Tidigare romaner av Lauren Groff
på svenska:
Matrix
Ödet och ursinnet
lauren groff
DEN VILDA FLYKTEN
I översättning av Bogg Johanna Karlsson
bookmark forlag
Bibelcitat samt anspelningar på bibelställen återges enligt, eller med utgångspunkt i, 1917 års bibelöversättning.
Sångcitaten är hämtade från Nu är den ljuva våren (Now is the Month of Maying ), av Thomas Marley, text på engelska och svenska reviderad av E. Franklin, samt Två unga älskande det var (It was a lover and his lass ), med text av William Shakespeare i översättning av D. Eliasson.
Den vilda flykten
originalets titel: The Vaster Wilds
The Vaster Wilds © Lauren Groff, 2023
First published by Riverhead Books
Translation rights arranged by Ulf Töregård Agency AB and The Clegg Agency, Inc., USA
utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm, 2024
översättning: Bogg Johanna Karlsson
omslag: Elsa Paulson efter original av Joe McLaren och Henry Petrides
tryckt och inbunden av: ScandBook UAB, 2024 isbn 978-91-89820-06-7
Denna bok trycks på FSC®-märkt papper och är klimatkompenserad genom World Land Trust.
1.
MÅNEN GÖMDE sig bakom molnen. Vinden spottade en isande kall snö snett över marken.
Genom pålverkets höga svarta vägg, ur en springa till synes för smal för en människa, klättrade flickan ut i den stora och hiskliga vildmarken.
Hon hade en huva långt neddragen över ansiktet, och hon var spenslig, både benig och barnsligt liten, och hungersnöden hade vässat henne än skarpare, till rot och tråd, kärna och sena. Trots att hon var så svulten och förblindad av mörkret var hon snabb. Hon stretade sig upp på benen, snubblade på första steget, ramlade nästan, men återfick balansen och började springa, fort över fältets frusna hjulspår och alla stjälkar med död majs som kommit upp under sommaren, redan då sotig, ofruktbar och förkrympt av fläcksjuka.
Raskare, flicka, sade hon till sig själv, och i sin fruktan och vånda rörde sig benen än snabbare.
Sina präktiga stövlar hade flickan stulit av en herremans son, en pojkvasker hälften så gammal som hon men minst lika stor, som
dött av koppor natten innan med utslag som spridit sig som rost över hans utmärglade knotor. Sina läderhandskar och den tjocka manteln hade flickan stulit av sin egen matmoder. Hon slog bort tanken på kvinnan som ännu grät, knäböjd på den frusna marken på gården i det där helvetet. För varje steg hon drog sig bort därifrån släppte alltmer av det sitt grepp om flickan.
Likväl skimrade något till på det mörka fältet framför henne, och när hon rörde sig såg hon att det var skjortan som tillhört den soldat som fjorton dagar tidigare ertappats med att långsamt åla bort från fortets fasor, mot de andra fasor som väntade i skogen. Han hade klarat sig halvvägs till träden när en skugga som legat på marken helt tyst växte sig allt tydligare och högre för att till sist visa sig vara en av landets mest skräckinjagande män, en krigare två huvuden högre än männen i fortet, som gjort sig själv än rysligare genom att över de utsträckta axlarna bära en bred mörk mantel av kalkonfjädrar. Han hade lyft den rädda och krypande soldaten i håret och med kniv i hand skurit en lång våt röd mun över mannens strupe. Sedan släppte han honom att tömma sitt hjärtas blod i den frusna jorden, och där låg den döde mannen och spretade i vanheder. All denna tid hade han legat obegraven då fortets soldater i sin hunger hade blivit för svaga och för fega för att hämta tillbaka kroppen.
Hon hade rört sig förbi den döde mannen och stanken från honom hade dragit sig ur hennes näsborrar. Hon var nästan framme vid skogen när hon snubblade igen, för bara tanken på dessa två män framkallade tankar på andra män som kunde lura i skogen, män som låg gömda där ute och väntade på henne. Och nu, när hon kisade in mot skogens mörker, såg hon i varje träds än djupare svarta skugga en hopkrupen man i bakhåll, kanske med kniv eller yxa eller pil och med kallsinnigt mord i blicken.
