Tidigare utgivning av Henrik Fexeus:
Konsten att läsa tankar 2007
När du gör som jag vill 2008
Alla får ligga 2010
Konsten att få mentala superkrafter 2011
Bli kreativ 2012
Öka din sociala kompetens 2012
Maktspelet 2013
Fingertoppskänsla 2017
De förlorade 2017
De ihåliga 2018
De första 2019
Reload (med Catharina Enblad) 2019
Konsten att lästa tankar – utökad och omarbetad 2019
Box (med Camilla Läckberg) 2021
Kult (med Camilla Läckberg) 2022
Mirage (med Camilla Läckberg) 2023
Offerdjuret
Copyright © Henrik Fexeus 2024
Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2024 www.bookmarkforlag.se
Omslag: Marcell Bandicksson
Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2024 978-91-89750-84-5
Denna bok trycks på FSC®-märkt papper och är klimatkompenserad genom World Land Trust.
då
Jag håller mig bakom gardinen så att de inte ska se mig. Jag mår illa för att jag vet att det var jag som gjorde fel. Men det var faktiskt inte med flit. Gruset knastrar under deras fötter när de går ut till sina bilar på gårdsplanen. Om de bara kunde åka härifrån någon gång så klumpen i magen kan försvinna.
Jag brukar få glass efter att jag är klar. Men i dag blev mamma arg. Hon sa att jag förstör när jag gör olika saker. Jag måste göra samma saker, när hennes vänner tittar på. Jag förstår inte varför eftersom jag kan göra olika saker samtidigt. Det är roligare. Men det tycker inte mamma.
Så jag fick ingen glass.
Jag fick inte ens stanna kvar på nedervåningen lika länge som jag brukar. Just det gör inte så mycket. De som kommer hit har vuxna skratt och tittar på min mamma på ett sätt som jag inte gillar. Jag vill inte vara med om jag inte måste. Jag tycker inte om dem. Så nu sitter jag uppe på mitt rum och tittar ut genom fönstret.
Mammas vänner skakar hand nere på gårdsplanen.
Äntligen börjar bilarna röra på sig.
Mitt rum är egentligen okej. Men jag är jämt här. Jag önskar att jag fick gå någon annanstans ibland. Inte bara för att leka nere på gräsmattan. Tomten och skogen som ligger bredvid huset är jättestora och jag har roligt där, men jag vet att det finns saker bortom dem. Träden runt huset sträcker sig inte för evigt. Inte heller sjön på baksidan. Och den där grusvägen som bilarna åker bort på leder någonstans. Jag vill veta var.
Jag tittar på de röda baklyktorna på den sista bilen tills jag inte ser dem längre. Äntligen är klumpen i magen borta. Sedan
bläddrar jag i en serietidning. River sönder ett papper. Spelar på den blå gitarren jag fick i present men den låter konstigt så jag slutar.
Mamma knackar på dörren. Jag väntade på att hon skulle göra det.
”Vi måste prata”, säger hon genom den stängda dörren.
Rösten hörs bara svagt, dörrarna på översta våningen är gamla och tjocka. Hon bryr sig inte ens om att gå in.
”Jag får hela tiden hitta på nya saker för att hålla deras intresse vid liv”, säger hon. ”Och du hjälper inte till det minsta, när du är så här. Nästa gång måste du se till att vara mer … samlad.
Om du inte ens kan göra det här, vad ska jag ha dig till då?”
En del av mig vill svara. Hon är min mamma, hon får inte säga så. Men jag vill inte veta vad som händer om mamma inte längre behöver mig.
”Samlad”, viskar jag till mig själv. Jag smakar på ordet. ”Jag måste vara mer samlad.”
måndag
Det tar David en minut att lugna ner sin andhämtning. Sedan blinkar han några gånger mot mörkret och vrider på huvudet för att titta på klockan, men personen som ligger bredvid honom i sängen blockerar sikten mot fönsterbrädet. Han reser sig på armbågarna för att se. De röda siffrorna säger 02:45. Det är fortfarande natt.
