9789189740341

En resa från mörker till ljus

Jag ska leva för oss båda

Annika Bevington

www.thebookaffair.se

isbn 978-91-89740-34-1

© Annika Bevington, 2024

redaktör Annica Triberg

formgivning Kerstin Hanson

författarfoto Johanna Kaisjoki

sättning Linn Ljunggren

tryck Scandbook AB, Falun, 2024

Tillägnad Chris

Förord

Den här boken är mitt sätt att berätta att vi alla kan lära oss att må bra, oavsett vilka utmaningar livet har utsatt oss för. Det är varken lätt eller en quick fix, men det går, och det är värt besväret. All smärta som vi måste ta oss igenom under processen, alla jobbiga skuggsidor som vi måste acceptera hos oss själva, är nödvändiga för att vi ska komma dit. Man måste vara modig för att läka ”på riktigt”.

Min önskan är att den här boken ska kunna inspirera andra till att nyfiket börja utforska hur vi kan byta ut förhållningssätt och tankemönster för att vi alla ska kunna leva ett rikt liv, fullt ut, med en känsla av djup inre lycka och meningsfullhet.

Annika Bevington

Snäckorna

Vattnet var ljummet när vi vadade längs stranden. I det långgrunda vattnet samlades hundratals vita små fiskar runt benen, vilket fick pojkarna att tjuta av glädje. Paradisön. Jag, min man Chris och våra två pojkar, Noel och Sam, hade varit på resande fot i fem veckor redan och äntligen hamnat här, på ön Phu Quoc i södra Vietnam.

Varje morgon låg det nya snäckor på stranden som spolats upp under natten och hela familjen letade och plockade de allra finaste. Det fanns många mindre, avlånga och bruna, som vi tyckte om men extra glada blev vi varje gång vi hittade en vit stor snäcka.

En av dagarna lånade vi hotellets två gula kanoter och paddlade ut till en flotte som låg förankrad cirka femtio meter från stranden. Därifrån hoppade och dök vi i flera timmar i det turkosa vattnet och tittade med cyklop på fiskarna som hade samlats under flotten.

Det var ungefär tre meter djupt och Noel, som inte ens hade fyllt sju år, men som redan var som en fisk i vattnet, övade på att dyka ända ner till botten och plocka upp sand. Ibland lyckades han och då höll han upp den sandfyllda handen i luften med ett stolt leende. Jag hade skaffat en liten vattentät påse för mobilen som jag filmade hans dyk med, innan jag hävde mig upp och satte mig bredvid Sam på flotten. Lille Sam satt hellre där än badade i havet. Han hade stor respekt för vatten och kunde inte simma än, han ville helst ha simpuffar på armarna och känna tryggheten av flotten.

Fyra år hade han hunnit bli, vår lille fantastiske pojke, med nästan alldeles svart hår och olivfärgad hud som snabbt blev mörk i solen, till skillnad från oss andra. Jag hade alltid förundrats över djupet i hans mörkblå ögon, att jag tyckte mig se universums alla stjärnor i dem. Han hade ännu inte utvecklat något tal och hade diagnostiserats med vad läkarna kallade en global utvecklingsförsening. Genforskare på Karolinska hade hittat en ytterst ovanlig kromosomvariation hos honom, som endast fanns hos en person till på jorden, en flicka i Nederländerna. Detta gjorde mig orolig för hans framtid. Hur kommer det gå för honom? Kommer han någonsin att kunna tala? Kommer han få ett lyckligt liv, trots sina utmaningar?

Från flotten tittade Sam och jag på Chris och Noel som outtröttligt dök i vattnet. De var riktiga badmonster båda två. Det spelade ingen roll var vi befann oss eller hur kallt det var i vattnet, Chris och Noel hoppade alltid i, även under tidig vår ute vid vårt lantställe i Stockholms skärgård, medan jag helst ville ha det varmt. Fanns det vågor var det ännu bättre, det hade blivit Chris och Noels ”grej” under den här nio veckor långa

resan. Ju högre desto roligare. Vågorna kunde ibland vara utmanande för Noel, som ännu inte var så stor, men jag kände mig trygg med att Chris alltid fanns där bredvid honom och såg till att de dök genom vågorna vid rätt tillfälle. Noel hade länge varit lite av en ”mammas pojke” och Chris njöt av att få Noels totala uppmärksamhet och beundran. Det kändes fint att se dem leka tillsammans, stärka banden till varandra. Pappa och son, så lika både till utseende och sätt. Varken tid eller rum fanns, bara deras skratt och Noels ständiga rop, innan han dök ner till botten för att hämta upp ännu en näve full med sand:

”Pappa! Titta på mig!”

