
Gisele gick raskt fram till dem, slet till sig en pojkes glassstrut och drämde den i huvudet på honom så att glass rann åt alla håll innan han ens hunnit inse vad som hänt. Pojken bredvid var lika långsam – han vacklade bakåt efter att Gisele gett honom en smocka på näsan som fick honom att tjuta och blod att droppa över hans skjorta.
När resten av pojkarna sprang sin väg vände sig Gisele mot Amira med ett triumferande leende. Hon sträckte fram armen så att Amira kunde kroka arm med henne som om ingenting hade hänt.
”Nu behöver du inte bry dig om dem mer”, sa Gisele lika lugnt som om hon bara gett dem en liten tillrättavisning.
”Du borde ha låtit bli”, viskade Amira och klamrade sig fast vid sin vän medan hon såg sig över axeln för att försäkra sig om att inte pojkarna följde efter dem. Gisele var modig, men Amira var rädd och undrade vad de skulle göra nästa gång nu när Gisele hade retat upp dem. Vad de skulle göra
med henne om de mötte henne ensam. Hon var tvungen att vara försiktig, precis som hennes pappa hade sagt till henne. Hon måste ligga lågt och undvika konflikter, för enligt hennes pappa fick judiska människor just nu skulden för precis allt som var fel med det tyska samhället. Det var annorlunda för Gisele, och hur mycket Amira än ville tro henne så visste hon att det knappast var Gisele som skulle få utstå konsekvenserna för det som precis hade hänt.
”Jag gjorde bara det som alla riktiga vänner skulle ha gjort”, sa Gisele, men Amira hörde den lilla darrningen i hennes röst som tydde på att hon började förstå allvaret i det hela.
”Tänk om du aldrig mer får träffa mig?” viskade Amira.
”När dina föräldrar får veta vad du gjorde för mig …”
”De kommer inte få veta något”, sa Gisele. ”Och de där fegisarna lär inte berätta för någon att en flicka gav dem på nosen. Tänk om deras pappor fick höra det!”
”Men tänk om …”, började Amira men kom av sig. Det fanns så många scenarier hon inte ville tänka på. Gisele trodde att allt skulle bli bättre nu, men det skulle det inte. Ingenting skulle bli sig likt igen. Amira skulle aldrig mer bjudas till kalas eller få chansen att klä sig i vackra kläder och ha roligt med vänner, för ingen skulle längre vilja ha med henne att göra. De där pojkarna hade visat att de inte ens stod ut med att titta på henne och de skulle absolut inte betrakta henne som sin vän igen.
De gick resten av vägen under tystnad och stannade bara så att Gisele kunde tvätta handen i en liten bäck nära sitt hem så att föräldrarna inte skulle märka något. Amira tvättade försiktigt bort blodet och torkade med sin skoluniform och Gisele gjorde samma sak med fruktfläcken i Amiras panna. Promenaden tog mycket längre tid än vanligt – det var näs-
tan som om ingen av dem ville gå hem. Men när de rundade hörnet till gatan där båda två bodde så verkade det som om Gisele hade haft fel när hon trodde att pojkarna skämts för mycket för att berätta vad som hänt.
Giseles mor stod och väntade vid brevlådan tillsammans med en annan kvinna, och bredvid dem stod pojken som Gisele nyss hade slagit. Han höll en näsduk tryckt mot sin blodiga näsa. I ett annat läge kanske de skulle ha himlat med ögonen och fnittrat åt vilken barnrumpa han var, men inte i dag. Det var någonting annorlunda med den här dagen – den liknade ingen annan dag hon någonsin varit med om.
”Åh nej”, viskade Gisele och nu insåg Amira för första gången hur rädd hennes väninna var.
”Vad ska vi göra?” frågade Amira när de stannade på andra sidan gatan och såg Giseles mamma vinka till sin dotter med ursinnig min. Hennes hår var dramatiskt uppsatt och klänningen hon hade på sig var lika modern som hennes hus, som var det största i kvarteret. Hon tänkte absolut inte låta sin dotter leka med en besvärlig judisk flicka.