David sjunker tillbaka ner mot kudden och märker att den är blöt av svett. Han undrar om han lät något den här gången. Om han skrek. Men skepnaden på andra sidan sängen suckar bara djupt och slänger av sig täcket. Hon har inte vaknat. Han stirrar ut i mörkret, upp mot taket. Att somna om är bara att glömma. Han tog inte sina tabletter innan han somnade. De var bägge upptagna med annat då. Men han hade behövt dem nu. Adrenalinet rusar i honom och aktiverar alla muskler, som om han behöver fly. Eller slåss.
Han studerar konturen av Florence bredvid honom, strimman av månljus som tränger in i sovrummet får henne att bli närmast självlysande. Som av silver. Håret ligger utbrett likt en solfjäder på kudden och ramar in hennes skulpterade ansiktsdrag. Synen av henne får det att hugga till i bröstet. Tur att hon inte ser honom. Han ser förmodligen otroligt fånig ut.
Han och Florence träffades genom en app för några veckor sedan. Ingen av dem var ute efter en relation, hon är nyskild och han har för länge sedan gett upp allt vad gäller att få relationer att hålla. Så de träffas på lika villkor. Ger inga löften som varar längre än de timmar de ses. På hennes initiativ är de alltid hemma hos honom, i radhuset i Vallentuna. Det är förmodligen inte lika personligt som om han hade varit i hennes hem. Nu
kan hon gå när hon vill. Det förvånar honom att hon fortfarande är kvar, trots den sena timmen. Han tittar på henne igen, och hjärtat gör sin grej i bröstkorgen.
”Du är trettiofem”, viskar han till sig själv. ”Sluta bete dig som en tonåring. Du vet att det aldrig skulle funka.”
David smyger upp ur sängen och går ut i köket. På vägen dit passerar han vardagsrummet. Han ser det ofärdiga pusslet på soffbordet och känner hur det drar i honom. Men han motstår frestelsen och går förbi. I köket häller han upp ett glas vatten och dricker det i stora klunkar. Köksfönstret vetter ut mot framsidan och den lekpark som alla hus i området är byggda runt. Rutschkanan och klätterställningen avtecknar sig i månskenet och ser lämpligt spöklika ut. Det är meningen att man ska ha barn när man bor här. Sitta på den lilla altanen och titta på när småttingarna leker i parken. Man ska inte stå naken i köket mitt i natten och försöka skaka av sig mardrömmar. Men David har inga barn. Ingen avkomma som kan kasta leksaksbilar på andra ungar i sandlådan. Bara tanken på att ha ansvar för en annan individ gör honom skräckslagen. Han minns i stort sett ingenting från sin egen barndom. Så hur skulle han våga ta ansvar för någon annans?
Han vet att vissa tycker det är märkligt att han inte har några minnen från när han var liten. Men han ser det inte som ett problem. Det finns nästan ingen som minns något från sina första fem år. Än sen då om det spannet är ytterligare fem eller sju år för honom? Det gör ingen större skillnad. Han behöver inte en barndom för att vara lycklig som vuxen.
Skit också. Nu har han blivit klarvaken. Av ren vana öppnar han laptoppen som ligger på köksbordet och kisar mot det starka skenet, innan han hinner dra ner ljusstyrkan på skärmen. Han tittar igenom mailen, trots att han vet att han med största säkerhet inte fått något livsviktigt under natten.
De flesta nya meddelanden i inkorgen har flaggats av mailprogrammet som spam. Han missar det nästan först, men han har fått ett vanligt mail också. Från någon som heter Paulina
Mentzer. David har aldrig hört namnet förut. Ämnesraden innehåller bara ett ord: ”Kontakt”. Tidsstämpeln säger att det skickades klockan 02:14. För en halvtimme sedan. Mitt i natten. Förmodligen är det bara ett spammail som lyckats passera filtret, gissningsvis reklam för någon dejtingsajt med ryska kvinnor.
Men han tycker inte om att inte veta så han öppnar det medan han tar ännu en klunk vatten, och läser den första raden.