”Tänk att vi har känt varandra i tio år nu”, funderade jag där jag satt på flotten och såg på Chris i vattnet. Men jag hade vetat vem han var långt innan vi blev ett par. Vi hade varit kollegor på Warner Music i London, när jag jobbade på dotterbolaget Atlantic Records som jurist och han arbetade i säljteamet på Warner Music International. Jag tyckte att han var snygg och såg snäll ut, men då jag hade pojkvän så var det inget mer med det. År 2006, efter fyra år i London, flyttade jag hem till Stockholm igen, när jag fick ett jobb som jurist på MTV, min ungdoms högsta dröm. Nu var jag singel igen och hade inte tänkt mig någon ny relation på ett tag.

Strax efter att jag hade börjat på MTV behövde jag åka tillbaka till London för att lära känna mina nya kollegor där. När jag var där blev jag inbjuden till Warner Musics julfest av mina gamla kollegor och efter en stund hörde jag en förvånad röst bakom mig:

”Hade inte du slutat?” När jag tittade upp stod Chris där. Chris Bevington!

”Jo, det har jag”, svarade jag med ett stort leende, ”men i kväll är jag tillbaka.”

”Vilken tur”, log Chris och frågade om jag ville ha något att dricka.

”Självklart”, sa jag och hängde på till baren. Efter den stunden var vi som klistrade vid varandra. Vi började åka till varandra varannan helg, så att vi sågs två gånger i månaden, och efter drygt ett år packade vi hans Audi A3 full med Chris saker och körde från hans lägenhet i Wandsworth i London hela vägen till Stockholm. Chris ville ge Sverige en chans och flyttade in i min lilla lägenhet på Stora Essingen. Han bestämde sig för att lära sig svenska så snabbt han bara kunde och efter bara två månader fick han jobb på Nokia, som skulle göra en satsning på musik. Och inom sex månader talade han flytande svenska.

Ett nytt kapitel i våra liv skulle påbörjas. Ett liv där vi var tillsammans.

Minnet fick mig att le där jag satt och guppade på flotten med Sam bredvid mig.

Senare på kvällen, när solen gick ner och färgade himlen rosa, promenerade vi längs stranden till den franska restaurang där vi hade ätit flera gånger under tiden på Phu Quoc. Det var en mysig ritual att avrunda dagen med och dessutom fanns det ett Pokémonstopp på vägen så att jag och Noel, som hade blivit besatta av spelet under vår resa, kunde passa på att fånga några Pokémons samtidigt.

Under middagen tittade vi på de snäckor vi hade samlat under dagen och valde ut de finaste och mest unika. De andra la vi tillbaka vid strandkanten när det var dags att gå hem. Med min nya systemkamera tog jag mängder av bilder på barnen när de

sprang och lekte längs stranden. Sedan ställde jag mig framför Chris för att ta en bild på honom. Han tyckte alltid att det var lite jobbigt att bli fotograferad, men jag märkte att han gick med på det för min skull. Hans lilla leende sa ”gud så jobbig du är, men om du så gärna vill så …” Det blev en fin bild. Chris var snygg i sin solbrända semesterlook, med lite skäggstubb och T-shirt, och den vackra solnedgången i bakgrunden. Det var även en av få bilder från vår resa där han inte hade solglasögon på sig. Jag kan titta tillbaka och se mig själv när jag stod där på stranden och tryckte på kamerans avtryckare. Lycklig över att vi hade tagit beslutet att ta långledigt från våra jobb och för att vi hade det så mysigt där vi gick barfota längs stranden en ljummen kväll i februari. Jag kände mig så tacksam, tänk att vi hade möjlighet att få uppleva det här tillsammans som familj, långt borta från våra krävande jobb och alla vardagliga måsten. Nu kunde vi fokusera på att bara ha roligt med barnen, på att bada och att åka till äventyrsparker.

Att bilden jag precis hade tagit åtta veckor senare skulle spridas runt hela jorden och tryckas på framsidan på dagstidningar i alla världens hörn var jag då lyckligt ovetande om.

Efter Vietnam åkte vi vidare till Weligama på södra Sri Lanka för att möta Chris kollega Jim från Spotify, där Chris hade börjat 2011, och hans svenska fru Malin, som var där på semester. Vi landade på Chris 41-årsdag och Noel hade fyllt sju år två dagar tidigare. När solen började gå ner över trädtopparna tog vi en tuk-tuk till Mirissa Beach och träffade våra vänner där på stranden – det var ett kärt återseende.

