9789189773363 by Smakprov Media AB

EMELIE

FAMILY FAMILY FAMILY memory line

Emelie satt och dinglade med benen på stolen. Petade i maten där tuggorna bara växte i munnen på henne. Hon fick inte lämna bordet förrän allt på tallriken var uppätet. När hon inte kunde förmå sig en bit till smög hon upp till hushållspappersrullen där hon kvickt rev av en bit så att hjärtat rusade till, rädd för att bli påkommen. Hon lindade in resterna och gömde dem långt ner i soppåsen. Sedan gick hon ut i vardagsrummet där hennes föräldrar satt och såg på Rapport.

”Så, nu har jag ätit upp maten.”

Hon var alltid sist kvar på förskolan som i och för sig var hennes trygga punkt. Där kände hon sig älskad och favoriserad. Ibland hämtade hennes bror henne tidigare. Hans då skräckinjagande attityd skrämde de andra barnen, så pass att det var ett moment av just skräckblandad förtjusning vid hans hämtningar. Som en orkan kom han in i kapprummet. Skrämde skiten ur alla. Det var snabba puckar. Det skulle gå fort. Emelie fick haka på hans cykel. Sittande bak på pakethållaren när han hojade hem. Som en dåre. Så snabbt att hon faktiskt blev rädd för sitt liv i farten. Väl hemma kröp hon upp några steg i halltrappan. Satte sig vid det lilla fönstret som vette ut mot andra sidan gatan. Trots att hon visste att det var ett par timmar kvar tills hennes mamma skulle komma hem satt hon där hopkurad. Handen vilande på trappsteget där hon kände den sträva bruna heltäckningsmattan. Eller halvt hängande med ena armen av sin egen tyngd där lacken på ledstången

gav henne ett grepp. Där och då stirrade den lilla Emelie ut som om att det skulle påskynda processen i hennes längtan till att se en första glimt av hennes mamma kommande på vägen.

Emelie upplevde sin pappa lite som av en tickande bomb. Han var temperamentsfull. Relationen till honom var fylld med så mycket skam och skuld utifrån hans oberäkneliga sida. Hon var ständigt rädd att han skulle reagera eller kanske till och med ställa till en scen offentligt i matbutiken eller liknande.

Ibland kom hennes mamma inte hem om kvällarna då hon kunde vara borta någon natt i samband med hennes studier. Dessa kvällar blev till orosnätter där Emelie kunde vakna av att hon vätt ner sig i sängen. Samtidigt var hon också den som kunde linda sin pappa kring lillfingret. Hon var hans ögonsten och på något vis hade han mer respekt för henne än för hennes syskon. Kanske var det för att hon vågade sätta sig upp emot honom. Det var egentligen precis det han behövde. Motstånd, men ibland brast det för honom även gentemot henne.

Emelie var någonstans i tonåren. Hon hade upprört honom. Näst intill tårar så att rösten skar sig på honom. Trasmattan korvades. Den försköts mot väggen när han i sina slag gång på gång puttade ner henne tillbaka på golvet i hennes försök att resa sig. Hans saliv flög i hans utbrott. För att till slut få honom till att sluta skrek hon: ”Jag älskar ju dig, pappa. Jag älskar dig. Sluta!” Mer för att bryta honom ur det hela än att hon menade vad hon sa. När hon kom loss sprang hon ut ur huset. Hon kröp in under båten som låg där uppochnervänd på tomten. Där gömde hon sig. Hon kunde höra hans ekande rop av hennes namn ute i trädgården när han kom efter henne i sin ånger.

Emelies rädsla för faderns nyckfulla temperament – att aldrig veta när nästa explosion skulle komma – möttes av en mor som i sin tro att undvika bråk hellre drog sig undan än ingrep.

I det vakuumet fanns ingen vuxen som stod upp för henne när hon som mest behövde det, även om hennes mamma betydde allt för henne.

Avsaknaden av grundtrygghet följde med Emelie in i vuxenlivet. Hon bar på en inre oro som aldrig riktigt gav henne ro – en ständigt malande känsla av ängslan som bara fanns där.

Känslan av att vara ovärdig visade sig vara en avgörande knut att lösa när hon väl nått lugnare vatten och bestämde sig för att aldrig mer acceptera destruktiva relationer i sitt liv.

När Emelie träffade sin man var det en instant känsla och vetskap vid första ögonkastet av magnetisk attraktion. Hon drogs till hans lugn och diplomatiska sida. Det var som om hon ville krypa innanför hans bröst och bara stanna där. Hon älskade att lyssna på hans röst när han pratade. Emelie var mycket mer eldig än han var. Hon var passionerad över det hon brann för. Innerst inne var hon målmedveten och starkt driven, men hon hade också en tendens att dra sig tillbaka – som om hon gav allt av sig själv, för att sedan plötsligt försvinna in i sitt skal.

