9789189820807

skaparen

bookmark förlag

Skaparen

true fiction del 1

© Arne Dahl & Jonas Moström 2024 utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2024 omslag: Marcell Bandicksson

författarporträtt: Kajsa Göransson, Kajsa Charlotta Studios tryckt och inbunden av: ScandBook UAB, Litauen 2024 isbn 978-91-89820-80-7

Denna bok trycks på FSC ®-märkt papper och är klimatkompenserad genom World Land Trust.

spelöppning

1.

det är som i en saga.

Församlingens sång ljuder så himmelskt att anspänningen för en kort stund släpper och den grymma vardagen tonar bort.

S:t Johannes kyrka, mitt i Stockholm city, är fylld till brädden.

Nic Castillo sitter bland de sörjande och tillåter sig att omsvepas av psalm 368, utvald av offrens föräldrar:

Blås på mig skaparvind, eviga andedräkt, så att till kropp och själ jag blir renad och hel och läkt.

Men Castillo kommer aldrig att bli hel igen, inte renad, inte läkt. Inte efter det han blev vittne till på Gotland. Skulden över att han inte lyckades hindra mannen som medierna har döpt till Visbybombaren förtär honom. Den vidriges obegripliga dåd är ett konstant dån som aldrig kommer att tystna.

The Big Bang. Han hade kunnat förhindra den.

Han var ju så förbannat nära.

Så förbannat nära att hejda aset som han har jagat de senaste

sju åren, galningen som för tre veckor sedan sprängde tjugoen ungdomar på skrivarkurs i Visby. Två av dem ligger i kistorna framför altaret, två nittonåriga kvinnor vars högsta dröm var att bli författare.

De kommer aldrig att skriva ett enda ord till.

Hela polisutredningen tyder på att vettvillingen är kvar på Gotland. Det är därför Castillo är ensam här. Alla resurser har satsats på ön. Han har inte lyckats övertyga sina forna chefer om att de kryptiska kondoleanserna med schackdrag på de tidigare begravningarna runt om i landet har någon relevans.

Men Gotland är ett villospår. Tyvärr är det bara Castillo som har insett det. Eller håller han på att tappa det helt? Har hans besatthet av Visbybombaren dödat hans intuition? Den avslutade i alla fall hans karriär. Redan på Gotland fick han lämna ifrån sig legg och tjänstevapen.

De mystiska schackkondoleanserna har lett honom hit, till S:t Johannes kyrka. Han är övertygad om att den jäveln är här. Han har skannat av alla närvarande tre gånger utan att hitta honom. Ingen annan vet hur han ser ut, men sekunden innan bomben i Visby briserade såg Castillo det skarpskurna ansikte som han aldrig kommer att glömma. Det är det ansiktet han oavbrutet söker i församlingen.

Som alltid stannar hans blick upp när han ser henne. Hon sitter tre rader snett framför honom. Det långa röda håret lyser som en trolsk flamma och värmer för ett kort ögonblick upp hans inre trots den iskyla som råder i kyrkan.

I ögonvrån ser Castillo snön yra utanför kyrkfönstret och undrar om den storm som viner så ljudligt där utanför är själva skaparvinden. Han betvivlar det. Den är kall, karg och kärv.

Det är då det händer. När ordet ”skaparvind” återkommer i psalmen övergår sagan i en ond saga. Castillo ser det plötsligt som genom en bakvänd kikare, från oändlig distans. Prästen, som när sången började stod bortvänd från församlingen,

vänder sig om i predikstolen. Framför sig håller han ett barn i ett järngrepp. Det är en späd flicka i sjuårsåldern.

Castillo känner blodet bulta ända ut i fingertopparna. Han hade rätt. Det är Visbybombaren, förklädd till präst.

Varför hade han inte tvingat sina chefer att lyssna?

Nu är han ensam. Ensam mot den värsta ondska och den djupaste sorg han någonsin har konfronterats med.

Big Bang Blues.

Med ena handen pressar den falske prästen en pistol mot flickans tinning, den andra täcker hennes mun. Den vidrigt vibrerande röst som har ekat inom Castillo de tre senaste veckorna vrålar:

”Domedagen är kommen!”