”Gå hem, Amira”, viskade Gisele och släppte henne. ”Det ordnar sig. Jag lovar. Jag ska berätta vad som hände och förklara allt, att det bara var ett missförstånd. Att det var mitt fel, inte ditt.” Hon log, som om alltihop var en bagatell. ”Hon kommer lugna sig så fort hon hör mig öva på flöjten. Det gör hon alltid när jag gör något hon tycker är lämpligt för en flicka.” Gisele himlade med ögonen. ”Eller så gjorde min bror något förfärligt i skolan som ger henne annat att tänka på.”
Amira nickade och stod kvar en liten stund och såg efter Gisele när hon gick över gatan. När hon vände sig om för att gå kunde hon inte undgå att höra de två kvinnorna prata.
”Du kan inte längre tillåta att hon är vän med en sådan flicka. Du vet väl vad hennes mor är för något?”
Amira slog armarna om sig och önskade att hon inte hörde det som följde – hon önskade att de kunde viska och åtminstone låtsas som om de inte ville att hon hörde. Men all sådan polityr hade försvunnit när Nürnberglagarna infördes.
”Hon är visserligen bara halvjude, men det spelar ingen roll. De är likadana allihop. Vi tänker gå till skolan och kräva att hon stängs av omedelbart, i synnerhet efter det hon tvingade din dotter att göra i dag. Man kan inte lita på dem och våld får aldrig tolereras.”
”Jag håller verkligen med. Om jag får som jag vill kommer Gisele aldrig mer att se henne och absolut inte umgås med henne.”
Amira sprang resten av vägen hem med tårar i ögonen. De började falla när hon snubblade in genom dörren och in i sin mors famn.
”Amira! Ta det lugnt. Hur är det fatt?”
”Ingen fara, jag mår bra”, sa hon och torkade hastigt ögonen. ”Jag bara …”
Hon tittade upp på sin mor och kände sig återigen som den femåriga flickan vars lunch blivit stulen.
”Du ser inte ut att må så bra”, sa hennes mor och drog henne närmare och kramade henne. ”Berätta vad som hände.”
Amira slöt ögonen och lät sig omfamnas av sin mor.
”De hatar mig”, sa hon till sist. ”Mamma, de hatar oss och alla som är som vi.”
Hennes mor var tyst. Hon masserade Amiras rygg i små tröstande cirklar medan hon böjde sig och tryckte läpparna mot sin dotters hår.
”De har bara låtit sig påverkas av en fruktansvärd man”,
mumlade hon. ”Men det kommer bli bättre. Ingen kan tillåta att det fortsätter – din far kommer inte låta oss behandlas på det här sättet. Vi får bara vänta.”
”Tror du verkligen att det kommer bli bättre?”
”Ja, älskling, jag tror verkligen det. Vi får bara ha tålamod.”
Amira nickade, men när hennes mor lade fingrarna under hennes haka för att lyfta hennes ansikte förstod hon att något mer var fel. Hennes mor hade också gråtit. Hennes ögon var röda och huden fläckig; Amira hade bara inte märkt det när hon kommit rusande genom dörren.
”Amira, det här kommer bli jobbigt för dig att höra, men det är något jag måste berätta för dig.”
Hon lät modern ta hennes hand och leda henne till köksbordet, där de satte sig bredvid varandra medan eftermiddagssolen silade in genom fönstret. När hon satt där med sin lilla hand i sin mors något större undrade hon om den här dagen verkligen kunde bli värre.
Det kunde den.
”Jag var hos läkaren i dag”, sa hennes mor mjukt. För mjukt. ”Han hade tyvärr dåliga nyheter.”
Amira svalde och det kändes som om hjärtat skulle banka sig ut genom kroppen. En del av henne ville bara springa iväg så att hon aldrig skulle få höra de dåliga nyheterna hon visste väntade. I stället satt hon blickstilla.
”Jag är sjuk, älskling. Jag vet inte hur illa det kommer bli, men läkaren … han sa …” Hennes röst darrade, och Amira slog armarna runt moderns axlar och kramade henne hårdare än hon någonsin kramat någon i hela sitt liv.
”Jag älskar dig, mamma”, sa hon och slöt ögonen och låtsades att hennes mor inte var sjuk, att hon inte alls varit på väg att berätta någonting hemskt.
