9789189820654

CARRIE SOTO ÄR TILLBAKA

ÖVERSÄTTARE: CECILIA BERGLUND BARKLEM

Tidigare romaner av Taylor Jenkins Reid

utgivna på svenska:

Evelyn Hugos sju äkta män

Daisy Jones & The Six

Malibu brinner Äkta kärlekar

Carrie Soto är tillbaka

Copyright © 2022 by Rabbit Read, Inc.

Originaltitel: Carrie Soto Is Back

Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2024

Översättning : Cecilia Berglund Barklem

Omslag: Elsa Paulson efter original av Sarah Horgan och Jerome Tisne

Tryckt och inbunden av: ScandBook AB, Falun 2024

isbn: 978-91-89820-65-4

Denna bok trycks på FSC®-märkt papper och är

klimatkompenserad genom World Land Trust.

CHAN

September 1994

Allt jag har åstadkommit i mitt liv hänger på hur det går i den här matchen.

Min pappa Javier och jag sitter i mitten på första raden i Flushing Meadows, om jag sträckte mig fram skulle jag nästan kunna snudda vid sidlinjen. På var sida av banan står linjedomarna med armarna bakom ryggen. Precis framför oss tronar domaren ovanför publiken i sin höga stol. Bollflickorna sitter på huk, redo att när som helst rusa iväg.

Det är tredje set. Nicki Chan tog det första och Ingrid Cortez lyckades med nöd och näppe vinna det andra. Det här tredje och sista kommer att avgöra vem som vinner.

Min pappa och jag sitter och ser på – tillsammans med tjugotusen andra på stadion – när Nicki Chan går fram mot baslinjen. Hon böjer på knäna och koncentrerar sig. Sedan går hon upp på tå, kastar upp bollen i luften och med en otrolig handledssnärt skickar hon iväg en serve i 200 km/h mot Ingrid Cortez backhand.

Cortez slår en överraskande hård retur. Den sitter precis innanför linjen. Nicki hinner inte fram. Poäng till Cortez.

Jag unnar mig att blunda en stund och andas ut.

”Cuidado. Kamerorna har koll på varenda min du gör”, säger pappa sammanbitet. Han har på sig en av sina många panamahattar och det lockiga, grå håret sticker fram i nacken.

”Pappa, alla har koll på oss.”

Nicki Chan har redan vunnit två grand slams i år – Australian Open och French Open. Vinner hon den här matchen tangerar hon mitt rekord på tjugo singel-grand slams. Det rekordet satte jag -87, när jag vann Wimbledon för nionde gången och blev den största tennisspelaren genom tiderna.

Nicki har dominerat damtennisen de senaste fem åren med sin speciella spelstil – fräck och högljudd – och hon spelar nästan enbart nedifrån baslinjen med sina galna servar och grundslag. Men när hon först började spela på WTA-touren i slutet av åttiotalet tyckte jag inte att hon var något att hänga i julgranen. Visst var hon duktig på grus, men jag slog henne lätt på hennes hemmaplan i London.

Men saker och ting förändrades efter att jag la racketen på hyllan -89. Nicki började rada upp grand slams i ett oroväckande tempo. Och nu flåsar hon mig verkligen i nacken.

Jag granskar henne koncentrerat.

Pappa ger mig en lugn blick. ”Det jag menar är att fotograferna försöker fånga dig på bild varenda gång du ser arg ut eller hejar på hennes motståndare.”

Jag har på mig ett svart linne och jeans och ett par sköldpaddsmönstrade solbrillor från Oliver Peoples. Håret är utsläppt. Jag fyller snart trettiosju men är, enligt mig själv, snyggare än någonsin. De kan ta så många bilder de vill.

”Vad brukade jag alltid säga när du spelade match som junior?”

”Visa inte vad du känner.”

”Exacto, hija .”

Ingrid Cortez är en sjuttonårig spanjorska som har överraskat nästan alla och stigit snabbt på världsrankingen. Hon påminner lite om Nicki i spelstilen – stark och högljudd – men

hon är bättre på att utnyttja vinklarna. Hon är förvånansvärt känslosam på planen. Nu skickar hon ett rykande ess förbi Nicki och jublar av glädje.

”Det kanske rentav blir Cortez som sätter stopp för henne”, säger jag.