Under ett andetag slutade hon springa, men hon hade inget val, så hon fattade åter mod och sprang vidare.
Och då hon sprang skulle varje inbillad man visa sig vara ingenting annat än en skugga.
Hon hade valt att fly, och med det hade hon lämnat allt bakom sig, sin härd, sitt hem, sitt land, sitt språk, den enda familj hon någonsin haft, Bess, den lilla som hon fått ta hand om sedan födseln när hon själv varit ett litet barn på omkring fyra år, sin oskuldsfullhet, sin förståelse för vem hon var, sina drömmar om vem hon en dag skulle kunna bli om hon bara kunde överleva denna tid av svält.
Inte tänka på det, flicka, sade hon till sig själv, inte tänka på det, för då dör du av sorg.
Och hon vände sig inte om för att se på ljusskenet från fortets eldar som målade natthimlen där ovanför i rött. Hon var olärd men mycket from, en ordentlig och gudfruktig flicka som lyssnat när pastorerna läst från den heliga skriften, följt orden och sparat dem i hela fraser i sitt minne. Lärdomen att uteslutande röra sig framåt hade hon lärt av Lots hustru, som kastat en blick bakåt medan hon flydde ödeläggelsen av sodom, och som till följd av sin svaghet och guds vrede förvandlats till en saltstod. Först inne i skogen tog vinden sina händer från hennes kinder och kjolar. Det var varmare bland träden men på intet sätt varmt. Hon stannade och tryckte pannan mot en talls skrovliga bark och strävheten mot hennes hud höll henne kvar där. Det ljus som hade kunnat falla från himlen föll inte alls då skyarna ovanför var täckta av tjock molnighet. Skogen framför henne var tät som beck, men fläckar av snö skimrade mellan
trädens rötter. Hennes andning var rosslig och hon tystade den med en kraftansträngning. Hon lät tystnaden sippra tillbaka in i sig själv och skogen, och den slätade över minnet av hennes dundrande steg, och hon undrade om hon hade låtit så mycket att hon väckt fortets män eller skogens första män. De kända och de okända männen. Vem som helst av dem kunde smyga sig närmare henne i detta nu.
Hon försökte höra annat än vindens skrapande ljud, kalla stammar som böjdes och gneds mot varandra som ostämda fioler, men hon hörde inga steg och inga kvistar som knäcktes. Om än bristen på ljud inte var någon riktig tröst.
Till sist, när blodet lugnat sig i öronen, hörde hon den lilla floden alldeles nära, där vattnet raspade under sitt skal av is.
Hon skyndade framåt så hastigt och mjukt hon kunde, och när hon kände den glatta isen under sin fot och flodbäddens stenar, där flödet skulle svullna upp till en smal åder om våren, följde hon den norrut, tacksam över att undkomma de vassa taggiga grenar och buskar som grep efter hennes ansikte och kläder.
Flickan sprang och sprang in i natten, och kylan och mörkret och vildmarken och hennes skräck och vidden av allt hon förlorat, allt det tillsammans fick den hon en gång varit att krympa ihop till ingenting.
Ett ingenting är inget ting, ett ingenting är ett ting utan förflutet.
Det var också sant, tänkte flickan, att utan förflutet kunde ett ingenting vara fritt.
Med tiden började hennes förstånd som försatts i chock av flykten återfå tankeförmågan.
Hon blev medveten om blickar på sig.
Hon föreställde sig att det var mäns fientliga blickar, men det var istället själva skogens ögon som betraktade denna nya varelse med väsande andetag, knakande kliv och bittra mänskliga stank. Alla nattens ugglor och kringströvande varelser stannade upp i stilla förundran då flickan passerade förbi. Och när de inte längre kunde se eller höra den springande flickan och lukten av nödställdhet mattats av i de krälande odjurens näsborrar, när spåren efter henne endast kunde anas på löven, jorden och snön som hennes fötter flyttat, skälvde skogens tidsuppfattning och tog ett språng framåt, och den reva som den springande flickan åstadkommit läkte, och varje varelses vanliga hunger vaknade på nytt bakom henne. Bara timmar efter att hon rört sig genom skogen blev hon för dem en märklig dröm som de bland allt annat som brådskade där och då knappt kunde erinra sig.
