SVEAS CHIFFONJÉ
-enberättelse där gamlatingvisar vägen
Marie Wessman
Sveaschiffonjé
-enberättelsedär gamla ting visarvägen
Wessman
en bok av MarieMia
©Marie MiaWessman,2025
ISBN: 978-91-8097-109-6
Förstaupplagan
Omslagsbild och inlaga: författaren
Förlag:BoD ·Books on Demand, Östermalmstorg 1, 11442Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
Inget av detta materialfår återges utantillståndav upphovspersonen
Kapitel1
En dagnär Svea kommerinpåkaféetvid hamnen iden
lilla staden Lillköping står det reserverat på en handskriven skyltpåbordetvid fönstret,där Svea alltid brukarsitta.Hon sjunkerbesviketner på en pinnstolvid bordetbredvid. Då kommerMaja, kvinnansom driver kaféet,och säger- ”Snälla Svea!Bordetärreserveratför dig. Jagtänkeratt detalltid skavaradet vidden härtiden på förmiddagen- så attduhar dinspeciella plats”.Sveas ansiktelyser upp. Vilken rargest!
Svea slår siggenastner iden bekväma fåtöljen,vid det
lilla bordet. Denna platshar bara en stol,enplats -och dettyckerSveaom. Härsitterhon bra- medfin utsikt, ochenrejäl golvlampa om hon vill läsa isin medhavda bok. ”Såfinthon hardet”, tänkerhon, samtidigtsom
Maja är tillbaksmed Sveas beställning. ”Kaffe och hallongrotta”, sägerMajasamtidigtsom hon ställerner denfinakoppenmed fat, kaffekannanavporslin och assiettenmed kakan. ”Tack” sägerSvea, ”jag betalarnär
jaggår sedan”.”Ja,ja– detlöser sig”,kontrarMajainnan hon hastar ut till kafédisken ochdeandrakundernaigen.
”Jag älskar attsittahär på kaféet,tittautgenom fönstret, läsa min bok, tänka,fundera ochlyssnapåsorlet”, muttrar Svea tyst försig själv. Ja,och kaféet tycker om
Svea,här är hon en välkommenstamgäst- idessriktiga ochgenuina mening.
Något Svea tycker är lite extraspännande är attden lokala polisen harbörjatskaffasig liknande fikavanor.
De kommervid ungefärsamma tidsom Svea ochsitter vidsitt favoritbord, nära hennes. Svea hör ibland vadde talaroch resonerarkring, trotsatt de sänkerrösterna. Hon måsteerkänna attdet intresserarhenne.”Nyfikeni en struttittarut”,kommerför henne itanken- ochhon ler.
”Enavminaförmågor är atttänka,fundera ochklura,” reflekterarhon. ”Jag haralltid haft ont imin kropp och harvarkenlusteller förmågaatt springa hitoch dit, men jagärbra på attlyssna, tänka ochklura ut saker”.
Då ochdåmärkerhon atthon hardellösningari de bryderier poliserna samtalar om.Hon lösersmå bitarav
derasgåtor -där medkaffekoppen, isin fåtölj. Hon kännertill allt ochalla häri samhället, harkoll. Honhar någradecenniersförsprång gällande lokalt vetande.Hon klurar på om hon skaberätta vadhon kommerframtill, samtidigtsom hon hällerupp dagens första kopp. ”Åh, detdoftarljuvligt!”. Åter medpoliserna itankenfunderar hon på attomhon visaratt honhör derassamtaloch vad de talarom, kanske de pratar tystareellerrentavbyter bord. Detvillhon inte!!
Svea tarupp sinbok ur sinväska,och läggersin färggladahattpåbordet. Honslårenblickutgenom fönstret,biterenbit av hallongrottan, smuttarpåkaffetochsedan försjunkerhon isin läsning. ”Livet är allt bra”, tänkerhon. Häromdagen närhon varintillden större grannstadenoch gick på ettkafédär inträffade en mindre katastrof-bokenhadeintekommitmed till kaffestunden. Hennesbok hemma -och på ettfik somdessutominte hade hallongrottor. Detvar knappt attens hennesgoda humör räckte tillnär insikten slog henne -väskanvar boklös.Sveasmåskrattaråtsig självnär hon minns sin reaktionöversaknadenavbok -och hallongrotta.