Pappa skakar på huvudet. ”Lo dudo.” Han rör knappt läpparna när han pratar och undviker medvetet att titta mot kamerorna. Jag vet att det första han kommer göra imorgon bitti är att öppna tidningen och leta efter sig själv på sportsidorna. Han kommer att le nöjt för sig själv när han ser hur stilig han är. Han gick ner i vikt tidigare i år på grund av kemoterapin, men nu är han cancerfri. Han har studsat tillbaka. Han ser frisk ut.

Vi sitter i den stekande solen och jag räcker honom en tub med solkräm. Han kisar mot mig och skakar på huvudet, som om jag förolämpar både honom och mig själv.

”Det var en fin serve av Cortez”, säger pappa. ”Men Nicki sparar alltid sina krafter till tredje set.”

Jag känner pulsen öka. Nicki slår in tre vinnarslag i rad, tar gamet. Nu står det 3–3 i tredje set.

Pappa vänder sig mot mig och drar ner glasögonen så att jag kan möta hans blick. ”Entonces, vad ska du göra, Carolina?”

Jag vänder bort blicken. ”Jag vet inte.”

Han sätter på sig glasögonen igen och blickar ut över planen medan han nickar lätt åt mig. ”Ja, gör du ingenting så är det vad du gör. Ingenting.”

”Sí, papá , jag fattar.”

Nicki servar brett. Cortez springer och tar den på uppstuds, men slår i nät.

Jag tittar på pappa. Han rynkar lite lätt på pannan.

Cortez tränare sitter framåtlutad i spelarboxen med ansiktet i händerna.

Nicki har ingen tränare. Hon lämnade den senaste för tre år sedan och har sedan dess tagit sex grand slams utan någon vägledning.

Pappa har ett och annat att säga om spelare utan tränare. Men Nicki verkar han inte ha något ont att säga om.

Cortez står framåtlutad med handen på höften och försöker hämta andan. Men Nicki drar inte ner på takten. Hon skickar iväg ännu en serve över banan. Cortez börjar springa men missar.

Nicki ler.

Jag känner igen det där smajlet. Jag har varit i hennes kläder.

Nicki vinner gamet på nästa poäng.

”Jäklar”, säger jag medan de byter sida.

Pappa höjer på ögonbrynen. ”Cortez rasar ihop så fort hon inte kontrollerar banan. Det vet Nicki.”

”Nicki är en kraftfull spelare”, säger jag. ”Men samtidigt otroligt flexibel. Hon justerar sitt spel efter motståndaren och siktar in sig på hennes svaga sidor.”

Pappa nickar.

”Alla spelare har svaga sidor”, säger jag. ”Och Nicki är riktigt bra på att hitta dem.”

”Precis.”

”Vilka är hennes, då?”

Pappa sitter där och försöker låta bli att flina. Han lyfter sitt glas och tar en klunk.

”Vad?” frågar jag.

”Inget”, säger pappa.

”Jag har inte bestämt mig än.”

”Okej.”

Spelarna går ut på banan igen.

”Nicki är lite långsam”, säger jag och granskar henne medan hon går bort till baslinjen. ”Hon är riktigt stark, men inte särskilt snabb – vare sig i fotarbetet eller när hon ska välja slag. Hon är inte riktigt lika snabb som Cortez, inte ens idag. Och hon kan verkligen inte mäta sig med Moretti, Antonovich eller ens Perez.”

”Eller dig”, säger pappa. ”Just nu finns det ingen på touren som är lika snabb som du var. Inte bara med fötterna, utan med huvudet también.”

Jag nickar.

Han fortsätter. ”Jag menar när det gäller att stå rätt, ta bollen tidigt på uppstuds och sakta ner spelet så att Nicki inte kan slå tillbaka lika hårt. Det är det ingen på touren som gör. Inte som du gjorde.”

”Fast jag måste kunna ta emot hennes stenhårda slag”, säger jag till honom. ”Och ändå behålla farten på något sätt.”

”Det kommer inte att bli lätt.”

”Inte i min ålder och med mitt knä. Jag är inte lika kvick som förr.”

”Es verdad ”, säger pappa. ”Du skulle bli tvungen att ge allt du har.”

”Om jag bestämde mig för att göra det”, säger jag.

