Ett slut och en början
Även den som är intresserad av modern historia kan behöva kunskap om gamla grekiska myter. Ett exempel är berättelsen om den allra första kvinnan, som hette Pandora, var skapad av smidesguden Hefaistos och gifte sig med Epimetheus – bror till Prometheus som gav elden till människorna. Pandora hade fått en ask av Zeus, men strängeligen blivit tillsagd att inte öppna den. Detta skapade helt naturligt en stark nyfikenhet på vad asken kunde innehålla. En dag kunde Pandora inte längre hejda sig utan öppnade den. Det ledde till oöverskådliga konsekvenser. Ut flög alla tänkbara olyckor över världen och endast en sak kunde behållas i asken: hoppet. ”Gåvan” från Zeus var i själva verket en hämnd för att Prometheus olovligt tagit med sig elden. Episoden återges av Hesiodos, västvärldens äldste
kände poet, verksam under 600-talet före Kristus. Att öppna Pandoras ask har ända sedan dess varit ett talesätt, som syftar på en åtgärd som får katastrofala konsekvenser för mänskligheten. I modern historia finns två datum som mer än andra för tankarna till denna liknelse: den 6 och den 9 augusti 1945. Fällningen av två atombomber över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki innebar att kärnvapen togs i bruk som stridsmedel. Hittills är det enda gången som de använts. Beslutet att fälla bomberna fattades av USA:s president Harry S. Truman.
Man kan säga att de nukleära attackerna 1945 i praktiken innebar slutet på andra världskriget. I sex respektive fyra år hade stormakterna använt alla sina resurser på att vinna detta krig, och som segrare utgick de västallierade plus diktaturerna Sovjetunionen och Kina. Förlorarna utgjordes av axelmakterna, som inbegrep Tyskland, Italien, Vichyrepubliken, Ungern, Rumänien, Slovakien, Finland och Japan med flera. Den 15 augusti 1945 kapitulerade Tokyo och tre dagar senare upplöstes den japanska lydstaten Manchukuo i nordöstra Kina.
Samtidigt utgjorde attackerna också en början på något nytt: inträdet i kärnvapenrustningens värld, där begrepp som terrorbalans och ömsesidigt garanterad förstörelse (mutually assured destruction) blev nyckelord. Avskräckningseffekten har ansetts vara en orsak
till att inga stormaktskrig utkämpats sedan 1945. Men den har också skapat en värld av ångest och oro inför de växande arsenalerna av vapen med potential att utradera den mänskliga civilisationen. Hösten 1949 blev Sovjetunionen efter USA det andra landet med förmåga att framställa atombomber. Hotet eskalerade ytterligare med tillkomsten av vätebomben. Det gör sig ständigt påmint, inte minst i nutiden. De kraftfulla domedagsvapen som existerar idag får atombomberna över de båda japanska städerna att verka små – fast dessa på några minuter sammanlagt orsakade upp mot 130 000 dödsfall.
Ett obestridligt faktum är den tilltagande spridningen av nukleära vapen. Efter Sovjetunionen blev också Storbritannien, Frankrike och Folkrepubliken Kina kärnvapenmakter. I vår tid är de ännu fler, med åtminstone Indien, Pakistan och Nordkorea som medlemmar i klubben. Det var verkligen som att Pandoras ask öppnades 1945.
Den som köpte tidskriften The New Yorker den 31 augusti 1946 fick en överraskning. Detta nummer bestod nämligen av nästan bara en enda artikel. Titeln var ”Hiroshima” och texten skriven av den 32-årige journalisten John Hersey. Den handlade om sex personer
som befunnit sig i den japanska staden 6 augusti året innan och överlevt. Det var berättelsen om en ung fabrikskanslist, två läkare, en präst, en sömmerska och en utländsk jesuitpater. Artikeln rymde 31 000 ord och lät nästan som ett utdrag ur en roman. För en omtumlad läsekrets presenterade den starka scener från atombombningens inferno. Genomslaget blev mycket kraftigt och tidskriften sålde snabbt slut.
Herseys reportage representerade ett nytt sätt att berätta om atombomberna. Han diskuterade inte främst deras krigstekniska betydelse eller hur de påverkade Japans beslut att erkänna nederlaget och dra sig ur kampen. Inte heller gav han sig in på några diskussioner om varför USA:s president tillstyrkt användning av det nya vapnet. Hans text handlade om sex civilpersoner – två kvinnor och fyra män – i staden Hiroshima och hur de varit mitt uppe i sina vardagsbestyr när bomben utan förvarning exploderade över staden på morgonen den 6 augusti 1945. Då hade en signal hunnit proklamera faran över efter ett flyglarm tidigare på dagen. Något fiendeplan syntes ännu, men det uppfattades bara som spaningsflyg. Japan hade för länge sedan förlorat herraväldet i luften och kunde inte agera mot alla motståndarens manövrer.
