HELÉN WIGH DYRKA
EN ELIN ROTH-ROMAN
tidigare delar i serien om elin roth:
Tukta (2022)
Söndra (2023)
Rista (2024)
Historiska Media Bantorget 3
222 29 Lund info@historiskamedia.se historiskamedia.se
© Historiska Media och Helén Wigh 2025
Omslag: Niklas Lindblad
Omslagsbilder: Juan Davila/Unsplash och Niklas Lindblad
Tryck: ScandBook EU, 2025
Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-8050-705-9
Mörkret är mig kärt, jag vanhelgar det ej med lampor och ljus.
Mörkret är godt som en väns famntag.
Mörkret är som en ljuf hvila, som ett ljumt bad.
Det omsluter mig med smekande, välluktrika vågor.
Hvad är hafvets djup mot mörkrets!
Min lycka är att dyka ned i nattens fruktansvärda, lockande mörker.
ur Till mörkret av selma lagerlöf
Elin, 1951
Elin Roth, Filipstad, död … Det gick inte att ta in Sändebudets senaste meddelande. Var hon verkligen i fara? Skulle någon ta hennes liv?
En vecka hade passerat sedan Elin fick budet och tankarna ville inte foga sig. Under snart ett års tid hade Sändebudet lämnat meddelanden om brott runtom i Värmland och budet hade alltid haft rätt, även de gånger ingen trodde att ett brott hade begåtts.
Juni månads skymning närmade sig medan Elin cyklade från antikvariatet hem till Finnshyttan, men istället för att njuta av de vackra omgivningarna oroade hon sig åter över de två stora bekymmer som hon kände sig totalt maktlös inför.
Förutom dödshotet från någon okänd, hade hennes John blivit anklagad för att ha knivmördat en man i Lidköping. Och det var inte vilken man som helst, mannen hade haft en kärleksrelation med Johns tidigare fästmö Rebecka som väntade den dödes ofödda barn. Rebecka hade gjort det tydligt att mannen aldrig skulle få bli en del av deras liv och John hade försökt hjälpa till genom att hålla Rebecka gömd från hennes före detta, något som polisen nu uppfattade som misstänkt. John hade motiv att vilja bli av med den aggressive mannen.
Elin visste att John var oskyldig och vägrade låta misstron
smyga sig på, även om han i ett av breven som han skickat till Elin skrivit att han åkt ned till Lidköping med ett enda mål och det var att få mannen att sluta leta efter Rebecka. Men det betydde inte att han tagit till vilka medel som helst.
Hon var tvungen att lista ut hur hon skulle kunna bevisa hans oskuld och under tiden måste han hållas gömd. Det innebar att hon var dag levde med rädslan för att någon skulle hitta honom och återigen skilja dem åt.
Elin rullade nedför backen till den röda stugan och hoppade av cykeln. Det gröna lövverket skymde sikten av Lersjöns vatten och medan hon ledde cykeln fram till farstukvisten fångade något hennes uppmärksamhet. Hon tittade upp mot fönstret på ovanvåningen. Rörde sig gardinen? Bordslampan med den runda kupan och elefanttungans kraftiga blad skymde sikten.
Elin vände sig om, sökte av vägen och gården. Grusvägen var tom, allt var tyst och lugnt. Ingen skymtade bakom buskarna vars bladverk ramade in delar av gårdsplanen. Inga bilar, inga cyklar.
Elin vände åter uppmärksamheten mot fönstret. Borde hon hämta far som bodde ett par hundra meter härifrån? Låta honom följa med henne in och söka igenom bostaden? Hon tittade på klockan. Han hade nog inte kommit hem från arbetet ännu och mor var inte till någon hjälp.
Elin betraktade fönstret. Kunde hon ha inbillat sig att någon var där?
Hon fällde ut cykelstödet och parkerade cykeln. Utan att ta ögonen från ovanvåningen rotade hon i handväskan och fick upp husnyckeln. Knippan klirrade högljutt i tystnaden och hon greppade den hårt.
Långsamt närmade hon sig trappan och när hon tog de få stegen upp förlorade hon siktet på övervåningens fönster. Hon
lutade sig över räcket, kikade in mot köket. Delar av diskbänken syntes, baljan, de virkade grytlapparna och glasen som stod på tork på en kökshandduk. Allt såg ut som när hon gav sig av i morse.
