Tidigare böcker om Nikki Kahn utgivna på annat förlag: Någon måste dö
Dödens hand
Copyright © Lena Ljungdahl och Anna Jinghede 2024
utgiven av: Bookmark förlag, Stockholm 2024 www.bookmarkforlag.se omslag: Michael Ceken, Tegel & Hatt
tryck : ScandBook AB, Falun 2024 isbn: 978-91-89820-07-4
Denna bok trycks på FSC®-märkt papper och är klimatkompenserad genom World Land Trust.
Kärleken är tålig och mild.
Kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst. Den beter sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tänker inte på det onda. Den gläder sig inte över orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Kärleken upphör aldrig.
första korintierbrevet 13:4-7
Alabastervägen 3
Måndag 25 december, klockan 03.30
skriket som slitit henne ur djupsömnen hade tystnat. Mariam stod utanför sonens stängda sovrumsdörr och lyssnade efter fler ljud, men det enda som hördes var hennes eget flåsande. Försiktigt puttade hon upp den knarrande dörren på glänt. Hon tittade länge mot sonens säng och registrerade hur täcket höjdes och sänktes av hans lugna andetag. Lugnt och tryggt låg han där under sin stjärnhimmel av självlysande klistermärken. På golvet låg hennes man Rashid på en tunn madrass och snarkade med sina läsglasögon balanserandes på nästippen, kvar efter kvällens godnattstund.
Mariam släckte den nötta golvlampan och sköt försiktigt igen dörren innan hon tassade genom det lilla köket ut mot hallen. Fötterna klibbade mot den spräckliga plastmattan när hon stilla i mörkret lyssnade spänt. Hon hade hört ett alldeles hjärtskärande skrik. Det var hon säker på. Om det inte hade varit hennes sons oroliga mardrömmar, vad var det då? Pulsen hamrade fortfarande i bröstet. Sedan deras flykt till Sverige hade det skjutits flera gånger i deras bostadsområde och nyligen hade en port sprängts alldeles i närheten av Rashids arbetsplats. De hade flytt från ett krig bara för att hamna i ett annat.
Genom ytterdörrens dörröga flödade en smal ljusstrimma in i den trånga mörka hallen. Någon hade aktiverat den sensorstyrda takarmaturen i korridoren utanför. Det var juldagsnatt och de flesta grannfamiljerna var bortresta.
Det hade varit tyst och tomt i huset under hela helgen. Mariam rös till och smög närmare ytterdörren, osäker på om hon skulle våga titta ut.
Hon tittade mot barnrummet där hennes lilla familj låg och sov, och därefter tillbaka mot dörrögat som glödde i den mörka hallen. Det såg ut som om en enögd demon stirrade rakt mot henne. För en sekund blev det svart, precis som om den bestialiska varelsen blinkade. Mariam kände hur knäna sviktade och knep ihop läpparna för att inte råka skrika. Det var någon där utanför deras dörr, rakt framför henne.
Hon stod helt still och visste inte vad hon skulle ta sig till. Med ögonen hårt hopknipna tvingade hon ner lite luft i lungorna innan hon åter vågade kisa mot dörren. Hon tyckte sig höra ett svagt hasande, men litade inte längre på sina sinnesintryck. Kanske drömde hon fortfarande och gick i sömnen? Ljudlöst tog hon ett steg närmare och pressade handflatorna försiktigt mot dörrbladet och kisade in i den runda linsen.
Det skarpa skenet från lysrören slog emot henne och gjorde henne nästan blind. Det tog några sekunder innan pupillen anpassat sig till det smala synfältet, ännu längre för hjärnan att omsätta intrycken till något greppbart.
Bara några meter framför henne, rakt utanför dörren rörde sig två skuggiga gestalter över det mörka stengolvet. Det såg nästan ut som om de dansade. Armar och händer som greppade efter varandra och kroppar som rörde sig böljande över den lilla ytan mellan lägenhetsdörrarna.
Mariam stirrade klarvaket in i linsen. En av dem var mycket mindre än den andra, både kortare och spädare. En nätt kvinna iklädd endast ett vitt nattlinne. Den andra
gestalten var betydligt längre, med mörk rock och skinnhandskar på sina långa armar som då och då hölls ut likt en fågelskrämma. De verkade inte alls slåss med varandra. Tvärtom. Det såg mer ut som när en katt leker med en mus mellan sina stora tassar. Kvinnans mörkbruna hår böljade fram och tillbaka när kroppen slappt krängde av den andres ledande rörelser. Mariam fick syn på ett förvridet ansikte, och kände igen det direkt. Cornelia. Grannfrun.
