9789189820326

DEN INTERNATIONELLA BÄSTSÄLJAREN

ttBOOKTOK FAVORITEN

SNEDSTEGET

ELLE KENNEDY

snedsteget off campus 2

ÖVERSÄTTNING: SABINA SÖDERLUND

Snedsteget Copyright © 2015, 2021. THE MISTAKE by Elle Kennedy, the moral rights of the author have been asserted.

Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2023 www.bookmarkforlag.se Översättning: Sabina Söderlund Omslag: Michael Ceken isbn: 978-91-89820-33-3

FSC English C021394 New MIX Paper Landscape BlackOnWhite

KAPITEL 1 APRIL LOGAN Det suger verkligen att vara intresserad av sin bästa väns flickvän.

För det första är det pinsamt. Som i riktigt jävla pinsamt.

Jag kan inte tala för alla män, men jag är ganska säker på att ingen kille vill komma ut ur sitt sovrum och springa på sina drömmars tjej när hon precis har tillbringat hela natten i hans bästa väns famn.

Sedan är det ju det här med att avsky sig själv. Det är ju givet, för det är ganska svårt att inte göra det när man fantiserar om sin bästa väns livs kärlek.

Men för ögonblicket tar pinsamheten definitivt över. Jag bor ju faktiskt i ett hus med väldigt tunna väggar, vilket innebär att jag kan höra varje andlöst stön som lämnar Hannahs mun.

Varje flämtning och suck. Varenda duns när sänggaveln slår mot väggen när någon annan knullar tjejen jag inte kan sluta tänka på.

Så kul det är.

9

Jag ligger på rygg i sängen och stirrar upp i taket. Jag låtsas inte ens bläddra igenom mina musiklistor längre. Jag satte i mina hörlurar med avsikten att dränka ljudet från Garrett och Hannah i rummet bredvid, men jag har fortfarande inte tryckt på Play. Jag antar att jag är på humör för självplågeri ikväll.

Alltså, jag är ingen idiot. Jag vet att hon älskar Garrett. Jag ser hur hon tittar på honom, och jag ser hur de är tillsammans.

De har varit ihop i sex månader nu, och inte ens jag, världens sämsta vän, kan förneka att de är perfekta för varandra.

Och Garrett förtjänar verkligen att vara lycklig. Han ger sken av att vara en stöddig jävel, men sanningen är den att han är ett jäkla helgon. Han är den bästa centerforward jag har spelat med och den bästa människa jag någonsin har känt, och jag är trygg nog i min heteroläggning för att säga att om jag spelade för det andra laget skulle jag inte bara knulla Garrett Graham, jag skulle gifta mig med honom.

Det är det som gör det här en triljon gånger svårare. Jag kan inte ens avsky killen som har fått tjejen jag vill ha. Jag kan inte fantisera om hämnd, för jag avskyr inte Garrett. Inte det minsta.

En dörr knarrar till och fotsteg hörs i hallen, och jag ber till Gud om att det inte är Garrett eller Hannah som ska knacka på min dörr. Eller öppna munnen heller för den delen, för att höra någon av deras röster nu skulle bara göra mig ännu mer nedstämd.

Som tur är kommer den höga knackningen som får dörrkarmen att skallra från min andra rumskompis, Dean, som valsar in utan att vänta på inbjudan. ”Fest på Omega Phi ikväll. Hänger du på?”

Jag dyker ner från min säng snabbare än du hinner säga patetisk, för en fest låter som en jävligt bra idé just nu. Att bli packad är ett bombsäkert sätt att få mig själv att sluta tänka på Hannah. Eller ännu bättre – jag vill bli packad och knulla skiten ur någon. Om den ena aktiviteten inte hjälper mig med 10

mitt inte-tänka-på-Hannah-mål, så fungerar den andra som backup. ”Jag hänger på”, svarar jag och trevar redan efter en tröja.

Jag drar en ren T-shirt över huvudet och ignorerar hugget av smärta i vänsterarmen, som fortfarande är öm efter den hårda tackling jag fick ta emot under mästerskapsmatchen förra veckan.