Hej David,
Du känner inte mig, men min pappa kände din mamma nere i Småland.
Han rynkar pannan och ställer ner glaset. Hans mamma. Hon är den sista han vill tänka på just nu. Det räcker med att han kommer prata med henne i telefon imorgon. Han klipper med ögonen mot sömnen som äntligen börjat hitta tillbaka till honom, men läser ändå en rad till.
Jag behöver få kontakt med dig för att diskutera det som hände när du var liten. Jag förstår om det är känsligt, men det rör ändå våra föräldrar …
David kväver en gäspning. Om det är känsligt. För henne kanske. Inte för honom. Den där Paulina får vilja prata om deras föräldrar hur mycket hon vill. Han är inte intresserad. Och det är inte han som är oresonlig, han vet mycket väl att hans mamma inte är intresserad heller. Han stänger mailfönstret, slår ihop laptoppen och går tillbaka in till Florence i sovrummet. Han stannar i dörröppningen och tittar än en gång på henne där hon ligger naken i hans säng. Hon ser så självklar ut, som om hon hör hemma där. David skakar på huvudet åt tanken. Han vet bättre än att börja få idéer. När hon vaknar om ett par timmar kommer hon att klä på sig och gå, och inte ägna honom en tanke förrän nästa gång de ses. Och det är okej.
Han sätter sig på sängkanten och drar ut lådan i nattduksbordet. Boken ligger där, som alltid. Boken han haft sedan han var liten. Den var en av få saker han tog med sig hemifrån. Han har alltid haft den nära. Han stryker med handen över omslaget och försöker föreställa sig en sjuårig David som bläddrar bland sidorna, drömmer sig bort i något äventyr. Men som vanligt går han bet. Boken väcker inga minnen, inga utflykter genom ett svunnet förflutet. Bara en flyktig känsla av att den en gång i tiden varit viktig för honom.
David stänger lådan och kryper ner i sängen, försiktigt för att inte väcka Florence. Hon behöver uppenbarligen sova. Florence rör sig instinktivt närmare och han sträcker ut ena handen, lägger den på hennes silverglänsande höft. Känner den varma och lena huden mot sin hand, och hur beröringen reducerar hans stressnivå. Han kröker sina ben utmed Florences och lägger en arm över henne. Stora skeden. Hon suckar belåtet. När det är dag igen kommer ingen av dem att låtsas om att det hänt. Men på natten är allt annorlunda.
Florence hinner precis in genom dörren till lägenheten på Östermalm när det ringer i telefonen. Det är garanterat Léontine, hennes äldsta syster. Det är bara hon som ringer så här tidigt på morgonen.
Florence och Léontine. Hon skyller på deras föräldrar. Föräldrarna har alltid varit intensiva frankofiler, de inte bara gifte sig i Paris utan älskar fransk film och semestrar alltid antingen i Provence eller i Nice. Florence är övertygad om att de också röker Galoise utan filter när hon och hennes syskon inte ser. Självklart fick deras barn så franska namn det bara gick. Florence tycker att hon kom undan bra. Utöver Léontine, som är tio är äldre än Florence och aldrig kallas för Leo ens av sina närmaste vänner, har hon en till syster, Philomene, som är åtta år äldre än Florence och som Florence kallar Phil vare sig hon vill eller inte, samt en bror vid namn Bernard. Han är den som är närmast Florence i ålder, eftersom han bara är två år yngre än hon. Ironin i att deras föräldrar själva heter Anders och Svea undgår inget av syskonen.
Hon svarar i telefonen samtidigt som hon kontrollerar att Graysons kläder inte hänger kvar i hallen. Hon anar dock hans sötsliskiga parfym i luften, det kan inte varit alltför många timmar sedan han gick därifrån. Trots att han visste att hon egentligen skulle komma till lägenheten redan igår kväll och att han inte skulle vara kvar då.
”Men vafan”, muttrar hon.
”Förlåt?” säger hennes syster i telefonen.
”Ledsen, det var inte till dig.”