Pappa himlar med ögonen men klistrar sedan snabbt på ännu ett falskt leende på läpparna.

Jag skrattar. ”Allvarligt, vem bryr sig om de lyckas fota dig med lite rynkad panna?”

”Jag hackar inte på dig”, säger pappa. ”Så hackar du inte på mig. ¿Lo entendés, hija? ”

Jag skrattar igen. ”Sí, lo entiendo, papá .”

Nicki tar nästa game också. Ett till och det är över. Då tangerar hon mitt rekord.

Tinningarna börjar bulta när jag ser det framför mig. Cortez kommer inte att hålla Nicki Chan stången, inte idag. Och jag är fast här uppe på läktaren. Jag kan bara sitta och se på medan Nicki snuvar mig på allt jag har jobbat så hårt för.

”Vem ska träna mig?” säger jag. ”Du?”

Pappa ser inte på mig, men jag noterar att han stelnar till. Han tar ett djupt andetag, väljer sina ord noga.

”Det kan bara du svara på”, säger han till sist. ”Det är inte min sak att avgöra.”

”Vadå? Ska jag ringa Lars, tycker du?”

”Du ska göra precis det du vill göra, pichona . Du är ju vuxen nu.”

Han vill visst att jag ska be honom på mina bara knän. Vilket jag förtjänar.

Cortez ger allt där ute på banan. Men hon är trött. Det syns, för hennes ben skakar när hon står stilla. Hon slår en retur i nät. Nu står det 30 lika.

Fan i helvete.

Jag ser mig omkring på publiken. Folk sitter framåtlutade, vissa trummar nervöst med fingrarna. Alla tycks andas lite snabbare. Jag kan bara tänka mig vad sportkommentatorerna har att säga.

Åskådarna närmast oss sneglar på pappa och mig, vill se hur jag reagerar. Jag känner mig som en fågel i en bur.

”Om jag gör det …”, säger jag tyst. ”Då vill jag ha dig som tränare. Det är det jag menar, pappa.”

Pappa tittar på mig medan Cortez snuvar Nicki på en poäng. Publiken håller andan, ivrig att se historia skrivas. Så skulle jag också känna, om det inte var min historia som stod på spel.

”Är du säker, hija ? Jag är inte som förr. Jag har inte samma … ork som förr.”

”Då är vi två”, säger jag. ”Du ska ju träna en föredetting.”

Nu står det 40 –15. Nicki har matchboll och servar för att ta hem hela turneringen.

”Jag skulle ha den stora äran att träna den bästa tennisspelaren någonsin”, säger pappa. Han vänder sig mot mig och tar min hand. Jag närmar mig skräcksiffran fyrtio, men hans händer får mig ändå att känna mig som ett barn. Och precis som då är de varma, grova och starka. Jag känner mig så liten när han kramar min hand – som om jag är och förblir ett barn och han en jätte som jag måste titta upp på.

Nicki servar. Jag drar häftigt efter andan.

”Så du vill?” frågar jag.

Cortez slår en retur.

”Vi kanske förlorar … stort”, säger jag. ”Visar alla att Stridsyxan inte är särskilt vass längre. Det skulle de allt gilla. Jag skulle sumpa både mitt rekord och mitt rykte. Vi kanske … förstör allt.”

Nicki slår ett grundslag.

Pappa skakar på huvudet. ”Vi kan inte förstöra allt. För tennis är inte allt här i livet, pichona .”

Jag vet inte om jag håller med om det.

Cortez får in en retur.

”Men ändå”, säger jag. ”Vi skulle behöva jobba hårdare än vi någonsin gjort. Orkar du det?”

”Det skulle vara mitt livs största ära”, säger pappa. Jag ser att han har tårar i ögonen och jag tvingar mig att inte titta bort. Han kramar min hand. ”Jag skulle dö lycklig om jag fick bli din tränare igen, pichona.”

Jag försöker bortse från den molande värken som brer ut sig i mitt bröst. ”Ja, då säger vi väl så.”

Ett leende sprider sig i min pappas ansikte.

Nicki lobbar. Bollen singlar i en båge genom luften, långsamt. Stadion håller andan medan bollen flyger högt och påbörjar sedan sin resa nedåt.

”Då är jag inte pensionär längre alltså”, säger jag.