Men smällen hade varit värt det – för tredje året i rad hade Briars hockeylag tagit hem mästerskapet. Jag antar att man kan kalla det för ett ultimat hat-trick, och alla spelarna, inklusive mig själv, skördar fortfarande fördelarna av vinsten.

Dean, en annan back, kallar det för segerns tre F: fester, fördelar och fitta.

Det är en ganska bra uppfattning, för jag har fått alla tre sedan vår stora seger. ”Är du fyllechaffis ikväll?” frågar jag när jag drar på mig en svart luvtröja över T-shirten och drar upp dragkedjan.

Min polare fnyser till. ”Frågade du precis det där?”

Jag himlar med ögonen. ”Nej. Vad tänkte jag på egentligen?”

Senaste gången Dean Heyward-Di Laurentis var nykter på en fest var aldrig. Killen dricker som en fisk eller blir hög som ett hus varje gång han lämnar huset, och om ni tror att det påverkar hans prestationer på isen så får ni tänka igen. Han är en av de där sällsynta människorna som kan festa som dåtidens Robert Downey Jr och på något sätt vara lika framgångsrik och uppskattad som Robert Downey Jr är nu. ”Oroa dig inte, Tuck kör”, säger Dean och menar vår andra rumskompis, Tucker. ”Veklingen är fortfarande bakis sen igår kväll. Sa att han behöver en paus.”

Tja, jag klandrar honom inte direkt. Lågsäsongsträningen börjar inte förrän om ett par veckor, och vi har alla njutit av ledigheten lite för mycket. Men det är vad som händer när man vinner. När vi vann förra året var jag onykter två veckor i sträck.

Jag ser inte fram emot lågsäsongen. Styrka och kondition och allt det hårda arbete som krävs för att hålla sig i form är 11

utmattande, men det är ännu värre när man jobbar tio timmars arbetspass samtidigt. Men jag har inget val. Träningen är nödvändig förberedelse inför den kommande säsongen, och arbetet, tja, jag lovade min bror en sak och det spelar ingen roll hur illa jag tycker om det, jag kan inte bryta mitt löfte. Jeff skulle flå mig levande om jag inte uppfyller min del av avtalet.

Vår fyllechaffis väntar vid ytterdörren när Dean och jag kommer nerför trappan. Tuckers hela ansikte är uppslukat av ett rödbrunt skägg, vilket får honom att till viss del likna en varulv, men han har bestämt sig för att prova den här nya stilen ända sedan en tjej han träffade på en fest förra veckan sa att han såg barnslig ut. ”Du vet väl att det där varulvsskägget inte får dig att se mer manlig ut?” påpekar Dean glatt när vi går ut genom dörren.

Tuck rycker på axlarna. ”Jag var faktiskt mer ute efter att se ovårdad ut.”

Jag småskrattar. ”Tja, du gör inte det heller, Babyface. Du ser bara ut som en galen vetenskapsman.”

Han ger mig fingret medan han går mot förarsidan av min pickup. Jag sätter mig i passagerarsätet medan Dean klättrar upp och sätter sig på flaket eftersom han säger att han vill ha frisk luft. Jag tror att han bara vill att vinden ska rufsa till hans hår på det där sexiga sättet som tjejer alltid tar av sig byxorna för. Bara så ni vet – Dean är irriterande fåfäng. Men han ser ut som en manlig fotomodell också, så han kanske får lov att vara fåfäng.

Tucker startar motorn och jag trummar med fingrarna mot låren, ivrig att komma iväg. Många av studenterna på Greek Row retar mig med sin elitistiska attityd, men jag är villig att ha överseende med det för att … ja, för fan, för att om festfixande vore en olympisk gren? Då skulle vartenda studenthem på Briar ha guldmedalj.

Medan Tuck backar ut från uppfarten tittar jag på Garretts svarta Jeep som står så glänsande på sin plats medan dess ägare 12

tillbringar kvällen tillsammans med den coolaste tjejen på jorden och …

Och nu räcker det. Den här besattheten av Hannah Wells börjar verkligen ställa till det i huvudet på mig.