Hennes intensitet tolkades ibland som överväldigande, särskilt av familjen, och hon fick ofta höra att hon var ”för mycket”.

Det som vilade tyngst över Emelie från barndomen var inte hennes egen smärta –utan det hennes syskon hade tvingats utstå.

Det var en börda hon fortsatte att bära på, alla de gånger hon så innerligt önskat att hon kunde ta deras lidande ifrån dem. Hårda ord som etsat sig fast. Hennes fars yttrande som för alltid satt spår i hennes systers själ. Uttalanden som fick Emelies hela kropp att skaka. Tumultet av ljudet upp i trappan när hennes bror blev jagad upp på rummet och bråken och slagsmålen som blev och den isande känslan i kroppen.

Hon var den som i sin tur fick ta hennes brors frustration, och så gick det hela runt. Hans ord skulle vara hennes lag. Ständigt ”Håll käften!” Och om hon inte anpassade sig så smällde det rejält.

Samtidigt med alla utmaningar syskonen emellan, var brodern mycket beskyddande över Emelie. Kanske av dåligt samvete, men ett år gav han henne hela önskelistan när hon fyllde år. Han hade många gånger, med tårar i ögonen, sagt förlåt för det de under sin uppväxt hade upplevt och vad som fått gå ut över henne. Sin syster såg Emelie upp till. Hon var en sådan fin storasyster. Som vuxna blev de påminda om allt det de båda ville lämna bakom sig. Det skulle ha varit de förenade men istället blev det en smärta som gjorde sig påmind när de väl sågs. Det gjorde för ont. Inget som de då förstod, men så var det. Något de båda skulle

behöva jobba sig igenom på varsitt håll. Emelie och hennes älskade syster. Deras trauman hade en stark påverkan på båda deras liv.

I sina dagböcker delade Emelie sina tankar. I skolan var hon den glada och omtyckta tjejen. Ingen visste riktigt vad hon gick igenom, men själv funderade hon ofta på en väg ut. Något hon kände skam för. Hon var så rädd att någon skulle komma på hennes mörka tankar att hon sedan brände sina dagböcker. Hennes fasad var stark. Det var ingen som såg igenom den.

Efter mötet med sin man blev det en tid där alla obearbetade känslor i relation till Emelies pappa vällde upp till ytan för henne. En ledsamhet över det hon aldrig fått och inte hade. Det blev så tydligt när hon sedan stod med den man som hon såg en framtid med. Just där och då hade hon aldrig känt sig lyckligare. Hon gick som på moln. Folk stannade henne på tunnelbanan och bara spontant berättade att det strålade om henne.

Hennes ångest och den skam hon bar på skulle komma fram i sitt ljus – för henne att bemöta. I sin healing där och då konfronterade hon aldrig sin pappa. När han kom på tal från omgivningen brast det för henne i tårar och sorg tills att de en dag tog slut. Hon bestämde sig för att acceptera hur saker var. Hon landade i det och släppte kraven på sig själv. Det som var faderns ansvar, ville hon inte längre bära på. Ytterligare 20 år skulle gå innan en insikt öppnade upp för försoning inom henne på ett djupare plan.

Som vuxen i relation kunde hon känna sin pappas sorg över hans försakande, som om det lamslog honom. Som äldre man var han lugnet själv. Han ville inget annat än allt gott för Emelie och hennes familj. Det kände hon starkt. Hon kände hans kärlek. Emelie såg klart den lilla pojken som själv inte fått vad han förtjänade som liten och hon kände stor medkänsla för honom. Han som hade blivit berövad hela sin barndom, vilken i sin tur kom att beröva sina egna barn den grund de hade behövt. Hans historia var hjärtskärande. Han hade inte förmågan att vara den trygghet han själv aldrig fick. Hans tyranni hade satt skräck i Emelie och kom till uttryck av att ständigt känna sig livrädd för att göra fel, vara fel eller göra någon annan besviken. Deras kontakt blev gles. Vid barnens födelsedagar och högtider. Hon såg det som ett kvitto på relationen och hon lät den vara som den var. Hon hade ingen

energi över att skapa något närmare i relation. Tåget hade gått. Hon hade förlåtit sin pappa, och trots allt kände hon en universell kärlek till honom. Hon såg bortom hans handlande och tyckte att det i sig var en tillräcklig börda för honom själv att bära på för att möta sina egna demoner.