Mariam blinkade några gånger och försökte se så klart det gick genom den grumliga linsen. Hennes första tanke var att Cornelia kanske var berusad och att hennes make försökte hjälpa henne tillbaka in i lägenheten. Hon hade sett det förut. Och svenskar verkade dricka mycket runt sina högtider, till och med kvinnorna. Mariam fick en känsla av att hon inte borde bevittna det som hände där utanför. Av respekt, och för att inte själv dras in i något. Men skriket som hade väckt henne hade fastnat i hennes inre. Det ringde fortfarande i hennes öron och skar sönder den i övrigt tysta natten. Det var ett skrik sprunget ur ren skräck.
Mariam kisade och försökte se om Cornelia såg skadad ut på något sätt. Grannfrun stapplade på sina vingliga, smala ben med en hand i väggen och med den andra gestalten tätt bakom sig. Paniken kröp återigen fram och delar av Mariams synfält försvann. Hon förstod inte om de var på väg till henne för att ringa på eller mot trappan ner till porten.
Vem var personen i rocken? Var det verkligen Cornelias man, han Erik? Eller bevittnade hon en kidnappning? Tänkte han putta ner henne för trappan? Mariam hade hört talas om kvinnor som dog efter att ha fallit i trappor och ut över balkongräcken. Hon kände att hon var tvungen att göra något, men vad? Kanske öppna dörren och skrika, eller ringa polisen? Mariam greppade handtaget och gjorde en ansats, men kroppen lydde inte. Rädslan hade gjort henne paralyserad.
Plötsligt dunsade något in i hennes dörr.
Mariam ryggade hastigt tillbaka av ljudet och råkade välta två paraplyer som stod lutade mot den lilla hallspegeln. De föll tack och lov mjukt mot den persiska mattan hon köpt på Stadsmissionen nere i centrum. Hon väntade några sekunder innan hon vågade titta i dörrögat igen. Cornelia stod nu still vid trappräcket rakt utanför dörren. En lång stund stod hon bara där och vajade lite försiktigt fram och tillbaka, medan den långa gestalten avvaktande stod någon meter bort och bara verkade titta på.
Cornelia sjönk långsamt ner mot golvet. Hon blev sittande med ryggen mot trappräcket och huvudet hängandes ner mot bröstet, som om hon somnat eller kanske svimmat. Mannen kom fram och böjde sig ner vid henne. Mariam försökte förtvivlat se vem han var, men nu var de så nära att inga detaljer gick att urskilja. Hon hade inte längre någon känsel i sitt ansikte, och började må illa. Mannen la Cornelia till rätta på rygg innan han gjorde strykande rörelser över hennes armar. Det såg ut som om han uppehöll sig kring hennes händer en lång stund innan han lyfte på hennes huvud så att det hamnade i en annan position. Rörelserna såg ömma och omhändertagande ut. Mariam andades ut, nu övertygad om att det faktiskt var Cornelias man som pysslade om henne där ute. Skamset stod hon kvar och betraktade den sovande grannfrun ända tills lysrören i trapphuset slocknat igen av stillheten som uppstått.
Mariam tassade in i köket och hällde upp kallnat te i sin favoritkopp, den som hennes pojke målat på förskolan. Hon kupade sina darrande händer runt de slarviga blommorna i rosa och rött. Det skulle dröja innan adrenalinet skulle sluta bubbla i hennes blodkärl och tillåta sömnen att göra entré igen. Kanske skulle det vara helt omöjligt. Hon tog en ny klunk och tittade ut i natten. Utanför
köksfönstret glittrade de små snökristallerna som lekte kull med varandra i innergårdens belysning.
”Mariam?”
Hon ryckte till när Rashid dök upp bakom henne. Han stod i dörrhålet till hallen med sina glasögon i handen och tittade på henne med förvirrad uppsyn. ”Vad gör du? Varför står du där mitt i natten? Du är inte klädd!”
”Ssch!” viskade Mariam och torkade bort några droppar te från hakan. Sedan viftade hon med sitt finger mot ytterdörren bakom honom. ”Det är några där ute.”
”Vilka då?” frågade han och kikade in i mörkret genom den lilla linsen.
