BENGTS DOTTER LINA
Tidigare böcker av Lina Bengtsdotter utgivna på annat förlag:
Annabelle
Francesca
Beatrice
Lågorna
Bookmark Förlag www.bookmarkforlag.se
Korpen
Copyright © Lina Bengtsdotter 2024
Utgiven enligt avtal med Salomonsson Agency
Bookmark Förlag, Stockholm 2024
Omslag: Miroslav Šokčić
Omslagsbild: Depositphotos
Författarfoto: Kajsa Göransson
Tryck: ScandBook, Falun 2024 isbn 978-91-89820-23-4
Denna bok trycks på FSC®-märkt papper och är klimatkompenserad genom World Land Trust.
Till Dr Veller
De står runt elden. Röken stiger mot grantopparna. Deras ansikten är skuggiga av lågorna. Så börjar de sjunga. Flickornas ljusa röster blandas med pojkarnas mörkare. De sjunger om världens oskuld, om allt det som andas, om gudens tanke och sökandet efter ett svar.
Hon tittar in i lågorna och tänker att det är skärselden, att hon befinner sig i helvetet. Och där på andra sidan brasan ser hon honom, djävulen själv i människoförklädnad. När den näst sista versen börjar möter hon hans blick.
Vill du gissa gåtan, gå en natt i skogen.
Äntligen sov Carl. Abigail reste sig ur sängen och såg hur det lilla bröstet höjdes och sänktes. Hon tittade på hans ansikte, det mörka håret, den lilla sugblåsan på överläppen. Det var konstigt, tänkte hon, att fyra kilo människa hade kastat om hennes liv så fullständigt. Men det hade inte blivit som hon tänkt sig, allt det där hon läst om att bli mamma, om kärleken och meningsfullheten … hon kände den inte. Kanske skulle det bli annorlunda sedan, men nu, med oron, sömnbristen och samvetskvalen som höll henne vaken på nätterna, kunde hon inte se något ljus. Det var som om hon var i ett vakuum där hennes långsamma tankar alltmer kretsade kring att vilja gå bakåt i tiden och fatta andra, klokare beslut. Och så hade rädslan börjat gro i henne, den om att hon skulle straffas, att hon inte skulle komma undan. Inte ens sömnen gav henne någon ro för de gamla mardrömmarna hade kommit tillbaka, de om att hon inte kunde ta sig ut ur huset, att fönstren var täckta och dörrarna utan handtag, att hon sprang runt och dunkade mot väggar utan att komma någonstans. Hon tittade på telefonen, inga meddelanden.
Gustav hade sagt att det skulle bli en lugn kväll, men efter fyra år tillsammans med honom visste hon att det skulle bli både blött och sent.
Klockan närmade sig midnatt. Hon borde sova, men behövde en cigarett. Försiktigt smög hon ut ur rummet och gick nerför trappan. Cigaretterna låg gömda i ett fack i en väska som hon sällan använde. Gustav avskydde när hon rökte. Hon hade trott att hon skulle slippa tjuvröka efter att hon flyttat hemifrån, men så hade det inte blivit. Ett litet ögonblick hade hon varit självständig för att sedan bli fast igen. Ja, men vad annars skulle hon ha gjort, tröstade hon sig när hon tänkte på att hon bara gått från en ofrihet till en annan. Hon hade inga pengar, ingen utbildning, ingenting. Det var då Gustav Fender korsat hennes väg. Han hade bara stått där så lägligt och erbjudit henne sitt kungarike. Men allting här var hans mer än hennes, och någonstans på vägen hade hon slutat vara en människa och blivit ett med hans tillgångar.
Abigail gick ut på altanen. Det var maj och natten var klar. Hon tände cigaretten, drog ett halsbloss och tittade ut över det glittrande vattnet i viken på andra sidan vägen. Tänk om hon sett sig själv så här, då när hon satt hemma i det lilla rummet som hon delade med sin syster och drömde om ett annat liv. Hon hade inte önskat sig överflöd, bara skydd från sin fars Gud, han som såg och hörde allt, till och med tankar. Nu bodde hon i ett fyrahundra kvadratmeter stort hus med sjöutsikt i Stockholms finaste förort. Men det spelade ingen roll hur vacker kulissen var, inga tjocka fasader i världen kunde hålla det onda borta.