Han pressar pistolen hårdare mot flickans tinning. Hennes ögon är vidöppna i dunklet.

Vem är hon? Varifrån kom hon? Hon hänger i Visbybombarens grepp, ögonen skriker skräck. Det går en flämtning genom församlingen. Odjuret vrålar:

”Ut härifrån! Ut allihop! Annars skjuter jag henne.”

Det första som märks i församlingen är tvekan. Så reser sig en kvinna med ett spädbarn över axeln och rusar med ett kvävt skrik mot utgången. Efter hand uppstår kaos när folk störtar genom långskeppet ut mot kyrkporten, även hon med det röda håret sveps ut, likt en eldflaga i storm.

Castillo ser en halvöppen dörr snett bakom sig. Han iakttar den falske prästen och den flyende församlingen och inser att han bara har någon sekund på sig. Han hukar bakom de sista flyende och tar sig osedd in i sidorummet. Intuitivt låter han dörren stå öppen. Det är ett kalt rum med ett bord, ett par stolar och en garderob.

Försiktigt kikar han ut genom dörröppningen.

Monstret försvinner ljudlöst utom synhåll, tillsammans med flickan. Så hörs tunga hammarslag, som hämtade från långfredagen. Efter ett par sekunder inser Castillo att mannen

spikar igen kyrkporten inifrån, medan han uppenbarligen lyckas hålla flickan i schack. Sedan blir det tyst, ödsligt tyst, tills hennes återhållna snyftningar höjer sig över stillheten.

Prästen återvänder in i Castillos synfält. Med ena armen om flickans hals riggar han upp en videokamera mellan kyrkbänkarna. När han är färdig pressar han åter pistolen mot flickans tinning, tittar in i kameran och påbörjar det som verkar bli en lång monolog.

”Jag har fångat det här barnet i dess bästa ålder. När sinnet fortfarande är levande och skapande. När det ännu inte har perverterats av begär och egoism och anpassning.”

Castillo behöver inte höra mer. Han fick nog av skiten i Visby. Massmördaren har ett sjukt budskap till världen och han kommer inte att ge sig förrän han har framfört det.

Suicide by terror. Att ge den egna döden en skenbar mening.

Terroristen backar genom långskeppet. Med pistolen mot flickans tinning rör han sig mot predikstolen. Utan att sluta mässa släpar han flickan uppför trappan och ger hals:

”Skaparkraften som ryms i denna lilla varelse ska bevaras för all framtid, den ska hejdas och konserveras. Hon ska …”

Castillo kopplar bort hörseln.

Skaparkraften, de skrivande ungdomarna.

Mannen är galnare än galen. Men just nu spelar motivet ingen roll. Det enda viktiga är att stoppa dåren.

Flickans huvud sticker upp ovanför kanten på predikstolen. Det ljusa håret liknar en gloria i ljuset som faller in från det närliggande fönstret. Predikstolen i S:t Johannes kyrka är en upphöjd utsiktspunkt utan döda vinklar. Men på något sätt måste Castillo rädda flickan. Och han vet att han såg någonting när han kom in i kyrkan.

Påskskymningen faller allt snabbare. Utanför det brokiga kyrkfönstret gnyr den kalla, karga vinden, som om den lider med barnet. Castillo sveper med blicken, försöker minnas.

I dunklet ovanför predikstolen upptäcker han något som

sträcker sig mot honom. Det är plankor i en byggnadsställning som arbetarna hjälpligt har försökt dölja. Det var den han såg när han kom in. Precis utanför dörren skulle Castillo kunna klättra upp på ställningen och nå plankorna som leder hela vägen till predikstolen.

Odjuret predikar fortfarande. Flickans blick verkar svagare. Pistolen mot hennes tinning har inte vikt en millimeter.

Castillo bör kunna nå byggnadsställningen, men det måste göras fullkomligt ljudlöst. Han tar av sig skorna, klättrar försiktigt upp.

Vettvillingen mal på. Han tittar inte åt Castillos håll utan sveper med blicken mellan kameran och de tomma bänkraderna.

