9789189820227

VAD HÄNDE DIG?

I samtalen med doktor Perrys klienter har alla namn och många detaljer som kan identifiera dem ändrats, och i vissa samtal har olika kliniska situationer flätats samman.

Bookmark Förlag www.bookmarkforlag.se vad hände dig?

samtal om trauma, motståndskraft och läkande

Originaltitel: What Happened to You?

Conversations on Trauma, Resilience, and Healing

Published by arrangement with Flatiron Books, through Ulf Töregård Agency AB.

Copyright © 2021 by Bruce D. Perry, M.D., Ph.D. and Oprah Winfrey. All rights reserved.

Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2024 Översättning: Sandra Medin

Illustrationer: Henry Sene Yee

Omslag: Bookmark efter original

Inlaga: Li Söderberg efter original Tryck Livonia Print, Lettland 2024

Denna bok trycks på FSC®-märkt papper och är klimatkompenserad genom World Land Trust.

isbn: 978-91-89820-22-7

VAD HÄNDE DIG?

SAMTAL OM TRAUMA, MOTSTÅNDSKRAFT OCH LÄKANDE

BRUCE D. PERRY

OPRAH WINFREY

Ö VERSÄTTNING: SANDRA MEDIN

TILLÄGNAS

BRUCE D. PERRY:

Till min klan:

Barbara, Grant, Jay, Emily, Maddie, Benji, Elisabeth, Katharine, Robert och Emily

Till minne av min älskade

Martha McGillis Perry

OPRAH WINFREY:

Till flickorna i mitt liv som är som mina döttrar och som trodde sig ha trasiga vingar. Jag hoppas att ni flyger – högt upp i skyn.

INNEHÅLL

NÅGRA ORD FRÅN FÖRFATTARNA 9

INLEDNING 11

KAPITEL 1 19

HUR VI UPPFATTAR OMVÄRLDEN

KAPITEL 2 43

HITTA BALANS

KAPITEL 3 69

HUR VI HAR BLIVIT ÄLSKADE

KAPITEL 4 95

TRAUMATS SPEKTRUM

KAPITEL 5 · 121

FÖRSTÅ HUR DET HÄNGER IHOP

KAPITEL 6 · 153

FRÅN TRAUMAHANTERING TILL LÄKANDE

KAPITEL 7 185

POSTTRAUMATISK VISDOM

KAPITEL 8 211

VÅRA HJÄRNOR, FÖRUTFATTADE MENINGAR & SYSTEM

KAPITEL 9 245

DEN MODERNA VÄRLDENS RELATIONSHUNGER

KAPITEL 10 273

DET HÄR BEHÖVER VI NU

EPILOG 289

KÄLLOR 299

TACK 302

Några ord från författarna

Den här boken är för alla som har en mamma, pappa, partner eller ett barn som kan ha upplevt traumatiska händelser. Och om du (eller en närstående) någon gång har beskrivits som en person som vill vara alla till lags, förstör för sig själv, är störig, tjafsig, oengagerad, oförmögen att behålla jobbet eller dålig på relationer så är det här en bok för dig. Eller om du bara vill förstå dig själv och andra bättre så är det här en bok för dig också.

Vi vet att läsningen kommer att få dig att tänka efter och känna – och att känslorna ibland kan vara jobbiga och smärtsamma. En del kan ha svårt för bokens starka och stundtals omskakande innehåll. För andra kan resonemangen om hur hjärnan fungerar kännas främmande och till en början svårbegripliga. Så ha tålamod och lita på oss och dig själv.

När det blir för svårt att läsa ska du sluta. Lägg ner boken i en timme eller en vecka. Den finns kvar när du känner att du orkar återgå till den. Och när du är redo att fortsätta utforska varför det som hänt dig formar hur du tänker, känner och agerar ska du känna dig välkommen. Kanske hittar du en väg framåt.

INLEDNING

”Sluta grina”, varnade hon. ”Håll truten.”

Jag antog en samlad min. Hjärtat slutade banka. Jag bet hårt i underläppen så att inga ord skulle undslippa mig.

”Jag gör så här för att jag älskar dig”, upprepade hon till sitt försvar i mitt öra.

När jag var liten fick jag stryk med jämna mellanrum. På den tiden var det accepterat att vårdnadshavare agade barn i uppfostrande syfte.