Jag måste få ligga. NU. Tucker är märkligt tyst under färden till Omega Phi. Han gör kanske en grimas också, men det är svårt att säga eftersom någon har rakat av Hugh Jackman all hans kroppsbehåring och klistrat fast den i Tucks ansikte. ”Varför är du så tyst?” frågar jag lätt.

Han ger mig en hastig och sur blick innan han tittar på vägen igen. ”Äh, kom igen. Handlar det om att vi har varit taskiga mot dig när det gäller skägget?” Irritationen sköljer över mig. ”För det är som första kapitlet av Skägg för nybörjare ju – om du anlägger ett skägg värdigt en skogshuggare så kommer dina vänner att reta dig. Punkt.” ”Det handlar inte om skägget”, muttrar han.

Jag rynkar pannan. ”Okej. Men du är förbannad för nåt.”

När han inte svarar trycker jag på lite hårdare. ”Vad är det med dig?”

Hans irriterade blick möter min. ”Med mig? Ingenting. Med dig? Det är så mycket att jag inte vet var jag ska börja.” Han svär tyst. ”Du måste lägga av med den här skiten nu.”

Nu är jag på riktigt förvirrad, för såvitt jag vet har jag inte gjort något annat de senaste tio minuterna än att se fram emot en fest.

Tucker lägger märke till min förvirring och klargör med bistert tonfall: ”Det här med Hannah alltså.”

Trots att jag stelnar till försöker jag se oberörd ut. ”Jag vet inte vad du pratar om.”

Japp, jag har valt att ljuga. Vilket egentligen inte är något nytt för mig. Det känns som om jag inte har gjort annat än ljugit sedan jag kom till Briar.

13

Jag är verkligen som gjord för att spela i NHL. Satsar allt på att bli proffs!

Jag älskar att ägna somrarna åt att jobba som mekaniker i pappas bilverkstad. Det ger bra med fickpengar!

Jag är inte ute efter Hannah. Hon dejtar min bästa vän!

Lögner, lögner och ännu fler lögner, för när det gäller allt det där så är inget av det sant, och det sista jag vill är att mina vänner och lagkamrater ska tycka synd om mig. ”Spara skitsnacket åt G”, svarar Tucker. ”Och förresten? Du har tur att han är distraherad av sin kärlek, för om han inte vore det? Då skulle han definitivt lägga märke till hur du beter dig.” ”Jaha, och hur beter jag mig då?” Jag kan inte hejda det vassa tonfallet eller den motsträviga minen. Jag avskyr att Tuck vet att jag har känslor för Hannah. Jag avskyr ännu mer att han till slut bestämde sig för att föra det på tal efter alla dessa månader.

Varför kan han inte låta det vara? Situationen är tillräckligt bedrövlig ändå utan att någon behöver lägga sig i. ”Allvarligt? Ska jag räkna upp alltihop för dig? Okej.” Ett mörkt moln drar förbi i hans blick när han börjar räkna upp varenda jävla grej jag har haft så dåligt samvete för. ”Du lämnar rummet så fort de två kommer in i det. Du gömmer dig i ditt sovrum när hon sover över. Om ni skulle råka befinna er i samma rum stirrar du på henne när du tror att ingen ser. Du …” ”Okej”, avbryter jag. ”Jag fattar.” ”Och få mig inte ens att börja prata om ditt mans-horande”, muttrar Tucker. ”Du har alltid varit en casanova, men herregud, du har träffat fem tjejer den här veckan.” ”Och?” ”Och det är torsdag. Fem tjejer på fyra dagar. Räkna själv, John.” Åh fan. Han kallade mig vid förnamn. Tucker kallar mig bara för John när jag verkligen har gjort honom förbannad.

Fast nu har han gjort mig förbannad, så jag kallar honom också vid förnamn. ”Vad är det för fel på det, John?”

