gryning
Del 2 i Höstlovstrilogin
Illustrationer: Reine Rosenberg
Tofstaholm
Långsjön
Herrgården
Rubins hage
Hedvigs hus
Didrik Stornäs hus
Skjul
Moster Birgittas hus
Abborrsjön
Fält
Badbryggan
Jaktstuga
Författaren Walter Falk
arbetar som privatdetektiv sedan tjugo år tillbaka och har hjälpt polisen att utreda alla typer av brott.
Höstlovstrilogin del 2: Gryning
© 2023 Walter Falk
Bookmark Förlag, Stockholm 2023
Illustrationer: Reine Rosenberg
Repro: JK Morris Production, Värnamo
Tryckt och inbunden av: Livonia Print Ltd. Riga 2023 978-91-89750-64-7
Bookmark Förlag www.bookmarkforlag.se
Denna bok trycks på FSC®-märkt papper och är klimatkompenserad genom World Land Trust.
det här har hänt
Det är höstlov i den lilla byn Tofstaholm. Jakob är på besök hos sin moster och stöter på sin gamla barndomskompis
Hedvig. Gamla minnen bubblar upp hos dem båda från när de sågs senast, vid Abborrsjön för två år sedan då Jakob svek Hedvig. Exakt samtidigt stjäl någon en dyrbar tavla inne på Tofstaholms herrgård.
Jakob och Hedvig ägnar kvällen åt att jaga tjuven – och att lära känna varandra igen. Till slut lyckas de avslöja att det var Alexandra Cederbielke som stulit tavlan från sin syster
Fiona. Det visar sig att systrarna har varsin tavla med exakt samma motiv, och att tavlorna innehåller ledtrådar för att hitta den nyligen avlidna greve Carl Cederbielkes arv.
Jakob och Hedvig får även reda på att det var Fiona Cederbielkes fästman Peder som dödade greve Carl.
Kvällen slutar dramatiskt med att polisen griper Alexandra för stöld och Peder för mord. Hedvig förlåter Jakob för hans tidigare svek och de skiljs åt med en vänskaplig kram.
lördag 4 november
kl. 01.20
Fiona ligger och vrider sig i sängen. Det går inte att somna så länge hon är ensam. Samma tankar om och om igen. Vart har hennes fästman Peder tagit vägen? Vad har han med hennes försvunna tavla att göra? Varför var polisen här i natt och gick igenom huset? De ville knappt berätta någonting.
Månljuset lyser rakt in, och Fiona lämnar den varma sängen för att gå bort till fönstret och dra för gardinerna.
Hon ser ut över trädgården som är vit av nyfallen snö. Tänker tillbaka på barndomens vintrar, när hon brukade leka bland snödrivorna med sin syster Alexandra. De gjorde alltid en borg bakom skjulet och hade snöbollskrig med mamma Claudia. Nu är mamma och pappa döda och Alexandra har stuckit, lämnat Fiona ensam kvar på Tofstaholms herrgård. Inte helt ensam kanske. Peder är kvar, men nu verkar han också vara på väg bort från henne. Älskar han henne inte längre?
Fiona suckar, känner sig så övergiven. Hur gick det till när hon förlorade alla som betyder något för henne?
Fiona stelnar till. Hon ser hur en mörkklädd gestalt rör sig nere på uppfarten.
I nästa ögonblick hörs ljud från nedervåningen. Hon vänder sig häftigt om mot den halvöppna sovrumsdörren.
Vad var det? Trappans välbekanta knarr. Någon är på väg upp. Stegen når toppen av trappan. Åh, hon önskar att hon haft pappas pistol, men den ligger gömd i en av kökslådorna.
En lång skugga växer sig allt större mot väggen ute i korridoren. Dörren flyger upp.
Det är Peder som dyker upp i dörröppningen. Puh. Fionas axlar sjunker.
Han kommer in och sätter sig på sängkanten med en grymtning.
– Hej älskling, viskar hon. Var har du varit?
Peder mumlar något till svar medan han kryper ner bredvid henne och sluter ögonen.
– Ska du inte byta om till pyjamas?
– Jag är för trött, alldeles för trött.
– Var har du varit hela kvällen?
– Goda nyheter, min lilla duva. Jag hittade din tavla!
Fiona sätter sig upp i sängen.
– Är det sant? Var då?!