Bollen verkar gå ut. I så fall har Cortez lyckats skjuta upp förlusten tillfälligt.

Pappa lägger armen om mig, kramar mig hårt. Jag kan knappt andas. Han viskar i mitt öra: ”Nunca estuve más orgulloso, cielo. Jag är så stolt!” Han släpper taget.

Bollen landar precis på baslinjen. Publiken är tyst medan den studsar, högt och fort. Cortez har redan backat undan i tron att den skulle vara ute, men nu är det för sent. Hon kan inte nå den längre. Hon kastar sig framåt och missar.

Det är knäpptyst en sekund innan vrålet bryter ut.

Nicki Chan har precis vunnit US Open.

Cortez faller ihop på marken. Nicki höjer näven i luften.

Pappa och jag ler. Vi är redo.

1955–1965

Pappa var tjugosju när han flyttade från Buenos Aires till USA. Han hade varit en riktigt bra tennisspelare i Argentina och vunnit tretton mästerskap under sin elvaåriga karriär. De kallade honom ”Javier el Jaguar”. Han var smidig och livsfarlig.

Men enligt honom själv belastade han knäna för hårt. Han hoppade för högt och landade inte alltid rätt. När han närmade sig trettio visste han att de inte skulle hålla länge till. -53 la han racketen på hyllan – något han aldrig kunde prata om utan att bli nedstämd och lämna rummet. Strax efter det började han fundera på att åka till USA.

I Miami fick han jobb som spelpartner på en fin tennisklubb och fanns alltid till hands för medlemmar som var sugna på att spela. Det var ett jobb som för det mesta sköttes av studenter som var hemma över sommaren – men han utförde sitt arbete med samma nit som när han tävlade. Som han sa till många av medlemmarna på den där första klubben: ”Jag vet inte hur man spelar tennis annat än helhjärtat.”

Det dröjde inte länge förrän folk började be honom om

privatlektioner. Han blev känd för sina repetitiva drillövningar och höga förväntningar på folk. Och det ryktades om att man vann sina matcher bara man lyssnade på El Jaguar.

-56 började han få jobberbjudanden som tennistränare över

hela landet. Det var så det kom sig att han hamnade på Palm Tennis Club i Los Angeles, där han träffade min mamma Alicia. Hon var dansare och undervisade medlemmarna i tango och vals.

Mamma var lång, men blev längst av alla i sina decimeterhöga klackar som hon hade på sig vart hon än gick. Hon gick långsamt, målmedvetet och såg alltid folk i ögonen. Det var svårt att få henne att skratta, men när hon väl skrattade lät det så högt att det hördes genom väggarna.

På deras första dejt förklarade hon för pappa att hon tyckte att han hade tunnelseende vad gällde tennisen. ”Det där måste du växa ifrån snart, Javier. Hur ska du annars kunna känna dig som en hel människa?”

Pappa sa att hon var galen. Det var ju tennisen som gjorde honom hel.

Hon svarade: ”Jaha, så du är envis också.”

Nästa dag dök han upp med ett fång röda rosor i slutet på en av hennes lektioner. Hon tog emot dem och tackade, men han la märke till att hon inte luktade på dem innan hon la dem ifrån sig. Pappa tänkte att även om han bara gett rosor till några få kvinnor i sitt liv, hade mamma säkert fått blommor från en massa förhoppningsfulla män.

”Kan du lära mig att dansa tango?” sa han.

Hon kastade en snabb blick på honom och köpte inte för ett ögonblick att denna argentinare inte kunde dansa tango, åtminstone hyggligt. Men hon la ändå en hand på hans axel, lyfte den andra och sa: ”Kom igen då.” Han tog hennes hand och hon lärde honom att föra henne över dansgolvet.

Pappa säger att han inte kunde slita blicken från henne, han säger att han häpnade över hur lätt de gled över golvet tillsammans.

I slutet böjde han henne bakåt och hon log mot honom och sa, ganska otåligt: ”Det är nu du ska kyssa mig, Javier.”

Efter några månader hade han övertalat henne att gifta sig med honom. Han sa att han hade stora drömmar för dem och min mamma sa att hans drömmar var hans. Hon behövde inte mycket alls, förutom honom.