Försiktigt satte hon nyckeln i låset och vred om. Dörren undslapp sig ett svagt gnissel.
Hörnet på hallmattan var uppvikt. Hade hon råkat sparka till den i morse? Hon kunde inte minnas att hon gjort det och tittade ut mot uppfarten för att konstatera att hon inte missat något där. Det var något som kändes annorlunda. Hjärtat började slå snabbare i bröstet.
Borde hon ändå bege sig ned till staden och hämta far? Han kunde med sin polisiära stämma skrämma bort en potentiell inkräktare utan att ens behöva gå upp till ovanvåningen. Men tänk om hon sett fel? Hon hade sovit dåligt flera nätter den senaste veckan och det var sannolikt att hon hade inbillat sig.
Elin stängde dörren försiktigt och tog av sig klackskorna. Handväskan lade hon på stolen i hallen, sedan tog hon ett par steg in i huset. På soffan låg den orangea filten prydligt hopvikt, korsstygnskuddarna låg på sin plats. På bordet en tidning och ett dryckesunderlägg. Vid fönstret stod det trebenta bordet med en stor fönsterkrinum i sin kruka. Ingen syntes till i vare sig kök eller vardagsrum. Hon drog ut kökslådan som innehöll alltifrån gem och knappar till verktyg. Med ett stadigt tag om hammaren återvände en gnutta mod. Hon öppnade badrumsdörren. Där var tomt. Toalettlocket var nedfällt och i duschutrymmet stod pallen och skurhinken. Precis som vanligt.
Trappan knarrade medan Elin gick uppför. Hammaren blev tyngre och hon tog omtag på omtag. Handflatorna var fuktiga och suset i öronen stegrades. Hon borde inte ha gått in i huset, tänkte hon, men det var försent att vända om.
Hon satte foten på övervåningens golv och sökte snabbt av det öppna rummet vid trappan. De fyra inbyggda garderobsdörrarna var stängda, soffan längre in vid fönstret där hon tyckte sig ha sett en rörelse var tom. Ingen som tryckte i ett hörn. Bara sovrummet kvar.
Dörren stod på glänt. Elin tog lätta steg fram mot den samtidigt som hon försökte minnas om hon lämnat den så. Det var mycket möjligt. Med hammaren tryckte hon upp dörren som slog i väggen. Vid första anblicken var sovrummet också tomt. Det duvblå överkastet låg slätt över sängen, blusen hängde på galgen på väggkroken.
Utan att gå närmare sängen satte hon sig på knä och lade huvudet mot golvet för att kika under den på håll. Den nötta trälådan med lock som innehöll gamla brev fanns där, ingenting annat, allt var i sin ordning. Hon hade nog överdrivit ändå, tänkte hon och reste sig upp.
Med hammaren hängande längs benet närmade hon sig åter trappan men stannade upp. Hon fick inte glömma de fyra garderoberna. Snabbt drog hon upp dörr efter dörr med hammaren höjd över huvudet. När hon öppnat den fjärde dörren och insett att ingen stuvat in sig i det trånga utrymmet, kändes bröstet lättare. Det var ingen här.
Hon skyndade sig ned, lade tillbaka hammaren i lådan och låste ytterdörren innan hon tog av sig den tunna blå kappan och hämtade en handduk för att ta sig en dusch. Den nytvättade handduken var sträv och stel efter att ha torkat i sommarvindarna. Hon tryckte den mot bröstet medan hon lät blicken vandra och lystrade nogsamt. Det var ingen här, intalade hon sig och fortsatte in i badrummet för att klä av sig.
I spegeln möttes hon av en syn hon helst hade velat slippa. Det bleka ansiktet med de mörka ringarna under ögonen. Alla tecknen på hennes urlakade inre, samtidigt som hon ändå
hyste en strimma hopp tack vare kärleken till John. Han hade hittat tillbaka till henne och hon hade börjat våga tro på dem igen. Men att behöva se sig över axeln på grund av dödshotet som Sändebudet levererat tog all kraft. Frågan var om det var Sändebudet som var ute efter henne eller någon annan som ville henne ont.
Mötet med trollgumman i Finnskogen förra året gjorde sig påmint. Hur hon sagt till Elin att hennes nära och kära skulle dö och folk skulle tala illa om henne i all oändlighet. Elin tvingade bort minnet och klev in i duschen.
