9789180808248

Page 1


Första passet

Elin tryckteinsin kod iden gråpanelen.Låset klickade till medsitt välbekanta ljud, ochdörrentillavdelning42 öppnadesmed en trög suck.Fluorescerande ljus lågsom en tunn hinna överkorridoren.Det luktadedesinfektion, plastoch något svagare—järn?

Hondrogjackantätareomkring sig, trotsatt hon visste atthon inte skulle ha denlänge till.Uniformen hängde redani skåpet,prydligtvikt, somalltid.

Klockanvisade15:58. Honvar igod tid.

Iomklädningsrummet möttehon ingen. Bara de vita skåpen somstodsom tystavittnen.Hon bytte snabbt om—vita byxor,vit tunika,namnskylt fastnåladpå bröstet:

ELINNORÉN –Sjuksköterska

Henneshår,mörkt ochrakt, drogs baki en lågknut. Inga smycken, inga onödigheter. Bara detnödvändiga. Rutinenvar trygg.

Honpasserade personalrummet. Kaffet stod färdigt.

Någon hade glömtatt stänga av radion—ett tyst sorl om vädret ochpolitik,som om världenutanför fortfarande existerade.Hon lyssnadeinte.

Närhon gick motexpeditionenmötte hon Inga i korridoren.Den äldrekvinnanstodvid fönstret,stirrade

ut motinnergårdendär dennakna eken spretade moten vithimmel.

–Hej Inga,saElin mjukt.Ärdet inte litekallt härute för dig?

Inga vände blickenlångsamtmot henne,ögonenblanka ochnärvarandepåsamma gång.

–Duigen. Du gåraldrighem,du. Du är en såndär ängel, va?

Elin log. Detvar ettavdedär ögonblickensom gjorde detvärtdet.

–Jag harkvällspasseti dag.

–Jaså? sa Inga,och hennes blickgledner motElins kläder.– Du harsåfinakläder. Ljusareändeandras.

Elin sa ingetmer.Hon lade en hand på Ingasarm och ledde henne långsamttillbaka till dagrummet.

Rapportenvar märkligtkort. Elin bläddradeigenomden tunna pärmen ochkände ettlitet stingavirritation. Flera observationersaknades. Flerasignaturervar bara initialer, ingetmer.

Sandravar sen. Detvar honofta.

Närdörrenäntligenöppnades hördesenröstbakom henne.

–Men Elin... jobbardui dag?

Sandraställdener sintermospåbordetoch sågförbryllad ut.

–Japp, kvällspass, sa Elin ochhöllupp rapportpärmen sombevis.

Sandrarynkadepannan.

–Jaha... märkligt.Jag trodde...

Honavbröt sig. Skakadepåhuvudet.

–Strunt samma.Dukan ta sal6 och8,såtar jagresten.

Elin nickade. Rutinentog överigen. Honhämtade medicinvagnen, kontrolleradedoserna,markerade listorna.Allt enligt ordning.

Patienteni sal6 varny. En mani fyrtioårsåldern, mager, medsneda glasögon ochtom blick.

Närhon kom in vände hanlångsamthuvudetmot henne.

Hans röst varraspig:

–Duhör inte hemmahär.

Elin stannade upp mitt isteget.

–Ursäkta?

Hanlog snett. Ettleende utan värme.

–Duärinteenavdem.Dubara... lekerdet.

Hontvingade fram ettprofessionelltleende.

–Det är medicinutdelningnu. Hurmår du idag?

Hansvarade inte.Han sågraktigenom henne.

Senare,när hon satt ensami personalrummetunder kvällenskorta rast,tog honframsin lillaanteckningsbok.

Denlåg ibröstfickan,alltidnära. Honbläddrade till en tomsidaoch började skriva,prydligt:

16:45 –Sal 6, patient ifrågasattepersonalens auktoritet. Möjlig vanföreställning.

17:10 –Inga lugn. Behöverextra filt.

17:30 –Sandraförsenadtillrapport.

Närhon lade tillbaka boken kände hon hurnågot gnagde. En känsla av attnågot inte riktigtstämde.

Mendet kunde vänta.

Honhadeett pass attfullfölja.

Rutiner

På avdelning42var kvällarna alltid längreändeborde vara.

Ljuset ikorridorerna lågi ettevigt skymningsläge –inte riktigtvarmt,interiktigtkallt.Elinförflyttade sigmed tyst effektivitet mellan salen, expeditionsrummet och tvättrummet. Honkunde vägenutanatt tänka.

Menhon tänkteändå.Konstant.

Honnoteradehur linoleumgolvetknarradepåett nytt ställe utanförförrådet. Hurentavla,enblåsig landskapsmålning, plötsligthängde snett. Honrättade till den. En gest somingenannanverkade brysig om.

Sandra, undersköterskan på kvällspasset, varerfaren men trött. Honhademörkgrönthår somalltidvar uppsatt ien lösknut, ochnaglarsom ofta varliteför långa föratt vara praktiska. Honvar inte elak –baralikgiltig.

–Man kanintetahem allasångest, Elin,sahon närde möttes vidmedicinvagnen. –Det fastnari håret. Det luktar ibilen sen.

Elin logsvagt.Sandrasasådanasaker ofta.Halvt på skämt, halvtpåallvar.

–Jag tycker bara manska försöka se dem, sa Elin lågt.

–Jo, mensedem på håll.Genom glas.Som på zoo, liksom.

Elin ryggade lite inombords.Men sa inget.

Jonathan,skötaren på avdelningen, varyngre.Kanskei trettioårsåldern,med ettslags överdrivenjovialitet som Elin alltid upplevtsom en aning... spelad.