Kaféet istadenhaderawbollsutbud, främmande ordoch smaker förSvea. Detvar inte dadlar ochnötterhon tänkt sig, utan mersmördeg ochsylt. Men! Ingetont utan något gottmed på köpet. Iförtvivlanmötte hon en meningsfrände.Dåhon minskatpåsin purkenhetoch insett attkakan hon köpt varriktigtgod såghon sig omkringoch mötteblickenhos en herrevid bordet bredvid. Detvisadesig attävenhan mindesoch längtade till tiden närhallongrottoroch kaffekannor av porslin var detvanligapådeflestakaféer.Sveaberättarinlevelsefullt förhonom om ”sitt” kafé hemmavid, däralltdetta finns. Mannensäger atthan kanske begersig ditför sitt kaffe någon dag. Detgör Svea glad ochhon reflekterar, attnär detinteblir somtänkt blir detmånga gångeränbättre.
En brastund senare harhon släppt tankarnafrån storstadenskaféoch tittarupp från sinbok. Hontittarpå klockanoch tänkeratt hon snartfår packaihop ochtaitu meddagen.Hon läggerbokenpåbordet, hällerupp det sistaavkaffeturden fina porslinskannanoch avnjuter det ienmun. Sedantar hon ur väskan upp detmörkrosa resårbandethon alltid harkring sinbok, föratt förhindra
attden öppnarsig iväskanoch bokmärketfallerut. Just närhon skaträ bandetrunt bokenskjutsdet iväg och hamnar på golvet. Svea tittartrött på detdär detligger ochsamlarsig föratt komma ändå ditner föratt ta upp det– ”denna trötta ömma kropp”,suckarhon itanken.
InnanSveahinnerner till golvethar en ung manvid ett bordbredvidtjänstvilligtböjtsig neroch fångatupp bandet. Hanoch Sveas blickarmötsnär hanlämnaröver bandetoch båda ler. Svea tackar honom ochfrågarvad hanheter.”Abdi”, sägerhan ochSveaberättaratt hon heterSvea. Båda smakar på denandras namn –finamen ovana imunnen,dådeintehar samma modersmål. ”Du förstår”,säger Svea,”jaghar värk imin kropp så detdu gjorde varväldigt vänligt. Förmig är detinteenkelt att hämta upp något somhamnatpågolvet”.Abdi serlite generadutöverden vänlighetoch tacksamhet hanfår sköljd översig,men nöjd.
Svea packar nersinapinaler iväskanoch sersig noga ikring så atthon inte glömmernågot.Reser sigupp, nickar ochler motAbdi,tar brickanmed sinkopp och
annatpåoch gåruttillMajaoch lämnar dentill henne.
”Duborde inte…”,börjarMajasäga- somvarje dagoch ruskar sedanlitepåhuvudetöverdenna rara menenvisa lilla tant.Hon behöverintebärautdisken, detkan Maja fixa.Abdi sitterkvarvid sitt bordmed sinkaffekopp och tittarintresserat på de tvåkvinnornassamspel.
NärAbdi efterenstund druckitursitt kaffereser hansig ochföljerhur hansettSveagöramed sinsmutsigakopptarmed denuttill Maja.Kaféägarinnanler varmtoch tackar honom förhjälpen meddisken. Abdi vetinte riktigtomhan vill sträckapåsig av stolthet ellerkrypa ihop lite av förlägenhet. Så härsnälla människor känns lite ovant –men bra!
Närhan gårutgenom kaféetsdörrplingarklockan som hängerpåden.Signaleraratt någon kommer, ellergår.
Abdi är relativtnyi landetoch väldigtnyi Lillköping. Hantänkeratt hanvill gå runt ochtitta lite merpåden ort hanhamnati,numerabor i. Hanser en litenstig somgår från kaféet ochhamnenlängs medhavet.Han väljeratt utforska den. Därhar hanintegåttinnan. Vadhan inte vet
är atthan är på vägmot Sveaslilla hus,som liggerlängs meddenna stig.Han strosarlångsamtoch sersig omkring. Härärlugnt ochfridfullt. Lite svaltivinden, tänkerhan,och drar sinjacka hårdareomsig.