Jim, Malin och deras tre barn hade ett par år tidigare flyttat från Stockholm till Australien för Jims nya jobb på Spotifys kontor

i Sydney och vi hade inte sett dem sedan dess. Barnen lekte tillsammans i sanden och byggde hinderbanor till krabborna som de hade samlat in och vi, utsvultna på vuxenkontakt efter sju veckor på resa med barnen, var så otroligt glada att få umgås med våra efterlängtade vänner.

Vi lyckades efter en del övertalning få ett stort bord på strandens mest populära restaurang Zephyr. Barnen fortsatte att leka och spela fotboll bredvid oss på stranden medan vi pratade om livet, familjen, jobbet, våra drömmar och framtidsplaner.

Vi kanske skulle kunna semestra ihop igen nästa vinter, kanske ses på Bali? Vi skålade för Chris och jag minns fortfarande den här födelsedagskvällen som en av de trevligaste kvällarna i mitt liv. Glädjen och tacksamheten för vänskapen mellan både oss vuxna och mellan barnen värmde mitt hjärta.

När jag i guidade meditationer senare blev inbjuden till att tänka på mitt så kallade happy place är stranden framför restaurangen det som automatiskt dyker upp och ett stort leende sprids över mina läppar.

Hemma igen

Vår långa familjeresa hade givit oss ett nytt perspektiv på livet, våra prioriteringar och vad som var värt att lägga vår energi på. Vi hade haft en fantastisk tid som familj, lekt med barnen och varit närvarande med dem. Det enda vi inte hade gjort, och som vi båda konstaterade var dåligt av oss, var övningarna vi hade fått från den parterapeut vi hade gått till under en tid före resan. Men det kändes ändå okej, vi var på en bra och hyfsat harmonisk plats i vår relation. Jag och Chris pratade ofta om att livet är ett val, så vi kunde göra övningarna – sedan.

Nu satt jag återigen i min kontorsstol på sjätte våningen på Googles kontor i Stockholm och tittade ut genom det stora fönstret ner mot Norra Bantorget. Det var mars månad 2017 och det snöblandade regnet låg horisontellt i luften och piskade rutan framför mig. Kallt, grått och blåsigt.

Orden vi hade sagt till varandra dök återigen upp i mitt huvud och den här gången sjönk de ännu djupare in: Livet är ett val.

Hur vi lever våra liv är ett val. Vi kan välja att bo här i det snöblandade regnet eller så kan vi bo någonstans där det är varmt och ljummet, där vi kan se solnedgången varje kväll. Vår gemensamma dröm var San Diego eller kanske Venice Beach i Los Angeles. Vi hade pratat om det när vi var där på besök, hur det skulle vara att bo där, åtminstone i några år.

Chris ville flytta från Sverige. Han trivdes inte, trots att han lärt sig tala flytande svenska och hade hittat fina vänner på sitt jobb på Spotify. Det hände att vi bråkade om det och en kväll, med vår resa i färskt minne, sa han uppgivet:

”Livet är kort, Annika, jag vill upptäcka fler platser, resa, se världen. There is more to life than this.”

Djupt inne i mig förstod jag honom, jag hade haft en liknande längtan, men samtidigt kände jag att jag ju bara fem år tidigare hade fått mitt drömjobb som chefsjurist på Google och jag ville inte bara slänga bort det. Enligt undersökningar var mitt jobb det mest eftertraktade bolagsjuristjobbet i hela Norden. Det kunde jag väl inte bara lämna? Och i Sverige hade vi ju mer eller mindre gratis barnomsorg och skola, det vore ju opraktiskt att flytta från det? Dessutom var det tryggare i Sverige, jämfört med till exempel i London, där det både skedde skjutningar och terrorattacker medan jag bodde där.

Men den senaste resan hade sått ett frö i mig och givit mig en djupare längtan efter att utforska om det fanns någon annan plats på jorden för oss, där vi skulle kunna bosätta oss och njuta mer av livet. Få mer tid över för pojkarna och för varandra. Mindre ekorrhjul. Och kanske komma varandra närmare igen?

Ju mer vi pratade om det, desto mer nyfiken blev jag på om detta kunde bli vår sanning, vårt nya liv. När gnistan tändes i min kropp började jag omedelbart smida planer för framtiden.

