En hemlighet for mycket ..
tidigare böcker av jenny fagerlund:
Drömstigen 2016
Med hälsning från Båstad 2018
24 goda gärningar 2018
Ett litet steg på vägen 2019
Mitt hemliga liv 2020
Början på något nytt 2021
Den sista adventskalendern 2022
Medan livet pågår 2023
www.bookmarkforlag.se
En hemlighet för mycket
Copyright © 2024 Jenny Fagerlund
Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2024
Enligt avtal med Enberg Agency
Omslag: Sanna Sporrong
Författarfoto: Kajsa Göransson
Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2024 isbn: 978-91-89820-16-6
Denna bok trycks på FSC®-märkt papper och är klimatkompenserad genom World Land Trust.
Till Alexander, Isabelle, Vilhelm & Maximilian
Sometimes your mind needs more time to accept what your heart already knows.
Advokatkontoret var inte alls som hon hade förväntat sig, utan det var som att komma in i ett ombonat hem med inbjudande möbler och dyrbar konst på väggarna.
Anna satte sig i en av de djupa läderfåtöljerna och placerade händerna i knäet. Egon Bolund hade låtit allvarlig när han bad henne komma, fast det kanske var så han lät när han skulle gå igenom en klients dödsbo? Hon stirrade ut genom de enorma fönstren som vette mot Humlegården.
Larsson & Bolund var en av de ledande advokatbyråerna i Stockholm och hon var inte förvånad över att Fred valt just dem. Han hade alltid velat ha det bästa. Oavsett vad det handlade om.
Anna pressade handen hårdare mot knäet och försökte samla sig. Det hjälpte inte att hon bröt ihop inför Egon Bolund. Eller inför någon annan heller för den delen.
Hon öppnade Celineväskan som Fred köpt till hennes senaste födelsedag och tog fram en näsduk som hon baddade under ögonen.
”Anna?” En gråhårig man i mörkbrun skräddarsydd
kostym kom emot henne med framsträckta händer. ”Jag beklagar din förlust.”
”Tack.” Anna stoppade ner näsduken i väskan. ”Trots att det har gått lite mer än en månad sedan olyckan har jag inte riktigt vant mig vid att Fred är borta … Han …”
”Se så, kom med till mitt kontor.” Egon Bolund klappade henne lätt på armen.
Medan de gick över den mjuka mattan som löpte längs korridoren uppfattade hon vagt de andra medarbetarna som satt på sina kontor. Men i stället för att le mot dem såg hon ner i golvet. Hon orkade inte vara artig just nu, i själva verket ville hon bara få det här avklarat så att hon kunde åka hem igen.
Skuldkänslorna sköljde över henne. Om hon inte hade sagt de där orden till honom, kanske Fred aldrig hade satt sig i bilen. Anna stannade för att plocka upp näsduken igen. I samma stund öppnades en dörr till ett av kontoren och en mörkhårig man i hennes egen ålder klev rakt på henne så att hon snubblade till.
”Oj, förlåt, jag såg dig inte.” Mannen tog tag i hennes armar för att hon inte skulle ramla omkull. ”Är du okej?”
”Det gick bra”, mumlade Anna, och mannens blick dröjde sig kvar i hennes innan han nickade och lämnade henne ensam med Egon igen.
”Noel har alltid bråttom.” Egon öppnade dörren till sitt kontor. ”Sätt dig du, jag ska bara hämta kaffe.”
Anna sjönk ner i en av de bruna läderfåtöljerna som stod placerade framför ett stort skrivbord i ek. Hon strök bort en mörk hårslinga från ansiktet och lät blicken svepa över pappershögarna och böckerna. Hon borde inte vara här, och hon borde absolut inte ta emot något arv från Fred.
”Vad menar du med att det inte finns några pengar?” frågade Anna en halvtimme senare. Trots att hon lyssnat på Egon hade tankarna fladdrat iväg när han gick igenom alla tillgångar.
”Allt är belånat.”