Det ljumma vattnet strilade över huvud och kropp. Hon drog håret bakåt gång på gång medan hon blundade och försökte få kroppen att slappna av. Hon framkallade stunden med John inne i förrådet på antikvariatet efter att han berättat att polisen sökte efter honom. Hur de trots allvaret ändå fann tröst i varandra. Kyssarna, hans läppar som kändes som skapta för hennes. Värmen, tryggheten av hans armar om henne. Hon skulle göra allt för att hålla honom gömd tills hans oskuld var bevisad. Frågan var om hon skulle lyckas. Om de hade en framtid tillsammans.
Ett ljud utifrån avbröt tankarna. En kyla lamslog kroppen och Elin stängde av vattnet, lyssnade. Ljudet hördes igen. Någon var här!
Elin, 1951
Elin ryckte åt sig handduken och skyndade ut från duschen. Hon ställde sig nära dörren, lyssnade intensivt efter ljudet hon hade hört. Tystnad. Hon stirrade på dörrhandtaget.
Ett hårt knackande utifrån hallen fick henne att rygga tillbaka. Det knackade igen. På ytterdörren.
Trots att hon försökte lugna sig med att det faktiskt var någon som öppet visade sin närvaro, var det ändå något som störde henne. Det hon hört medan vattnet strilade var ingen knackning, utan något annat.
Hon skyndade att torka sig och virade handduken runt håret. Med morgonrocken på sig skyndade hon till köksfönstret för att kika ut. Synen som mötte henne skänkte lugn och hon låste upp ytterdörren.
Det var far och konstapel Lindqvist.
”Var det bara ni.” Elin backade för att låta herrarna stiga på.
”Det var inte vår mening att skrämma Elin”, sa Lindqvist.
Elin drog morgonrocken tätare om sig och Lindqvist slog ned blicken.
”Det är ingen fara. Ni får ursäkta att det dröjde innan jag öppnade, men jag stod i duschen. Kom in.” Elin sökte av bänkarna i köket efter något avslöjande. Det fanns endast en anledning till att far tagit med sig kollegan hit. De letade efter John.
”Vi ska inte störa dig länge”, sa Lindqvist ursäktande. Elin försökte visa sig obrydd. Hon kunde inte komma på något som var Johns här i huset.
Far tog ett kliv fram.
”Vi söker efter John. Vi måste få prata med honom.” Fars rättframhet fick hjärtat att slå hårdare.
”John Carlstedt”, fyllde Lindqvist i, som om det behövde förtydligas.
”Vi har sökt vid hans föräldrars sommarhus där hans bil står undangömd bakom uthuset, men utan framgång”, fortsatte far.
”Inte heller föräldrarna vet var han befinner sig”, tillade Lindqvist.
Elin slog ut med händerna.
”Jag vet då inte var han är.” Hon såg på far som granskade henne. ”Han är inte här”, fortsatte hon men var tvungen att se bort.
”Går det an för Elin att vi tar oss en titt?” Lindqvist såg urskuldande ut. Det var nog inte lätt för honom att upprätthålla sin polisiära auktoritet inför en person som stod honom nära.
”Varsågoda, ni kan söka igenom varje skrymsle”, sa hon och satte sig ned vid köksbordet. Hon tittade ut genom fönstret för att slippa se dem rota runt. I periferin märkte hon att far rörde sig tveksamt till en början, men sedan genomsökte de båda männen varje rum grundligt och fortsatte upp på övervåningen, öppnade dörrar och gud vet vad. Det kändes ändå betryggande att de sökte igenom huset om någon mot förmodan befann sig här inne.
Elin pillade på duken och lade fransarna i perfekta rader tills hon hörde klackarna på de välputsade skorna återvända till köket. Trött lyfte hon huvudet.
”Vi får be Elin att följa med oss till antikvariatet”, sa Lindqvist med samma urskuldande blick. ”Vi måste söka igenom även där med tanke på Elins relation med Carlstedt.”
”Och om jag säger att han inte finns där heller?” Elin kände hur nervositeten tog över. De fick inte hitta John, inte förrän hon rett ut brottet han anklagades för.
”Vi måste ändå kika efter men det går fort och sedan slipper Elin oss.” Lindqvist knäppte händerna framför sig.
”Ja, efter det slipper du polisiära besök. Det lovar jag.” Far försökte le tröstande, men något sa henne att han anade att John befann sig i antikvariatet.