”Cornelia, grannfrun! Och hennes man.”
Rashid gick in i köket och tog sin fru i handen. ”Har du drömt nu igen?”
”Nej, nej”, svarade Mariam och slingrade sig loss. ”Jag lovar. Jag hörde ett skrik. Och sen tittade jag. Men hon somnade. Ja, på golvet alltså. Det blev mörkt efter en stund och då såg jag inget mer.”
Rashid tittade skeptiskt mot sin fru. Det var fortfarande mörkt och tyst i trapphuset utanför när han låste upp dörren. Han tryckte ner handtaget, med Mariam tätt bakom sig. Lampan i taket reagerade direkt och knäppte till. Hela trapphuset badade åter i ljus och tillsammans såg de Cornelia ligga alldeles still på golvet, bara någon meter från deras tröskel. En stor mörk pöl hade bildats under hennes höfter och blodet rann ner över kanten mellan trappräckets spjälor.
Återigen hördes ett öronbedövande skrik som fick Mariam att rycka till. Denna gång var det hennes eget.
Dörren till lägenheten mitt emot gled långsamt upp. En liten flicka stod på tröskeln i en gul pyjamas med solrosor på. I ena handen dinglade en rosa kanin med bara ett öra. Hon tittade på dem med uppspärrade ögon.
Alabastervägen 3
Måndag 25 december, klockan 05.25 lukten av järn gjorde sig påmind direkt när kriminaltekniker Magnus ”Grissom” Andersson passerat avspärrningsbandet på bottenvåningen och orienterat sig i trapphuset. Han hade en god uppfattning om vad det innebar. Efter nästan 30 år i yrket hade hans palett med genomförda brottsplatser blivit stor. Just denna typ av brottsplats hade han erfarit många gånger tidigare. En ung kvinna till synes oprovocerat mördad och där mordvapnet varit ett skärande tillhygge.
Som brukligt tog han sin tid och bekantade sig med platsen. Han betraktade blodpölarna och rinningarna som landat på markplan från ovan medan radioanropen avlöste varandra. De fortplantade sig längs de gula betongväggarna hela vägen upp till avsatsen mellan första och andra våningen. Hade det inte varit för kylan som tagit ett fast grepp om Sverige hade Grissom tvingat de bevakande uniformerade poliserna att hålla sig utanför trapphuset. Han behövde arbetsro.
En dryg halvtimme efter ankomsten till brottsplatsen hade kriminalteknikern med viss möda lyckats kånka in all tänkbar utrustning upp till en ren yta på avsatsen och upprättat en liten arbetsstation. Det gamla diskbråcket i
ländryggen gjorde sig påmint. Han förbannade sig ännu en gång över de uteblivna besöken till fysioterapeuten, och tog stöd av väggen. Grissom justerade det svarta skoskyddet över den ena kängan och drog ner resåren i den prassliga vita overallen så långt ner över foten som han förmådde. Därefter blickade han ut på alla hårda och mjuka väskor, bruna papperspåsar och lös utrustning som var utspridd på pappersytan framför honom. Det skulle bli en lång natt och mycket spring i trapporna. I det gråsprängda höga hårfästet hade redan de första svettpärlorna bildats.
”Kamera. Check. Anteckningsmateriel check. Plasthandskar, check. Kemisk lösning för att testa blodlika besudlingar … check. Topspack för säkring av blod … topspack?”
Blicken flackade fram och tillbaka över pappen framför honom. Slutligen fastnade den på en ensam papperspåse bakom kameraväskan. Strax hade han konstaterat att där fanns även topspack, måttband, skospårsfolier, sax och beslagspåsar. Noggrannheten tummade han aldrig på, inte ens en tidig juldagsmorgon. Han var redo att sätta i gång.
Just som den erfarna kriminalteknikern skulle dra upp dragkedjan den sista biten upp mot halsen hejdade han sig. Med tummen tryckte han in sändknappen på radion som vilade i ett hölster över bröstet.
”Till patrullen i trapphuset på Alabastervägen. Jag kommer inleda brottsplatsundersökningen nu. Ännu inget problem med nyfikna grannar här uppe men ha gärna lite koll på om någon dörr öppnas och det blir rörelse i trapphuset. Jag har sett blodspår hela vägen från första till tredje våningen och vill inte ha något spring på brottsplatsen. Varken av er eller allmänheten, innan jag hunnit säkra mina spår. Jag är dessvärre ensam och bedömer att jag kommer ha att göra här fram till gryningen. Är det lugnt på utsidan? Kom.”