Min mormor, Hattie Mae, var en flitig anhängare. Men redan vid tre års

ålder visste jag att det jag upplevde var fel.

En av de värsta pryglingarna jag minns skedde en söndagsmorgon.

Att gå i kyrkan var en stor del av våra liv. Precis innan vi skulle gå till gudstjänsten blev jag skickad till brunnen bakom huset för att pumpa vatten; det fanns inte rinnande vatten inne i bondgården där jag bodde med mina morföräldrar. Från fönstret såg mormor att jag lekte med fingrarna i vattnet och hon blev ursinnig. Trots att jag bara ägnat mig åt oskyldiga dagdrömmar, som barn kan göra, blev hon arg eftersom det var vårt dricksvatten och jag hade petat i det. Sedan frågade hon mig om jag hade lekt med vattnet och jag sa nej. Hon tvingade mig att böja mig framåt och piskade mig så kraftigt att huden blev rödstrimmig. Efteråt lyckades jag sätta på mig min finaste vita söndagsklänning; blod började sippra igenom det skira tyget så att det fläckades mörkrött. Hon blev rasande när hon såg det och slog mig för att jag hade fått blod på klänningen, sedan skickade hon mig till söndagsskolan. Det var så här svarta barn på landsbygden i den amerikanska Södern uppfostrades.

Jag kände ingen som inte fick stryk.

Jag blev slagen för minsta lilla. Utspillt vatten, ett trasigt glas, för att inte kunna hålla tyst eller sitta still. Jag hörde en gång en svart komiker

säga: ”Världens längsta promenad är att gå och hämta sitt eget spö.” Jag var inte bara tvungen att gå och hämta spöet, nej, om det inte fanns något skulle jag fixa ett nytt – en smal och färsk gren var bäst, men om den var för smal fick jag fläta ihop två eller tre grenar till ett stadigt spö. Hon tvingade mig ofta att fläta spöet. Ibland sparade hon veckans stryk till lördagskvällen då jag var naken och nybadad.

Efteråt, när jag knappt kunde stå upp, sa hon åt mig att sudda bort min sura min och le istället. Bara begrava det, som om det aldrig hade hänt.

Så småningom utvecklade jag en stark känsla för när det var fara å färde. Jag kände igen när mormor växlade tonläge eller gav mig blicken som betydde att jag gjort något som misshagat henne. Hon var ingen elak människa. Jag tror att hon tyckte om mig och ville att jag skulle bli en ”snäll flicka”. Och jag förstod att ”hålla truten” eller tystnad var det enda sättet att få ett snabbt slut på bestraffningen och smärtan. Under de kommande fyrtio åren skulle detta mönster av inlärd foglighet – ett resultat av djupgående trauman – komma att definiera alla relationer, interaktioner och beslut i mitt liv.

Den långsiktiga följden av att ha fått stryk – och sedan tvingas hålla tyst och till och med le åt det – var att jag blev världsbäst på att vara andra till lags under större delen av mitt liv. Det hade inte tagit mig ett halvt liv att lära mig att sätta gränser och våga säga nej om jag hade fått en annan uppfostran.

Nu när jag är vuxen är jag tacksam för att jag har långvariga, beständiga och kärleksfulla relationer med många människor. Likväl har pryglingarna i barndomen, det stukade känslolivet och de trasiga familjeförhållandena med mina närstående under min barndom utan tvekan hjälpt mig att bli oberoende av egen kraft. För att citera den starka dikten ”Invictus”: ”Jag är kapten över min själ och herre över mitt öde.”

Miljontals människor behandlades precis som jag när de var små och växte upp i tron att deras liv inte hade något värde.

Mina samtal med doktor Bruce Perry och de tusentals människor som haft modet att berätta om sina liv för mig i ”The Oprah Winfrey Show” har

lärt mig att följderna av hur jag behandlades av dem som skulle ta hand om mig inte enbart var känslomässiga. Det fanns även en biologisk respons. Genom mitt arbete med doktor Perry har jag insett att trots att jag utsattes för misshandel och trauman som barn så har min hjärna hittat sätt att anpassa sig.

