Kolera eller gift?
Från det ögonblicket upphör torsdagen den 5 juni 1845 att vara en dag som alla andra. En ung kvinna – på morgonen glad och pigg, med hela livet framför sig – ligger död i herrgårdsköket. Det hela har gått så ofattbart fort. Kan en sjukdom verkligen ta död på en människa på bara några timmar? De som var med vid den stora koleraepidemin 1834 minns att det var just så det hade gått till: folk som varit fullt friska och krya på morgonen hade legat döda framåt kvällen. I Jönköping hade närmare 700 personer strukit med. Nu var det visserligen länge sedan man hört talas om några fall, men vad skulle det annars kunna vara som tagit livet av en frisk ung människa på det här sättet?
Alla påAttarp är chockade och bestörta. Om det faktiskt är fråga om kolera är läget allvarligt. Även Per Ludvig Ekwall inser det. Elva år tidigare hade farsoten härjat i Vadstena, en och en halv mil från Borghamn, familjens dåvarande hemort. Ett par hundra personer hade dött. Om det är kolera som orsakat Maja Stinas död finns ingen tid att förlora.
Klockan är 1 på natten och torsdagen har övergått i fredagen den 6 juni när Sophie Ekwall kommer in i sängkammaren på undervåningen. Hon har just anlänt från Jönköping, dit hon åtföljt stalldrängen. Hennes far ligger nerbäddad i en av sängarna. Han är askgrå i ansiktet och vrider sig oroligt fram och tillbaka. Fru Hedvig vilar påklädd ovanpå den andra sängen, som står en liten bit ifrån makens. Vid dotterns ankomst sätter hon sig genast upp.
- Fick du tag på doktor Sköldberg?
Sophie skakar på huvudet.
- Nej mamma, han var ute på sjukbesök. Vi fick gå till Nordstedt istället. Han ordinerade ett slags droppar som jag har med mig här, och så skickade han med en lapp till pappa.
Per Ludvig sätter sig mödosamt upp och synar det korta meddelandet.
- Vad är det här för någonting? Mjölk? Varför vill han att jag ska dricka det?
- Han sa något om ärg i pannorna, att det kan vara det som gjort pappa sjuk.
- Ärg? Det var det dummaste jag hört! fräser Per Ludvig. Den karln är då inte att lita på ett dugg. Jag är väl inte förgiftad heller! Berättade du inte för honom om Maja Stina?Att vi misstänker kolera?
- Jo, men han tyckte ändå att pappa skulle dricka mjölk.
- Det blir det inget av med, muttrar Per Ludvig och sjunker tillbaka mot kuddarna. Bara tanken på det får mig att må illa.
Natten blir orolig. Henriette ligger nedbäddad bredvid sin mor, som slumrar korta stunder, alltjämt fullt påklädd. Sophie sitter hos sin far och försöker truga i honom droppar och mjölk:
- Drick, söta pappa, drick!
Dropparna går någotsånär men mjölken vägrar fadern bestämt att befatta sig med. Han har ju bara råkat få en lindrig släng av kolera – vad ska han med mjölk till? Varenda människa vet att mjölk begagnas mot förgiftning och något gift finns då sannerligen inte i huset. Nordstedt är en idiot! In i det längsta håller Per Ludvig ut – men framåt småtimmarna tilltar magplågorna och blir outhärdliga. I gryningen, vid 4-tiden, får stalldrängen order om att återvända till staden.
Jönköping vid Vätterns strand hade vid den här tiden omkring 5000 invånare. I centrum låg Hovrättstorget med rådhuset, hovrättshuset och läroverket. Strax intill sträckte Kristine kyrka sin spira mot himlen. Gatorna var belagda med kullersten och saknade trottoarer.
Runtomkring sträckte landsbygden ut sig i grönskande fält, omgärdade av terrassformiga höjder. Hantverk och jordbruk var de dominerande näringarna men helt nyligen hade Jönköpings tändsticksfabrik grundats, det första stora klivet in i industrialismens tidevarv.
Familjen Ekwalls husläkare var doktor Nordstedt, men när Sophie på torsdagskvällen rest till staden var det inte honom i första hand utan provinsialläkaren Sköldberg hon fått i uppdrag att söka upp. Det var också till honom familjen nu valde att vända sig, trots att Nordstedt redan blivit inkopplad. Kanske hade paret Ekwall inte så stor tilltro till husläkarens kompetens.
Sven Erik Sköldberg var 39 år, en man med brett kindparti, kyligt iakttagande blick och auktoritär utstrålning. Han hade studerat i Uppsala, där han avlagt medicine doktorsexamen tio år tidigare. I sin praktik som provinsialläkare var han särskilt inriktad på vad som då kallades kvinnosjukdomar, det vill säga obstetrik och gynekologi.
Nyss väckt ur sömnen lyssnar Sköldberg uppmärksamt medan Gustaf Johansson en smula osammanhängande redogör för vad som hänt påAttarp. När stalldrängen nämner att Nordstedt redan ordinerat någon sorts medicin, samt mjölk, blir Sköldberg fundersam. Varför vill inte herrskapet Ekwall hålla sig till sin husläkare? Själv har han aldrig tidigare behandlat någon
medlem av familjen, han känner dem inte ens till utseendet. Han klär sig dock snabbt och klättrar upp i schäsen. Med sig i den svarta läderväskan har han bland annat en liten glasflaska innehållande järnoxidhydrat, ett motgift mot arsenik.