Hennes nästan fall hade varit att hon ofiltrerat tagit på sig andras energier i sitt eget system. I tron om att hon kunde lätta andras sår, dömande och bördor. Inget som fungerade mer än att hon duplicerade andras smärta.

Det var ett omedvetet sätt att kunna skydda sig själv och andra på. För att veta var farorna fanns för att kunna vara andra till lags. Hon förtryckte sig själv. Det var en överlevnadsstrategi. Det skulle bli ett mönster på en nivå att det nästan blev hennes undergång innan hon skulle lära sig att sortera in vem hon själv var. Vad hon stod för och vad som inte var hennes att bära på och framför allt inte ta ansvar för och göra andras energi till sin sanning. Det beteendet satt djupt inom henne. Ett mönster hon skulle behöva bryta sig loss ifrån.

Om hon aldrig hade varit värd att stå upp för, hur skulle hon då ha kunnat lära sig sitt eget värde och att stå upp för sig själv?

Din största utmaning är många gånger din största styrka. Emelies sensitivitet skulle lära henne läsa mönster och se bortom och igenom. Det var hennes sanna kraft, men har du inte en gräns där din energi slutar och andras börjar är smärtan av toxicitet utifrån outhärdlig. Till skillnad från när du umgås med den som uppskattar och ser det fina i dig. De tar också fram det bästa ur dig och sky is the limit.

TO BREAK open

Hennes första kärlek hade tvingat sig på henne. Hon grät och bad honom sluta, men det gjorde han inte. Hon var sexton år.

”Du måste kunna lita på mig”, sa han. När han väl var klar frågade han: ”Varför har du inte några trosor på dig?” De som han själv hade rivit av henne. Förnedringen var total. Det skulle hända igen. Trots det var hon fortsatt förälskad i honom. Det var han som några år senare lämnade henne helt mållös när de väl igen stötte på varandra på Gotland.

”Vi hade ju inte direkt något hett sex”, löd hans ord.

Emelie skulle skjuta ifrån sig vad äkta kärlek var och gå för det hon kände igen. Liknande situationer tycktes inte ha något slut. Han var inte den enda som först låtsades bry sig eller vara en vän som sedan bytte skepnad. Det var dem hon litade på. I sanningen kanske ytliga bekantskaper men personer hon många gånger känt i flera år. Partyår där sorglösa kvällar och mycket roligt kunde sluta i en förgörande händelse. En sen kväll eller snarare sagt en tidig morgon på Stureplan stod hon där med hjärtat krossat. Sårbar och ett lätt byte. Ett brustet hjärta över den kärlek hon hade träffat fram och tillbaka i många år. Hon var jättekär i honom. Han skulle aldrig göra henne illa på det sättet till att ett nej inte var ett nej, men det skulle aldrig bli något seriöst förhållande emellan dem. Om de båda var ute på stan drogs de som två magneter mot varandra. Det i sig hade varit ett skydd för Emelie mot andra faror i det frö för vinden hon var, men nu var det över på riktigt med honom. Tröstande och förstående fanns nu hennes ”vän” vid hennes sida. De åkte hem till honom för att bara hänga och titta på film. Hon hade inte en tanke på att han skulle göra det han gjorde. Väl där hemma i hans barndomshem, den röda stora villan i Bromma, låste han in henne på sitt rum där han förgrep sig på henne i timmar. Hon bara grät och grät. Hon ville bara att det hela skulle ta slut. En evig väntan där en sekund lika gärna hade kunnat vara flera timmar av känslan som följde, där han sedan lämnade henne instängd när han väl var klar. När han väl låste upp dörren

igen för att låta henne få komma ut, och sikten var klar för henne att inte träffa på hans föräldrar, stannade han henne vid ytterdörren. Det sista han sa var:

”Du, det här stannar väl mellan oss, okej?”

Med gårdagens kläder och tom inombords gick hon till närmaste busshållplats och satte sig.

Och så var det han, den där gulliga vakten. Alltid så charmig och väldigt snäll. Han var som en stor nallebjörn. Han hade ett gott öga för Emelie. En kväll var det han som på en efterfest såg till att de andra lämnade rummet när han plötsligt manövrerade Emelie. Han höll fast henne av sin egen tyngd och ena underarmen pressandes mot hennes hals. Brutalt våldtog han henne. Han var den sista av många våldsamma och destruktiva situationer i det slaget som Emelie var med om. Hon hade inga tårar kvar. Hon satte locket på. Hon blev likgiltig. Hon grät inte en tår. Hon stängde av. När de två senare sprang på varandra i minglet ville hon inte veta av honom. Han kom frågande emot henne:

”Har jag gjort dig någonting eller, Emelie?”