En kväll när mamma satt i hans knä i deras lägenhet i Santa Monica berättade hon att hon var gravid. Hon frågade om han tyckte att det var tungt att ha två människor i knäet. Han blev tårögd och log varmt mot henne. Och sedan sa han att han kände på sig att det var en pojke och att jag skulle bli en dubbelt så bra tennisspelare som han. När jag var bebis brukade pappa ta med en hög barnstol ner till banan så att jag kunde titta på när han spelade. Han säger att jag följde bollen med blicken, fram och tillbaka. Han påstår att mamma ibland kom dit och försökte lyfta mig ur stolen för att flytta in mig i skuggan eller ge mig mellanmål, men att jag alltid grät tills hon hade burit tillbaka mig till banan igen.

Pappas favorithistoria var när han satte en racket i händerna på mig första gången. Jag var så liten att jag knappt kunde gå. Han kastade bollen mot mig lite löst och han svär på att jag denna ödesmättade dag svingade racketen och träffade.

Han sprang in till mamma för att berätta, med mig på axlarna. Hon bara log och fortsatte med middagen.

”Förstår du vad jag säger?” sa han.

Mamma skrattade. ”Att vår dotter gillar tennis. Klart hon gör, du har ju aldrig visat henne något annat.”

”Det är som att säga att Akilles var en stor krigare bara för att han levde i krigstider. Akilles var en stor krigare för att det var hans öde att bli det.”

”Jaså, så Carolina är som Akilles?” Mamma log. ”Då måste ju du vara en gud, eller hur?”

Pappa viftade bara undan hennes kommentarer. ”Det är meningen att hon ska bli tennisspelare. Det är solklart. Med din smidighet och min styrka kan hon bli den bästa tennisspelaren världen någonsin har skådat. Hon kommer att gå till historien.”

Mamma himlade med ögonen och började duka fram maten. ”Jag vill bara att hon ska bli snäll och lycklig.”

”Alicia.” Pappa ställde sig bakom mamma och slog armarna om henne. ”Sådant hamnar man inte i historieböckerna för.”

Jag minns inte att någon berättade för mig att mamma hade dött. Jag minns inte begravningen heller, fast pappa säger att jag var med.

Enligt honom höll mamma på att laga soppa men vi hade slut på tomatpuré, så hon satte på sig skorna och lämnade mig hos honom i garaget där han bytte olja på bilen. När hon inte kom hem knackade han på hos grannen och bad dem passa mig medan han gick ut och letade. Han såg ambulansen några kvarter bort och blev iskall. Mamma hade blivit påkörd av en bil när hon gick över gatan på väg hem.

Pappa vägrade gå in i deras sovrum efter begravningen. Han började sova i vardagsrummet och hade sina kläder i en tvättkorg bredvid teven. Så var det i flera månader. När jag drömde mardrömmar gick jag direkt ut till soffan. Han var alltid där, och teven stod på med myrornas krig som ett monotont bakgrundsljud medan han sov.

Men så en dag strömmade ljuset in i hallen. Sovrumsdörren stod öppen och dammet som hade samlats på dörrhandtaget var borta och alla mammas tillhörigheter nedpackade i kartonger. Alla hennes klänningar, högklackade skor, halsband och ringar. Minsta lilla hårnål. Någon kom hem till oss och tog med sig hela rubbet. Och så var det inte mer med den saken.

Det fanns inte mycket kvar av henne. Knappt några tecken alls på att hon ens hade levt. Bara några foton som jag hittade

i en låda längst upp i pappas byrå. Jag tog det jag gillade mest och la det under min kudde, rädd att det också skulle försvinna annars.

Pappa fortsatte berätta om mamma ett tag efter hennes död. Han berättade att hon ville att jag skulle vara lycklig. Att hon var godhjärtad och rättvis. Men han började alltid gråta när han berättade och det dröjde inte länge innan han slutade nämna henne helt och hållet.

Det enda riktiga minnet jag har av mamma är suddigt. Jag vet än idag inte vad som har hänt på riktigt och vilka luckor jag själv fyllt i under årens gång.

Jag ser framför mig hur hon står lutad över spisen i köket. Hon har en brun, mönstrad klänning, kanske prickar eller små blommor. Jag vet att hennes hår är lockigt och tjockt. Pappa ropar på mig från andra sidan huset, använder smeknamnet han hade för mig på den tiden: ”Guerrita.” Då skakar mamma på huvudet och säger: ”Låt honom inte kalla dig för krigare, du är en drottning.”