Att Sköldberg tydligen misstänkte arsenikförgiftning kan ha berott på att han fått veta att kollegan Nordstedt ordinerat mjölk; det kan också ha fallit sig naturligt för honom med tanke på att människor allt som oftast förgiftades genom olyckshändelse.Arsenik användes som råttgift och i flugpapper, därtill var det en ingrediens i ett populärt färgämne kallat
Scheelegrönt, utvecklat 1775 av den kände kemisten Carl Wilhelm Scheele. Det gröna färgämnet ingick ofta i tapeter som, om det kom in fukt i dem, kunde avge en giftig gas. Färgämnet förekom även i kläder och pärmar till böcker, och ren arsenik brukades ibland som brännvinskrydda.
Faktum var att den utbredda användningen av arsenikhaltiga produkter orsakade så stora hälsoproblem att det 1786 hade utfärdats en kunglig förordning i syfte att få kontroll över handeln med giftet.Arsenik fick från och med nu endast säljas av apotekare, en bestämmelse som ytterligare skärptes året därpå, då det stadgades att det vita giftet bara fick lämnas ut mot uppvisande av recept från läkare eller fältskär. Det var inte tillåtet att använda arsenik som medel mot råttor eller andra skadedjur. Den som bröt mot förordningen kunde få böter eller tvingas bekänna sitt brott inför församlingen i kyrkan, så kallad uppenbar kyrkoplikt.
Trots den strikta regleringen fortgick den illegala handeln med giftet. I en kungörelse 1822 förbjöds gårdfarihandlare att medföra arsenik och 1827 utfärdades ännu en kunglig förordning i syfte att stoppa allt olovligt bruk. Även om de flesta förgiftningar inte skedde med avsikt förekom det då och då att arsenik användes som mordvapen. I april 1834 avrättades torparen
Peter Carlsson i Eksjö, dömd för att ha mördat sin hustru Catharina med arsenik uppblandat i brännvin. Samma metod användes fyra år senare när bondhustrun Brita Olofsdotter på Mörkö ville bli kvitt sin alkoholiserade make. Och så sent som 1844 förgiftade en annan bondmora, StinaAndersdotter i Västanfors socken, sin man med arsenik i potatismos.
Klockan är omkring 7 på morgonen när Sköldberg anländer tillAttarp. Han undersöker Per Ludvig och Henriette och finner fadern i betydligt sämre skick än dottern: hans händer och
fötter är kalla – ett tecken på dålig blodcirkulation. Talet om kolera viftar läkaren bort. Istället vill han besiktiga grytor och andra utensilier i köket. Hedvig följer honom dit, plockar fram allt han efterfrågar och upprepar gång på gång att det absolut inte finns något gift i huset, inte ens råttgift.
Sköldberg hittar heller inget konstigt i köket. Grytorna av järn och koppar är rena och putsade, det syns inga tecken till ärg i dem. I skafferiet står krukor och påsar med socker, råg, kaffe och kryddor prydligt ordnade på hyllorna. Men trots att alltsammans är välskött och snyggt, trots fru Ekwalls bedyranden om att inget gift finns påAttarp, kan han inte släppa sin molande misstanke. Han tar prov från sockret i påsen, och från en sockerbit som hittats bland Maja Stinas tillhörigheter. Dessutom bestämmer han sig för att göra en partiell obduktion av hennes döda kropp, som vilar i en av herrgårdens flyglar.
Ur doktor Sköldbergs protokoll:
skyndade jag att öppna den avlidnas buk, för att undersöka magen (ventrikeln), och fann den ytterst utspänd efter underbindning, uttagande och öppnande; samt slemhinnan till hela sin yta i högsta grad inflammerad, betäckt av ett intensivt blodigt ludd, här och där ett blodigt exsudat [vätska]. Magens innehåll bestod av blodigt serum, blandat med blodiga slemklumpar, varuti jag fann små hårda, gula korn, vilka på glödande kol gav löklukt. Det var sålunda nästan givet att Maja Stina avlidit arsenikförgiftad, och att de bägge kvarvarande sjuka led av samma förgiftning.
Sköldberg hade tagit till ett gammalt beprövat knep: det var sedan länge känt att arsenik –som annars var doft- och smaklöst - gav ifrån sig löklukt vid uppvärmning. För att vara helt säker behövdes en mer avancerad kemisk analys. Han hällde därför en del av magsäcksinnehållet i en liten glasbehållare och packade det tillsammans med proverna från sockret och sockerbiten, för omgående bud till apoteket i Jönköping.
Återkommen tillAttarps huvudbyggnad möter läkaren Hedvig Ekwall, som just kommit ut från rummet till vänster i förstugan. Bakom henne skymtar en chiffonjé och en skrivbordsstol. - Jag behöver papper, penna och bläck, säger Sköldberg. Går det bra om jag sitter därinne och författar några brev?
- Javisst, det ska jag ordna.
Hedvig går tillbaka in i rummet, fäller ner chiffonjéns skiva och sätter fram det beställda skrivmaterialet. Hon dröjer sig kvar på tröskeln en stund. Händerna plockar nervöst med en näsduk.
- Vad…vad hittade doktorn när han öppnade den döda?
Sköldberg tittar inte upp från pappret.
- Det kan jag inte berätta, mer än att det är av sådan art att länsman måste inkallas.
Omedelbart! Jag skriver till honom just nu.
Hedvig Ekwall blir stående blick still i några sekunder. Så vänder hon tvärt på klacken, går ut i förstugan och stänger dörren bakom sig. Strax därefter avbryts Sköldberg i sitt brevskrivande av en tung duns som får dörren att skaka till. Husets fru har svimmat.
