9789189716094

Atens lejon

Tredje boken i Aten-serien

Conn Iggulden

Översättning: Leif Jacobsen

Citatet av Philip Larkin på sid 5 är hämtat från en översättning av Olle Thörnvall.

Citatet av Aischylos på sidan 17 är hämtat ur en översättning av Emil Zilliacus.

Citaten ur Perserna av Aischylos på sidorna 216–217 och 266 är hämtade ur en översättning av Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson.

Citatet av Anaxagoras på sid 285 är hämtat ur en översättning av Johan Flemberg.

Originalets titel: Lion

Copyright © Conn Iggulden, 2022

Published by agreement with A.M. Heath & Co, London and Licht & Burr Literary Agency, Copenhagen.

Omslag av Islington Design

Första upplagan, första tryckningen

Tryckt hos Scandbook AB

Printed in Sweden 2023

ISBN : 978-91-8971-609-4

Bokförlaget Polaris, Stockholm, 2023

www.bokforlagetpolaris.se

Till Michelle Whitehead.

”Vår kärlek lever fast vi dör.”

– PhIlIP larkIN

M I l I tär ter MIN olog I

arkont (ἄρχων) ämbetsman och ledare

epistates (ἐπιστάτης) ordförande för folkförsamlingen i Aten

keleustes (κελευστής) officer ombord på en trier eller treroddare (galär i flera våningar)

lochagos (λοχαγός) rang motsvarande en kapten

strateg (στρατηγός) fältherre, befälhavare, från grekiskans strategos

trierarchos (τριήραρχος) befälhavare på en trier eller treroddare

Plat S er

agora (άγορά) torg, marknadsplats

Areopagen (Ἄρειος πάγος) Ares klippa; klippa i Aten som användes som domstol

Kypros (Κύπρος) Cypern

Plataiai (Πλάταια) grekisk stad i Boiotien

Pnyx (Πνύξ) ”sammanpackat”; kulle och mötesplats för Atens folkförsamling

Skyros (Σκῦρος) ö på vilken Theseus kvarlevor återfanns

Agariste (Ἀγαρίστη) Xanthippos hustru

Anaxagoras (Ἀναξαγόρας) Perikles vän, naturfilosof

Aristides (Ἀριστείδης) befälhavare (strateg), eponym arkont år 489 f.Kr

Efialtes (Ἐφιάλτης) atensk politiker

Eleni (Helene) (Ἑλένη) Xanthippos och Agaristes dotter

Epikleos (Ἔπικλέος) Xanthippos vän

Kimon (Κίμων) Miltiades son Leotychidas (Λεωτυχίδας) spartansk kung

Perikles (Περικλῆς) Xanthippos och Agaristes son Tisamenus (Μιλτιάδης) siare

Xanthippos (Ξάνθιππος) befälhavare (strateg), ledare

Xerxes (Ξέρξης) persisk kung

Zenon (Zήνων) Perikles vän, naturfilosof

a the NS t I o fyle N ( S ta MM ar)

Erectheis (Ἐρεχθηΐς)

Aigeis (Αἰγηΐς)

Pandionis (Πανδιονίς)

Leontis (Λεοντίς)

Akamantis (Ἀκαμαντίς)

Oineis (Οἰνηΐς)

Kekropis (Κεκροπίς)

Hippothontis (Ἱπποθοντίς)

Aiantis (Αἰαντίς)

Antiochis (Ἀντιοχίς)

PauSaNIaS tog ett djupt andetag och kände lugnet sprida sig i kroppen. Han utbytte en blick med sin siare och reste sig sedan från den plats där han legat på knä för att gå genom den stora salen, för en gångs skull alldeles själv. Det var svalt i Spartas kungliga kammare efter morgonens hetta. Hans rustning rasslade och skramlade på vägen fram längs mittgången. Han kunde tacka Ares och Apollon, sina skyddsgudar, för att han var oskadd. Han skulle slippa förlamande vanställdhet, och ingen feber skulle göra honom galen. Han var ung och i sin krafts dagar och hade redan återhämtat sig från fälttågets alla vedermödor. Självfallet bidrog segern till att lindra både krämpor och hunger. Endast de som förlorat ett stort slag tvingades uthärda total utmattning. De som segrat insåg allt som oftast att de hade krafter kvar för både dans och dryckeslag.