Gemensamt för dem hon råkade ut för, var deras otroliga charm, där blicken sedan svartnade och blev till något helt annat.

På en millisekund där i hennes lilla lägenhet på Gärdet när hon bad gode Gud om hjälp, såg hon mönster av våld och förtryck i hennes uppväxt till att allt blev väldigt klart till varför hon som ung vuxen såg sig själv hamna i väldigt destruktiva situationer. Som i ett inre beslut, aldrig mer skulle en våldtäktsman få grepp om henne. När hon förstod vad hon omedvetet hade sökt sig till upphörde det hela. Ett mönster av att sådana karaktärer av män upphörde också där.

Det uppvaknandet och de insikter som kom till henne i den sekunden var inte bara helande utan starten på ett andligt uppvaknande och en resa till att läka hela hennes liv.

Hur mörkt det än var, infann sig alltid hennes spirituella perspektiv, vilket gav henne hopp om ljusning av att inte ge upp när det kanske kändes svårt emellanåt. Utan hennes andlighet och de insikter som lös upp i mörkret hade hon inte klarat det. De dök upp som ljusglimtar och lyfte hela hennes väsen.

Emelie hade alltid hållit en fasad uppe gentemot det mörker hon själv kämpade med.

Från att varit väldigt sluten blev hon istället en person som fritt delade av sitt hjärta.

Det som hon alltid hållit för sig själv vågade hon till slut berätta för sin mamma. Hon hade alltid sagt att Emelie varit som en mussla. Att hon inte kunde få ur henne ett knyst om hon kunde se att det var något Emelie gick igenom.

Hon stötte fortsatt på personer i livet som tog sig rättigheter om så inte över hennes kropp, men det var som att det var helt okej för vissa att lämpa över sin egen skit och dömande på henne.

Istället för att ha tillit till sig själv, hedra sin sensitivitet och den visdom den kom med, gick Emelie emot sig själv – så rädd för sin egen kraft. Ett mönster av att så många gånger svika sig själv, som till slut bekräftade att det egna inre vetandet var hennes bästa vän.

Hennes intuitiva känsla var det primära hon skulle lyssna och lita på. För att navigera sig fram till kärleksfulla relationer istället för att gå rakt in till det som skulle bränna henne och där låta mörka energier ta över hennes värld.

Vi söker oss till det som är bekant för vårt nervsystem. Vi väljer emotionellt kaos alla dagar i veckan framför sann harmoni om det är det vi känner igen. Vi väljer det vi är lärda tills vi medvetet har kraften att ändra på det. Att agera annorlunda.

I ögonblicket vi når botten möter vi vår själ i vitögat – vår fria vilja och sanna kraft –och det är där vi överlämnar oss till något större, något bättre.

LASSE

Kort efter att Emelies föräldrar skilt sig kom hennes mammas nya man Lasse in i hennes liv. I den känsligaste åldern. Det gjorde det inte bättre att han var ganska plump. Han hade svårt för henne. Emelie kände ingen direkt värme från hans sida. Hon upplevde en ganska nonchalant attityd i deras första möte, men han var förmodligen bara osäker. Överraskad av att det dök upp en man vid dörren, minns hon bara en kort visit, och hans svängande beige kappa när han sedan gick efter deras första möte. Han hade nog bara velat ha hennes mamma för sig själv:

”Hur fan kan du krypa upp i knät hos din mamma … när du är 16 år?”, fick han ur sig. Emelie och Lasse kunde ryka ihop när hennes mamma inte var hemma. En utskällning för att hon kramade sin egen mamma. Det sa en del om honom. Likväl kunde de ha trevliga stunder ihop. Det blev deras grej att anordna middag tillsammans. Emelie var duktig på att ”laga soppa på en spik” och hon älskade Lasses köttfärssås.

”Du är så tjock, Emelie, tänker du på magen?” Det var ingenting han tyckte, då Emelie absolut inte var tjock. Han skojade samtidigt som han ville sticka till henne. Hans kommentarer landade dock en gång för mycket. Det var såklart inte det som i grunden var den utlösande orsaken, men Emelie började straffa sig själv. Hon åt och kräktes sedan. Ett sätt för henne att bedöva all ångest för att sedan tröstäta igen för att kräkas och göra sig av med all skuld. Skuld, som i sin tur skapade mer skuld till en enda karusell. Något hon själv skulle lyckas ta sig ur innan hon träffade sin man.