Castillo häver sig upp på plankorna. En skälvning fortplantar sig längs byggnadsställningen. Risken är stor att det ska uppstå ljud någonstans längs vägen.

Fast det enda som hörs är det maniska mässandet och flickans stilla jämmer. Castillo ligger blickstilla. Hakan vilar mot träet och luftstrupen svider. Det uppstår en paus i den groteska förkunnelsen. Castillo vill inte ha en paus. Vad som helst utom tystnad.

Så skjuter svadan fart igen:

”Detta lilla liv måste offras så att ni alla kan se den kraft som bor i henne, så att ni aldrig mer ska offra det enastående för det medelmåttiga.”

Castillo hasar försiktigt framåt. Sju meter till predikstolen. Den viktigaste sträckan i hans liv. Plankorna gungar oroväckande. Men ljudlöst. Ännu så länge ljudlöst.

Han tar sig fram, decimeter för decimeter. Han ser predikstolens reliefstruktur, med fåglar och oklara varelser som ser ut att skjuta ut ur själva väggen, han ser stearinljusen i tunga metalliska golvljusstakar nedanför. Och han ser en blick riktas upp mot sig.

Castillo ligger blottad. Han är fortfarande lite för långt bort

för att ha en chans att agera. Men blicken som når honom är flickans. Som ser honom – och tyst tycks vädja. Det är då han inser att han är redo att offra allt för henne.

Verkligen allt.

Målmedvetet krälar Castillo vidare. Odjurets röst ekar allt besynnerligare. Han har för länge sedan börjat upprepa sig, och om han inte längre har någon röst har han ingen anledning att dra ut på pinan.

I så fall dödar han flickan.

Castillo är nära nu. Snett ovanför predikstolen, en halvmeter kvar att hasa. Flickans blick är fäst på honom och hon har slutat jämra sig.

Han kommer ytterligare någon decimeter närmare. Predikstolen är inom räckhåll. Han ligger några sekunder alldeles platt, med slutna ögon, och håller andan.

Den förryckta predikan upphör.

Tystnaden som uppstår är dödens tystnad.

Castillo slår upp ögonen. Han förväntar sig att möta odjurets blick precis innan han avrättar flickan.

Men han står alldeles stilla, pistolen har sjunkit mot flickans bröst. Castillo reser sig upp på huk. Flickan tittar fortfarande på honom. Ljusen i de tre höga ljusstakarna flämtar i cirklar av uppåtriktade metallpilar och får scenen att bölja, som om helvetet bara väntar på att de ska komma. Men Castillo är redo nu. Redo att göra det som krävs.

Han har aldrig känt sig verkligare än nu.

Prästens blick vrider sig uppåt.

Han pressar pekfingret om avtryckaren och vrålar rakt ut.

Då kastar sig Castillo ner från byggnadsställningen.

Han fångar pistolarmen i flykten, vrider bort den, hör vapnet slå mot golvet. I farten får han grepp om prästens nacke, bankar hans ansikte mot predikstolens vägg så att en relief i form av en lång fågelnäbb tränger djupt in i ögat.

I fallet möter Castillo den frisläppta flickans blick. När

hastigheten får honom att välta över predikstolens kant känner han att allt är bra.

Han faller mot kyrkgolvet och känner att allt, verkligen allt, är bra. Till och med när golvljusstakens uppåtriktade pilar genomborrar bröstkorgen är allt precis som det ska vara.

Det sista han hör när han störtar mot golvet och ser den uppochnervända ljusstaken sticka rakt ut ur sitt bröst är flickans röst.

”Cut!”

Det är inte flickan utan en skäggig man som kliver fram med höjda armar och vrålar: ”Jävlar, vad bra det var. Klockrent, för fan!”

Den falske prästen har tröstande hukat intill flickan och torkar fejkblodet från sitt öga. Samtidigt beger sig två kvinnor mot predikstolen och hämtar ner flickan. Båda bär vindjackor med trycket ”Tom Borg” på ryggen.

Den skäggige går fram till Castillo som reser sig och gör en high five.

Då faller kyrkväggarna. Bakom kyrkfönstret av plast blottas en vindmaskin som blåser små vita plastbitar i en evig loop. Ett helt crew i likadana vindjackor jublar bakom de fallna kulisserna, kameramän, ljudtekniker, sminköser, skriptor.

