Tommy Lundberg
Kennet Bennet
Fräknar och hallonströssel
Den här boken är ett skönlitterärt verk. Namn, gestalter, personer, organisationer, platser och händelser är antingen påhittade av författaren eller används fritt
som en del av fiktionen. Alla likheter med verkliga personer, levande eller döda, händelser eller platser är helt tillfälliga.
Text och illustrationer © Tommy Lundberg 2024
Ansvarig utgivare: Lava Förlag
Lava Förlag www.lavaforlag.se
Tryckt i Europa
ISBN: 978-91-89895-93-5
Innehåll
Ping Pong och pizzaförsäkring
Det är sen eftermiddag. Kennet sitter på sin säng och tittar upp på bilden som hänger på insidan av dörren till hans rum. Det är ett foto på Kennet när han var nyfödd. Plötsligt känner Kennet att han blir arg. Inte för att bilden sitter där, nej, han är arg för att mamma och pappa bestämde att han skulle heta Kennet.
Vilket grymt korkat namn! Särskilt om man heter Bennet i efternamn. Kennet suckar för sig själv: Åååh … Kennet Bennet, det låter ju som Tage Mage, Abbe Tabbe, Amir Tapir, Ante Vante, Hamza Ramsa, Jonny Ponny eller Linus Minus … Kunde han inte bara
ha fått heta Håkan eller Adrian? Eller Isak, som Alexander Isak, fotbollsspelaren. Fast det är klart, det är också lite konstigt – att ha ett förnamn både i förnamn och efternamn.
Kennets bästa kompis heter Tord. Tord Lundgren. Det är väl inte heller världens bästa namn, men det fanns i varje fall en hockeyspelare som hette så, säger Kennets morfar. Eller han hette egentligen Tord Lundström, men morfar envisas med att kalla Tord Lundgren för Tord Lundström. ”Nämen, är Tord Lundström med i matchen idag”, brukar han säga. ”Då blir det väl dribblingar i anfallszon”. Morfar börjar bli gaggig, tänker Kennet. Han är ju urgammal.
Kennet och Tord har varit kompisar sedan de föddes – ja, de träffades faktiskt första gången på BB, när Tord var en dag gammal och Kennet bara några timmar. Det kommer de förstås inte ihåg, men deras mammor gör det. De är också kompisar.
Kennet gillar Tord. Och han gillar Tords lillasyster Stina. Fast det har han inte berättat för någon. När Kennet tänker på Stina blir han liksom glad i kroppen och glömmer att han är arg på mamma och pappa. Han tänker för sig själv att det egentligen inte spelar någon roll vad man heter, eller hur man ser ut heller för den delen, bara man känner sig glad i kroppen. Då ordnar sig allt.
Kennet har funderat på om Stina skulle kunna vara hans tjej. Det skulle vara bra, för om någon skulle fråga så skulle han kunna säga: ”Äh, det är Tords syrra bara”, och då skulle det inte vara så pinsamt.
För det är lite pinsamt att ha tjej. Fast ändå pirrigt på något sätt. När Kennet tänker på Stina blir han liksom snurrig i huvudet, och det känns som att det kittlas i hjärtat. Det är rätt skönt.
Men hur var det nu, var han inte arg? Jo, just ja – namnet! Äsch …
Kennet Bennet är kanske inte så dumt ändå. Morfar brukar ju
berätta att det fanns en bordtennisspelare i Kina som var bäst i hela världen och hette Ping Pong. Kan man heta Ping Pong och bli bäst i världen, så borde man väl kunna bli något om man heter Kennet Bennet också, tänker Kennet och börjar spela fotboll på datorn i stället.
Plötsligt hör han mammas röst.
”Keeeennet Beeeennet!”
Rösten ekar ut från köket, studsar mot stengolvet i hallen och fortsätter uppför trätrappan och in i Kennets lilla pojkrum på övervåningen. Det är nästan så att Zlatan-affischen ovanför Kennets säng fladdrar till av fartvinden, när orden drar förbi längs väggen och slutligen landar i Kennets högra öra. Orden hamnar i just hans högra öra för i det vänstra har Kennet pillat in ett suddgummi, för att pröva om ljudet blir suddigt.
”Kooooom hiiiiit!”
Kennet höjer ögonbrynen och vrider det vänstra örat lite närmare dörren. Det funkar! Ljudet blir faktiskt suddigt! Men det är tillräckligt klart för att Kennet ska höra att mammas röst inte låter glad.
Och att den dessutom ackompanjeras av ett ilsket, ihållande tjut.