Elin tog ett djupt andetag och reste sig. Hon tänkte inte bli arg på far eller Lindqvist trots känslan av maktlöshet inför vad som var på väg att ske. De uförde enbart sitt arbete.
”Ge mig några minuter för att göra mig i ordning.” Hon kände sig illamående. Hur skulle hon ta sig ur det här?
Elin spände ett rött bälte runt midjan och rättade till klänningslivet. Med det svarta håret samlat i en tofs och klackskor och kappa på mötte hon kvällsljuset och andades in den ljumma luften i ett desperat försök att bringa lugn. Det var lönlöst.
På väg mot konstapel Lindqvists svarta PV 444 såg hon sig om. Det vore förargligt om någon lade märke till att hon satte sig i bilen tillsammans med de båda konstaplarna, men fortfarande syntes ingen till, tack och lov.
Elin tog plats i baksätet och den korta resan in mot staden gick alldeles för fort. Hon trummade fingrarna mot låret. Vad skulle hända om de hittade John? Skulle han sitta häktad tills skuldfrågan var utredd? Det fick inte ske.
Konstapel Lindqvist svängde in på Hantverksgatan mot antikvariatet. Elin knöt nävarna runt handväskremmen medan
Lindqvist parkerade bilen, stängde av motorn och klev ur. Far sneglade på Elin. Hon hade velat veta vad som rörde sig i hans huvud. Ögonen avslöjade inget och minen var neutral. Mustaschen var slät och prydlig, utan minsta spår av att han suttit och snurrat på den så som han ofta gjorde när han funderade över arbetet.
”Far, John är oskyldig. Jag vet det.”
Far slog ned blicken. Utan ett ord öppnade han bildörren och steg ur. I detsamma öppnade Lindqvist Elins dörr och räckte fram handen mot henne. Alldeles strax skulle de hitta honom. Den rappa pulsen var bedövande och varje rörelse kändes trög när hon steg ur bilen. Hon trevade i handväskan efter nyckeln, önskade för allt vad hon var värd att den inte låg där, bara för att få köpa sig lite tid. Med fingertopparna mot den bekanta metallen försvann det sista hoppet och hon hade inget val annat än att sticka nyckeln i låset.
Om hon ändå hade kunnat förvarna John, nu var det försent.
Elin öppnade dörren som kändes tyngre än någonsin och klev in i butikslokalen där disken och bokhyllorna stod. De båda konstaplarna kastade en snabb blick över rummet och fortsatte sedan in på kontoret, förmodligen vidare till det lilla utrymmet längst in. Elin tittade hastigt mot dörren in till förrådet och lade handväskan på disken.
”John är inte här. Ni spiller er tid”, sa hon med hög stämma och hörde dörren ut till bakgården stängas. Far och Lindqvist återvände från kontoret och Lindqvist genomsökte gångarna mellan bokhyllorna.
”Elin, vi måste få gå in i förrådet.” Far ville knappt se på henne.
”Dörren är öppen”, sa hon och genast glimtade något till i hans ögon. Han visste att hon alltid höll förrådet låst och att hon brukade påstå att utrymmet var fyllt med bråte, medan
hon i själva verket målade sina tavlor där, de som föreställde olika brottsplatser hon besökt. För Elin var det ett sätt att minnas ledtrådar eller få ordning på tankarna under en utredning. Makabert, skulle många tycka.
Elin höll andan medan far öppnade dörren till förrådet och klev in.
Lindqvist hade sökt färdigt bland bokhyllorna och satte händerna i sidorna. Han lutade sig över disken och kikade på golvet.
”Ja, här ligger han inte.” Elin backade och försökte le avslappnat mot Lindqvist. Om någon sekund skulle allt vara förlorat.
”Tomt. Ingen finns här”, ropade far från förrådet och drog igen dörren. Lindqvist lyfte på hatten.
”Jag ber om ursäkt för besväret. Självklart litar vi på Elin, men vi måste bara …” Han satte på sig hatten igen.
”… utföra ert arbete”, sa hon och försökte låta lugn. Vart hade John tagit vägen?
”Då så …”, sa far. ”Vi får avlägga rapport på stationen och ta nya tag imorgon.” Han klappade Lindqvist ett par gånger på skuldran och tog några steg mot ytterdörren innan han vände sig om mot Elin.