Lasses små pikar följde med in i Emelies vuxna liv. Trots att han på något plan verkade ha svårt för henne, fanns där också en värme – en kärlek som tog sig uttryck i handling när det verkligen behövdes.

Han kom att älska hennes barn. Och hennes man. På något märkligt sätt kom han alltid undan, med ett leende, oavsett vad han sa eller gjorde – om än inte alltid från Emelies håll.

Ingen visste riktigt hur han bar sig åt. Kanske var det något han lärt sig tidigt i livet. Det låg liksom i hans energi – att han fick gå fri, medan Emelie tycktes vara öppen mark för kommentarer och åsikter som andra kände sig fria att uttrycka.

Lasses utlägg mot Emelie hade aldrig någon riktig grund. Egentligen ville han gott. Han hade ett stort hjärta, men hans inre osäkerhet tog över i ett märkligt beteende ibland. Det handlade aldrig riktigt om Emelie, utan om honom själv. Hon fick på något sätt bara inte vara för nära sin mamma i relationen utan att det väckte något i honom, som om han blev lite sotis. Han var också mer enkelspårig än hon, och de befann sig ofta på olika nivåer i sin kommunikation. Men för Emelie var Lasse just Lasse – en person hon ändå respekterade, trots att den respekten sällan tycktes återgäldas.

Kanske uppfattade han henne som respektlös när han inte förstod henne, men oavsett vilket kändes det som att inget hon gjorde någonsin var tillräckligt.

Hon fick ta emot kritik hon inte förtjänade, och så fort hon hade en egen åsikt kunde han ryta:

”Jag får tycka vad jag vill.” Inget hon ville hindra honom från. Det fanns alltid något nytt att hitta på att ge henne skulden för. Något han också kunde skoja om vid tillfällen, vilket var lite av en jargong som han hade – också på ett hjärtligt sätt.

Emelie tyckte att han kunde vara en riktig dumbom ibland. Hon var mer uppgiven över att han alltid sökte en konflikt med henne. Hon hade inget emot honom –den delen av sig själv hade hon släppt för länge sedan.

SVÄRMODERN den kära modern

Emelies svärmor var frikostig med kramar, varma omfamningar och kindpussar när hon kom på besök. Hennes kluckande hjärtliga skratt kunde man inte ta miste på. Det hördes genom rummet. Hon var färgstark, minst sagt. Hemma hos henne kunde man överallt se små citat av kärleksfulla budskap som hon själv skrivit. Hon blev ofta rörd när hon skulle berätta hur fantastiskt något var och det var så hon såg på livet. Det var underbart.

MARGOT

Kärdotter. Det var så hon kallade Emelie. Sig själv kallade Margot för Kärmor. Hon slog ut med öppna armar i hennes presentationer av Emelie för dem runt omkring. Hennes sätt att lyfta Emelie som hennes älskade kärdotter, gjorde att Emelie kunde bli en aning obekväm. Skruvade på sig lite lätt. Allt var bara kärlek.

Alltid berättelser om hennes barn, hennes son när han var liten och hur gullig han var då samt fraser han sagt.

Hon kunde komma med små presenter av fynd hon stött på, alltid med handskrivna små notiser, egengjorda kort av naturpapper eller något där texten i sig var konst. Hon textade mycket vackert. Som ung hade hon gått på någon kalligrafikurs eller liknande utbildning. Vid födelsedagar lämnade hon alltid ett textat kärleksbrev.

Med öppna armar släppte Emelie in sin svärmor i sitt liv – i tron att Margot gjorde detsamma tillbaka. Hon blev en självklar, trygg punkt för Emelie. Eller så trodde hon i alla fall.

Kanske var det just den moderliga närhet hon själv på ett visst plan aldrig haft som hon hoppades att Margot skulle fylla. Eller så var det samma mönster av nyckfullhet som hon kände igen från sin far, nu i ny förklädnad.

De hade kontakt nästan dagligen, och Emelie delade allt med Margot – som alltid mötte henne med sitt sprudlande sätt, där allt var ”helt fantastiskt”.

”Hur underbart, helt ljuvligt magiskt allt är!”, utropade hon. Hur hon njöt. Alltid. Emelie fick en vag känsla av att allt inte var så fantastiskt som Margot alltid sa att saker och ting var. Där svärmoderns höga toner utspelade sig i utdragna vokaler och hennes inkännande, moderliga skratt avslutades med ett utdraget avrundande: ”Jaaa.”

Till en början såg inte Emelie hur Margot lyckades ta ett järngrepp runt henne och därefter lätt nästla sig in. Under skinnet. Hon hade en enastående förmåga. Svärmodern kom att ta kontroll över Emelie på ett sätt som hon själv då inte förstod. Margots beteende mot Emelie skulle dock inte bli särskilt vackert. När något i Emelie sa ifrån. När hon inte längre kunde vara så följsam som Margot gärna ville att hon skulle vara.