Hon vände blicken mot himlen och mindes ett bibelcitat.
Strax efter den tidens lidanden skall solen förmörkas och månen mista sitt sken. Stjärnorna skall falla från skyn och himlens makter skakas.
Jag vill vara fri, tänkte hon och drog sin lediga hand över den lilla fågelberlocken på halsbandet. Jag vill bara vara fri.
Hon fimpade cigaretten mot trappräcket och tryckte ner den i en kruka med jord.
Det var när hon sköt igen altandörren som hon hörde något från hallen. Hon ropade hallå utan att få svar. Sedan tänkte hon att hon måste ha inbillat sig, att sömnbristen gjort henne förvirrad, men så hörde hon fotsteg.
”Gustav?” sa hon. ”Är det du?”
KAPITEL 1
En signal i natten. Sakka satte sig upp i sängen och svarade innan det hann ringa en andra gång.
”Ja?”
”Kriminalinspektör Sark… Sarkara Pienni?”
”Ja”, sa Sakka. Det var länge sedan hon slutat rätta folk som inte kunde säga hennes namn. Hon lyssnade till Sara, Sarka, Sakra och alla oändliga varianter som omgivningen lyckades få till av Sarahkka. Du borde ha döpt mig till nåt som passar överallt, hade hon sagt till sin pappa när hon precis flyttat till Stockholm och ständigt fick förklara sitt samiska ursprung.
Jag visste ju inte att du skulle försvinna, hade han svarat . Hur skulle jag veta att du ville passa in nån annanstans?
”En avliden person”, fortsatte kvinnan från ledningscentralen. ”Det är på Strandvägen i Djursholm, en kvinna i tjugofemårsåldern. Patrullen kom precis dit.”
Världen snurrade till när Sakka reste sig. Trots att hon varit polis i snart femton år, gick pulsen alltid upp på samma höga nivå när hon kallades in på natten.
Filip vände sig om i sängen när hon smög ut ur sovrummet. När hon hade beredskap sov hon alltid i tajts och tröja så att hon bara kunde gå raka vägen ut till hallen, ta på sig skor, rycka med sig en jacka och åka. Det gjorde att hon nästan alltid var först på plats och gav henne en känsla av kontroll.
Klockan var halv ett när hon körde ut från garaget. Östermalm vimlade av festklädda människor. Hon passerade 7-Eleven på Humlegårdsgatan där fyra kvinnor, barbenta och i höga klackar, stod och rökte. En gång, för inte så länge sedan, hade Sakka själv rört sig ute i Stockholmsnatten på det sättet, skrattande med vänner, lätt i steget av fylla och förväntningar. Och så hade hon mött Filip. Filip som älskade långa middagar men som sällan fortsatte ut i natt livet. Varför skulle han göra det när de hade varandra, hade han sagt en gång, som om sena utekvällar på nattklubbar bara handlade om att ragga upp någon för kvällen.
För henne hade det mer varit … hon visste inte vad det varit, en verklighetsflykt kanske.
Sakka hade åkt vägen från stan till Djursholm många gånger, men aldrig lika snabbt som nu. Vägarna var tomma och torra och trafikljusen lyste grönt. Hon svängde av från motorvägen mot Djursholm, körde förbi badhuset, stallet, det mörka centrumet och vidare mot det spegelblanka vattnet i Samsöviken.
Blåljusen lyste upp himlen när hon närmade sig adressen på Strandvägen. Hon parkerade precis utanför ett högt svart staket och gick fram till den uniformsklädda kvinnan utanför avspärrningarna och visade sin bricka. När hon gick mot entrén ringde Eddie Lerani, hennes kollega. Sakka svarade och sa att hon var på plats.