Fyra personer samlas intill predikstolen. Den skäggige regissören vänder sig mot en man som ser ut som en äldre version av Castillo och konstaterar mer än frågar:

”Men det där var väl ändå en final värdig en Tom Borg?”

Mannen som uppenbarligen heter Tom Borg stryker handen genom sitt brunlockiga hår, ler och nickar.

”Jag kunde inte önska mig ett bättre slut.”

”Big Bang Blues är helt klart din bästa bok”, slår regissören fast.

Kvinnan i sällskapet, som verkar vara den som har överblicken, inflikar: ”Jag fattar inte att du vågade ta livet av din hjälte Nic Castillo.”

”Finns det ett mer logiskt slut än döden?” säger Tom Borg.

Mannen som spelar Nic Castillo har just fått hjälp att lösgöra rekvisita från bröstet. Hans rödhåriga kärlek har anslutit sig till gruppen och ger honom en hastig kram. Mannen drar

Tom Borg åt sidan och viskar:

”Jag hoppas att det finns en roll för mig i din nästa bok. Trots att jag är död.”

Tom Borg ler bara.

Regissören vrålar:

”It’s a wrap!”

Sedan lägger han armarna om Borg och säger:

”Du vet att jag alltid finns här för dina stories, Tom. Det vore jävligt spännande att få veta vad det är du skriver på just nu.”

Tom Borg ler ännu bredare.

Men leendet når aldrig upp till ögonen.

Skaparkraften, tänker han. Skaparvinden.

ii nationaldagen

Stockholm, tisdag 6 juni

2.

tom borg drog luvan över sitt nötbruna hårsvall och gjorde en gir runt klungan av förväntansfulla turister som trängdes vid Nybrokajen. Det låg förhoppning och feststämning i den tjugosjugradiga kvällsluften. Vilken minut som helst nu skulle kungafamiljen och deras entourage rulla förbi med häst och vagn och vinka lika artigt som traditionen bjöd varje nationaldag. Köerna ringlade långa till uteserveringarna längs Strandvägen, folk trängdes på bryggorna och det roséminglades på ångbåtarna.

Det var en mardröm.

Tom svor tyst för sig själv. Han borde ha kommit ihåg vilken dag det var, men han hade suttit vid skrivbordet sedan tidigt i morse. Suttit men inte skrivit. Trots att han hade stängt av mobilen och låtit bli att surfa hade han inte producerat ett enda ord. Inte idag heller.

Svetten rann ner under solglasögonen, men han vägrade ta av dem. Brillorna var hans mur mot omvärlden. Bara tanken på att bli igenkänd gjorde att ögonen fick svida bäst de ville. Även om han, frånsett det vågiga håret och de djupt liggande mörkbruna ögonen, hade ett alldagligt utseende blev han ofta hejdad med önskemål om fotografering.

Det var så typiskt Lennart att bjuda hem honom just ikväll. Framför sig såg Tom hur hans vän sippade på en artonårig maltwhisky och log i mjugg åt hans golgatavandring. Lennart visste mycket väl att det sista Tom ville var att tvingas spela rollen av den framgångsrike författare han inte längre kände sig som. Varje gång någon ville ta en selfie, be om en autograf eller bara prata om den senaste boken blev kontrasten mellan hyllningarna och den inre tomheten alltmer plågsam. Det var till och med jobbigare än att hantera skumma telefonsamtal och mejl från diverse galenpannor världen över.

Han hade haft svackor tidigare, men aldrig en lika lång och djup som efter succén med Big Bang Blues.

Tre månader. Det var på dagen så länge sedan filmens avslutande scen spelades in. Det hade gått tre år sedan romanen publicerades. Förlaget, agenten, filmbolaget och publiken väntade allt otåligare på uppföljaren från ”kungen av Nordic Noir”. Men som kung var han mer obekväm i rollen än Carl XVI Gustaf, som av det stigande sorlet att döma närmade sig längs Strandvägen.