Margot var gränslös till sitt sätt.

Efter att Margots relation tog slut blev det som om hon när som helst kunde dyka upp och stanna hur länge som helst – som om hon checkade in utan slutdatum.

Tidigare hade det oftast varit Emelie som rest ner till gården med barnen, på Margots inbjudan. De fick gärna stanna i flera veckor.

För barnen var det såklart en idyll – dagar fyllda av närhet, lek och lantlig trygghet.

”Vi får se hur länge det passar sig”, kunde det låta från svärmodern när hon kom hem på besök till dem. Emelie kunde då aldrig förmå sig att gå emot Margot. Det stockade sig i bröstet på henne tills hon en dag fick ur sig att det faktiskt inte fungerade att komma just den dagen Margot föreslog. Lika stolt som hon var över sig själv att ha vågat säga nej så spelade det likväl ingen roll för Margot. Hon såg till att hon fick som hon ville. Hon körde över. Att Emelie uttryckligen sagt att det inte passade var inget som hindrade Margot till att ändå bestämma sig för att åka långväga hemifrån.

”Jag förstod på Margot att hon är på väg till er”, hörde Emelie sin mamma säga när hon tittade förbi henne. De bodde nära varandra, sågs ofta och kunde träffas spontant.

”Va, jag sa ju att det inte fungerade idag.” Emelie vände sig bort i en kraftig andning.

Väl framme, oanmäld eller anmäld i vägran av att lyssna och respektera svaret, klev Margot ur bilen. Hon hade vägrat att svara på Emelies samtal och sms under sin resa. Hon som annars aldrig dröjde med svar. Margot hälsade på hela gatan på ”mils avstånd” med hög stämma, vinkandes:

”Hallå.” Hon tog sin plats. I sina egna ögon var hon säkert charmig – och de flesta skulle nog hålla med om att hon hade en viss karisma.

Hennes högljudda hälsningar och färgstarka klädval fyllde rummet lika mycket som hon själv ansåg att hon gjorde.

Med sjalen svepande runt sig slog hon ut armarna i en teatralisk gest, fötterna ställda snett utåt med hälarna ihop, som om hon alltid var redo för en scenentré.

På nolltid tycktes hon tro att hon kände grannarna bättre än Emelie och hennes man någonsin hunnit göra själva. Alla som Emelie och hennes man umgicks med tyckte Margot var urtrevliga, vilket hon ofta påtalade. På ett överdrivet sätt.

”Ahh, skulle du komma idag?” Emelie tvingade fram ett leende. ”Jag trodde vi sa att det inte … ”

Margot tittade såg på Emelie. Vände genast bort huvudet med en markant men kort tystnad där hon knep ihop munnen. Svarade något otydligt:

”Det skulle jag aldrig göra, komma om jag inte stämt av först.”

I en avsnörpande suck i utandningen, samtidigt som hon lyfte upp väskorna och gick in med bestämda steg, slog hon sig bekant ner i soffan. Något besvär ville hon absolut inte vara, så hon bidrog mer än gärna med en slant till middag.

Det finns händelser som Emelie nu kan se i efterhand. Hon hade alltid ryggat tillbaka från Margots storsinta kramar och godmorgonpussar utan att förstå den egna reaktion. Hennes kropp svarade alltid instinktivt med ett stort motstånd. En olustighet som hon själv snabbt avfärdade. En subtil känsla som låg och skvalpade i bakvattnet.

Emelie trodde naivt att hon kunde dela med sig till sin svärmor som till en vän, men det kom istället att bli på hennes egen bekostnad. Det var en långsam process där besök och vistelser lämnade henne med en gnagande känsla. En oro som åt upp henne inifrån. Ångest. Hon skuldbelade sig själv. Svärmoderns besök följde med en känsla av att hon inte ville leva längre. Som om hennes livsenergi drogs ur henne. Hon kände sig instängd som i fångenskap av att varken få luft eller kunna komma ut. Margot var ständigt fritt incheckad i Emelies tankar utan att betala någon hyra. Där någonting malde. Att något inte stämde samtidigt som Emelie då aldrig skulle drömma om att göra svärmodern besviken. Så rädd för hennes reaktion. Det var som om Margot alltid var närvarande oavsett fysisk distans eller om de faktiskt sågs. Emelie fick aldrig riktigt något utrymme att förstå vem hon själv var i relationen till Margot. Hon lät sig fullständigt dräneras. Det kunde ta veckor, flera veckor, innan hon hade landat något i sig själv igen efter att de setts. När den värsta ångesten började lätta, var fortfarande hennes svärmors energi som ett klister hon aldrig helt lyckades komma loss ifrån.