Det är här det finns hopp för oss allihop – i våra mirakulösa hjärnors enastående anpassningsförmåga. Doktor Perry förklarar i boken att insikt om hur hjärnan reagerar på stress eller traumatiska upplevelser i barndomen hjälper till att reda ut hur det som hänt oss i det förflutna formar vilka vi är, hur vi beter oss och varför vi gör det vi gör.

Med hjälp av detta synsätt kan vi bygga upp ett starkare egenvärde och så småningom justera hur vi reagerar på olika omständigheter, situationer och relationer. Med andra ord är det nyckeln till att förändra livet självt.

– Oprah Winfrey

En morgon 1989 när jag satt i mitt laboratorium – Laboratory of Developmental Neurosciences vid University of Chicago – och tittade mental på resultaten från ett nytt experiment stack min laboratorieassistent in huvudet i mitt rum. ”Oprah söker dig.”

”Ja, visst. Be henne lämna ett meddelande.” Jag hade suttit uppe och skrivit hela natten; resultaten från experimentet verkade inte stämma. Jag var inte upplagd för något practical joke.

Han flinade. ”Nej. På riktigt. Det är en person från Harpo.”

Oprah hade ingen anledning alls att ringa mig. Jag var en ung teoretisk barnpsykiater som forskade om hur stress och traumatiska upp-levelser påverkar barns utveckling. Endast ett fåtal personer kände till mitt arbete; de flesta av mina kolleger inom psykiatrin funderade inte nämnvärt på neurovetenskap eller barndomstrauman. Traumats roll som betydande faktor för fysisk och psykisk hälsa var outforskad. Jag trodde att det var en av mina vänner som busringde. Men jag svarade i telefon.

”Miss Winfrey sammankallar till ett möte med flera av landets experter inom området våld mot barn i Washington om två veckor. Vi skulle vilja att du medverkar.”

När de förklarat lite mer insåg jag att många välkända och väl-etablerade personer och organisationer skulle delta i mötet. Mitt arbete –att studera hur traumatiska upplevelser påverkar hjärnan under dess utveckling – skulle drunkna bland mer politiskt korrekta, förhärskande perspektiv. Jag tackade artigt nej.

Flera veckor senare fick jag ännu ett samtal. ”Oprah bjuder in dig till en heldagsretreat på sin gård i Indiana. Det blir två andra personer, du och Oprah. Vi vill brainstorma fram lösningar på problematiken kring våld mot barn.”

Denna gång, när jag hade chansen att bidra på ett meningsfullt sätt, tackade jag ja.

Den starkaste rösten den dagen var Andrew Vachss, författare och advokat specialiserad på att företräda barn. Hans banbrytande arbete belyste behovet av att kunna följa förövare som utsatt barn för

övergrepp; på den tiden kunde de flytta från en delstat till en annan och det fanns inget sätt att kontrollera var de befann sig eller om de lydde restriktionerna att hålla sig borta från barn. Mötet som ägde rum i Indiana 1989 ledde till att man 1991 lade fram lagförslaget National Child Protection Act (Lagen om skydd av barn) för att upprätta en landsomfattande databas över dömda förövare. Den 20 december 1993, efter två års arbete, som även innebar att vittna inför den amerikanska senatens rättsutskott, klubbades lagen ”The Oprah Bill” igenom.

Den där dagen 1989 ledde till många fler samtal. En del ägde rum på ”The Oprah Winfrey Show”, för att diskutera enskilda barns erfarenheter och kampanjer om den tidiga barndomens betydelse för hjärnans utveckling. De flesta av våra samtal hölls dock inom ramen för Oprah Winfrey Leadership Academy for Girls (OWLAG), som Oprah grundade i Sydafrika 2007. Denna fantastiska organisation bildades för att välja ut, stötta, utbilda och stärka ”missgynnade” flickor med stor potential. Det uttryckliga syftet var att skapa en kärntrupp av framtida ledare. Många av dessa flickor har klarat av motgångar och uppnått mycket goda skolresultat trots att de farit illa på grund av bland annat fattigdom, förlust av en närstående och våld i samhället eller inom familjen. Redan tidigt började skolan ta itu med många av de begrepp som tas upp i boken; idag är OWLAG en förebild för en traumaanpassad skolmiljö som tar hänsyn till barns utveckling.

2018 spelade Oprah och jag in ett inslag om traumamedveten omsorg åt tv-programmet ”60 Minutes”. Trots att endast två minuter av vårt samtal kom med i programmet var det miljontals människor som såg och lyssnade på det, och det skapade stor uppståndelse bland många som arbetar med traumatiska upplevelser. Men det finns så mycket mer att säga.