–Tjena Elin!Hur gårdet idet vita riket? sa hanoch viftademed en mopp närdemöttesi korridoren.

–Inga större incidenter,sahon.

–Änsålänge,va?

Hanblinkade.Hon svaradeinte. Hanhadeett sätt att pratasom om alla alltid varmed inågot skämthon inte kände till.

Honhadealdrigsetthonom fyllai någrarapporter.

Eftermiddagensamladesnågra patienteri dagrummetför attsepåTV. En äldreman vaggade fram ochtillbakai soffan ochmumlade ordutansammanhang. En yngre kvinna satt stel somenstaty ihörnet, ögonenfixeradevid fjärrkontrollen somSandrahölli.

Elin delade ut kvällsmedicinen. Namn förnamn, tablett förtablett.Henneshänderrörde sigvant, metodiskt, men hennesblick svepte ständigt överrummet. Något skavde.

Närhon kom tillsal 4var sängentom.

–Varttog Erik vägen? frågade hon närhon återvände till expeditionen.

Jonathan ryckte på axlarna.

–Rökpaus? Toa? Hanbrukarförsvinna etttag.Han kommerväl.

–Han harintetillstånd fördet,saElin.

Jonathan log, lite snett.

–ViärinteAlcatraz.

Honantecknadedet ändå.För protokollet. Föratt någon måstehålla ihop dethär stället.

Vidnitton-tidendök Dr.Rahim upp. Vikarierande läkare.

Välklädd, medpressadebyxor ochdiskret slips, ochen lukt av citrus ochnågot sterilt, somantiseptisk tvål.

Hanvar artig.Alltid artig. Mendet fanns något ihans ögon somgranskade meränvad hansa.

–Elin,sahan,efter atthastannathenne ikorridoren. –Du jobbarmycket.

–Någon måste.

Hanlog, menintemed ögonen.

–Jag bara undrar… Jaghittarintedinaarbetspassi systemet.Det kanske är något tekniskt, men... vilket bemanningsbolag är du via?

Elin stelnade en sekund.

–Jag är anställd direkt av regionen.

–Jag förstår, sa hanlångsamt. –Vet du vemsom är din närmaste chef?

–Klart jagvet det, sa honsnabbt. –Anna.Anna Eriksson.

Hannickade långsamt, somomhan villevisaförståelse.

Menhan skrevnågot isin lillaanteckningsbok innanhan gick vidare.

Elin stod kvar ikorridoren.Plötsligt kändesklädernaför ljusa. Förvita.Ljuseti taketsurrade svagt, somett tandläkarborri fjärran. Hondrogfingrarna översin namnskylt.

"ELINNORÉN –Sjuksköterska"

Honvisstevem hon var.

Honvisste.

Menvarförkände hon sigplötsligt someninkräktare i sitt eget pass?

Störning

Elin vaknade kall.

Honsatti personalrummets fåtölj,ett glas halvtomt vatten ihanden, halsen torr somdamm. Honvissteinte exakthur länge hon suttit där. Klockanpåväggenvisade 21:12. Minnetavdesenaste minuterna—eller kanske en timme—vardimmigt. Honreste siglångsamt, meden tryckande tyngd överbröstet.

Mörkretutanför fönstret lågstilla. Inga ljud från innergården. Bara denvitakorridoren,svagt belyst,och rörelsen från ettventilationsgallersom tickadei ojämn takt.

Närhon klev ut ikorridorenmärktehon detdirekt.

Detvar en dörr hon aldrig sett förut.

Densattmittemotförrådet, därväggenbrukade vara tom. En enkelvit dörrutanskylt,med ettrostfläckigthandtag ochett gammaltnyckelhål.

Hongicknärmare.Ljusröret ovanför blinkade till.

Dörren sågfel ut—som om dentillhörde ettannat årtionde.Träet iramen varmörknat, medflisor somstack ut,och färgen flagnade vidkanterna.

Elin lade handenmot handtaget. Låst.

Honböjde sigförsiktigtmot dörren, lade örat motden.

Tystnad.

Mendet fanns något ändå.Enkänsla. En lukt.Gamla bandage?Alkohol?Blod?

Honrycktetillavenröstbakom sig.

–Letar du efternågot?

Detvar Jonathan.Hansögonvar rödsprängda ochhan hade en påse ostbågar ihanden.

–Jag trodde dethär varförrådet, sa Elin snabbt.

–Förrådetärdär borta, sa hanoch pekade åt andrahållet.

Hansåg på henne ettögonblickför länge.

–Har du inte varithär länge nog föratt veta det?

–Dörrenärny, sa hon tyst.

Jonathan rynkade pannan. Vände sigmot dörren.

–Den harvarit därsålänge jagjobbathär.Den gårinte attöppna.Vihar testat.Inget därinneändå, sägs det.

–Vad sägs detatt detär?

Hanlog. Tuggade.

–Saker maninteprataromi jouren.

Hangickvidare. MenElinstodkvar. Honladehanden motdörrenensista gång. Denkändeskall. Nästan fuktig.

Elin är en ung sjuksköterska på en psykiatriskavdelningplikttrogen, empatisk och tystlåten. Hon tarhand om de svåraste patienterna, hanterar krissituationer med lugn, och

Men något är fel. Varför känner patienterna igen henne?

Varför ändras hennes arbetsschema utanförklaring? Och varför drömmer hon om korridorer hon aldrig varit i- eller har

undviker själv att bli för näranågon. hon?

Idet sterila, vita sjukhuset börjar Elins verklighet smulas sönder.När minnena från barndomen tränger fram, och hennes kollegor börjar se på henne med nyaögon, tvingashon inse att det kanskeinte är hon som vårdar de sjuka -utan tvärtom.

Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.