14

Just det, vi heter John båda två. Jag antar att vi borde svära en blodsed och bilda en klubb eller något. ”Jag är tjugoett år gammal”, fortsätter jag irriterat. ”Jag får träffa tjejer. Nej, jag borde träffa tjejer, för det är det college handlar om. Att ha kul och ligga och ha kul som fan innan man kommer ut i den riktiga världen och hela ens liv blir skit.” ”Vill du verkligen låtsas som om allt det här bara är en slags ritual under collegeåren?” Tucker skakar på huvudet innan han andas ut och plötsligt låter lite vänligare. ”Du kan inte knulla henne ur tankarna. Du kan ligga med hundra kvinnor ikväll och det skulle ändå inte göra nån skillnad. Du måste acceptera att det inte kommer att bli nåt med Hannah, utan gå vidare.”

Han har helt rätt. Jag är mycket väl medveten om att jag har vältrat mig i min egen skit och lägrat tjejer till höger och vänster som distraktion.

Och jag är lika väl medveten om att jag måste sluta festa mig själv till förnekelse. Jag måste helt enkelt släppa taget om den där lilla skärvan av hopp om att något kanske kan hända, och istället acceptera att det inte kommer att göra det.

Men jag kanske börjar med det i morgon istället.

Ikväll? Jag ska hålla mig till den ursprungliga planen. Bli packad. Knulla. Och åt helvete med allt annat.

GRACE Jag började första året på college som oskuld.

Jag börjar tro att jag ska få sluta året som det också.

Inte för att det är något fel med att vara medlem i Oskuldsklubben. Så vad då att jag snart ska fylla nitton? Jag är knappast en gammal nucka, och jag tänker definitivt inte skämmas över att fortfarande ha en intakt mödomshinna.

Dessutom är det inte så att jag helt har saknat möjligheten 15

att bli av med oskulden det här året. Ända sedan jag kom till Briar University har min bästa vän släpat mig till fler fester än jag kan räkna till. Visst, killar har flörtat med mig. Några av dem har försökt förföra mig. En av dem skickade till och med en bild av sin penis med orden: ”Den är bara din, gullet.” Vilket var … okej, det var superäckligt, men jag är säker på att om jag verkligen hade gillat honom skulle jag kanske ha blivit … smickrad av det? Kanske?

Men jag är inte intresserad av sådana killar. Och tyvärr tittar de som jag ser efter aldrig åt mitt håll.

Förrän ikväll.

När Ramona talade om att vi skulle gå på fest förra veckan hade jag inga förhoppningar om att träffa någon. Det verkar som om varje gång vi går till Greek Row försöker killarna bara övertala Ramona och mig att hångla. Men ikväll har jag faktiskt träffat en kille som jag på sätt och vis gillar.

Han heter Matt, han är gullig och han beter sig inte som en skitstövel. Det är inte bara det att han är hyfsat nykter, utan han pratar med hela meningar och har inte sagt ordet ”bros” en enda gång sedan vi började prata. Eller rättare sagt, sedan han började prata. Jag har inte sagt mycket, men jag är nöjd med att bara stå där och lyssna, för det ger mig tid att beundra hans utmejslade käklinje och hur gulligt det blonda håret lockas nedanför öronen.

Om jag ska vara ärlig är det bäst om jag inte pratar. Gulliga killar gör mig nervös. Nervös som i tunghäfta-total hjärnsmältning-nervös. Plötsligt stängs alla mina filter av och jag berättar om den gången jag kissade på mig i tredje klass under en skolresa till lönnsirapsfabriken, eller hur rädd jag är för dockor och har lindrig OCD som möjligen kan få mig att städa ditt rum i samma ögonblick som du vänder bort blicken.

Så ja, det är bättre om jag bara ler och nickar och slänger ur mig ett ”jaså?” så de vet att jag inte är stum. Fast ibland räcker inte det, särskilt inte när den gulliga killen i fråga säger något som faktiskt kräver ett riktigt svar.