”Om du ser John är det bra om du ber honom söka upp oss. Det ser illa ut att han håller sig undan.”
”Hur ser anklagelserna ut? Är han en av flera misstänkta eller …?” Hon höll sig från att snegla mot förrådsdörren. Tankarna fortsatte snurra i huvudet: om inte John är i förrådet, var är han då? Frågan väckte farhågan att han hade flytt utan att säga något, att han hade lämnat henne igen.
”Det finns tyvärr ett vittne som är säker på att John är den skyldige.”
”Och ni kan lita på vittnet?” Elin försökte att inte tappa
fattningen. Ett vittne som är övertygat om Johns skuld? Om de hittade honom skulle han spärras in. Den saken var säker.
”Vi kan ingenting. Det är konstaplarna i Lidköping som håller i det hela och …” Far tystnade i detsamma som Lindqvist harklade sig besvärat. Elin förstod. Far fick inte delge Elin information om utredningen.
”Som sagt …”, fortsatte Lindqvist. ”Vi får tro att vi snart hittar Carlstedt och att vi på något sätt kan rentvå honom från mord, även om det i nuläget ser mörkt ut. Jag är ledsen, Elin.” Lindqvist gav henne en tröstande klapp på axeln.
”Kom så skjutsar vi dig hem”, sa far och sträckte ut armen mot Elin.
”Tack, men när jag ändå är här behöver jag gå igenom några papper. Jag ser till att ta mig hem säkert.” Hon log ansträngt.
De båda konstaplarna tog avsked och gick ut på trottoaren.
Elin mötte fars blick. Hon behövde tala med honom på tu man hand, tänkte hon och låste ytterdörren. Hon borde berätta för honom om dödshotet som låg över henne och även planera hur de kunde rentvå John.
Med armarna i kors betraktade hon hur de båda männen höjde handen till hälsning när de körde förbi antikvariatet.
Så fort bilen försvunnit ur sikte skyndade sig Elin in i förrådet och tände lampan i taket. Mitt på golvet stod John.
Elin, 1951
En dag hade passerat sedan far och Lindqvist sökt igenom antikvariatet. John hade sett frågande på Elin och hade inte förstått varför hennes far hade låtit honom vara. Den natten hade hon tillbringat tillsammans med John och bara tanken på att han hade kunnat ryckas ifrån henne igen var olidlig. Hon behövde vara honom nära.
Efter att de målat en stund för att släppa rädslan över att bli upptäckta, hade Elin somnat sittande i fåtöljen på kontoret, medan John åter lagt sig på golvet i förrådet med enbart en tjock filt som madrass och täcke.
Elin visste inte hur många gånger hon gäspat under arbetsdagen, men nu var den äntligen slut. Hon hade tagit avsked från John och lämnat honom ett kvällsmål som hon inhandlat.
På andra sidan gatan stod brodern Eskils lastbil. Vindrutetorkarna rörde sig trött över rutan medan regnet föll. Elin höll upp en tidning över huvudet och skyndade in i fordonet.
”Har du väntat länge?” frågade hon och lade tidningen ovanpå handväskan på golvet.
”Ingen fara.” Eskil körde ut från trottoaren.
Snabbt sökte Elin av omgivningen efter någon som betedde sig underligt. Hon kunde inte bli av med den gnagande känslan av att vara övervakad, men ingen fångade hennes uppmärksamhet.
Hon lutade sig tillbaka i sätet och kände en svag doft av senap blandad med motorolja. Ända sedan det uppdagats att hon var adopterad och att även brodern kände till det men aldrig sagt något, hade hon och Eskil glidit ifrån varandra.
Hon betraktade honom. Det bruna håret började bli för långt vid öronen. Kinderna var kvissliga och han såg fortfarande ut som femton, trots att han närmade sig tjugotre.
Allt mer sällan hämtade han upp henne inför middagar eller fika med föräldrarna. Hon saknade de ensamma stunderna i förarhytten med honom, trots allt stök med gamla korvpapper, tidningar, handskar och annat, tänkte hon och fokuserade på att se ut genom vindrutan. Varje människa de passerade försökte hon placera, fundera på om det kunde vara personen som ville ta hennes liv.
”Har du smuts på fingrarna?” frågade Eskil och kastade en blick på Elins händer som låg knäppta i knäet. De hade fläckats av den svarta oljefärgen.
”Det är färg”, sa hon.