”Jag är där om några minuter”, sa Eddie. ”Vad är första intrycket?”
”Jag har inte hunnit få nåt än”, sa Sakka. ”Vi får ta det när du kommer.”
Hon och Eddie hade varit kollegor i fyra år och han var precis den typen av människa som hon trivdes bäst med. Han var smart men självsäker nog att våga blotta sina brister, alltid nyfiken, ifrågasättande och trygg. Många i teamet tyckte att det var konstigt att han var singel, som om det var en personlighetsbrist snarare än ett aktivt val. Men Eddie Lerani var en och nittiotre, mörkögd, tränad och välkammad. Han behövde inte sova ensam om han inte ville det.
Sakka tittade upp mot den pampiga villan i nationalromantisk stil, på aktiviteten som pågick utanför entrén där ambulansen kört upp med blåljusen meningslöst blinkande.
En man i patrullen som såg ut att vara för ung för att vara utexaminerad från Polishögskolan presenterade sig som Robert Alm och gav henne en kort uppdatering.
”Offret är den tjugosexåriga Abigail Fender. Hon har påträffats skjuten till döds på golvet i sitt vardagsrum. Teknikerna är redan på plats, hundpatrullen är på väg och …”
”Finns det nån familj?” avbröt Sakka.
”Ja, en make, Gustav Fender, och en nyfödd son. Ingen av dom är i huset. Vi försöker lokalisera Gustav men han svarar inte på sin mobil.”
”Så ni vet inte om Gustav har sonen?”
”Nej, men vi antog …”
”Vem hittade henne?”
”Grannen. Han sitter där.” Robert pekade på en bänk några meter bort där en äldre man satt med en filt om sig. ”Han vet inte heller var dom är och …”
Sakka gick fram till bänken och tog mannens hand, presenterade sig och frågade vad han hette.
”Karsten Renck.”
”Kan du berätta för mig vad du såg?”
”Jag var ute med hunden och hörde ett skott och först trodde
jag att det var ungarna nere vid stranden som höll på och smällde raketer, men så när jag nästan var hemma – jag bor här bredvid – så tittade jag upp mot Fenders hus och såg att altandörren var öppen och … jag fick bara en dålig känsla, så jag gick för att titta så att allt var okej och det var då jag såg henne. Abigail.” Han skakade på huvudet.
”Och när var detta?”
”För tjugo minuter sen, kanske en halvtimme. Jag vet inte. Jag bara ringde 112 och … ja … jag vet inte vad jag ska säga mer.
Jag är nog lite chockad.”
”Det var väldigt bra att du kontaktade larmcentralen direkt och att du stannade kvar här.”
”Självklart.”
Karsten Rencks telefon ringde.
”Min fru”, sa han. ”Jag måste ta det.” Han svarade. ”Ja hej, ja, jag behöver nog vara kvar en stund till … Va? Är du säker? Och Carl?”
Han lade på luren och tittade på Sakka. ”Min fru säger att Gustav är på Villa Pauli. Det är en countryclub härborta och …”
”Hade han med sig sin son?” sa Sakka.
”Nej.”
Sakka vände sig om och började springa mot husets entré.
”Du behöver skyddskläder”, sa en polis i patrullen vid ingången.
”Flytta på dig!” sa Sakka och knuffade mannen åt sidan.
Hon skyndade förbi teknikerna som jobbade runt kroppen och hann skymta en mörkröd fläck av blod mot det ljusa trägolvet i vardagsrummet innan hon fortsatte mot trappan upp till övervåningen.
Det första rummet på övervåningen var ett kontor med stort skrivbord, fåtöljer och öppen spis. Hon snurrade runt ett varv innan hon rusade till nästa rum. Det var en barnkammare. Vid fönstret stod en korg på en ställning under en sänghimmel i spets. Sakka sprang fram till den, drog säng himlen åt sidan och möttes av två svarta nallebjörnsögon. Ingen bebis.