Från en annanände av byn är Svea på väghemåt medtvå tunga kassar.”Impulsköp kanstraffa sig,” muttrar hon för sigsjälv,och ler. Från kaféet gick hon överbronmot gatan, ellervägen,som gårlängs havet– ortens genomfartsled,affärsgataoch pulsåder. ”Ifall nu en lite på ytan sömnig orthar en puls”,funderarhon.
Kassarna är frånett besökhos Thyra, en äldredam som driver en butik på hörnetmellanStrandvägen, affärsgatan, ochBankgatan. En butik somäratt likna vid en gammallanthandel, nästan somett litetnav ibyn.
Denna butik harThyrahaftlänge -och denärhennesliv.
Honägerhuset ochdriverbutiken mest fördet är kul. Vadskulle hon annars göraomdagen tänkerhon när andraföreslåratt hon skastänga neroch gå ipension.
Livet, vanor ochvärderingargår icirklar ochThyras fina
äpplen,odladeutangifter, ochandravaror ibutiken tilltalarnudeyngre. Butiken harfåttett uppsving på senare tid. Detstårnästanalltid minst en lådcykel utanför. Kanske hon rent av behöveranställa någon, hon närmar sigtrots allt de nittio åren.
NärSveakommit överaffärsgatan mothavet ochsnirklar sigförbi sommarkiosken,som liggermed sin minigolfbanamellangatan ochSveas lilla hus,upptäcker Abdi henne därhan långsamtgår framåt isinatankar, sparkandespåsmåstenar.Han vaknargenasttilloch kommermot hennemed långa,raska kliv.Svea!!Inteska hon somhar värk bära så tungt.Han tarhenneskassar ochtittarsig omkringvartdeärpåväg.Sveavisar mot sitt hus.
Välframmevid huset berättar Abdi på sinlite begränsade svenskaatt Svea påminnerhonom om hans mormor som hantyckermycketom. Hansaknarhenne,men hon är kvari hemlandet. Svea klapparAbdi på kindenoch ger honom ettvarmt,medkännande leende.Tackar honom för
atthan burit hemkassarna. Hanerbjuderhenne attbärain demiköket. Hontackarsåmycket- detblir bra.
NärAbdi ställt kassarna på köksbänkenoch är på vägut igen sägerSveaatt kanske de sespåfiket imorgon igen.
Abdi serutatt ha olikatankarinom sigoch fårintefram något svar.Sveaförekommerhonom ochsäger atthon såklartbetalar,bjuder, på fikat- somtackför hjälpen. Då lyserAbdi upp. Ja,han vill gärnakomma ochdricka kaffemed Svea på kaféet imorgon. Svea tittarefter honom innanhon stängerdörren. Nu harhan en helt annankroppshållning -han sträcker på sig, ochkanske
rent av visslarlite.Allabehöverbli sedda,konstaterar
Svea,och stängerdörren.
Kapitel2
”Nydag ochnya äventyr”,tänkerSveanär hon gårutur sitt lilla hus ochnoga sertill attstänga ochlåsadörren eftersig.Hon tittar till sina nyinköptapenséer somhon hari en vacker kruka på trappan. Tecken på attlivet går vidare.Årstiderna flyter på ochbyter av varandra. När hon kommerrunt husknuten kännerhon av denstadiga vindenfrånhavet,ännu finns vinterns kylakvar. Hon tryckerner sinrosahattrejältsåatt denintefar iväg, samt virarsin likafärggladasjalrunt halsen föratt stänga utevinden. Därefter börjarhon promeneralängs stigen mothamnen- ochkaféet.
Tänk, attdär väntar henne ettreserveratbord. Honler.
Sedankommerhon på hon på attdär finns ju bara en fåtölj vidhennesbord, detärliksomhelaidén. Nu då hon skafikamed Abdi,hur skadet gå.Hon varken vill eller kanövergesittbord. Hurhadedet sett ut om hon redan andradagen inte visarMajahur glad hon är överdenna skyltmed reserverat på.Likasåvillhon sittadär ochse på båtarsom puttrar fram ihamnen. Nåja,dekan lyftadit
en stol åt honom,det fixarAbdi- ochdet harnog inte Maja något emot.Bra!! ”Ännuett problem löst”, tänker
Svea ochfortsättersin promenad. Redanpåavstånd serhon dengängligeunge mannenstå utanföroch väntapåhenne.Abdi,hennesnye vän. Hans fina,stora,svarta, lockigahår syns på lång väg. Detsyns ocksåatt hanfryser. Hontar lite snabbare steg.”Han kunde väntat inne”, tänkerSvea, ”det skahon berätta för honom -att detärokej”.