16

”Vill du gå med ut och röka den här?” Matt tar upp en joint ur skjortfickan och håller upp den framför mig. ”Jag skulle gärna tända den här, men presidenten skulle kicka mig ur studentföreningen om jag gör det.”

Jag flyttar nervöst på mig. ”Ah … nej, tack.” ”Röker du inte gräs?” ”Nej. Jag menar, jag har gjort det, men jag gör det inte så ofta. Det får mig att bli alldeles … snurrig.”

Han ler och två fantastiska skrattgropar dyker upp. ”Det är liksom det som är vitsen med gräs.” ”Ja, jag antar det. Men det gör mig väldigt trött också. Åh, och varje gång jag röker på slutar det med att jag tänker på en Powerpoint-presentation som pappa tvingade mig att titta på när jag var tretton. Där fanns all statistik om effekten gräs har på hjärncellerna, och att marijuana, tvärtom mot vad folk tror, faktiskt är mycket beroendeframkallande. Och efter varje bild blängde han på mig och sa: Vill du bli av med dina hjärnceller, Grace? Vill du det?”

Matt stirrar på mig och i mitt huvud skriker en röst Tyst!

Men det är för sent. Mitt inre filter har svikit mig igen och orden bara hoppar ur munnen på mig. ”Men jag antar att det inte är lika illa som vad mamma gjorde.

Hon försöker vara den coola föräldern, så när jag var femton körde hon mig till en mörk parkeringsplats, tog fram en joint och talade om att vi skulle röka den tillsammans. Det var som en scen ur The Wire – vänta lite, jag har ju aldrig ens sett The Wire. Den handlar väl om droger? Nåja, jag satt där och var panikslagen hela tiden eftersom jag var övertygad om att vi skulle bli anhållna, och under tiden frågade mamma hur det kändes och om jag ’njöt av gräset’.”

Som genom ett mirakel slutar mina läppar äntligen röra sig.

Men Matts blick har redan fördunklats. ”Öh, jaha, tja.” Han viftar klumpigt med jointen. ”Jag ska gå och röka den här nu. Vi ses senare.”

17

Jag lyckas låta bli att sucka tills han har försvunnit, men sedan suckar jag djupt och slår till mig själv mentalt på armen.

Förbannat. Jag vet inte varför jag ens bryr mig om att prata med killar. Jag ger mig in i alla konversationer och är nervös för att göra bort mig, och så slutar det med att jag gör bort mig för att jag är nervös. Det är alltså kört från början.

Jag suckar igen och går ner till bottenvåningen för att leta efter Ramona. Köket är fullt av ölfat och killar. Detsamma gäller matsalen. Vardagsrummet är fullpackat av mycket högljudda, mycket onyktra killar, och ett hav av tjejer i utmanande klädsel.

Jag beundrar dem för deras mod, för vädret ute är kyligt och ytterdörren har öppnats och stängts hela kvällen, vilket har fått kall luft att cirkulera genom huset. Men jag är varm och nöjd i mina tajta jeans och min tajta tröja.

Jag ser inte till min vän någonstans. Medan hiphopmusiken dånar ur högtalarna på en öronbedövande volym, tar jag upp mobilen ur handväskan för att kolla klockan och upptäcker att den är nästan tolv. Till och med efter åtta månader på Briar känns det häftigt varje gång jag är ute till efter elva på kvällen, vilket var gränsen när jag bodde hemma. Pappa var alltid så sträng med när jag skulle vara hemma. Faktum är att han alltid är sträng med allt. Jag tvivlar på att han någonsin har brutit mot en enda regel under hela sitt liv, vilket får mig att undra hur han och mamma lyckades vara gifta så länge som de ändå var.

Min frigjorda mamma är raka motsatsen till min uppstyltade, stränga pappa, men jag antar att det bara bevisar hela den här teorin med att motsatser dras till varandra. ”Gracie!” hörs en tjejröst över musiken och i nästa ögonblick dyker Ramona upp och slår armarna om mig i en hård kram.