”Tur för dig om du vill ha några julklappar.”
”Julklappar? I oktober?”
Florence försöker lyssna men hon blir inte fri från doften och den får ilskan att stiga inom henne, den ilska hon nu för tiden har reserverat åt sin exman. Hon biter ihop käkarna och försöker återfå kontrollen.
”Nej, men mamma och pappa undrar om du kommer till jul”, säger Léontine. ”Det är egentligen därför jag ringer.”
För en sekund kommer Florence av sig helt. Tanken på Grayson försvinner för ett ögonblick. Julafton känns väldigt långt borta, hösten har bara hunnit in genom dörren. Men deras föräldrar älskar att planera. Anders och Svea trotsar statistiken genom att inte bara fortsätta vara gifta i över fyrtio år, de är fortfarande också nästan oklädsamt kära i varandra.
”Jag kommer”, säger hon. ”Men om pappa tänker ge mamma ett sådant där genomskinligt nattlinne i år igen så går jag hem. Det finns en anständighetens gräns som inte bör överskridas.”
Léontine skrattar i hennes öra.
”Jag ska vara noga med att vidarebefordra önskemålet”, säger hon. ”Och … jag behöver kanske inte fråga, men jag förmodar att du kommer ensam?”
”Det är knappt ett halvår sedan skilsmässan gick igenom”, säger Florence. ”Hur snabb tror du att jag är?”
”Tack gode gud att du inte tog hans efternamn”, säger Léontine. ”Ärligt talat förstod jag aldrig vad du såg i den där karln.”
Florence vet att det inte är sant, Léontine var lika betuttad i hennes exman som alla andra till en början. Men hon uppskattar att systern är på hennes sida.
”Jag vet, jag skulle litat på första intrycket”, säger hon medan hon går vidare in i lägenheten.
Överallt ser hon spår av Grayson. Hon försöker andas genom näsan. De hade träffats på juristprogrammet där Grayson hade varit den stora rockstjärnan. Hans familj hade flyttat till Sverige från USA några år tidigare och alla tjejerna var efter honom. Men Florence var till en början inte det minsta intresserad.
”Jag minns att du var irriterad på en kurskamrat som enligt
dig var extremt ytlig och framgångsfixerad”, säger Léontine och skrattar igen. ”Vilket inte vill säga lite med tanke på att det i princip var definitionen av alla dina studiekamrater.”
”Till mitt försvar vill jag påpeka att han förändrades”, säger Florence.
De hade varit igenom det här flera gånger. Graysons pappa insjuknade i Parkinsons. Det hela gick väldigt fort. Under de sista veckorna som hans pappa var i livet blev Grayson själv en annan person. Det var inte längre viktigt att hålla hov på Sturehof. Och mer än en gång hittade Florence honom i biblioteket, läsandes Daniel Dennet och andra filosofer. Den nya, lågmälda Grayson, som inte vaskade flaskor med Pernod Ricard i baren var kanske inte lika kul för de andra, men Florence fann att hon uppskattade honom. Och han såg förstås fortfarande ut som den amerikanska motsvarigheten till en grekisk gud. De började plugga tillsammans och en sak ledde till en annan.
”Det skadade inte att han var väldigt het”, säger Léontine oskyldigt. ”Ett svin, men het.”
”Tyst på dig, tant”, säger Florence medan hon går ut i köket. På diskbänken står tre flaskor Bollinger.
”Men det var väl själva …”, utbrister hon innan hon hinner hejda sig. ”Inte du, Léontine.”
Hon och Grayson hade gift sig. Hans gamla beteende hade så småningom börjat smyga sig tillbaka. När hon startade byrån hade han – på riktigt – sagt att hennes karriärsval fick honom att se dålig ut. Att han kände sig omanlig. Hon flyttar undan flaskorna för att torka upp den utspillda champagnen från köksbänken.
”Jag hör att du är upptagen”, säger Léontine. ”Jag hälsar mamma och pappa att du kommer. Och inget nattlinne.”