Svea tarAbdi underarmen ochdetar siginutanatt dörrenfar upp elleriväg. Fasligtvad detblåser. Klockan på dörrenplingaroch Maja stickeruthuvudetfrånköket.
”Hej,Svea”,halvt roparhon föratt överöstavind, klocka, kaffebryggare ochandraljud. Svea stannarupp ochsäger atthon behöverjustera sinstående beställningför fika
idag då hon skabjuda Abdi på förmiddagskaffe. Maja undrar om Abdi medska ha en hallongrotta.Abdi ser osäker ut införensåomöjlig frågaatt svarapå. Hanhade inte behövt oroa sig. Svea sägermed självklarhetirösten
attdet är välklart attdeska ha hallongrottorbåda– med
en tonoch attitydsom visaratt andrasättatt fika på inte hör hemmai Sveasuniversum.
Svea ochAbdi gårini nästarum ochSveavisar Abdi hur hankan flytta en stol till hennesbord. Denfår platsfint om de ruckar lite på en stor krukväxt.Abdi sertveksam ut,men förSveaärdetta självklartokej. De stör ingen ochdekommeratt återställa allt innandegår.Dehänger av sigsinajackor på klädhängaren, uppenbarligen inget
Abdi brukargöramen nu är hani Sveas våld ochinre cirkel.Vilken turhan haft,vilken fantastiskpersonatt möta närman är osäker på hur allt fungeraroch hur man bör göra. Svea vet, nästan,alltid hur mangör.Inga problem medtilltron därinte, menhon är aldrig mallig ellerovänlig.Hon är bara Svea.
Efterenstund kommerMajamed kaffekoppar, fat, assietter, hallongrottoroch kaffekanna –det lilla bordet blir fullt. Vilken fest!! Svea vill veta allt om Abdi,och hanomhenne.Deprataromhögt ochlågt, allt ochinget.
De sitteräventysta ochtänker, tittarutgenom fönstret ochbaraär, hardet bra. Svea hardessutomlagtmärke till attpoliserna är på platsoch hon hinnersnappa upp lite
ditt ochdattävendärifråndenna liteovanliga, men trevliga, fikastund.
Maja hållerlitekollpånär de är klara, denna tunga bricka vill hon inte attSveaska bära -och hon vill inte riskeraatt dennye trevlige killen råkartappa den, det vorebesvärande förhonom –och en finkanna mindreför
Maja.När Maja seratt fikastundenbörjargåmot sitt slut kommerhon framoch frågar om hon kantadisken. Det kanhon, sägerSvea. Medanhon fyllerbrickan frågarhon om de sett attdet verkar öppna något nyttigamla färghandeln.Där är uppsattett brunt papperför skyltfönstren medtexten, ”Här händerdet saker”.Det har Svea inte sett.Vad spännande!!!Inteoftadefår nya butiker isittlilla samhälle.Abdi förstårinteallaord och inte derasupprymdhet, menhan harintebottiLillköping så länge.Han kommerockså snartatt inse atthär är det detlilla somärdet stora.
Närdeska gå serSveaatt Abdisdragkedjai jackan är sönder. Hanskäms lite,men klämmerframatt haninte harråd attköpa en ny jacka. ”Ny”,fnyser Svea,men inte
Detta är en liten berättelse om Svea,och Lillköping. Svea är en inte helt ungkvinna som Sveasvardagputtrarpåiett lugn. Men visst händer det saker, både storaoch små. Hon tycker om att fika, promeneraoch fundera. Sakerhon harnytta ochglädjeav, då hennes gamla chiffonjé allt merintar huvudrollen i
Ichiffonjéns gömmor finner hontingsom väcker tankar ochfunderingar. Idessspårstärks gamla vänskapsband,och nyaväxer fram. Svea upptäcker att livet fortfarande haräventyr, vänskap,spänningoch överraskningari beredskap. borvid havet idennapåytan lite sömnigaort. något som verkar varaett mysterium.