Hmmmm, vad är det nu då? undrar Kennet, som är mitt i ett anfall i spelet. Måste hon låta så arg? tänker han i samma ögonblick som han rundar vänsterbacken och drar på ett stenhårt skott rätt upp i krysset.
Jaaaaaaaaaaaaaa, där satt den!!!
Ett noll till Sverige i VM-finalen! Kennet kastar sig raklång på sängen. Publiken jublar och lagkamraterna kommer springande som en flock vilda elefanter och kastar sig över honom i ett hejdlöst kramkalas. Kennet lever sig in i sin fantasi så mycket att han kan känna tyngden av alla lagkompisarna som ligger ovanpå honom i en hög och han tappar nästan andan. Då, plötsligt, kommer Kennet ihåg: Visst ja, fotbollsskorna!
Kennets pappa hade läst rubriken för honom i Sportbladet: ”Zlatan har Europas hetaste fötter”. Och eftersom Zlatan är
Kennets stora idol tänkte Kennet att han skulle förbereda sig inför morgondagens match mot Högsätra IF på Tjongavallen genom att hetta upp sina egna dojor lite.
Ja, fotbollsplanen heter egentligen Stångavallen, för det var en tjur som hade stångat en bonde i magen där för hundra år sen, men A-laget, som spelar i division sex och alltid har spelat i division sex, slår så mycket långbollar att alla kallar den Tjongavallen.
Hur som helst, Kennet hade stoppat sina fotbollss kor på grillgallret i ugnen i köket när han kom hem från fritids, och vridit på max: 275 grader. Det var säkert två timmar sedan, så skorna borde vara riktigt heta nu.
Kennet tittar upp på Zlatan-affischen och drömmer sig bort. Han kan se sig själv med de glödheta skorna, hur han i allra sista minuten, när alla bara väntar på att domaren ska blåsa av matchen, får en perfekt höjdpassning från Tord, kastar sig upp i luften och klackar in det avgörande målet över den snopna målvakten och tar emot publikens jubel!
”Keeeenet Bennet … Keeenet Bennet …!”
Eller publik och publik, förresten – det brukar inte vara så många fler än tio föräldrar och ett par hundar på matcherna när Kennets lag spelar. Men säkert skulle Tords lillasyster Stina vara där och få se honom bli matchvinnare. Det skulle räcka.
Ett lyckligt leende sprider sig över Kennets läppar. Han släpper dataspelkontrollen och hoppar upp i sängen och studsar runt i en vild
målgest, så att det gräsgröna manchester-överkastet virvlar i luften, när hans tankar återigen avbryts av mammas allt ilsknare röst.
”Koooom neeeeer, sa jaaaaag!”
Kenneth studsar ner från sängen och fortsätter studsande ut genom dörren mot trappan. Det är rätt kul att hoppa jämfota i trappan, tänker han, samtidigt som han konstaterar att det är rätt svårt. Det gäller att hoppa precis lagom långt.
Hoppar man för kort så slår man i hälarna i trappsteget, och hoppar man för långt så riskerar man att snubbla och ramla nerför resten av trappan. I samma ögonblick som han tänker just detta, inser han att det finns en tredje risk: leksaksbilar på trappsteget!
Någon har parkerat en 11,7 centimeter lång, vit Mercedes Cabriolet på det sjunde steget nerifrån, och nu är det för sent för att stoppa studsandet. Ett ögonblick senare känner Kennet hur hela hans tyngd pressas ner över den lilla bilen och hur den trycker sig upp i trampdynan på hans högerfot. Men innan fotsulans nervceller hinner signalera till Kennets hjärna hur ont det faktiskt gör har bilens hjul börjat rulla. I en farlig fart, dessutom.
Mercedesen kör i väg i en hastighet som ingen tysk bilingenjör i världen hade trott vara möjlig, den flyger iväg genom luften och sekunden senare tjongar den lilla, men stenhårda, bilen rätt in i badrumsdörren. Pang!
Kennet hinner precis registrera att det blev ett ordentligt hål i dörren, alldeles bredvid det lilla målade trähjärtat som de fick av mormor i julklapp förra året, innan hans svanskota dunkar ner mot trappan. Aj, vilken vurpa! Kennet fortsätter att studsa neråt på rumpan, trappsteg för trappsteg.
”Aj … aj … aj … aj … aaaaaj!”
Han landar nästan i spagat i dörröppningen till köket. Han ska just börja oja sig på allvar när han tittar in i köket och inser att han just nu har större problem än en ömmande stjärt. Där står mamma i ett moln av rök, med grillgallret i handen och med brandvarnaren tjutande som en skrikparakit.