När hon drar sig tillbaka tar jag en enda titt på de glänsande ögonen och rosiga kinderna och vet att hon är onykter. Hon är lika lättklädd som de flesta andra tjejerna i rummet och den korta kjolen täcker knappt överdelen av låren, medan den röda halternecktoppen visar upp en rejäl urringning. Klackarna på 18

skinnstövlarna är så höga att jag inte har en aning om hur hon kan gå i dem. Men hon ser fantastisk ut och hon drar till sig en mängd beundrande blickar när hon länkar samman sin arm med min.

Jag är ganska säker på att när folk ser oss stå bredvid varandra kliar de sig i huvudet och undrar hur i hela friden vi kan vara vänner. Ibland undrar jag samma sak.

I high school var Ramona den häftiga, tuffa tjejen som rökte cigaretter bakom skolbyggnaden, och jag var den duktiga tjejen som var redaktör för skoltidningen och organiserade alla välgörenhetstillställningar. Om vi inte hade bott grannar skulle Ramona och jag förmodligen inte ens ha vetat om varandras existens, men eftersom vi gick tillsammans till skolan varje dag ledde det till en nödvändig vänskap, vilket sedan förvandlades till ett riktigt band mellan oss. Så starkt att när vi skulle söka till college såg vi till att söka till samma skolor, och när vi båda kom in på Briar bad vi min pappa prata med skolan så att vi kunde få bo ihop.

Men även om vår vänskap hade varit stark i början av det här året kan jag inte förneka att vi har kommit ifrån varandra lite.

Ramona har varit så besatt av att träffa killar och vara populär.

Det är allt hon någonsin pratar om och på senaste tiden tycker jag att hon liksom … irriterar mig.

Skit också. Till och med att tänka det får mig att känna mig som en skitstövel till vän. ”Jag såg att du gick upp tillsammans med Matt!” väser hon i mitt öra. ”Hände det nåt?” ”Nej”, säger jag dystert. ”Jag tror att jag skrämde bort honom.” ”Åh nej. Du berättade att du är rädd för dockor, eller hur?” vill hon veta innan hon suckar djupt och överdrivet. ”Gumman, du måste sluta tala om alla dina konstigheter direkt. Allvarligt.

Spara allt det där till senare, när du har ett förhållande med killen och det är svårare för honom att springa sin väg.”

Jag kan inte låta bli att skratta. ”Tack för rådet.”

19

”Så är du redo att lämna festen eller ska vi stanna lite längre?” ”Jag skulle inte ha nåt emot att gå nu”, erkänner jag. ”Ja, jag antar att det är okej för mig också.”

Jag höjer på ögonbrynen. ”Sen när är du okej med att lämna en fest före midnatt?”

Hon gör en liten grimas. ”Det är ingen idé att jag stannar.

Nån annan hann före till honom.”

Jag bryr mig inte om att fråga vem hon pratar om – det är samma kille som hon har pratat om sedan terminens första dag.

Dean Heyward-Di Laurentis.

Ramona har varit som besatt av den snygge tredjeårseleven ända sedan hon sprang på honom på ett kafé på campus. Hon är besatt av honom på riktigt. Hon har släpat med mig till nästan alla Briars hemmamatcher bara för att se Dean spela. Jag måste erkänna att killen är het. Enligt rykten är han också en riktig playboy, men tyvärr för Ramona så dejtar inte Dean förstaårselever. Eller ligger med dem, vilket är allt hon vill ha av honom ändå. Ramona har aldrig dejtat någon mer än en vecka.

Enda anledningen till att hon ville gå på den här festen ikväll var för att hon hörde att Dean skulle vara här. Men killen håller tydligen hårt på sin regel om förstaårselever. Det spelar ingen roll hur många gånger Ramona bjuder ut sig för honom, han lämnar alltid festen med någon annan. ”Jag ska bara på toaletten först”, säger jag till henne. ”Ses vi utanför?” ”Okej, men skynda dig. Jag sa till Jasper att vi skulle åka, så han väntar i bilen.”