”Fast det kan inte stämma!” Fred hade ju mycket pengar, tänkte Anna. Fastigheter i flera länder, den stora våningen på Strandvägen, två bilar och aktier. Egon måste ha misstagit sig. ”Fred pratade om att han tänkte boka en resa till Maldiverna i vinter …” Anna tystnade. Jag hade inte tänkt följa med, tänkte hon och skuldkänslorna vällde fram igen.
”En resa hade inte varit genomförbar. Våningen är belånad till taknocken, likaså fastigheterna i London, Antibes och Toscana.” En svettpärla skymtade på Egons hjässa, och för en sekund tyckte Anna synd om honom. Det kunde inte vara lätt att meddela den här typen av nyheter till folk.
”Hur är det med galleriet?”
”Fred har haft utmaningar med verksamheten ända sedan pandemin och vi kommer försätta bolaget i konkurs.” Egon dök ner i sina papper igen. ”Han drog på sig flera skulder de senaste åren. Stora skulder. Jag vet att han skrev in dig som förmånstagare i sitt testamente men har du något eget kapital?”
”Jag har så att jag klarar mig”, sa Anna. ”Fred hjälpte mig att förvalta mina besparingar eftersom han hade mer koll på aktiemarknaden än vad jag har.”
Hon ville inte att Egon skulle tro att hon inte hade kontroll över ekonomin, men när Fred erbjudit sig att hjälpa till hade det känts som ett bra förslag. Särskilt eftersom det hade handlat om en hel del pengar. ”Våra konton var hopkopplade och han hade fullmakt att placera mitt kapital. Jag har ett annat konto för utgifter som jag använder.
Pengarna på Avanza är enbart sparpengar.”
”Alla pengar på Avanza är borta.” Egons ord fick henne att rycka till.
”Förlåt?” Pulsen ökade och det susade i öronen.
”Alla konton som Fred förfogade över är tömda.”
”Det kan inte stämma.” Anna skyndade sig att knappa fram Avanzas app på mobilen. När hon såg saldot på kontot drog hon efter andan. ”Jag … hur …”
”Jag förstår att det här kommer som en chock”, sa Egon.
”Kan jag få tillbaka mitt kapital?” Anna sänkte mobilen och försökte hålla sig lugn.
”Om Fred förvaltade dina pengar, med ditt godkännande, finns det inget att göra.” Egon undvek hennes blick och bläddrade bland sina papper igen. ”Freds våning måste säljas för att täcka lånen. Likaså fastigheterna utomlands, sommarhuset i skärgården och bilarna.”
”Sa du att sommarhuset måste säljas?”
”Allt måste säljas.”
”Men stugan är min. Den står skriven på mig.” För första gången sedan hon kom till advokatkontoret slappnade hon av en aning. När Fred rått henne att investera vinsten hon fått efter att ha sålt sin lägenhet hade hon av en slump hittat sommarstugan i Stockholms skärgård. Även om den var sliten var den hennes, och hon hade
planerat att bo där medan hon försökte få rätsida på tillvaron.
”Jag har ett avtal som visar att du skrev över stugan till Fred i våras.” Egon drog fram några papper ur högen med dokument.
”Det är inte sant, när skulle jag ha gjort det?”
”Den tjugofemte mars.”
”Fast jag har inte skrivit på något avtal …” Annas röst bröts och hon sträckte sig efter papperen som Egon höll fram.
”Är inte det där din handstil?” Egon pekade på namnteckningen.
”Jo.” Anna slöt ögonen innan hon tittade upp igen. ”Jag måste ha skrivit på avtalet av misstag.”
Anna sjönk ner i den vita soffan och drog upp benen under sig, osäker på vad hon egentligen gjorde hemma hos Lollo. Men hon hade varit så omtöcknad att hon inte klarat av att gå hem. Även om Egon gått igenom bouppteckningen flera gånger hade hon fortfarande svårt att ta in att Fred gått bakom ryggen på henne, och att hon var helt barskrapad.