(Undrar du vad en skrikparakit är? Det är en sorts papegoja som kan låta något alldeles förfärligt. Det visste Kennet för att Tords pappa har köpt en sådan, och den hade skrämt slag på grannens hund så att den fick hjärtfel och dog, sa Tord.)
Hur som helst. Mamma ser allt annat än glad ut. Och vad är det som hänger ner från grillgallret? Oj, nej! Det är gummidobbarna på Kennets fotbollsskor som hänger där och dinglar som långa, sotiga snorsträngar!
”Neeeeej!” skriker Kennet i högan sky. ”Vilken katastrof!”
”Ja, det är det minsta man kan säga”, ryter mamma, med pannan skrynklig som ett katrinplommon.
”Jag har ju match i morgon!” skriker Kennet. ”Jag måste köpa nya fotbollsskor!”
”Ha! Du måste nog köpa ett nytt kök, innan du har råd med nya fotbollsskor”, fortsätter mamma, med ögon som får Kennet att tänka på en tyrannosaurus rex.
”Gå upp på ditt rum!” ryter mamma i nästa andetag.
”Va?” säger Kennet.
”Gå uuupppp på ditt ruuuuuum, sa jag”, skriker hon och stampar i golvet.
Kennet har nog aldrig sett mamma så arg förut, det ser faktiskt ut som att det osar rök ur både hennes mun och näsa.
Kennet masar sig upp på övervåningen igen, sätter ner sin ömmande rumpa på skrivbordsstolen vid datorn, och tänker att morsor är bra konstiga. Först skriker hon att jag ska komma ner, och så fort jag har kommit ner så skriker hon att jag ska gå upp igen. Kennet tar på sig hörlurarna för att slippa höra mammas gormande, och låter England göra avspark. Han är inte särskilt inspirerad längre och efter bara ett par minuter gör England 1–1.
En stund senare knackar det på dörren till Kennets rum. Det är pappa.
”Tjena, Kennet. Hur är läget?”
Kennet tar av sig hörlurarna och tittar lite modstulet ner i det stenhårda laminatgolvet, som hans föräldrar lade in i hans rum för att ”det tål vad som helst, till och med Kennet Bennet”, som de hade sagt när morfar undrade varför de inte lade in ett riktigt trägolv i stället. Kennet snyftar lätt.
”Inget vidare. Jag har inga fotbollsskor längre.”
”Nej, jag vet”, säger pappa. ”Men vet du vad, vi fixar ett par nya i morgon på väg till matchen.”
”Det är inte bara det”, säger Kennet. ”Mamma är jättearg. Vi har inget kök längre.”
”Nej, jag vet det också”, säger pappa. ”Men vet du, det ordnar sig det också. Vi har nämligen tecknat en hemförsäkring med en speciell Zlatan-klausul.”
”Va?” säger Kennet.
”Jo, efter att ha levt med dig i snart sju år så vet vi att det mesta kan hända, och därför tecknade vi en specialförsäkring för sådana som älskar Zlatan. Så om man till exempel råkar skjuta en fotboll genom köksfönstret, slå en frispark rätt i sidan på grannens nya bil, eller bränna upp sina fotbollsskor i varmluftsugnen så att hela köket blir inrökt, så täcker försäkringen sådant. Det löser sig, vi får ett nytt kök”, säger pappa.
”Säkert?” undrar Kennet.
”Helt säkert”, säger pappa.
”Men hur ska vi få något att äta idag då?” undrar Kennet.
”Vad säger du om pizza?” säger pappa.
”På en torsdag? Vi brukar ju bara äta pizza på helgerna”, invänder Kennet.
”Ingen regel utan undantag”, säger pappa. ”I Zlatan-klausulen i försäkringen står det nämligen så här.”
Pappa tar upp ett papper som han har i en blå plastmapp i knäet och läser högt:
”Om någon medlem i försäkringstagarens familj, utan avsikt, skulle råka smälta sina fotbollsskor i ugnen, och köket skulle bli rökfyllt, sotigt, illaluktande och mer eller mindre ohälsosamt som förtäringsmiljö berättigas hela familjen till ett dagligt intag av färdigmat, exempelvis pizza, hamburgare eller kebab, i valfri mängd till dess att köket är återställt i ursprungligt skick.”
Kennet bara gapar. Han fattar inte hälften av vad pappa just har sagt, men han förstår pizza, hamburgare och kebab.
”Med andra ord: vi kan äta hur mycket pizza, hamburgare och kebab vi vill tills köket är fint igen”, säger pappa.