Det var kanske minuter, kanske timmar, det gick inte att avgöra, men under ett tidsspann, långt och tätt, sprang hon norrut längs flodbanken, innan hon plötsligt såg ett djupare mörkare blänk nära stöveln och kände att isen mjuknat, och hon visste att det var vatten som flöt öppet, befriat från sin frusna skorpa. Hon böjde sig ned, tog av sig läderhandskarna med tänderna och klämde åt med benen runt sina odugliga händer till dess att de tinat tillräckligt för att fingrarna skulle kunna böjas, varpå hon öppnade den säck hon burit i en stel knuten näve, stack ned handen i den och tog fram den stulna tennbägaren, doppade den i det rinnande vattnet och drack i djupa klunkar. Kylan skar ned genom hennes mitt som en knivsudd. Det värkte. Tänderna hackade i skallbenet. Magen som varit tom i fyra dagar hade invändningar mot det nya överflödet
av vatten. Hon lade tillbaka bägaren och knöt fast säcken om midjan, men lyfte först på manteln och kjolarna så att den låg direkt mot huden, så att hon kunde känna den mot sin kropp
och finna tröst i att alltid ha den nära. Hon ville sjunka ned och sova i en liten snöhög, ty det snurrade och bultade i huvudet, men det kunde hon inte göra, så mycket visste hon, och hon tvingade sig själv att fortsätta, framåt, i väg, längre bort.
Och medan hon sprang bad hon i sin själ: O herre, som leder de ödmjuka rätt, som gör mörkret framför dem till ljus, skänk mig din nåd när jag tvivlar, giv mig förstånd efter ditt ord, må vishetens ande frälsa mig från att handla orätt, att jag i ditt ljus må se ljus och att jag icke må snava på din räta stig.
Hon lyssnade efter någonting, efter gudomliga sändebud i nattfåglarnas dämpade klagan eller att en förändring i vinden skulle förmedla vad den ville henne, men till svar hördes bara ljuden som uppstod när hon tog sig fram och den kalla vinden som spelade mot skogens oväld.
Därför började hon springa igen, och medan hon sprang så lätt hon kunde mindes hon sångens lindring och tänkte att den kanske kunde värma udden av hennes fruktan tills den smälte inom henne.
Så endast inom sig sjöng hon så klart hon kunde: nu är den ljuva våren med blomsterkrans i håren tra la la la la la la la la la la, och så vidare.
Hon kunde förstås många sånger, men det här var den enda som kom henne till mötes. Det var en sannerligen märklig avsaknad av sång i hennes väsen. Hon som i ett annat liv varit en dansande skojande sjungande liten narr som hundratals sånger kunnat. Men nog visste hon att en narr bara kunde finnas där det fanns ynnest och frihet nog till skratt, inte var det annat än
naturligt att alla hennes andra sånger hade förklingat i flykten. Ändå gav denna enda sång all tröst den kunde, om än i sådan nöd att trösten var ringa.
Månen hade börjat visa sitt anlete och skogarna var remsor av ljus och mörker med snöstrimmor undertill.
Någonting rämnade i skyarna ovanför henne, och den nya snön som siktades ned var inte längre samma isnålar som när hon först lyckades fly från fortet utan hade nu blivit till mjuka flingor som började samlas på den gamla snöytan och skymde de steg hon lämnat bakom sig.
Tack, kära snö, för din hjälp, tänkte flickan.
Fortsätt, flicka, sade snön som den föll.
Inte långt därefter steg rösterna ned till henne från himlen.
Till en början kunde hon inte urskilja vad de sade, men snart talade de högre till henne och antog hennes matmoder, Nådig Fruns uppläxande ton. Skändliga lilla nymf, eländiga stycke, du ringaste olärda Zäta, du som flydde din plikt när din matmoder var i den djupaste nöd. Ty det är sagt att du skall underordna dig de äldre, ikläda dig ödmjukheten som en tjänardräkt, ty gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka giver han nåd.