Florences syster gör en paus. Sedan kommer det, som det alltid gör.
”Tur att ni inte fick barn, är allt jag säger”, säger Léontine och skrattar igen innan hon lägger på, men den här gången finns det något ansträngt bakom skrattet.
Och där är det. Barn. Léontine har två tonåringar, och brottas med alla demoner som kommer på köpet i den åldern. Phil har en son som ska fylla tio. Bernard och hans fru har inte haft samma tur, de är inne på sitt fjärde försök med IVF. Ingen av hennes syskon kan förstå att Florence valt att vänta med att skaffa barn. Hon vet att de fick upp hoppet när hon gifte sig, men efter skilsmässan har de varit märkbart oroliga. Ingen av dem vill förstås ställa frågan rakt ut, de är för väluppfostrade för det, men insinuationerna är nog så jobbiga. Hon misstänker att Bernards fru, Hanna, till och med hatar henne då hon valt bort något som Hanna och Bernard kämpar så för att få. På sätt och vis förstår hon dem. Men ingen av dem har valt samma yrke som hon. Man kan inte få allt. Hon har gjort sina prioriteringar. Och hon vill inte känna någon sorg för det. Det är svårt att få tid till både barn och byrå.
För att inte tala om att hon återigen är singel.
Hon lyfter Bollingerflaskorna med fingertopparna för att i mesta möjliga mån undvika att ta i dem, och ställer ner dem i påsen med glasåtervinning. I och med att bostadssituationen ser ut som den gör i stan behåller de lägenheten medan de letar nytt. Tills vidare bor de i skift. De skulle ha bytt igår, att Florence kommer först nu på morgonen beror bara på att hon somnade hos David. Hon brukar aldrig sova över. Speciellt inte när det är måndag dagen därpå.
Överenskommelsen är att man lämnar lägenheten som man hittar den. Utan ett spår av att man varit där. Ändå är hennes exman en expert på att lämna saker efter sig. Små tecken på vilket jävla fantastiskt liv han verkar leva nu för tiden. Florence ställer ner påsen med glasåtervinning vid ytterdörren med en klirrande smäll.
”Jag lovar att han gör det med flit”, muttrar hon.
Tre flaskor skumpa. Uppenbarligen någon juridikstudent som han behövt fylla ordentligt.
Hon går in i sovrummet för att byta om till rena kläder som inte vittnar om nattliga äventyr innan hon åker till jobbet, och
där ser hon det som till slut får ilskan att rinna över. På den vita heltäckningsmattan ligger det en utrullad kondom. Oanvänd visserligen, men ändå. Den är inte där av en slump. Hon överväger att anmäla honom för trakasserier. Men hans försök till härskarteknik är för patetiskt. Istället hämtar hon en grilltång i köket och plockar upp kondomen med tången. Hon tänker inte så mycket som peta på något som kan ha varit i närheten av Graysons kroppsdelar. Hon släpper ner kondomen i ett kuvert och skriver en lapp som hon också lägger med.
Hej Grayson!
Du glömde den här på mitt golv. Tänkte att du vill ha tillbaka den, eftersom den verkar oanvänd. Jag såg förresten flaskorna. Du kanske skulle växla till en billigare skumpa med tanke på hur mycket du tydligen måste fylla tjejerna nu för tiden innan de säger ja?
I all välmening, Florence
Hon adresserar kuvertet till firman som Grayson jobbar på och ser till att skriva byråns namn ovanför hans. På så sätt öppnas det av Cecilia som jobbar i receptionen och hanterar posten, innan det når Grayson. Cecilia är på Florences sida. Och gillar att prata.
Hon tittar på klockan och ser att hon inte hinner byta om. Det får gå ändå. Hon har redan packat en deo och sminkväskan. Hon slänger ner ett par rena trosor och kommer ihåg att ta med sig brevet. Grayson borde veta det vid det här laget. Man bråkar inte med Florence Tapper.