I artikeln mötte läsaren Hiroshima som det var dagen då bomben föll. Texten handlade om invånare som lemlästades utan att de förstod vad de utsattes för. Det
var familjer med anhöriga som förgäves ropade på hjälp från rasmassorna, människor med dåligt samvete för att de av någon anledning undgått yttre skador och traumatiserade personer som inte ville vara oartiga och besvära andra med sina lidanden. De gick och dog i tysthet.
Läsaren såg för sitt inre sönderslitna kroppar som hängde upp och ner eller flagnade telefonkataloger på smältande asfalt (de flesta abonnenterna i dem var döda). Människor flydde utan att veta vart de skulle. De hade inte mycket sjukvård att tillgå – nittio procent av sjuksköterskorna hade dödats. De flyende dukade under av törst i den heta augustisolen, samtidigt som de möttes av bränder och plötsliga virvelstormar. Staden hade nyss haft 245 000 invånare, varav 4 000 varit soldater stationerade på orten. Nu visste ingen hur många som var kvar i livet.
John Hersey presenterade bombkriget från den vanliga människans – det civila offrets – perspektiv. Säkert hade man även i USA på det abstrakta planet insett att Hiroshima och Nagasaki drabbats av oerhörda lidanden. Men nu kunde alla för första gången läsa detaljerat om effekterna av ett kärnvapenanfall.
För första gången framträdde också den anonyma massan av japaner som mänskliga gestalter. Kyrkoherden Tanimoto som hade studerat teologi i Atlanta och kunde utmärkt engelska. Änkefrun Nakamura, som
lärt sig hantera en symaskin av märket Sankoku och kunnat hanka sig fram genom krigsårens nöd. Sasaki Toshiko, som var kontorsflicka på personalavdelningen i en fabrik som gjorde konservburkar – bomben hade exploderat just när hon vände blicken från sin skrivmaskin för att inleda ett samtal med grannen. En av de intervjuade var dessutom utlänning: Fader Wilhelm Kleinsorge, en 38-årig tysk jesuit som verkat några år i Japan och funderade på hur han skulle komma hem till det delade Tyskland. Alla hade de överlevt, men senare blivit svårt sjuka. De flesta hade förlorat alla sina ägodelar, och deras liv var på väg att slås i spillror av mardrömmar och depressioner. Detta var de lyckligt lottade, de som klarat livhanken utan omfattande brännskador.
Drygt 50 år senare skulle artikeln utses av en jury till det bästa exemplet på amerikansk journalism under hela 1900-talet. Och det var med Hersey som opinionsbildningen mot kärnvapen började på allvar.
John Hersey kan beskrivas som något av en kosmopolit. Han föddes år 1914 i den kinesiska hamnstaden Tianjin, där hans föräldrar var kristna förkunnare. Kina var vid denna tid fullt av amerikanska protestantiska missionärer. Herseys föräldrar representerade KFUM och kom från Massachusetts, dit de återvände när han var omkring tio år. Han visade prov på god studiebegåvning och kom senare in på Yale University.
Sommaren 1937 gjorde Hersey en intressant bekantskap: han fick ett tillfällighetsjobb som privatsekreterare och chaufför åt Sinclair Lewis. Denne hade 1930 fått Nobels litteraturpris – den förste någonsin från Förenta staterna. Lewis var samhällskritisk och känd för romaner som Babbitt och Sånt händer inte här. Det väckte Herseys egen dröm om att skriva, så han blev journalist och mycket snart fick han arbete på Time Magazine. År 1937 utbröt fullskaligt krig mellan Japan och Kina, och på tidskriftsredaktionen upptäcktes Herseys kunskaper i kinesiska. Det ledde till att han 1939 skickades som korrespondent till krigshuvudstaden Chongqing i den bergiga sydvästra delen av Kina.