Nådig Fruns röst väste till henne ur den mörka skogen.
Och hon förlorade behärskningen och sade högt ut i den fallande snön: Jaså, men säger inte också skriften att du skall fly undan till bergen så att du icke förgås?
Och hon skrattade för hon visste att det var det som sades och att hon gick segrande ur striden.
Men skrattet väckte skogens vaksamhet, detta nya oljud i
den sovande stillheten, och flickan fick slå sig över kinden för att hyssja sig själv och sporra kroppen framåt.
Hennes matmoders röst föll som en flinga och flickan lämnade den i fullt språng bakom sig.
Fullmånen drog undan sitt molntunna täcke och med ens blev natten gammal. Flickan var så trött, så trött. Hon hade inte mycket mer att springa på än luften i lungorna och skräcken som tvang henne framåt. Andetagen syntes i vita plymer som flöt upp bakom henne.
Och en ny röst i hennes öra sade: Varför flicka, styr du dina fötter mot norr?
Jag springer mot livet, jag springer mot de levande, sade flickan till denna nya röst. Bort från en säker bedrövlig död, bort från den djävul som osynlig stryker omkring i fortet. Mot det jag en gång skymtade över kommendantens axel, ett pergament, en karta, en stor bukt österut och en stege av floder som likt solens strålar klättrade ut från den, längre och längre norrut. Han, kommendanten, högg sitt feta finger i kartan och sade till mannen bredvid att här uppe i norr, överst av de ritade markerna, där fanns fransmännens bosättningar, kanada, och i söder fanns spanjorernas, la florida. Och när jag hastigt-hastigt samlade sakerna i säcken alldeles innan min flykt tänkte jag för mig själv att även om fransmän och spanjorer så klart är usla papister, så är de ändå män med en liknande gud och samma heliga skrift. Och då det verkade vara lika långt till bosättningarna norrut som söderut, måste jag välja fransmännen, för det spanska språket talar jag inte ett dyft, men det franska har jag fått smaka på och kan göra mig förstådd.
Ändock vet du intet om avstånden här? sade rösten, och nu var den spotsk.
Och flickan sade: Nej, men de måste vara mindre än i mitt eget väldigare land på andra sidan havet, där varje fält samlat på sig så många uråldriga slag, legender och myter att man för varje kliv, till skillnad från i denna nya värld, inte bara rör sig framåt, utan också genom lager av tid. Här finns ingenting, bara marker, och all jord, alla berg och träd, är fria från sägen. Detta nya land är i sig ett ännu oskrivet pergament.
Och om du nu ens skulle överleva färden, sade rösten, vad förväntar du dig då att sådana usla papister gör mot en ung flicka, mot en ung kropp som din egen, mot den unga kvinna du är?
O inte ska du få mig att tänka så onda tankar, sade hon bistert.
Men rösten envisades: Och du som aldrig erfarit annat än bekvämlighet och sällskap, som hela livet sovit intill andra varma kroppar, du som sökt andra människors sällskap om du så bara varit ensam för ett enda ögonblick, är du då redo att vara fullständigt utan vänner i dessa ekande ödemarker?
Och hon ville gråta men gjorde inte det utan sade istället: Men jag är inte ensam för min gud bär jag alltid med mig i hjärtat.
Och det gjorde hon, hon kände gud, ett nålstyng av ljus djupt inom sig.
Men rösten sade: Tänk om den ihållande faran inte alls är människan utan guds egen vildmark, det farliga landskapet och de bestar som strövar omkring och jagar här?
Och nu tänkte hon för första gången på den dödliga kölden under den här tiden mot slutet av vintern, och sedan på vargarna och bergslejonen och ormarna som hade sin hemvist i denna vilda ociviliserade trakt.
Och dessa var bara de kända farorna, men hon tänkte att det också måste finnas okända faror. Monster bortom den mänskliga föreställningen, svårigheter omöjliga att återvända ifrån.