”Är det sant?” frågar Kennet.
”Har Zlatan Europas hetaste fötter?” svarar pappa och blinkar med ena ögat.
”Då vill jag ha en Inter-mezzo med bea från Pepinos”, säger Kennet och skiner upp i ett litet leende.
”En Inter-mezzo med bearnaise. Tio minuter”, svarar pappa och låter precis som pizzagubben.
Nu ler Kennet med hela ansiktet. Han hoppar upp i pappas knä och ger honom en riktig björnkram och känner den där välbekanta doften av pappas rakvatten. Kennet sniffar lite extra och tänker att det luktar ”må bra”.
”Nu går vi ner till mamma och säger förlåt”, säger pappa. ”Det måste man nämligen göra för att försäkringen ska gälla.”
”OK”, säger Kennet och torkar bort en tår från kinden som hade börjat trilla ur ögat som en ledsen-tår, men som nu när den nästan är nere på hakan faktiskt känns som en glad-tår.
En liten stund senare står Kennet nere i köket med mamma och ”tittar under lugg”, som morfar brukar säga att Kennet alltid gör när han har gjort något dumt. Kennet fattar inte vad det betyder, för luggen sitter ju ovanför ögonen så hur ska man då kunna titta på något annat sätt än ”under” lugg? Och dessutom har Kennet snedbena, så han har ingen lugg över huvud taget. Men något dumt har han ju gjort i alla fall.
Mamma är fortfarande mörk i ögonen, men Kennet ser att hon kniper ihop munnen och höjer ögonbrynen en liten aning, på det där viset som betyder att det arga håller på att gå över.
”Och vad blir det till middag?” frågar pappa, med ett klurigt leende på läpparna, och då kan inte mamma hålla sig sur längre.
Hon slänger disktrasan på pappa och spänner ögonen i Kennet och ser så där låtsasarg ut.
”Förlåt”, säger Kennet. ”Det var inte meningen.”
”Det begriper jag väl”, säger mamma. ”Kom hit!” säger hon sedan och tar upp Kennet i famnen och ger honom en bläckfiskkram, du vet en sådan där kram så det känns som att armarna går flera varv runt kroppen.
Hon luktar som en böckling, tänker Kennet. Han och hans fritidskompisar var på utflykt till Ärtans Fiskeläge för ett par dagar sedan och han vet minsann precis hur en nyrökt strömming luktar.
Men han säger inget.
Kennet slingrar sig ur mammas bläckfiskgrepp och hoppar ner på golvet. Han kastar ett öga på sina söndersmälta fotbollsskor och rynkar ihop näsan, innan han går upp på sitt rum igen. Precis i dörröppningen vänder han sig om och ser att pappa ger mamma en puss på munnen, och hon pussas tillbaka, så då är det nog bra igen.
En stund senare ropar pappa: ”Kom nu Kennet, så åker vi och köper pizza! Älskling, vad vill du ha för sort?” ropar han sedan till mamma.
”En Quattro”, svarar hon och Kennet kan höra på rösterna att allt är som vanligt igen.
Kenneth funderar på hur en pizza kan heta samma sak som en bil –Linus och hans familj har ju en Quattro. Det är en ”känns-det-bil”
har Linus sagt. Det betyder visst att hans pappas jobb äger bilen men att hans pappa får ha den. Det måste kännas konstigt att köra en annans bil, tänker Kennet, det är kanske därför det heter ”känns-detbil”, alltså för att ”det känns” att det inte är ens egen bil.
Kennets familj har en Golf. Det är också ett konstigt namn, tänker Kennet när han hoppar i sina skor och följer pappa ut genom ytterdörren. Ungefär som att en bil skulle heta fotboll eller tennis.
Kennet tar plats i baksätet och pappa sätter sig bakom ratten.
”Inga elefanter i baksätet, på med säkerhetsbältet”, säger han innan han startar bilen. Om man krockar i 90 kilometer i timmen blir man 30 gånger tyngre, har pappa berättat. Så om man väger 30 kilo, som Kennet gör, så väger man plötsligt 900 kilo, alltså lika mycket som en elefant.
Pappa säger så varenda gång vi ska åka bil, tänker
Kennet. Det gör han för att han läste i tidningen om en busschaufför i Mexiko som krockade med en elefant som hade rymt från cirkus. Både busschauffören och
elefanten, som hette Hilda och var 40 år, dog i krocken. Pappa är också 40 år, tänker
Kennet, men å andra sidan är jag ingen elefant.
Framme vid pizzerian parkerar pappa precis utanför