Visst var han privilegierad, visst förstod han den inre rösten som sa att han inte skulle klaga, att skrivkrampen var ett lyxproblem. Men utan skrivandet var han ingen och hade alldeles för mycket tid att känna hur usel han egentligen var. Hur värdelös han alltid hade tyckt att han var. Skrivandet hade varit det enda skyddet mot den känslan. Nu, när han för första gången ville skriva något som påverkade människor på djupet, hade skaparvinden fullständigt mojnat.

Var han inte bättre än så här? Hade han ingen kärna, inget mer att komma med än ren och skär underhållningslitteratur?

Han hade försökt allt för att ta sig ur depressionen: dagliga joggingturer runt Södermalm och två kilometer crawl i nästan samma tempo som när han tävlat som ung. Han hade rest till solen, halverat både alkoholintag och skärmtid och gått i psykoterapi. Inget hade lyckats häva skrivkrampen. Inte

ens de stämningshöjande medicinerna som hans psykiatriker ordinerat hade någon märkbar effekt. Ibland hade han fruktat för sitt liv. Skrivkramp kunde döda, på riktigt döda.

Inte för att han jämförde sig med Hemingway eller Virginia Woolf, men han trodde sig kunna förstå deras mörker. Han hade emellertid tre underbara barn som avhöll honom från konkreta planer.

För tusende gången återvände han i tankarna till sitt ytterst rudimentära synopsis. Han ville skriva en thriller som med full kraft fick läsarna att ta klimatkrisen på allvar, men orden fattades honom. Det enda han hade lyckats få till var en blodig öppningsscen i en jacuzzi på en strippklubb. Kanske med landets miljöminister som offer. Mer än så hade han inte. Hur skulle han då kunna skriva en hel bok? Slutscenen i Big Bang Blues som skulle gå upp på biograferna i höst var så talande: han hade tagit livet av sin hjälte Nic Castillo. Och tydligen även av sig själv som författare.

Visst älskade han sina tre barn över allt annat, men de började bli stora och hyfsat självständiga. Hans kära mamma klarade sig också utan honom, men det berodde på att hon var så dement att hon vistades lika mycket i verkligheten som i drömmen och bara kände igen honom ibland trots att han besökte henne varje söndag. Han hade inte haft ett seriöst förhållande sedan skilsmässan. Det enda som gick skapligt var YouTube-kanalen med inläggen om klimatfrågan. Den inre tomheten och den yttre kravstormen höll på att kväva honom.

På Lennarts husbåt vajade en fana som drastiskt skilde sig från det blågula flagghavet. Det var en blå-vit-grön trikolor. Tom log för första gången sedan han klev ur sängen i morse. Självklart hade Lennart hissat Republiken Jämtlands flagga. Var det någon som personifierade ordet motvalls var det Lennart. Poeten, uppfinnaren, Akademiledamoten, kvinnokarlen, sanningssägaren och solitären.

Ljudet av hästhovar och vagnshjul närmade sig. När Tom

vände sig om vinkade kronprinsessan Victoria åt honom genom folkmassan och log sitt bländvita leende.

Äntligen framme vid husbåten, som Lennart döpt till Titanic, tryckte Tom på ring klockan vid gallergrinden. Innanför ledde en rullstolsanpassad ramp ner till fördäck. Skutan var lika originell som sin ägare. Den var byggd i ett plan, mätte hundratjugo kvadratmeter och hade ett tiotal mer eller mindre symmetriska utbyggnader som Lennart antingen snickrat själv eller gjort ritningarna till.

Ovanför ringklockan hängde den egenhändigt tillverkade skylten med inskriptionen Lennart Stagnelius.

Efter ett par sekunder gled den lilla luckan till höger om akterdörren upp. Tom vinkade mot övervakningskameran nästan lika artigt som kronprinsessan.

Metallgrinden öppnades och ur högtalaren bredvid postlådan hördes Lennarts basröst:

”Stig på, du medborgare med det rätta sinnelaget!”

3.

på en parkbänk längst ut på nordvästra Djurgården satt en man med en kikare. Den var riktad in mot staden, mot de viftande svenska flaggorna, den kungliga kortegen och raderna av båtar som låg förtöjda utmed Strandvägen. När mannen sänkte kikaren blev det tydligt att det vänstra ögonlocket täckte halva ögat. Han gjorde några anteckningar på en iPad och höjde återigen kikaren.