”Här.” Lollo såg oroligt på henne och räckte fram en orange drink med is.
”Är det samma drink som Gisela brukar bjuda på?” frågade Anna i ett försök att låtsas som om allt var som vanligt.
”Ja, men min är godare.” Lollo drog på munnen innan hon blev allvarlig igen. ”Hur gick det hos advokaten?”
Anna smuttade på drycken. Vågade hon säga som det var? Hon sneglade på sin vän. De hade lärt känna varandra genom Fred och genast blivit vänner. Trots att de
umgåtts en hel del de senaste åren visste hon inte hur Lollo skulle reagera om hon fick reda på att Fred varit utblottad, och att hon själv skulle stå utan hem inom en snar framtid.
Skulle Lollo fortfarande finnas här eller skulle hon avsluta vänskapen?
Bara tanken på vad som väntade fick Anna att kippa efter andan och ställa ifrån sig glaset på soffbordet för att inte riskera att tappa det i golvet.
”Det gick inte riktigt som jag förväntade mig”, fick hon ur sig.
”Har Fred testamenterat tillgångarna till någon annan?”
”Det hade inte betytt något om han hade gjort det, men han …” Anna avbröt sig och tittade ut genom fönstret. Hon kunde inte berätta om det hon fått veta. Illamåendet fick magen att dra ihop sig och hon svalde gång på gång. ”Jag måste gå hem”, fick hon fram och reste sig hastigt.
”Vill du inte stanna en stund?” Lollo såg bekymrat på henne. ”Vi kan prata om något annat.”
”Jag måste vara ensam ett tag.” Anna stannade i dörröppningen. ”Jag är ledsen att jag lämnar dig när du har gjort drinkar och allt, men …”
Lollo kom fram och gav henne en kram. ”Tänk inte på det. Jag förstår om du har mycket att fundera på.”
Anna besvarade kramen. ”Du behöver inte följa mig till dörren”, fick hon fram.
”Såklart jag följer med dig.”
”Snälla …”
Lollo hejdade sig vid Annas ord och strök henne över armen. ”Okej, men lova att ringa mig om du behöver hjälp.”
Några timmar senare satt Anna på en av terrasserna som hörde till Freds våning. Hon betraktade turbåtarna vid kajen där turisterna stod på rad för att ta sig till någon av alla öar i Stockholms skärgård. Anna kved till när hon påmindes om sommarhuset. Ett gult sekelskifteshus med vita knutar som hon köpt en varm vårdag. Det var inte stort men det räckte gott och väl till henne. Fred hade vetat om hur mycket hon tyckte om huset, och hur stolt hon varit när hon skrivit på köpeavtalet. Bara tanken på att hon aldrig mer kunde åka dit fick det att flimra framför ögonen och hon sträckte sig efter vinglaset och tog en djup klunk.
Varför hade Fred tagit stugan? Han hade ju haft allt. Pengar, fastigheter och ett uppskattat och välrenommerat galleri. Sparpengarna och stugan hade varit hennes säkerhet.
Annas hand darrade till och hon tog en ny klunk av vinet. Hon borde aldrig ha gått hem till Lollo, men hon hade så förtvivlat gärna velat prata med någon. När hon väl var där hade hon insett att hon inte kunde berätta om Fred. Om det kom fram … Hon slöt ögonen samtidigt som tårarna sipprade fram och letade sig ner längs kinderna. Hon hade kämpat så länge och försakat så mycket för att skapa sig en egen ekonomisk trygghet. Sedan hade hon träffat Fred och släppt taget. Anna lät den svala drycken rinna genom strupen innan hon ställde ner glaset så att det klirrade mot bordsskivan.
Vinflaskan var nästan tom nu, men i stället för att lugna fick alkoholen ångesten att krypa närmare. Det var som om hon inte kunde värja sig och maktlösheten inför det som väntade fick henne att jämra sig och slå armarna runt kroppen. Rörelsen fick vinglaset att vingla till innan det föll mot terrassgolvet och splittrades mot stenplattorna.