”Det är uppfattat. Japp, lugnt här nere, kylan verkar skrämma bort nyfikna, till och med murvlarna. Patrullen där ute pratar just nu med en påstridig granne, tydligen en vän till offret, annars ingen rörelse alls på utsidan. Kom.”
Han kände inte igen den unga kvinnliga rösten. Det var å andra sidan inte konstigt. Ordningspolisen hade lika hög omsättning som skolpersonal och snittålder som en förskoleklass. Det var bättre förr.
”Tack för det. Jag skulle behöva ha foton på skosulorna på de konstaplar som gick fram till offret här uppe så jag kan sålla bort dem. Även ambulanspersonalens. Smäll av några bilder och skicka dem på sms så fort som möjligt så slipper jag lägga krut på spår som inte är intressanta. Klart slut tekniker.”
Grissom drog ut fyra lila vinylhandskar ur en kartong och började tråckla dem över sina händer i två lager. Han knäppte sedan på sig kameraväskan runt midjan och fiskade upp diktafonen.
”Brottsplatsundersökning inleds på Alabastervägen av mig Magnus Andersson den 25 december klockan 06.15. En mål sägande, en kvinna i trettioårsåldern, har konstaterats avliden av sjukvården innan jag ankom till platsen. Enligt preliminära uppgifter är den troliga dödsorsaken skarpt våld mot buken. Brottsplatsundersökningen inleds med översiktsfotografering, från andra våningsplanet och upp mot det tredje, därefter spårsäkring enligt rutin.”
Diktafonen landade åter i midjeväskan. Grissom tände upp den gula strålkastaren och riktade den upp mot halvtrappan framför sig. Han höjde kameran över huvudet och slog av tre bilder med lite varierande vinklar, studerade snabbt bildkvaliteten innan han stängde av kameran och lät den falla tillbaka mot bröstet.
Kriminalteknikern öppnade locket på sin ryggsäck med polisemblem och tog traditionsenligt upp sin silverfärgade
kaffetermos. Med den rykande koppen i ena handen blickade han upp för halvtrappan och avsatsen framför sig. Han gjorde sig ingen brådska medan han, smekandes väggen, sakta klev upp ytterligare en halv trappa. Grissom kontrollerade varje yta noga innan han tog nästa steg upp för trappan för att inte förstöra osynliga spår efter en mördare.
Väl uppe på vilplanet mellan andra och tredje våningen placerade han den gula lampan bredvid sig på golvet och riktade ljuskäglan uppåt mot den öppna lägenhetsdörren. Han tog ännu en djup klunk ur muggen och lät blicken sakta vandra över väggen från taket, förbi ledstången och ner mot den gröna brokiga marmorn i trappan. Han skakade på huvudet och drog en djup suck. Sedan fiskade han upp diktafonen på nytt.
”Några meter till höger om lägenhetsdörren, på väggen, ses blodstänk, kanske ett avkast från ett blodigt föremål. Under våningsräcket över avsatsen tycks blod ha runnit över kanten och fallit ner på trappsteg och våningsplanet nedanför. Troligen har detta blod runnit passivt från offret som ses ligga på avsatsen alldeles bakom rinningarna.”
Grissom tittade ner mellan trappräckena, precis så pass långt att han kunde se mellan spjälorna mot trappan under honom. De röda områdena nedanför bildade på något märkligt sätt ett vackert landskap över den gröna marmorn.
”Ingen åverkan ses på låskolven eller dörren, inte heller blod. Inget blod eller tecken på våld syns i hallen. Offret har sannolikt lurats ut i trapphuset alternativt frivilligt gått ut, möjligen varit bekant med gärningspersonen och överfallits på avsatsen ett par tre meter från dörren. Lägenheten kommer undersökas i särskild ordning.”
Grissom såg sig omkring och noterade namnet på de två ytterdörrarna, ”Levin” till vänster och ”Karimi” till höger. Därefter tittade han på golvytan utanför lägenhetsdörren. Mitt på golvet, tvärs över avsatsen, låg den
mörkhåriga kvinnan med sin tomma blick stirrandes upp i taket. Hennes vänstra arm låg i vinkel över hennes huvud och blodet på den bleka huden hade skapat ett kartlikt mönster av smala röda vägar. Ena axelbandet på det vita men blodiga nattlinnet hade glidit ner och spetsen över bröstpartiet satt klistrad mot huden. Nattlinnet var uppdraget och hade blottat en sårskada i buken. Grissom hukade sig över kroppen och tog en närmare titt.