”Målar du om?”
Elin skakade på huvudet. ”Det är bara en tavla.” Hon tänkte på mansfiguren hon målat upp på duken i förrådet i antikvariatet. En man iklädd svart rock och hatt, men utan ansikte. Korpen, som han kallades. Gång på gång hade hon funderat över om hon var lik honom, så som en dotter kunde likna sin far. Kanske till utseendet, eller genom något beteende. Bara tanken på att finna likheter med den mannen … Han som skändade kvinnor.
”Har du mycket att göra på jobbet?” frågade hon i ett försök att bryta tankarna.
Eskil svängde in på vägen mot Finnshyttan. Vindrutetorkaren gnisslade medan den motvilligt rörde sig över rutan.
”Det går väl i vågor. Nästa vecka ska jag köra mellan Munk-
fors, Hagfors och Fredriksberg.” Eskil lade i en högre växel och trevade med fingrarna över hakan. Något hade han på hjärtat, tänkte Elin och väntade in honom.
”Du … Du vet inte var John är någonstans?” Han gav henne en snabb blick.
Elin fortsatte stirra ut genom rutan. ”Nej, men om han är klok håller han sig gömd tills de utrett saken ordentligt.”
”Är det verkligen så klokt?”
”Med tanke på att deras enda vittne påstår sig ha sett honom är det nog det.” Elin tänkte på hur trött John sett ut när han fått veta att det fanns ett vittne efter att far och Lindqvist sökt igenom antikvariatet.
Att far inte fullföljt sin plikt och berättat att John befunnit sig i förrådet gav Elin minst sagt blandade känslor. I hennes värld var allt svart eller vitt när det kom till utredningar. Ingen stod över lagen, ändå befann hon sig i armarna på en man som var misstänkt för mord. Tacksamheten över fars regelbrott vällde fram. Samvetets röst var för stunden svag, oroväckande svag.
Elin skyndade uppför trappan medan Eskil tog det lugnt och brydde sig inte om regnet. Hon knackade ett par gånger innan hon öppnade ytterdörren in till föräldrarna. Mor mötte dem i tamburen.
”Är det vår Eskil och Elin som kommer. Nu måste ni ta er en bit sockerkaka till kaffet.” Mor pratade snabbt och log ansträngt. Ända sedan adoptionsavslöjandet hade mor försökt släta över saken, allra helst genom att truga på Elin olika sorters godsaker redan i tamburen.
Elin tyckte synd om henne. Någon dag skulle hon krama om mor och förlåta tystnaden som funnits mellan dem under uppväxten. Hon behövde bara lite mer tid.
”Tack, det blir gott”, sa Eskil.
”Är far på kontoret?” frågade Elin medan mor återvände till köket och skar upp två stora bitar sockerkaka pudrad med florsocker. Bredvid stod glasassietter och den höga kakburken i plåt med vintermotiv.
”Javisst. Be honom komma och ta sig en kopp med oss.”
Mor nynnade medan hon plockade fram de tunna porslinskopparna. Hon var iklädd grön klänning med krage och vitt förkläde. Hela hennes framtoning påminde om reklamannonser, med lyckliga hemmafruar som ställde fram maten vid rätt klockslag till maken som alltid åt med god aptit.
Elin knackade lätt på kontorsdörren som stod på glänt. Far muttrade fram ett ”kom in”, och lyfte blicken från pappersarbetet.
”Elin.” Han tog av sig läsglasögonen.
Elin stängde dörren om sig och slog sig ned i stolen mittemot far vid skrivbordet.
”Jag vill prata med dig om John”, sa hon och visste inte hur hon skulle fortsätta. Far rynkade besvärat pannan och lutade sig bakåt i stolen med händerna knäppta över magen.
”Du tänker på igår? Ja, inte verkar jag vara någon vidare poliskonstapel. Det kan vi väl båda konstatera vid det här laget?”
”Varför gjorde du så?”
”Du sa att han var oskyldig.”
”Men ändå, du arbetar för polisen.”
Far grymtade till och rynkan mellan ögonbrynen blev djupare. Säkerligen tänkte han på händelsen för några år sedan, på Elins biologiske morfar Söderberg som far knuffat i ett svagt ögonblick och som fallit till döden. Inte heller då hade far följt regelboken utan undkommit brottet, något han lovat
Elin att stå till svars för och ordna upp på egen hand så små-