För det mesta är jag helt säker på att det här faktiskt har hänt. Men ibland känns det så uppenbart att jag måste ha drömt alltihop.

Mitt starkaste minne av henne är tomheten hon lämnade efter sig. Det liksom fattades något – någon – hemma hos oss.

Men nu var det bara pappa och jag. I mina första konkreta minnen är jag ung men redan irriterad. Jag är irriterad på de andra flickornas frågor: ”Var är din mamma?” ”Varför är ditt hår aldrig borstat?” Irriterad på läraren som envisades med att jag måste prata engelska utan brytning och inte låta som min pappa. Irriterad på att de hela tiden sa åt mig att leka lugnare på rasterna, när allt jag ville göra var att springa snabbare än de andra barnen över skolgården eller se vem som kunde gunga högst.

Jag tror att problemet var att jag alltid vann. Men jag kunde inte för mitt liv förstå varför det ledde till att de andra barnen ville leka mindre med mig i stället för mer.

Mina första minnen av att försöka skaffa vänner är blandade med en känsla av förvirring: Jag gör något fel, men jag vet inte vad.

När det ringde ut för dagen brukade jag stå och titta på de andra eleverna när de möttes av sina mammor på parkeringen. Mina klasskompisar berättade för mammorna om hur dagen hade varit, drog sig undan när deras mammor gav dem en kram i bilen, torkade bort pussen från kinden.

Jag kunde ha stått där och tittat på dem i timmar. Vad mer gjorde de med sina mammor efter skolan? Åkte de och köpte glass? Eller köpte de kanske sådana där fina pennskrin som vissa av dem hade? Och var köpte de alla sina hårrosetter?

När de hade kört iväg gick jag plikttroget de två kvarteren till tennisbanan, där pappa alltid var.

Jag växte upp på banan. På kvarterets tennisbana efter skolan och på klubbens under somrar och helger. Jag växte upp i tenniskjol och hästsvans. Jag växte upp i skuggan intill sidlinjen där jag satt och väntade på att pappa skulle bli färdig med sin lektion.

Han tornade upp sig framme vid nätet. Hans servar var alltid smidiga, grundslagen lätta. Motståndaren, eller eleven, såg alltid så kaotisk ut i jämförelse. Pappa hade fullständig kontroll ute på banan.

Så här i efterhand förstår jag att han för det mesta måste ha känt sig stressad och ensam när jag var liten. Han var änkeman och ensamstående pappa i ett land som inte var hans, utan någon att luta sig mot. Pappa var säkert så pressad att han kunde ha brutit ihop när som helst.

Men även om hans dagar var tuffa och nätterna oroliga, var han i alla fall väldigt bra på att dölja det för mig. Att få vara med honom kändes som en ynnest, något som inte var de andra barnen förunnat. Och till skillnad från dem hade vi ett mål – pappa och jag strävade mot något meningsfullt: Att jag skulle bli bäst.

Varje dag efter skolan när pappa äntligen var klar med sina lektioner vände han sig mot mig. ”Vamos”, sa han. ”Los fundamentos.” Då plockade jag upp min racket och gick bort till honom där han stod och väntade på baslinjen.

”Game, set, match – hur kommer det sig att man säger så?” brukade pappa fråga.

”För man börjar varje match med ett game. Man måste vinna flest game för att vinna setet. Och sedan måste man vinna flest set för att vinna matchen”, rabblade jag mekaniskt.

”Och i ett game är första poängen …”

”15. Sedan 30. Sedan 40. Sedan vinner man. Fast man måste vinna med två poäng.”

”Och om det står 40 –40, vad kallar vi det?”

” 40 lika eller deuce. Och om det står 40 lika och man vinner en boll säger domaren antingen fördel serve eller fördel mottagare, beroende på om man servar eller inte.”

”Och hur vinner man?”

”Om man servar och har fördel måste man vinna nästa poäng för att vinna gamet. Man måste vinna sex game för att vinna setet, men man måste vinna med två där också. Man kan inte vinna ett set med bara 6 –5.”

”Och en match?”

”Damer spelar tre set och herrar spelar oftast fem.”