Pausanias var glad att han hunnit bada innan kallelsen. Håret var fuktigt och han kände sig sval, hettan till trots. Men han hade inte hunnit vara hemma i Sparta särskilt länge. Hans personliga heloter hade fortfarande varit i färd med att rengöra manteln när budlöparen anlände. De hade lyckats borsta bort det värsta av det intorkade blodet och dammet, liksom saltfläckarna som svetten lämnat kvar. Det fick duga. Han hade fäst manteln vid ena axeln med ett järnspänne medan han gick.

När Pausanias sjunkit ner i bassängens svalkande vatten såg han ett skikt av smuts och olja driva iväg från hans kropp. Han hoppades alltjämt att det var ett gott omen. Han hade vänt upp blicken från det besynnerliga mönstret och plötsligt sett sina heloter med rödgråtna ögon och skakande händer. Först då förstod han något han inte förstått tidigare –de sörjde.

Han hade kunnat kasta ut dem för att de inkräktat så på hans personliga utrymme, men gjorde det inte. Även de hade stridit vid Plataiai och

tusentals av dem hade stupat i kampen mot det persiska infanteriet. Det hade skett i ett slags vansinne och han klandrade fortfarande atenarna för att ha lockat dem till det. Pausanias hade varnat Aristides för att uppmuntra slavarna till att tro att de var riktiga människor!

På väg fram längs den långa mittgången slog det honom att de knappast skulle behöva gallra ut bland heloterna det här året. Normalt sett, när de växt sig för talrika, anordnade de yngre spartanerna tävlingsjakter på dem på stadens gator eller uppe i bergen. Men när han lutade sig tillbaka där i bassängen hade han tyckt sig se en ny glimt i deras ögon, en oroväckande glimt. För ett kort ögonblick tyckte han att de såg på honom likt vildhundar på en skadad hjort.

Han skakade på huvudet. Kanske borde han beordra en utgallring trots allt, för att sätta dem på plats. Må Hades ta Aristides! Heloterna var alldeles för många för att någonsin kunna bli frigivna. De utgjorde en knivsegg som Sparta balanserade på – detta ständiga hot som också gjorde dem starka.

Han kom på sig själv. Han tänkte då inte beordra någon utgallring. Hans befogenheter hade upphört i samma stund som han korsade den spartanska gränsen. Nej, att fatta beslut av det slaget fick bli en uppgift för mannen som nu kallat honom till sig.

När Pausanias nådde slutet av den stora salen föll han ner på ett knä med blicken i det välpolerade stengolvet. På något vis förvånade honom inte tystnaden som nu uppstod. Den yngre mannen var angelägen om att visa vem som satt på makten.

Pausanias insåg att han måste träda försiktigt. Det fanns många olika slags slagfält i världen.

”Res dig, Pausanias”, sa Pleistarchos långt om länge.

Det var fortfarande en månad tills den unge kungen fyllde arton år, men det gick inte att ta fel på att han var Leonidas son, inte på de massiva underarmarna, inte det tjocka svarta håret.

Pleistarchos hade förtvivlat gärna velat föra befälet vid Plataiai, men Spartas eforer förbjöd det. De hade redan förlorat en krigarkung vid Thermopyle. Sonen var det mest värdefulla som Sparta hade.

Istället hade det blivit Pausanias, i egenskap av kungens regent, som

anfört Spartas armé. Det hade varit han som tagit den enastående och omöjliga segern, satt stopp för de persiska kungarnas stora invasionsförsök och grusat deras sista förhoppningar.

Pausanias, som med ens kände sig trött, svalde. Hans triumf hade inte vunnit honom några fördelar, det kände han nu. Han höjde blicken och mötte kungens kalla ögon. Åtminstone skulle det som väntade ske snabbt. Till skillnad från atenarnas munväder, som aldrig tycktes bedarra, valde hans eget folk sina ord med omsorg.