Hur skulle det gå till? Kunde jag vara kvar på Google, men ändå jobba någon annanstans? Som vanligt började jag att verkställa. Jag hittade ett jobb på Googles intranät som product counsel för YouTube i San Francisco. Jag sökte och en intervjuprocess påbörjades. Men även om San Francisco lät oerhört exotiskt och spännande kände jag ett motstånd inför allt det nya, inte minst för att det skulle vara långt borta från familj och vänner.

Mest realistiskt var nog ändå att flytta tillbaka till England, där vi hade såväl vänner och familj som ett socialt nätverk. Dessutom hade vi redan en lägenhet i Brighton. När vi hade köpt den ett år tidigare var det för att Chris skulle ha ett ställe som kändes som hemma även i England, och som låg nära vännerna, av vilka flera hade flyttat från London till Brighton.

Vi hade precis tillbringat några dagar i Brighton efter att ha firat Chris föräldrars gemensamma 70-årsfirande. Medan han var kvar med pojkarna i lägenheten ville jag testa hur det skulle fungera att pendla från Brighton till London. På kvällen skulle vi träffa Noels gudföräldrar James och Sam, som även var Chris bästa vänner från universitetet. Det borde inte vara något problem att hinna hem till det, resonerade jag, tågresan skulle ju bara ta någon timme.

Den 22 mars 2017 tog jag tåget till Victoria station, där Googles kontor låg. Min förhoppning då var att kanske kunna fortsätta som nordisk chefsjurist därifrån. På eftermiddagen fick jag höra att det hade varit en terrorattack vid Westminster Bridge. Jag visste från när jag hade bott i London att detta skulle påverka kommunikationerna, så jag packade snabbt ihop mina saker för att åka hem till familjen. Men på stationen var det redan kaos, tågen var antingen inställda eller kraftigt försenade.

När jag väl kom hem, flera timmar senare än planerat, hade

Chris och våra vänner redan ätit middag och jag insåg att skulle vi flytta till England måste vi nog bo i London och ha lägenheten i Brighton som semesterbostad.

På flyget hem pratade vi återigen om vad som var viktigt i livet. Vi kände oss peppade av vår nya idé att ge våra intensiva karriärer fem år till. Sedan skulle vi säga upp oss och flytta till ett varmt land där vi kunde se solnedgången varje kväll.

Parallellt med mitt jobb började jag undersöka vårt potentiella liv i England. Var fanns det skolor för barn med särskilda behov för Sam och hur verkade området runt omkring vara att bo i?

Jag försökte skapa mig en realistisk bild av hur vårt liv skulle kunna se ut.

Vi var på väg. Vi visste inte riktigt vart, men efter snart nio år i Sverige var det dags, och det kändes helt rätt. Ett kapitel i vår bok var på väg att avslutas och ett nytt skulle påbörjas. Ett kapitel i boken då Chris skulle få leda, där hans drömmar och önskningar var prioriterade. Vi skulle bo i ett land och i en kultur som Chris valt, där han trivdes och inte behövde känna

sig som en outsider.

Vi var upprymda av planerna på ett nytt liv för oss och våra pojkar. Förändring var på gång och det kändes kittlande. Jag var redo att acceptera att jag kanske måste lämna drömjobbet om familjedrömmen skulle kunna bli sann. På något sätt skulle jag säkert kunna hitta ett arbete jag gillade. Kanske något helt annat, som att jobba med inredning?

Chris berättade för sina bästa vänner i England, James och Sam, att ”nu händer det”. Vi var taggade, vi kunde känna det i våra kroppar, någonting stort och fantastiskt var på väg att hända. Vi skulle välja bort stress och det konstanta vardagspusslet som mest kändes som en börda och i stället välja livet.

Några dagar senare var han död och det jobb som jag precis hade varit villig att ge upp för vår gemensamma dröm blev helt plötsligt min livlina.

Fredagen den 7 april 2017

Solen sken in genom sovrummets takfönster i vår etagevåning på Falugatan i Vasastan. Båda pojkarna hade under natten av olika anledningar kommit in till oss och somnat om i vår stora dubbelsäng med fluffiga vita påslakan. När Noel vaknade klagade han över magont och ville inte gå till skolan. Det var inte första gången, så jag och Chris mötte varandras blickar och delade en tyst gemensam överenskommelse om att i dag skulle han få komma undan med det. Vi måste ju tro på honom också emellanåt.