På ytan och initialt när Emelie kom in i sin mans familj, var det den familjen hon alltid drömt om, och som hon själv aldrig hade haft. Hennes mans pappa och hans fru. Det var energin. Sprudlande möten. Härliga middagar. Emelie älskade det. Det var högt i tak, av många diskussioner, till skillnad från de middagar hon mindes som barn där hon aldrig fick uttrycka sin åsikt. Hon uppskattade att få vara en del i sammanhanget samtidigt som det var ett emotionellt kaos för henne. Sanningen var att relationen till svärfadern under de första åren var starkt prövande – hans reaktioner på henne var så intensiva att det stod klart att det var hon som utmanade honom.

I Bengt sökte Emelie en trygg fadersgestalt. Den pappa hon själv aldrig haft, men han gillade inte hennes insikter. Hon skulle inte tro att hon var någon. Om hon skulle lyckas skulle det vara ”deras förtjänst”. Ville hon gå sin egen väg möttes det med ignorans. Svärfar. Hon kallade honom just så en gång. Till en början blev han provocerad. Han var minsann inte hennes svärfar. Hon var ännu inte hans svärdotter.

”Du är inte min svärdotter, ni är inte gifta”, snäste han av henne. Hon hade inte väntat sig hans direkta reaktion. Den kom lite som en smäll. Nej, hon var inte gift med hans son, men gravid och väntade ändå hans barnbarn vid tillfället.

När avgörande situationer hände i Emelies och hennes mans liv, slutade det ofta med fokus på hur smärtsamt det istället var för Bengt. Han reagerade ofta så och gentemot Emelie var det som om hennes rena uppenbarelse, hennes energi och väsen, lyste upp hans inre sårade barn, vilket han ofta behövde framhäva.

Emelie var ofta förundrad över hur samtal kunde vända till en plötslig utskällning om hur synd det var om honom. Ofta som taget ur luften utan att ha något som helst med ämnet att göra. En gång påtalade Emelie hans projicering, efter en av hans plötsliga reaktioner över något som bröt upp en hel middag.

”Du talar inte om projiceringar med mig.” Han blev otroligt förnärmad. Höjde rösten på ett brutalt sätt. Hon fick honom att se rött mitt i den där vackra och ljuva sommarkvällen ute på landet. En middag ute i trädgården slutade i lite av en

chock. Lägligt, då Anne, hans fru, inte var hemma. Han ville där och då aldrig mer se Emelie igen. På håll hörde hon hur upprörd han var i ett samtal med hans fru. Än i dag vet inte Emelie vad det var som hände. Många gånger var det som att gå på ett minfält, och i efterhand kunde hon se samma mönster av känsla i upplevelser som under hennes uppväxt. Emelie kunde ibland få till sig bakomliggande orsaker till att han reagerade som han gjorde, trots att hon själv inte förstod hur hon kunde veta. Saker som precis stämde, som han även i stundens hetta kunde bekräfta när hon frågade honom. Som om luften då gick ur honom, ett konstaterande på något konstigt sätt. Därför var hon också förlåtande.

När Emelie kom hem med sin förstfödda dotter, visste hon att något inte stod rätt till. ”Alla” visste, men månaderna gick. Allt var så individuellt enligt Barnavårdscentralen.

När ett utlåtande väl kom, gick läkarens bedömning fullständigt emot Emelies inre känsla. Läkaren menade att deras dotter snart skulle se helt missbildad ut och i princip bli en grönsak.

Hennes man var på jobbresa när beskedet kom. Chocken fick Emelie att stänga av helt. Efter beskedet försköt hon sin egen dotter. Hon kunde inte ta in det läkaren sa. Hon visste att det inte stämde. Hennes starka band till sin dotter, den initiala oskiljaktligheten och den kärlek hon närt visade på en annan sanning. Emelies mamma tog vid. Det var räddningen. Med osviklig kärlek såg hon till att finnas för Emelies lilla dotter, när hon drog täcket över sig. Apatiskt nerbäddad i dagar.

Okontaktbar gick hon under jorden. Stora sårskorpor täckte hennes kropp i den reaktion hon svarade på. Resten var ett töcken. Tills Emelie lyckades ta sig samman, resa sig igen och stå upp för det hon visste innerst inne. Den lilla tjejen skulle växa upp med det mest omtänksamma hjärtat och med en humor och emotionell intelligens som är få förunnat. Emelie visste att hennes lilla tjej, solstrålen i deras liv, hade så mycket mer att ge än vad läkarens uttalande utan eftertanke hade gett för konsekvenser.