”Du har utfört din plikt”, sa Pleistarchos. Pausanias svarade med att böja ner huvudet. Det räckte, och ändå tycktes det vara mer än vad den unge kungen egentligen velat säga.

Två av eforerna nickade för att uttrycka sitt stöd. Men viktigare var att de andra tre inte gjorde det. De bara betraktade mannen som lett varenda spartiat och helot till seger.

”Jag kommer att redogöra för namnen på de ärofulla döda”, sa Pausanias efter en stunds tystnad. Heloterna som stupat skulle förstås inte bli uppräknade, det blev bara de spartanska krigarna. Han fick tacka Apollon och Ares för att de var förhållandevis få.

Pausanias försökte motstå den hätska stolthet som steg i honom, trots alla de formella orden. Han hade varit en del av en fantastisk dag! Han hade hållit tillbaka sina män mitt i allt damm och kaos, tills det absolut rätta ögonblicket. Som gyllene stoder i en svällande flod förblev de där tills de persiska generalerna plötsligt hamnade inför dem. Eforerna hade inte varit där. Leonidas son hade inte varit där!

Pausanias kände en tyngd sänka sig över hans axlar. Just det var problemet, anledningen till att de stirrade på honom som om de egentligen bara ville sprätta upp honom som en frukt för att studera innehållet. Eforerna hade förbjudit Pleistarchos att lämna Sparta – och på så vis hade de förnekat honom den största segern i den lilla stadsstatens historia. Den unge kungen måste hata dem för det. Eller kanhända …

Plötsligt kände Pausanias hur torr han var i munnen. Han ensam hade kallats till denna plats idag. Enbart för att siaren alltid var vid hans sida hade mannen fått följa med honom en bit på vägen. Skulle någon av dem få lämna den här platsen i livet? Han försökte svälja. Spartas innersta

väsen vilade i peitharchias hemliga lag – den totala lydnaden. Denne son till Leonidas hade tvingats uthärda fullständig förtvivlan när han stod vid sidan av och såg en annan man föra hans fars armé i krig. Inte ett bittert ord hade han yttrat, kom Pausanias ihåg. Det sa en del om vilken sorts kung han skulle bli.

”Jag har beslutat vad jag ska ta mig till med dig”, sa Pleistarchos.

Pausanias kände sig alldeles kall inombords. Om den unge kungen beordrade hans död skulle denna sal bli det sista han såg i livet, när han antingen dog för hans egen hand eller någon annans, men hans liv låg helt och hållet i händerna på en yngling som avskydde honom, i händerna på eforer som djupt ångrade striden som räddat dem alla. Seger eller nederlag, hur som helst tycktes det inte ha funnits någon återvändo. Pausanias, som kände att hans liv hängde på en mycket skör tråd, tog raskt till orda.

”Ers majestät, mina eforer, jag skulle vilja besöka oraklet i Delfi för att få veta vad framtiden håller i sitt sköte.”

Det var ett finurligt drag. Inte ens Spartas eforer kunde förvägra en man att få söka upp Apollons egen representant här på jorden. De pythiska prästinnorna tronade i ångan som steg upp från dödsriket och de talade med gudens röst. Pausanias kände hur hjärtat tog ett extra skutt när två av eforerna utbytte en blick.

Kung Pleistarchos skakade bistert på huvudet.

”Måhända får du tillfälle till det när dina plikter så tillåter. Men till dess, jag har kallat dig hit denna kväll för att ge dig befälet över flottan, Pausanias. Kung Leotychidas och jag är överens. Du ska föra vår talan bland alla de andra städerna och deras fartyg. Det finns fortfarande persiska fästen att ta itu med. De får inte bygga upp något nytt och växa sig starka igen. Sparta ska leda vägen, general. Så led vägen – långt härifrån.”

Budskapet i det sista uttalandet var nog så tydligt. Pausanias kände lättnaden skölja igenom kroppen. Han hade gått från stolthet till fasa och tillbaka till stolthet igen, och han kände hur blossande röd han blev när hjärtat började rusa. Det var en bra lösning. Plataiais segerherre skulle få fara långt bort från den unge kungen, som var den rättmätige härskaren över Spartas beväpnade styrkor. Nu skulle det inte finnas någon risk för

svåra lojalitetskonflikter, ingen risk för inbördeskrig. Män vördade de som ledde dem högt, det var Pausanias mycket väl medveten om. I denna stund hade han mycket väl kunnat skicka hela armén mot eforerna, så de måste frukta honom. Han tyckte sig också ha sett det i deras ögon, på sättet de betraktade honom. Men han var en lydig undersåte.