”Och om domaren pratar engelska och säger ’ love’ , vad betyder det?”

”Det betyder inget.”

”Jo, det betyder noll.”

”Precis, att man inte har några poäng. Love betyder inget.”

Jag brukade få en klapp på axeln när jag hade svarat rätt på allt. Och sedan satte vi igång att träna.

Det finns många tränare där ute som hittar på nya övningar, men det har aldrig varit pappas stil. Han trodde på det vackra och enkla i att göra saker och ting så som man alltid har gjort, bara bättre än alla andra. ”Om jag hade varit lika hängiven

alla drillövningar som du kommer att vara hijita”, brukade han säga, ”skulle jag vara professionell tennisspelare än idag.” Det var en av de få saker han sa som jag tänkte kanske inte var helt sanna. Till och med då visste jag att det inte var många som spelade professionell tennis efter trettio.

”Bueno, papá ”, sa jag och så satte han igång att drilla mig.

I stort sett hela min barndom bestod av drillövningar. Drilla, drilla, drilla. Serve, grundslag, fotarbete, volley. Serve, grundslag, fotarbete, volley. Om och om igen. Hela sommarlovet, varje dag efter skolan, varenda helg. Pappa och jag. Alltid vi två. Vårt lilla tvåmanslag. Stolt tränare och stjärnelev.

Jag gillade verkligen att det i tennis fanns antingen rätt sätt att göra något på, eller fel sätt att göra det på. Det fanns alltid något konkret att sträva efter.

”De nuevo”, brukade han säga, när jag för femtioelfte gången den dagen försökte få till en perfekt flack serve. ”Jag vill att du höjer båda armarna samtidigt och lika snabbt.”

”De nuevo”, sa han, en vuxen man som satt på knä för att komma öga mot öga med mig när jag inte nådde längre än till hans höft. ”Börjar man med fötterna ihop när man servar måste man kliva in med den bakre foten innan man träffar bollen.”

”De nuevo”, sa han och log. ”Spara skruven till andraserven, hijita . ¿Entendido? ”

Och varje gång när jag var fem, sex, sju och åtta år fick han samma svar: ”Sí, papá .” ”Sí, papá .” ”Sí, papá .” ”Sí, papá .”

Så småningom började pappa krydda sina ” de nuevo” med ”excelente ”.

Varje dag kämpade jag för att få höra det där ”excelente ”. Jag drömde om det. Jag låg i mina Snobbenlakan på kvällen, stirrade på det inramade pressfotot av Rod Laver som jag hade bönat och bett pappa om, och gick igenom alla drillövningar i huvudet.

Inom kort var mina grundslag hårda, min volley klinisk, servarna sylvassa. När jag var åtta kunde jag serva ända från baslinjen och träffa en mjölkkartong etthundra gånger i rad.

Folk som gick förbi banan trodde att de var vitsiga när de kallade mig ”Lilla Billie Jean King”, som om jag inte redan hörde det minst tio gånger om dagen.

Snart började pappa prata strategi med mig.

”Många spelare klarar att vinna sina servegame”, sa pappa. ”Decime por qué.”

”För att serven är det enda slaget när man helt kontrollerar bollen.”

”¿Y qué más? ”

”Om man servar rätt har man kontroll både på serven och på returen. Och till och med på resten av den poängen.”

”Exacto. Hela grunden för vår strategi är att vinna varje game du servar.”

”Bueno, entiendo.”

”Men de flesta lägger allt sitt krut bara på serven, Carolina. De jobbar så mycket på att få till en perfekt serve att de glömmer bort det allra viktigaste.”

”Returen.”

”Exacto. Serven är ditt försvar, men med en bra retur kan du vinna game. Om du vinner alla game som du servar och din motståndare vinner alla sina, vem kommer då att vinna setet?”

”Den första som bryter den andras servegame.”

”Exacto. Om du lyckas bryta deras serve i ett game – bara ett enda – och vinner alla dina egna så vinner du setet.”

”Så jag måste bli bra på att serva och på att returnera.”

”Du måste bli det man kallar en ’helbanespelare’”, sa han. ”Jättebra på att serva, slå volleys, basslag och på att returnera. Okej, nu kör vi.”

Han vann alltid, varje dag. Men jag försökte och försökte. Match efter match, varje kväll efter skolan, ibland två gånger på helgerna.