Från och med Chongqing blev Hersey van att se död och lidande. Senare befann han sig på Sicilien när de västallierade landsteg den 10 juli 1943 – början till slutet för Mussolinis regim i Italien. Hersey skrev rader av krigsreportage och utkom 1944 med en roman vars handling var förlagd till ön. A Bell for Adano var så framgångsrik att den filmatiserades – och följande år fick den Pulitzerpriset. Det är alltså ingen överdrift att påstå att ”Hiroshima” skrevs av en person som redan var känd och uppburen. Artikeln var byggd på intervjuer som Hersey genomfört i det nyss ockuperade Japan.
Nyheterna från Hiroshima och Nagasaki hamnade snart i bakgrunden av det annalkande kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen. Den tilltagande spänning-
en mellan öst och väst upptog allas uppmärksamhet. I den amerikanska debatten fick Franklin Roosevelts reformvänliga liberalism stryka på foten för högröstad antikommunism. Under nästa decennium skulle den göra sig bemärkt när senator Joseph McCarthy från Wisconsin höll sina kända utskottsförhör om oamerikansk verksamhet.
Året efter kriget, 1946, var det som om vissa redan glömt krigsslutets dramatik. Tiden började lägga sitt lager över de omedelbara minnena, och för de flesta amerikaner var det nu mer lockande att se framåt, mot efterkrigstidens nya mål: hög levnadsstandard.
Efter några år svängde debattklimatet i USA, och böcker som kunde uppfattas som samhällskritiska fick svårare att nå ut. 1950 kallades Hersey till förhör av FBI eftersom han misstänktes för att vara potentiell kommunistsympatisör. Det ansågs vara en försvårande omständighet att han skänkt pengar till American Civil Liberties Union. Denna organisation hade i decennier slagit vakt om amerikanska medborgares konstitutionella rättigheter, och var påfallande måttfull. Att den kunde ses som kryptokommunistisk vittnar om det upphetsade debattklimatet i McCarthy-erans USA. Hersey representerade det som senatorn från Wisconsin och hans medhjälpare, advokaten Richard Nixon, avskydde allra mest: ”det liberala östkustetablissemanget”.
Hersey var förvisso liberal. Under det radikala sextiotalet blev han en av de första att ansluta sig till det kompromisslösa motståndet mot USA:s krig i Vietnam. Han försvarade också Svarta pantrarna, den militanta svarta rörelse som var aktiv under dessa år. Efterhand försvann han från barrikaderna och övergick till att undervisa på en skrivarskola. 1985 gjorde han ett återbesök i Hiroshima, och till 40-årsminnet skrev han en ny artikel för The New Yorker. John Hersey avled i Florida år 1993.
Så såg alltså kriget ut på gräsrotsnivå, ljusår bort från de stridandes propagandakommunikéer. Herseys berättelse fastslog sanningen att ett människoliv alltid är ett människoliv, oavsett om det tillhör en ”vän” eller ”fiende”. På detta vis blev reportaget en av utgångspunkterna för vår tids fredsrörelser – bland dem finns den japanska organisationen Nihon Hidankyō, som vann 2024 års fredspris.
Ända sedan de bildades hade fredsrörelserna fått kämpa med en besvärlig fråga: måste man inte ta till vapen mot stater som med våld utmanar rådande status quo? Fredsaktivisterna hade försökt bemöta detta genom att peka på möjligheten av totalblockad, alltså användning av rent ekonomiska sanktioner, mot fridstöraren. Deras effektivitet föreföll dock inte garanterad. Men några år efter Hiroshima var det inte fredsaktivisterna som ställdes inför svåra frågor. Det
var deras motståndare, som nu måste förklara om det var värt priset att ta till vapen när det fanns en uppenbar risk för kärnvapenkrig och ömsesidig utplåning. *
Den 6 augusti 1945 var en dag som alla andra i Sverige. Radion sände sin morgonandakt och klockan 8 var det nyheter med väderleksrapport. Vid lunch hörde man som vanligt klockspelet från Stadshustornet, dagens dikt lästes och därefter pågick en timmes grammofonmusik. Nyheten om atombomben anlände först följande dag. Svenskarna var vid denna tid ett tidningsläsande folk. Hur reagerade en liten ortstidning – till exempel i nordvästra Skåne?