Peder rycker på axlarna.
– Precis som jag trodde var det din syster som tagit den.
– Åh, Alexandra, suckar Fiona. Jag hoppades så att det inte var hon.
– Man kan inte lita på henne, det har jag ju sagt till dig.
Fiona sväljer hårt, nickar.
– Märkligt, polisen var här igen men de sa inget om det.
– Jaså, var de?
Ett stråk av oro rör sig över Peders annars så självsäkra ansikte.
– De verkade leta efter något, men hittade inget.
Oron försvinner snabbt och Peder ler belåtet.
– Bra, då är väl allt som det ska. Tavlan är hittad, och det är dags att sova.
– Du kunde ha hört av dig. Jag blev ju orolig …
– Jag vet, förlåt. Vi får prata mer i morgon.
Peder pussar Fiona på kinden. Så vänder han sig om med ryggen mot henne.
Samtalet är tydligen avslutat. Fiona ligger kvar med vidöppna ögon. Vad är det egentligen som har hänt ikväll?
Hon skulle bara veta att hennes syster anklagat Peder för att ha mördat deras pappa. Eller att hennes fästman snart kommer att vara med om något fruktansvärt.
Då hade hon nog aldrig kunnat somna …
KAPITEL 1: JAKOB
07.34
Jakob vaknar med ett ryck. Ett kort ögonblick har han ingen aning om var han är. Han vet knappt vem han är.
Men långsamt kommer allt tillbaka till honom. Han är Jakob Karim, tretton år. Han slår upp ögonen. Det står ett halvt urdrucket glas med O’boy på nattduksbordet och hans kläder ligger utspridda på en rödbrun trasmatta på golvet.
Det luktar som förr i tiden. Det här är inte hans säng …
Aha, han är hemma hos sin moster Birgitta. I Tofstaholm. Det är höstlov.
Med ens minns han hela gårdagskvällen.
Hur de upptäckte en tjuv i diket, hur bilen kraschade in i ett träd vid Didriks torp, hur Jakob förföljde Frans traktor i galopp på Rubin. Fast Frans visade sig vara oskyldig. Jakob ryser till, han trodde att Frans var på väg att ta traktorn över stupet. Skönt att han lever.
Och han minns hur de lyckades lista ut att det var Alexandra Cederbielke som stulit sin systers tavla. Men att
det i själva verket var Peder Svensson som var den riktige brottslingen. Jakob blundar. Peder erkände faktiskt att han
mördat greve Carl Cederbielke.
De löste det tillsammans.
De. Tillsammans.
Med ens blir Jakob alldeles varm.
Hedvig.
Det var första gången på över två år som han träffade henne i går kväll. Hon hade väl inte direkt blivit glad när hon kände igen honom där i hagen.
Jakob vet mycket väl vad det berodde på. Han hatar att tänka på vad han gjorde mot Hedvig den där eftermiddagen då de sågs sista gången. Eller snarare, vad han inte gjorde. Ändå kan han inte göra sig av med minnet. Han kommer aldrig glömma hur han lämnade Hedvig ensam med killarna som tvingade ner henne under vattnet i Abborrsjön.
Jakob är tvungen att skaka av sig täcket där han ligger i sängen, så svettig blir han när han tänker på hur mycket han svamlade i går. Trots att han ville säga förlåt fick han liksom inte fram det.
Hedvig måste ha tyckt att han var en idiot.
Han ser ut genom fönstret. Det är fortfarande gryning. Himlen är mörk bortsett från en orange rodnad över grantopparna.
Då kommer han ihåg kramen. Han bad ju faktiskt om ursäkt till slut, och kramen måste betyda att hon förlät honom. Visst?
Han försöker stanna kvar där i kramen. I hur Hedvig höll honom länge, som om hon inte ville släppa honom. Men
hur Jakob än försöker rinner kramen ifrån honom.
Den byts ut mot ett annat minne.
Han blir iskall i kroppen.
För nu är det mitt i natten. Jakob står ensam i hagen medan en taxi passerar på vägen.
Peder Svensson.
Jakob känner hur svetten kyler ner kroppen och han drar upp täcket över benen igen.
Det obehagliga leendet genom bilrutan, när Peder fångade Jakobs blick.
Det var som att han ville säga: Passa dig. Jag kommer tillbaka.