Och så en mulen januarieftermiddag, det var lite väl svalt i luften. Hela dagen hade den sydkaliforniska himlen hotat att göra det som den hade lovat att nästan aldrig göra.

Det stod lika i första set när jag returnerade två servar på rad med diagonala forehands som var så hårda att pappa inte hann med.

Och för första gången bröt jag hans serve.

”

¡Excelente! ” ropade han och med båda armarna i luften sprang han över på min sida, lyfte upp mig och snurrade runt med mig.

”Jag klarade det”, sa jag. ”Jag bröt din serve!”

”Det gjorde du allt”, sa han. ”Det är precis vad du gjorde.”

Ungefär två minuter efter att jag hade vunnit setet öppnade sig himlen och det började ösregna. Pappa la sin jacka över mitt huvud och vi sprang mot bilen.

När vi väl tagit oss in i bilen och slängt igen dörrarna kastade jag en blick på honom. Han såg lycklig ut trots att han frös så mycket att han huttrade. ”Excelente, pichoncita.” Han tog min hand och kramade den. ”Muy pero muy bien.” Han log fortfarande när han vred om nyckeln och backade ut från parkeringsplatsen.

Från den stunden gav jag mig fasen på att bryta hans serve åtminstone en gång om dagen, även om jag fortfarande inte slog honom i en hel match. Och jag lyckades.

Efter varje träning körde pappa och jag hem med två påsar varm överbliven mat från matsalen på klubben. Jag satt och såg på alla stora hus på vägen hem till vår lägenhet.

Pappa parkerade och innan vi klev ur brukade han säga: ”Vi gjorde bra ifrån oss idag. Men hur ska vi bli ännu bättre imorgon?”

Jag radade upp allt jag hade tänkt på under hela färden hem.

”Jobba snabbare med fötterna”, sa jag. ”Och hålla ner underarmen.” Eller: ”Se till att jag inte drar racketen för långt bak innan jag slår en dropvolley.”

Varje kväll la han till en sak som jag inte hade tänkt på. ”Och håll ögonen på bollen, inte på racketen.” Eller: ”Fullfölj svingen på forehand nere vid baslinjen.”

Varje kväll nickade jag. Självklart. Hur kunde jag glömma det?

Sedan gick vi in och åt middag framför teven. För det mesta tittade vi på kvällsnyheterna, men de få gånger vi tittade på The Lucy Show var de allra bästa. Han satt bakåtlutad i sin fåtölj och jag i soffan, med varsin bricka i knäet. Han skrattade alltid högt. Så då gjorde jag det med.

Senare, när jag hade borstat tänderna och satt på mig pyjamas, brukade pappa pussa mig på pannan och säga: ”God natt, min Akilles, den största krigare tennisen någonsin har skådat.”

När ljuset var släckt trevade jag med handen under kudden efter fotot på mamma som jag hade tagit ur pappas byrålåda.

På bilden låg mamma i en hammock i trädgården med mig i famnen. Hon ler mot kameran. Det står ett apelsinträd intill. Jag sover i hennes famn och hon lutar hakan mot mitt huvud med handen på min rygg. Hennes hår är långt och lockarna mjuka. Jag brukade stryka med fingret över fotot, följa kanten på hennes klänning från axlarna ner till fötterna.

Jag tryckte fotot mot bröstet innan jag stoppade tillbaka det under kudden och somnade.

En kväll när jag var i åttaårsåldern trevade jag efter fotot, men det var borta.

Jag kastade kudden på golvet, hoppade ur sängen och lyfte bort madrassen. Hur kunde jag tappa bort det, det som var så viktigt? Jag började skrika och tårarna rann längs kinderna.

Pappa kom in och såg mig sitta där, alldeles rödgråten och rummet i en enda röra. Lugnt la han tillbaka madrassen på sängen och tog mig i famnen.

”Pichoncita”, sa han. ”No te preocupes. Fotot finns kvar. Jag har bara lagt tillbaka det i byrån. Det är dags för dig att sluta titta på det varje kväll.”

”Pero jag vill ju titta på det varje kväll.”

Han skakade på huvudet och kramade mig ännu hårdare.

”Cariño, sluta tänka på det där. Det är för tungt.”