Vi började planera för hur dagen med ett sjukt barn skulle kunna lösas. Vi hade ju våra viktiga jobb. Chris nämnde att han hade tid för en hälsokontroll hos en läkare på Drottninggatan, så vi behövde ta med det i beräkningen.

Egentligen skulle han ha varit i Amsterdam, men resan dit ställdes in i sista stund, så jag hade passat på att ändra mina helgplaner och möta min syster Åsa i Örebro för att hälsa på

en gemensam vän, medan Chris var hemma med pojkarna. Vi skulle gå ut och äta på fredagskvällen och sova över. Tåget till Örebro skulle gå vid 14:25 och vi kom överens om att Noel fick följa med mig till jobbet och sedan skulle Chris hämta honom hos mig klockan två. Noel behövde sitta i väntrummet under Chris läkarbesök, men med några spel i Chris mobil skulle det säkert gå bra.

Sam låg fortfarande och sov i dubbelsängen när det var dags för Chris att gå till jobbet. Jag klädde på mig och såg honom titta kärleksfullt på Sam där han låg med slutna ögon och snusade fridfullt med sin svarta kalufs mot kudden. Chris log och böjde sig långsamt ner, gav Sam en puss på kinden och sa med mjuk röst:

”I love you so much.” Sedan gick han.

Noel älskade att följa med till mitt jobb och mina manliga kollegor tyckte om när han gjorde det, för det gav dem tillfälle att spela såväl FIFA och pingis som fotbollsspel. När klockan började närma sig två och det var dags att gå ner för att möta

Chris och lämna över Noel sa min finska kollega:

”Jag har aldrig träffat Chris, det vore kul att göra det någon gång.”

”Det blir nog tillfälle snart”, svarade jag och insåg att jag började få bråttom. Jag skyndade mig att hämta en äppeljuice till Noel att ha med sig i väntrummet, greppade min övernattningsväska och så lämnade Noel och jag kontoret.

Chris stod utanför glasdörrarna i vårsolen lutad mot den gröna cykel han hade fått av mig i julklapp och med barnstolen på pakethållaren. Han hade sina nya Stan Smith-skor på sig, sin nya snygga vårjacka och axelväskan hängd snett över bröstet, så som han brukade ha den. Jag och Noel skyndade oss nerför

trappan för att möta honom. När jag gick mot honom kände jag mig stolt. Vad snygg han är, tänk att han är min man, log jag. Vi kände oss båda glada till mods. Solen och känslan av den första vårdagen gjorde oss lite extra kärleksfulla och vi småpratade när vi hjälptes åt att spänna fast Noel i barnstolen på pakethållaren. Chris hade planerat en boys night in med pojkarna och de skulle äta hembakad pizza. Alla var peppade. Vi skulle ses igen nästa dag och med ett leende pussade vi varandra hejdå. Hans mjuka läppar, mustaschen som kittlade min överläpp och solen som stod lågt bakom honom och skapade en gloria runt hans huvud, blev den minnesbild som sedan dess har etsat sig fast i mitt minne.

”Vi ses i morgon”, blev våra sista ord och jag såg hur Chris började cykla med Noel nerför Kungsbron, mot läkarmottagningen på Drottninggatan, innan jag själv skyndade mot Centralen för att ta tåget till Örebro.

På tåget svarade jag först på några jobbmail om den domstolsförhandling vi precis hade haft i Googles första svenska dataskyddsmål. Men i tankarna började drömmen om framtiden pocka på, så efter en stund passade jag på att googla lämpliga skolor i London. Jag hittade en skola för barn med särskilda behov i västra London, men kände inte riktigt till området.

Som vanligt gick jag händelserna i förväg och öppnade en mäklarsida för att titta på hus i området. Vi skulle behöva fem rum minst, om vi även skulle kunna ha ett gästrum där mina föräldrar Barbro och Per kunde bo när de kom på besök. Jag hittade ganska snart ett kvadratiskt hus med renoveringsbehov, vilket passade mig perfekt. Jag älskade renoveringsobjekt, det började klia i mina fingrar av längtan att göra något fint av allt i huset som var slitet och fult och att få inreda. Det rosa kaklet i badrummet var ändå något jag gillade, även om det var väldigt mycket åttiotal.