Hon skyndar mot ytterdörren och lämnar mig med en känsla av irritation. Det var ju trevligt att hon frågade mig om jag ville lämna festen när hon redan hade bestämt det åt oss.

Men jag sväljer irritationen och påminner mig själv om att Ramona alltid har gjort så och att det aldrig har stört mig förut. Ärligt talat, om det inte vore för att hon fattade beslut och tvingade mig att kliva ur min trygghetszon skulle jag förmodligen ha 20

tillbringat hela high school på tidningens kontor med att skriva frågespalter och erbjuda livsråd till elever utan att ha särskilt mycket livserfarenhet själv.

Men ändå … ibland önskar jag att Ramona åtminstone kunde fråga mig vad jag tyckte om något innan hon bestämmer att vi ska göra något.

Det är en lång kö utanför toaletten på bottenvåningen, så jag tränger mig genom folksamlingen och går upp till våningen där Matt och jag pratade tidigare. Jag är precis på väg mot toaletten när dörren öppnas och en söt blondin svassar ut.

Hon rycker till när hon får syn på mig, innan hon ger mig ett litet självbelåtet leende och rättar till fållen på en klänning som enbart kan beskrivas som oanständig. Jag kan till och med skymta de rosa trosorna.

Jag rodnar och tittar bort medan jag väntar tills hon har kommit till trappan innan jag sträcker mig efter dörrhandtaget.

Jag hinner knappt lägga handen på det innan dörren öppnas igen och någon annan kommer ut.

Min blick möter de mest intensivt blå ögon jag någonsin sett. Det tar bara en sekund för mig att känna igen honom, och när jag gör det rodnar jag ännu mer.

Det är John Logan.

Just det, John Logan. Hockeylagets stjärnback. Det vet jag inte bara för att Ramona har förföljt hans vän Dean i flera månader, utan för att hans sexiga, utmejslade ansikte var på skoltidningens omslag förra veckan. Ända sedan laget vann mästerskapet har tidningen intervjuat spelarna, och jag ska inte ljuga – Logans intervju var den enda som jag ägnade någon som helst uppmärksamhet åt.

För killen är rykande het.

Precis som blondinen verkar han överraskad av att se mig i hallen, och precis som blondinen hämtar han sig snabbt och ler brett mot mig.

Sedan drar han upp gylfen.

21

Herregud.

Jag kan inte tro att han precis gjorde det där. Min blick dröjer sig ofrivilligt kvar vid hans skrev, men han verkar inte bry sig om det heller. Han låtsas buga sig, rycker på axlarna och går sin väg.

Wow. Okej.

Det där borde ha äcklat mig. Glöm det väldigt uppenbara ligget på toaletten. Bara det där med gylfen gör det uppenbart att han är ett kryp.

Men när jag tänker på att han precis har strulat med en tjej inne på toaletten väller en oväntad våg av avundsjuka över mig.

Det hade jag inte väntat mig.

Jag menar inte att jag vill ligga med någon sådär på toaletten, men …

Okej, jag ljuger. Det vill jag visst. Åtminstone om det är John Logan. Tanken på hans händer och läppar mot min kropp får hela mig att hetta till.

Varför skulle jag inte kunna strula med killar på toaletter?

Jag går ju för sjutton på college. Det är meningen att jag ska ha roligt och göra misstag och ”hitta mig själv”, men jag har inte gjort ett skit det här året. Jag har levt enbart genom Ramona, och har sett min bästa vän ta risker och prova nya saker medan jag har hängt kvar vid den försiktiga livssyn som min pappa drillade mig till redan när jag bar blöjor.

Tja, nu är jag trött på att vara försiktig. Och jag är trött på att vara snäll. Terminen är nästan över. Jag har två prov att plugga till och en psykologiuppsats att skriva, men vem säger att jag inte kan göra allt det och ändå klämma in att ha lite kul?

Det är bara några veckor kvar av mitt första år på college.

Och vet ni vad? Jag tänker utnyttja dem till fullo.

22