Nu såg han en man med solglasögon och luvtröja som klev ombord på en husbåt. Mannen med det hängande ögonlocket urskilde två gestalter som rörde sig bakom fönsterrutorna. Han följde gestalterna ett tag, sedan sänkte han kikaren och la den ifrån sig på parkbänken.

Allt gick enligt plan. Han återvände till iPaden, fullbordade en anteckning och bytte skärmbild. Det som dök upp var en kvadrat bestående av andra kvadrater, åtta gånger åtta stycken, ömsom vita, ömsom svarta.

Han svepte med handen över skärmen, pjäser rasslade in över schackbrädet och hamnade på sina rätta platser.

Utan att släppa surfplattan lyfte han återigen upp kikaren. Nu såg han tydligt de båda männen i husbåten. De omfamnade varandra.

Mannen med det hängande ögonlocket log, lutade sig tillbaka ett ögonblick och funderade kort över sitt liv. Egentligen skulle han ha dragit sig tillbaka nu, reglementet förmedlade entydigt att han var överårig. Men han hade låtit sig övertalas.

En sista gång. För visst hade han tillräckligt med driv kvar för sin långa karriärs allra största utmaning.

Den enda som egentligen betydde något.

Ett litet pling från surfplattan påkallade hans uppmärksamhet. En textruta hade dykt upp ovanpå schackbrädet.

En uppmaning. ”Välj din nivå.”

Med stort lugn skrollade han fram nivån ”Stormästare”.

Sedan lyfte han åter kikaren.

Den drogs mot husbåten som en målsökande robot.

4.

lennart satt i rullstolen i husbåtens allrum med utsikt i samtliga väderstreck. Bordet var dukat för två med vit duk, fyra sorters sill, nykokt potatis, öl, ost och brännvin.

”Fick du skriva några autografer på vägen hit?” log han och granskade Tom med lätt hopknipna ögon bakom de runda och tjockdimmiga glasögonen.

”Bara till kungafamiljen”, svarade Tom, svepte av sig luvan och strök handen genom sitt rufsiga hår. ”Du väntar finbesök, ser jag”, fortsatte han, drog av sig tröjan och kramade om Lennart.

”Har du missat att medeltemperaturen har stigit med en och en halv grad sedan i fjol?” muttrade Lennart och strök handflatan mot bordsduken. ”Uttrycket bada i svett fick just en helt ny innebörd.”

”Ibland önskar jag att du var lika fåordig som din poesi”, svarade Tom. ”Det är antidepp-pillren som gör att jag svettas så kopiöst. Jag har aldrig saknat vinterbaden så mycket som den här sommaren.”

”Ursäkt godtagen”, nickade Lennart och kastade en blick på fickuret han halade upp ur västfickan. ”Om du slänger ut

snusen och tvättar händerna bjuder jag på en supé värdig en afton som denna.”

Tom vaskade av sig och slog sig ner mittemot sin vän, som med ett brett grin deklarerade: ”Visserligen infaller Jämtlands nationaldag den 12 mars, men om du ska vinna tillbaka inspirationen måste du äta och dricka. Skål!”

Tom lyfte det immiga snapsglaset.

”Hur har du fixat allt det här?”

Lennart fnös och rättade till tygservetten han hade runt halsen. ”Jag har en duglig hemtjänst.”

”Ännu en kvinna du har lyckats förföra med din outgrundliga charm?” replikerade Tom.

Med ett snett leende nickade Lennart mot bokhyllan. ”Den enda jag har charmat den senaste veckan är Ai-da.”

Mellan Bibeln och Strindbergs En dåres försvarstal stod en överkropp med stympade armar och ett kvinnoansikte som var skrämmande mänskligt.

”Ai-da har nästan bättre minne än jag”, förklarade Lennart. ”Ai-da, vad heter Tom Borgs senaste bok?”