Paulina kollar igenom mailet som hon skickat under natten. Hon ångrar sig redan. Det tog henne tre försök, de första två gångerna drog hon tillbaka mailet och raderade det från utkorgen innan det hann skickas. Men till slut, strax efter två på natten, fick hon ihop något som hon var nöjd med. Där hon varken sa för mycket eller för lite.
Tyckte hon då i alla fall.
Nu, fem timmar senare, är hon inte lika säker. Hon borde vara dödstrött med tanke på att hon varit vaken hela natten. Men det där jäkla mailet har fortsatt snurra i hennes tankar, som en myggsvärm hon inte blir av med. Hade det varit någon annan som bett henne att kontakta en främmande person under liknande omständigheter så hade hon sagt nej. Men hennes mamma ställde alltid upp för henne. Om det var någon som behandlade Paulina illa, en mobbare i skolan eller en orättvis tränare i volleybollaget, så var mamma där, redo att slita dem i stycken. Även när hon blev sämre så var hon beredd att gå ut i krig för Paulina om det behövdes. Ingen skulle få ge sig på hennes dotter.
Paulina måste göra det här för henne. Hennes mamma var svårt sjuk i ett helt år. Efter att hon dog för två månader sedan hittade Paulina ett brev. Det låg i en skrivbordslåda och var adresserat till Paulina. Kuvertet bar texten ”Att öppnas efter min bortgång”. Hennes mamma hade inte sagt något om det medan hon var i livet. Först hade Paulina trott att brevet innehöll ändringar av testamentet, men hon kunde inte haft mer fel. Visserligen var innehållet i brevet något slags arv, men inte ett som hon hade väntat sig.
Brevet bad henne kontakta en man vid namn David Lund i Vallentuna.
Utan några instruktioner om hur hon skulle göra det.
Hon hade sökt på ”David Lund, Vallentuna” på hitta.se och eniro.se, och fått en träff. Hon antog att det var rätt person. Men han hade valt att dölja sitt telefonnummer så det enda hon fick tag på där var hans gatuadress. Det tog ytterligare fyra googlingar innan hon hittade företaget han jobbade på. Turligt nog hade företaget maillänkar till sina anställda. Och mail var nog bättre än att ringa trots allt. Risken fanns att hon bara skulle låta galen i telefon. För hur berättar man något sådant här utan att verka helt från vettet? Det tog som sagt tre försök även i text. Nackdelen är att hon nu vackert måste vänta på att han svarar.
Hon kan brevet från sin mamma utantill vid det här laget. Men hon tar upp det från soffbordet och läser det ändå. Det sista stycket läser hon flera gånger.
Jag måste be dig att vara försiktig. Du behöver räkna med att de vet vem du är. När de upptäcker att du pratat med David
Lund, och det här är män som är bra på att upptäcka sådant, kommer de förstå att du vet. Du måste hinna före dem. De kommer att komma efter dig.
Men inga namn. Ingen konkret person som hon bör vara vaksam på. Vilket innebär att Paulina måste förutsätta att alla hon ser kan vara någon som är ute efter henne. Paulina skrev till David att hon vet något. Frågan är vem mer som kan veta. Vem som har ögon på henne.
Som kanske ser henne precis just nu.
Laptoppen har redan en liten klisterlapp som täcker kameran. Men hon är inte säker på att det räcker. Det finns fler sätt att övervaka folk. Isobel, hennes bästa vän, brukar säga att Paulina har en dragning åt det dramatiska. Isobel har förmodligen rätt.
Men det betyder inte att ingen iakttar henne.
Hon tittar ut genom fönstret, ner på strömmen av människor som är på väg till jobbet eller skolan. Morgonrusningen är igång. Alla är i rörelse. Men så ser hon en man i grå rock som går mycket långsammare än de andra. När han passerar hennes byggnad sneglar han uppåt. Som om han letar efter något. Paulina ryggar reflexmässigt tillbaka.
Skit också.
Hon borde inte ha skickat mailet. Paulina kan inte undgå känslan av att hon satt något stort i rullning. Något stort, och väldigt farligt. Som inte kommer gå att stoppa.