När hon var ganska liten och Nådig Fruns son Kit inte hade i sinne att plåga henne, de få gånger han mjuknat en aning och lyft upp henne i knät och visat henne allt det förfärliga i sina böcker, hade hon sett en bild av en huvudlös man med ögon som satt djupt in i axlarna och med en mun under revbenen. En man med hundhuvud. Och Kit berättade också häpnadsväckande saker för henne, sådant som pojkar med utbildning visste, till exempel om lemurerna, som var de ondskefulla dödas skuggor, och om de ställen till havs där sjömän antingen sögs ned i ett fradgande gap eller slets av skeppen och slukades av enorma bestar. Kvinnor med lejoninnekroppar som talade i gåtor. Skogens illvilliga älvor som stal barn för att låta dem växa upp i landet under kullarna och lämnade gnällande spädbarn av lera i deras ställe. Och det som inte stod skrivet i en bok eller berättades för henne av Kit kunde skapas i hennes egna kvicka, myllrande fantasi, såsom en kvinna med huggormständer eller en svart giftdimma som ligger lågt och lurpassar.
Nog förstod hon att sådana monster kunde frodas i en så vidsträckt och föränderlig vildmark som denna.
Även de allra mest skräckinjagande männen i fortet var livrädda för det farligaste i skogen, inte björnarna eller monstren, utan den skarpsinniga man som hatade dem och som slugt skulle mörda dem.
Å andra sidan hade hon levt bland männen i fortet länge nog för att inse att det fanns onda män även bland hennes egna. Där hade funnits herrar som alla flickor viskade att man skulle hålla sig borta från och soldater med ett rött djävulskt skimmer över sig och legoknektar som i det närmaste kunde döda i sömnen, och det skulle bli en av dessa som skickades efter henne, för hon visste att minst en ond man skulle sändas att följa efter henne, för det hon hade gjort kunde man inte låta passera.
Hon rös och var tvungen att släppa tankarna på den tortyr
som denna onda man skulle utsätta henne för om hon faktiskt blev fångad.
För såväl en god man var dödligare än den värsta av björnar, och hon hade själv sett vad bara en blind gammal björn kunnat åstadkomma, en som fått tänderna utdragna ur det svarta tandköttet, klorna avskurna och ögonen förblindade av ljusröda rispor. Hon hade stått i trädgården på den södra brinken, i sommarhettan bland alla andra som såg på, iklädda sina finaste kläder och sjuklig iver, och hon kunde bara inte slita blicken från den plats i ringen där den lunsiga stinkande dreglande stackars björnen hade stått bunden till en påle. Men när de rovlystna hundarna släppts lösa för att slita sönder det toviga stackars djuret kastade björnen lugnt omkull dem, en två tre, till dess att alla tre hundar var sönderslagna och gnydde, och byrackorna släpade sig därifrån med frambenen för att hitta någonstans att dö i ro och ensamhet. Och runtomkring hånskrattade den roade folkhopen åt djuren som om de själva hade gått segrande ur striden. Men flickan hade vandrat hem med en iskall fasa i maggropen, och om natten hade den stackars björnen trätt in i den värsta av hennes mardrömmar och blottat tandköttet med bölder från vilka det rann grönt var till dess att hon illamående vaknat till morgonens kyrkklockor. Och denna ryktbara stridsbjörn var bara en stadsbjörn, och kände inte till den här nya vilda världens täta gamla skogar, han var en björn som hade blivit tämjd. En vild björn skulle vara många gånger mer argsint och brutal än hon någonsin kunde föreställa sig, liksom allting annat från detta oupplysta land. Den skulle vara ofattbart stor och grym. Men männen skulle vara ännu värre.
Hennes kropp vacklade nu, andetagen raspade i den kalla luften.
Hon måste ha kommit långt från fortet, intalade hon sig själv, och hon dristade sig att se sig om åt det håll det borde ligga. Men hon kunde inte se några spår av dess ljus på himlen, intet tecken på att hennes folk någonsin ens kommit hit. Och detta var gott.
Rösten kom återigen tillbaka för att lugnt säga: En gång dum, alltid dum.
Tyst, skrek hon åt rösten i sitt huvud. Och rösten lydde och fick tyst på sig själv. Och hon var återigen alldeles ensam i det förfärliga mörkret.