Gestalten vände sina himmelsblå ögon mot dem och svarade med en förvånansvärt mänsklig kvinnoröst: ”Tom Borgs senaste bok heter Big Bang Blues och publicerades för drygt tre år sedan. Den toppade The New York Times försäljningslista i sex månader och har legat på bästsäljarlistorna i fyrtiotre länder.”

”Tack, Ai-da”, sa Lennart och vände sig åter mot Tom. ”Känner du igen rösten?”

”Den låter bekant.”

Lennart log nöjt. ”Det är min favoritskådis, Eva Röse. Som du säkert vet är hon Republiken Jämtlands president. Och du vet förstås även att vår republik är minst lika verklig som kungaparaden här utanför? Hur går det förresten för deckarkungen?”

Tom berättade att han fortfarande inte såg den minsta strimma ljus i sin kreativa kräftgång.

Lennart nickade bekymrat och tryckte på en av fjärrkontrollerna så att den nersänkta skivan i bordets mitt snurrade ett halvt varv. ”Du måste smaka min senapssill. Och fyll på en rejäl sup till oss båda. Den här krisen kräver både mentalt och kroppsligt bränsle.”

”Har du aldrig haft skrivkramp?” frågade Tom.

Lennart rättade till glasögonen och fick ännu en fettfläck på glaset.

”Bara kramp i benen. Den är å andra sidan för jävlig. Skål!”

”Men så skriver du bara fem ord om dagen”, sa Tom och höjde glaset.

”Det är ytterst precisa ord”, replikerade Lennart, bet av halvan och log sitt skeva leende som Tom alltid hade undrat om det berodde på samma skada som gjorde honom rullstolsburen.

Lennarts förklaring att det var en gammal krigsskada trodde han lika lite på som att han verkligen var släkt med den romantiske skalden Erik Johan Stagnelius. Men de båda historierna fungerade lika effektivt på kvinnorna som Lennarts distingerade, väderbitna ansikte där det sneda leendet – enligt honom själv – var sprickan i muren där ljuset hittade in. Att han påstod att rullstolen Rosinante var en lika effektiv dam magnet som en cabbad Ferrari hade Tom initialt inte trott på. Vid det här laget hade han överbevisats fler gånger än han kunde räkna.

”Vad var det för dödshot du snackade om?” frågade Lennart abrupt.

”Jag vet inte om man kan kalla det dödshot, egentligen. Ett mejl med en högst traditionell dödsannons, med kors och allt, för Tom Borg, med hela familjen som deklarerar sin sorg. Begravningen ägde rum i S:t Johannes kyrka. Och jag dog tydligen för tre år sedan. Dödsdatumet överensstämmer med utgivningsdagen för Big Bang Blues.”

”Om du dog för så länge sedan låter det knappast som ett aktuellt hot.”

”Det är nog bara ytterligare en dårpippi bland mina läsare.

Inget att polisanmäla. Ospårbart mejl. Vi pratar om något annat.”

”Tillbaka till skrivkrampen då”, sa Lennart och gnuggade händerna. ”Har du lyckats komma på vem det är som badar i jacuzzin på strippklubben?”

Tom skakade på huvudet men sa samtidigt: ”Kanske miljöministern?”

”Varför det?” utbrast Lennart. ”Tror du att han, om det nu är en han, skulle ta den risken?”

”Glöm inte att vi har haft en justitieminister som regelbundet gick till prostituerade”, svarade Tom. ”Framför allt vill jag belysa allvaret i klimatkrisen på ett mer effektivt sätt än via mina YouTube-inlägg. En riktigt vass roman når djupare in i folks medvetande än mina föreläsningar. Mordet i jacuzzin är en bra ingång. Tyvärr kommer jag inte längre än så.”

”Du måste ge dig ut i verkligheten”, sa Lennart. ”Du sitter för mycket på din kammare och har ersatt livet med Wikipedia och Google Maps. Du måste, till skillnad från vår käre kollega Voltaire, lämna din trädgård. Du måste vara på två ställen samtidigt, både i fantasin och i verkligheten: du har väl läst om vågor som blir partiklar och vice versa, beroende på om man betraktar dem eller inte?”

Tom nickade. ”Jag visste inte att du var intresserad av kvantfysik. Men som du säkert förstår vill jag inte gå på strippklubb.”