”Överfallet har troligen skett i anslutning till, eller efter, sovtid. Offret har en djup sårskada i buken som sträcker sig ner till tarmpaketet. Även vänstra handen verkar sargad.”
Golvytan runt kroppen såg ut som ett virrvarr av rörelser och aktiviteter. Skoavtryck hade avsatts i varandra, sjukvårdsmaterial låg utspritt och en rest av vad som såg ut som fingertoppen på en plasthandske låg i en torkad blodpöl.
Medan han samlade ihop det av intresse – hår och den lilla fingertutan – började detaljer i vad som först såg ut som en stor sjö av blod runt den bleka och livlösa kvinnokroppen framträda.
Just som Grissom tryckte in den gröna knappen på diktafonen på nytt plingade det till i telefonen. Med en djup suck bestämde han sig efter det tredje plinget för att ta en titt. På skärmen uppenbarade sig fem olika skosulor. Han kände genast igen två poliskängor från golvytan framför sig.
”Cirka tre meter utanför den öppna lägenhetsdörren, runt kroppen, ses en stor blodpöl. På sträckan mellan dörren och kroppen finns däremot inget blod. Inte heller på eller bakom dörren. På väggen bakom kroppen ses blodstänk som sitter på en halvmeters höjd. För att sammanfatta. Offret har sannolikt attackerats cirka ett par meter från lägenhetsdörren där hon också avlidit och blött ur. Inga uppenbara tecken på strid eller kamp kan ses i miljön. Skospår i blodpölen där offret legat talar
för att någon varit framme efter att offret slutligen hamnat på rygg där, kanske sjukvården, kollegor eller gärningsmannen.”
Han vinklade ficklampan och detaljstuderade stengolvet och dess brokiga mönster, centimeter för centimeter. Tittade noga på minsta fragment som antydde att en främmande sko avsatt sitt spår och jämförde med bilderna han just fått över olika varianter av poliskängor. Flera av spåren kunde han direkt avfärda. De han kände sig osäker på fotograferade han. Han lämnade inget åt slumpen. Fanns det spår från en mördare där så skulle han hitta dem.
Lampan vandrade upp mot relingen, även på stängerna fanns blodiga rinningar. Ännu en bit upp, på överliggaren, lät han lampan inta 45 graders vinkel mot underlaget och plötsligt framträdde fyra ovala konturer bredvid varandra, som ett uppradat pärlband. Utan att släppa blicken från fyndet fiskade han upp förstoringsglaset ur en bröstficka i västen och tittade närmre.
”Jodå, det är allt fingeravtryck”, konstaterade han nöjt för sig själv, för att sekunden senare inse att de nog var avsatta med handskar. Eller? Grissom lutade sig ytterligare över spåret och fick till slut in skärpa i förstoringsglaset. I ett av fingeravtrycken fanns tunna ränder, inte papillarlinjer, snarare en grövre struktur.
”Skumt!” sammanfattade han det hela och tog ett foto på spåret.
Grissom sträckte sig och kvävde en gäspning. Medan han vickade höfterna från sida till sida för att försöka lirka upp låsningen i ländryggen, fastnade blicken på något framför fötterna. Han tog ett litet steg tillbaka och sjönk ner på huk mitt emellan lägenhetsdörren och pölen. Något avvek. Han sträckte sig efter ficklampan i hölstret och lät käglan möta den mörka golvytan, nu från en annan vinkel. Med svepande rörelser såg han ett återkommande mönster framträda. Han följde serien av det speciella
mönstret på flera ställen från blodpölen hela vägen bort mot den öppna lägenhetsdörren.
”Fy fan!” Han knep ihop ögonen några sekunder som för att skydda sig från bilderna som dök upp för hans inre. Grissom plockade upp en linjal och fotograferade två av spåren. Han tog ett djupt andetag och lät sin iakttagelse dokumenteras med ljud.
”I området mellan offret och lägenheten ses en stor mängd skoavtryck varav de flesta kan avfärdas som ointressanta, främst kollegors. Däremot kan flertalet textilavtryck ses i blodet runt offret och i en riktning in mot offrets bostad. Avtrycken mäter cirka 18 centimeter. Troligen ett barns.”