Det är tydligt att det tog tid att samla sig till en kommentar inför de omvälvande nyheterna från Japan. Den 11 augusti fanns en ledarartikel i Engelholms Tidning, som ställde frågan vad som blivit den värsta chocken för den japanska krigsledningen: atombomberna eller Sovjetunionens krigsförklaring, som tillkännagetts den 9 augusti. Sedan 1944 hade det stått klart att Japan var på väg att förlora kriget, och nu var nederlaget omedelbart förestående. Men tidningen nöjde sig inte med att diskutera bombanfallen som en enstaka krigshändelse utan insåg också dess mer övergripande betydelse. Artikeln talade om bombernas fruktansvärda
effekter och slutade med några allvarsord. ”Verkningarna av ett nytt krig med de vapen som nu uppfunnits, vågar man inte tänka på. Mänsklighetens främsta mål måste bli: fred till varje pris.”
Den svenska pressen reagerade på varierande sätt inför nyheterna från Japan. Ingen tidning gick så långt som till att lovprisa bomberna. Däremot uttrycktes en lättnad över att de allierade kommit före Tyskland i kapplöpningen om att utveckla kärnvapen. Göteborgs
Handels- och Sjöfartstidning hade under 1930-talet drivit en uttalat Japanvänlig linje. Efter att Japan slutit sig till Tyskland och Italien hade redaktör Torgny Segerstedt, känd för sin antinazistiska hållning, dock blivit mera kritisk. 1945 följde tidningen troget hans linje men var uppenbart skakad över användningen av kärnvapen och underströk att verkningarna var fasansväckande. Tidningens budskap var att bomben inte kunde lämnas i händerna på en enda nation. Även andra länder borde ha den, som ett sätt att avskräcka
människor från att använda den i framtida krig.
Ingen tidning hade ännu dragit en gräns mellan konventionella vapen och atombomber. De senare sågs som ett vapen bland alla andra, fast mera kraftfullt. Arbetet i Malmö diskuterade huvudsakligen rent tekniska frågor och var mest intresserad av fredlig användning av atomkraft, som man trodde skulle kunna lösa framtidens problem. Kol och olja skulle bli överflödiga som
bränslen. Tongångarna var snarlika i Dagens Nyheter men verkade mer kritiska till atombomben och framhöll att den hade tvåtusen gånger större sprängkraft än britternas största bomb på 10 ton.
En artikulerad röst var frikyrkliga Svenska Morgonbladet, som var liberal och brittiskvänlig. Den undrade hur vissa länders regeringar tänkte i rustningsfrågor, om det bara fokuserades på teknik och aldrig på etik.
Tidningen efterlyste ansvarskännande forskare och varnade för ”mental brutalisering”. Visserligen lät det ihåligt när japanska militarister fördömde bombanfallen som en krigsförbrytelse, men man betonade att nu även neutrala länder protesterade mot USA:s attacker. Att använda atombomber mot värnlös civilbefolkning i Japan var avskyvärt. Det hade räckt om man demonstrerat vapnets verkan i ett obebott område.
Sammanfattningsvis fanns ett omfattande spektrum av åsikter i Sverige om kärnvapeninsatserna mot Japan. Troligen var det likadant i många andra länder.
Kärnvapen möttes alltså med blandade känslor från första början.
Utvecklingen av atombomben markerar en station på en lång resa. Människan är en aggressiv varelse och hennes historia har ständigt präglats av rustning och framtag-
ande av nya vapen. Från pilbåge och svärd gjordes ett kvalitativt språng i och med uppfinningen av kanoner och gevär i slutet av medeltiden. Den industriella revolutionen resulterade i ångdrivna pansarskepp, kulsprutor och undervattensbåtar. Alfred Nobel uppfann dynamiten under 1800-talet. När italienarna började flygbomba sina osmanska fiender under Tripolikriget 1911 fick stridandet ännu en dimension. Med första världskriget tillkom sedan giftgas och stridsvagnar.
I takt med att krigen blev alltmer förödande föddes en pacifistisk rörelse. Den präglades i början av stor optimism och bestod av gräsrotsorganisationer som antog troskyldiga resolutioner om avrustning och folklig kontroll över utrikespolitiken. Vissa regeringar ville måhända krig, men massorna önskade fred. Rörelsen hade kända namn som Henri Dunant, Bertha von Suttner och Ludwik Zamenhof, vilka hoppades och trodde att människans förnuft skulle kunna förhindra framtida katastrofer. Den sistnämnde ansåg sig ha hittat det perfekta fredsskapande verktyget: ett världsspråk. Zamenhof konstruerade ett lättlärt tungomål med en grammatik utan undantag, till exempel fanns inga oregelbundna verb i det språk som han kallade esperanto. Nu skulle människorna kunna kommunicera enkelt över nationsgränserna, tänkte han. Resultatet kunde bara bli ett, nämligen stabil fred.