Engagemanget för vårt samtal återspeglade delvis Oprahs eget engagemang för att lyfta fram detta viktiga ämne. I tv-programmet ”CBS This Morning” berättade Oprah för Gayle King att hon skulle dansa på bordet för att få folk att uppmärksamma hur traumatiska upplevelser påverkar

barnets hjärna under dess utveckling. I ett nyhetsinslag på CBS News utvecklade Oprah resonemanget från ”60 Minutes” och sa att detta var hennes livs viktigaste berättelse.

Oprah har pratat om övergrepp, försummelse och läkande under hela sin karriär. Hennes engagemang för att upplysa om traumarelaterade ämnen har genomsyrat alla hennes tv-program. Miljontals människor har sett Oprah lyssna på, skapa kontakt med, trösta och lära av personer med erfarenhet av eller expertkunskaper om alla typer av trauman. Hon har utforskat effekterna av att förlora en närstående, misshandel, sexuella övergrepp, rasism, kvinnohat, våld i hemmet, våld i samhället, problematik kring könstillhörighet och sexuell identitet, felaktigt frihetsberövande och så mycket mer. Tack vare detta har vi kunnat lära oss mer om hälsa, läkande, posttraumatisk tillväxt och motståndskraft.

I tjugofem år gav ”The Oprah Winfrey Show” en djuplodad och eftertänksam inblick i utsatthet i barndomen, utmaningar, sorg, stress, tänksam sorg, stress, traumatiska upplevelser och motståndskraft. Hon utforskade dissociativ identitetsstörning 1989, den tidiga barndomens betydelse för hjärnans utveckling 1997, adopterade barns rättigheter 2005, följderna av grov försummelse 2009 och mycket mer. På många sätt har hennes program banat väg för en större, systemomfattande medvetenhet kring dessa frågor. I ett avsnitt i den sista säsongen medverkade tvåhundra män, bland annat Tyler Perry, som berättade att de blivit utsatta för sexuella övergrepp. Hon har kämpat för och väglett människor som farit illa och utsatts för traumatiska upplevelser och kommer att fortsätta med det.

Oprah och jag har pratat om trauman, hjärnan, motståndskraft och läkande i över trettio år och den här boken är på många sätt kulmen av de samtalen. Här återges samtal och berättelser ur verkligheten för att belysa forskningen som ligger bakom allt.

Det finns alldeles för många aspekter som rör utveckling, hjärnan och traumatiska upplevelser för att rymmas i en enda bok, särskilt när den består av verkliga berättelser ur livet. Språket och begreppen som används i boken är en tolkning av arbetet som utförts av tusentals

vetenskapsmän, kliniker och forskare inom områden som genetik, epidemiologi och antropologi. Det är en bok för alla människor.

Titeln Vad hände dig? innebär ett perspektivskifte som visar hur starkt det förflutna formar hur vi fungerar för närvarande. Begreppet myntades av doktor Sandra Bloom, som tagit fram Sanctuary Model, och hennes banbrytande arbetsgrupp. Så här säger doktor Bloom:

Vi (behandlingsteamet på Sanctuary) hade ett arbetslagsmöte någon gång 1991 på vår avdelning för slutenvård och försökte beskriva förändringen som vi hade upplevt i och med att vi ändringen betraktade och behandlade traumatiska upplevelser, i synnerhet handlade det som kallas utsatthet i barndomen, som själva orsaken till problemen som de flesta av våra patienter hade. Socialarbetaren Joe Foderaro, som alltid är lika observant och slagfärdig, sa: ”Det är så att vi har ändrat vår grundläggande fråga från ’Vad är det för fel på dig?’ till ’Vad hände dig?’.”

Oprah och jag är övertygade om att den grundläggande frågan ”Vad hände dig?” kan hjälpa alla att lära sig lite mer om hur erfarenheter –både bra och dåliga – formar oss. Vår förhoppning är att berättelserna och de vetenskapliga begreppen som vi delar med oss av i boken hjälper alla läsare att på sitt eget sätt få nya insikter, så att vi alla kan leva bättre och mer tillfredsställande liv.

– Doktor Bruce Perry