Kvinnan som sitter mitt emot mig i tågvagnen får ett telefonsamtal. Jag är helt inne i min egen värld, men hör hur hon säger något om en terrorattack på Drottninggatan i Stockholm. Drottninggatan? Min hjärna gör snabbt kopplingen, det är ju där Noel och Chris är … Jag behöver få veta mer vad som har hänt och går in på Dagens Nyheters hemsida på min dator. Genast ser jag bilder tagna ovanifrån på två döda kroppar som ligger under svarta sopsäckar vid ett övergångsställe med blod omkring. Det är en makaber bild, men det är rubriken som får mitt hjärta att bulta snabbare:

”Det ligger döda kroppar överallt.”

Jag ska bara ringa Chris och kolla så att han och Noel är okej, tänker jag och tar upp mobilen. Signal efter signal går fram utan att han svarar. Till slut kommer jag till hans röstbrevlåda:

”Hi this is Chris, sorry to miss your call, but please leave your name and number …” Jag lägger på. Irriterad. Det hade varit bra om han hade svarat och kunnat berätta att de är okej. Jag skickar ett sms i stället:

”Ring mig!”

Det går ytterligare en stund, fler bilder av kroppar och avspärrningar publiceras på internet. Jag ringer igen. Kom igen, svara nu, jag behöver bara veta att ni mår bra, ber jag tyst när signalerna återigen går fram utan att någon svarar. Min andning blir snabbare. Tänk om det är Chris och Noel på bilderna? Men nej, lugnar jag mig själv. Det är så osannolikt. Jag ringer en tredje och en fjärde gång. Jag skickar ytterligare ett sms:

”Snälla ring mig, vill bara kolla att ni är okej.”

Min telefon surrar till. Det är Maria, en av mina närmaste vänner, som jag en gång i tiden anställde när jag arbetade som chefsjurist på Warner Music i Stockholm. Hon skriver:

”Är ni okej?” Jag märker att mina händer darrar när jag lite stressat svarar:

”Nej, jag får inte tag på Chris.” Hon ringer genast upp och jag berättar att Chris skulle gå på ett läkarbesök på Drottninggatan klockan tre och att Noel skulle följa med. Nu får jag inte tag på Chris. Maria försöker lugna mig och säger att det säkert inte är någon fara. Vi lägger på, men snart får jag fler sms från olika vänner. Jag svarar dem på samma sätt:

”Nej, jag får inte tag på Chris.”

Klockan börjar närma sig halv fyra. Jag märker förvånat att tårar strömmar ner för mina kinder, medan jag fokuserar på att få tag på Chris. Jag ringer till förskolan, Chris och Noel skulle hämta Sam efter läkarbesöket. De har säkert redan hämtat honom, intalar jag mig. Men som svar på min fråga säger pedagogen med glad röst:

”Sam är fortfarande här.” Det är inte det svaret jag vill ha. Var fan är de? Jag pratar med Maria igen och hon erbjuder sig att gå till förskolan och vänta där på Chris. Kanske har han bara tappat sin mobiltelefon?

Paniken har långsamt börjat sprida sig i kroppen, tårarna fortsätter att strömma och jag måste göra något för att kunna leta vidare. Jag ringer Googles säkerhetsavdelning, GSOC, och får tala med någon i USA. Men jag pratar nu så osammanhängande att de ber mig ta om min berättelse flera gånger för att kunna förstå vad som har hänt och vad de förväntas göra. De försöker lugna mig när jag nästan skriker:

”I can’t get hold of my husband Chris Bevington! CHRIS BEVINGTON! There’s been a terror attack in Stockholm. He works at Spotify. Just DO something!” Jag tänker att Google måste ju kunna lösa det här. De borde kunna flyga in med en helikopter

Om att hitta ljuset när det allra värsta har hänt

Annika Bevington är chefsjuristen från Google som drabbades av en stor tragedi när hennes man Chris dödades i terrorattacken på Drottning gatan den sjunde april 2017. I sista sekund lyckas Chris rädda sin sjuåriga son, men själv hinner han inte undan.

Läsaren får följa Annika genom chock, sorg och utmatt ning. Men när hon befinner sig på livets absoluta botten hittar hon en liten gnista av livskraft. Chris ville leva men fick inte möjligheten. Hon lovar honom därför att hon ska göra det åt honom, hon ska leva för dem båda.

Här börjar sökandet, för vad innebär det att leva livet fullt ut? De metoder och verktyg som hon upptäcker hjälper inte bara att läka hennes svåra trauma, utan Annika får dessutom tillgång till ett nytt djup inom sig, som kan innehålla outgrundlig sorg men också en ny inre glöd och djup tacksamhet till livet.

Jag ska leva för oss båda är en drabbande berättelse som kommer att kunna hjälpa många framöver.