Lennart hummade instämmande. ”Det drevet behöver man inte sitta i Akademien för att föreställa sig. Fast du har ju trots allt gjort tvivelaktig research förut. Om du behöver gå på klubb får du maskera dig. Lite fantasi har du väl kvar?”

Tom ryckte på axlarna. ”Det finns tre legala klubbar i stan. Men som sagt: jag har inte ens lyckats komma på om miljöministern ska bli utpressad eller oskyldigt misstänkt för mord.”

”Gå ut och lägg örat mot rälsen”, sa Lennart och strök handen över den välpolerade flinten. ”Utsätt dig. Dyk ner i dyngan. Och på tal om skitgöra, har du några framträdanden inplanerade?”

”Bara en författarafton i morgon kväll. För att fira jubileumsutgåvan av Big Bang Blues.”

”Det är bra att du stödjer bokhandeln”, fastslog Lennart. ”De så kallade nätjättarna säljer lika gärna kondomer som böcker.

När ska du förresten träffa vår ljuva förläggare?”

”Draken? I morgon bitti, påminn mig inte.”

”Annars då? Några nya dejter med något av könen?”

”Nej. Till och med där har min kreativitet sinat.”

Lennart log sitt sneda leende. ”I måndags mötte jag din exfru med en tvålfager gosse som såg ut att nyss ha blivit byxmyndig.”

”Tack för en inspirerande måltid”, sa Tom och började duka av. ”Jag måste hem och skriva.”

”Även jag får alltså se mig förbigången”, sa Lennart, ”men jag har ju dig nu, Ai-da, eller hur?”

Han backade ut från bordet och vände sig mot den absurda androiden.

”Jag finns alltid här för dig”, svarade kvinnorösten.

”Men disken tar hon inte, va?” sa Tom med en blick på den lemlösa roboten. Så tryckte han in en portionssnus och kavlade upp ärmarna.

”Och inte stödstrumporna”, grymtade Lennart generat. ”Som du vet får hemtjänsten inte komma i närheten av mina vackra vader.”

”Jag fixar”, sa Tom och gick ner på huk framför sin vän. Med stor koncentration trädde han på Lennart de tajta strumporna och drog upp dem till knävecken. Sedan diskade han under överinseende från sin vän och från roboten. När han torkat det sista glaset sa Lennart:

”Seså, skynda dig hem till tangentbordet. Ai-da har lovat mig både en aria och ett parti schack – hon är en svår nöt att knäcka, på min ära – och jag har inte skrivit mina fem ord idag.”

När Tom gick iland slängde han snusen i vattnet. Han

hörde svagt Lennarts röst inifrån Titanic: ”Var det klimatengagemang du sa?”

Då ringde mobilen. Det var Lolo, hans exfru.

”Hej snygging”, inledde hon. ”Hur är det med Lennart?”

Tom tittade upp mot balkongen på sjätte våningen på andra sidan Strandvägen dit Lolo hade flyttat efter skilsmässan, ovanpå sin designbutik med tillhörande skrädderi och varu lager. Hon stod lutad mot räcket i kimono och gjorde en drottningvinkning. I andra handen höll hon vad han gissade var ett champagneglas.

”Kunde du inte ha tagit på dig något snyggare på nationaldagen?” undrade hon.

”Det är ju ditt märke jag bär”, replikerade han. ”Minst tjugo sådana här ligger och ruttnar i garderoben.”

”Jag kommer snart med en ny kollektion skjortor. Du kanske vill vara modell för den också?”

”Självklart”, sa Tom och förvånades över ironin han lyckades uppbåda. ”Tröjkampanjen var ju en riktig fullträff.”

”Jaja, jag klarar mig ändå”, kvillrade Lolo oberört, vände sig om och vinkade ut en muskulös tatuerad man i boxershorts på balkongen.

”Du förnekar dig inte”, konstaterade Tom och tryckte bort henne.

Med bistra steg gick han inåt stan och hoppades att ingen skulle känna igen honom.

Research var ordet. Han behövde verkligheten för att skapa fiktion.

Han måste rätt ner i dyngan.