Hennes svärmors förhållningssätt mot deras lilla dotter skulle å andra sidan vara så förringande över dotterns faktiska utmaningar. Att det ”inte fanns något problem över huvud taget”. Att hon skulle lära sig precis som alla andra barn i sinom tid,

vilket var hennes sätt att fullkomligt stoppa huvudet i sanden. Så anmärkningsvärt beklämmande att man ville ruska om henne.

Trots att svärföräldrarna var skilda tillät Emelie dem båda att påverka henne djupt – som om hon fortfarande väntade på deras godkännande.

Från Bengt möttes hon dock av ett ständigt förminskande. Han kunde ofta öppet ignorera henne. Istället för stöd fick hon höra att hon levde i förnekelse, att hon inte ville se verkligheten kring läkarens diagnos av deras dotter.

Hon minns tydligt hans ilska, där vid julfrukosten, med risgrynsgröten på bordet och näven som slog ner i bordsskivan för att understryka hans ord.

Hon ville bara bli lyssnad på.

Till slut visade det sig att hennes magkänsla stämt – läkaren hade haft fel. Men något erkännande fick hon aldrig.

En mammas intuition är stark, och det gjorde ont att ständigt behöva försvara sig utan att få gehör.

Utan svärfars fru, Anne, hade det till en början inte funnits någon sammansvetsad länk till att Emelie skulle hålla sig kvar i familjesammanhang på sin mans pappas sida. Utan henne hade hon avlägsnat sig för länge sedan. Anne var den Emelie tydde sig till, och hon kunde i sin tur visa sin uppskattning för Emelie. De kunde ha innerliga diskussioner om deras syn på livet. Prata i timmar till sent på nätterna som Piff och Puff när de väl sågs. Både skratta och gråta i tacksamhet tillsammans. När det kom till Bengt och de konflikter som uppstod, kände Emelie aldrig att

Anne riktigt såg henne – eller valde att stå vid hennes sida, trots hur orimligt Bengt ibland betedde sig.

Anne höll sig utanför. Hon lät det vara något Emelie och Bengt fick lösa själva.

De två – Anne och Bengt – var sammansvetsade, nästan som ett power couple, vilket gjorde det ännu svårare för Emelie att känna att någon verkligen tog hennes parti.

Den bästa tiden kom först efter flera händelser där gamla murar fick rasa och sår läka. Först då fick Emelie uppleva sin blivande svärfars genuint fina och omtänksamma sida – och skapa nya, varma minnen med en man hon faktiskt började tycka mycket om.

Hon kunde till slut känna ett lugn i hans närvaro, en energi som inte längre gjor-

de ont. Framför allt ett lugn i rummet. En trygghet. Välkomstkramar mjuknade istället för hårda slag i ryggen. Han kunde vara fantastisk. Han var sagolikt positiv till sitt sätt, fick saker gjorda och var otroligt omhändertagande. En action taker. Vilket Emelie gillade.

Hon tyckte om att spendera några dagar med familjen hos dem och alla var hjärtligt tacksamma över att få spendera tid ihop. Bengt var världens bästa farfar och till slut skulle även Emelie få en fin relation till sin svärfar där han också var kärleksfull mot henne. Och hon fick känna det. Hon var djupt tacksam för att ha honom i sitt liv – inte minst för att han valde att finnas där och stötta henne när det verkligen gällde.

Han hade blivit en av hennes största lärare, även om deras relation inte varit utan prövningar. Det hade krävts inre arbete från båda håll.

Med tiden upplevde Emelie hur hans ödmjukhet växte i takt med åldern. Hon började se det lilla barnet inom honom – och när den sårbara sidan visade sig, backade hon.

Då kunde han också möta henne med medkänsla i stället för att döma eller göra hennes svårigheter till sina egna.

För Emelie blev det ett bevis på att även de mest komplexa relationer kan förändras – när båda vågar möta sitt inre.

Att se hans utveckling gav henne hopp. Det visade att sårbarhet inte är en svaghet, utan en väg in i verklig kontakt – också med de män i livet hon tidigare fruktat eller kämpat mot.

In the end, man kan inte växa mer än sitt motstånd.

Han hade varit henne ett värdigt sådant.

9789189773363

NEVER DOUBT YOUR LIGHT

DEN GODA SVÄRMODERN

the JOURNEY

FÖRORD

EMELIE

TO BREAK open

LASSE