Han föll åter på knä.

”Ni hedrar mig, ers majestät”, sa han. Det gladde honom att se Pleistarchos le. Han måste ha känt en oro inför sin garvade general, när han återvände med en så stor seger i sitt bagage.

”Det är mer än bara en belöning för din trohet, Pausanias”, sa den unge kungen. ”Aten söker herradömet över havet, så som vi regerar på land. De har samlat sina fartyg i Delos, men jag vill inte att de anför våra bundsförvanter. Sparta är de främsta bland alla hellenerna och kommer alltid att så förbli. Du tar med dig sex fartyg dit, fullt bemannade med spartiater och helotiska roddare. Ditt bemyndigande har du fått direkt ur min hand, det kan du påminna dem om. Det är du som ska leda de allierades flotta. Uppfattat?”

”Uppfattat, ers majestät”, sa Pausanias. Han kände hur huden knottrade sig, hur håret reste sig i nacken. Han undrade vad atenarna skulle tycka om detta.

Han ställde sig upp och kände stor belåtenhet när den unge kungen fattade honom vid axlarna och kysste honom på kinderna. Det var ett uttryck för kunglig gillande och innebar att han skulle få leva. Han kände hur denna reaktion fick honom att skaka och svetten gjorde hans hud glansig.

”Dina fartyg ligger i Argos hamn, Pausanias. Inkalla alla de officerare du vill ha med dig, i det har du full handlingsfrihet.”

Pausanias bugade sig. Naturligtvis. Den unge kungen ville göra sig av med alla som skulle ha gett Pausanias sitt stöd i en eventuell kamp om styret. Pausanias tvingade sig till praotes – spartanernas perfekta lugn. Han tog kungens hand och höll den över sitt huvud.

”Du har tjänat Sparta väl”, sa en av eforerna.

Inte en av dem som visat mig sitt stöd, noterade Pausanias. Det fick honom att buga sig än djupare. De fem gamlingarna förde trots allt gudarnas och de spartanska kungarnas talan.

Med bestämda steg och högburet huvud gick Pausanias tillbaka längs den långa mittgången. Han såg att Tisamenus väntade på honom i andra änden av salen med höjda ögonbryn. Siaren var osäker på vilket humör Pausanias var på; vilket besked han fått.

Pausanias klappade siaren på axeln när han passerade honom och kostade på sig ett ansträngt leende.

”Kom, min vän, vi har mycket att stå i.”

”Du ser … belåten ut”, sa Tisamenus frågande. Pausanias tänkte efter en stund och nickade sedan.

”Ja. Goda nyheter. De har gett mig flottan!”

Del ett

”O mänskolott! Vår lycka ramlar för en skuggas hot.”

– aISchyloS

treroDDareN gleD uPP på stranden i mörkret med en framrusande löpares hastighet och klöv sanden till mullrande skrapljud. Ännu en trier följde, nästan som en skugga av den första. I tur och ordning tvärstannade de och föll i slagsida.

På det tredje fartyget lade rorgängarna full kraft bakom de dubbla styrårorna när de tog sikte på den lediga platsen på stranden. Under dem piskade roddarna, nittio man på varje sida, upp vattnet till skum. De hade rekognoscerat längs kusten så gott de kunnat, men i nattens mörker hade inget av de tre fartygen haft lanternorna tända. Männen som slet på tofterna såg ingenting alls. Utan att bry sig om kaskaderna av havsvatten som slog in över honom lutade sig en hoplit långt ut över fören, redo att vråla sitt varningsrop.

När den tredje kölen träffade land skar den upp ett djupt spår i det blänkande revet. Den första landkänningen fick de knästående männen att falla omkull huller om buller på däcket. En man föll överbord med ett kvävt rop och landade i bränningarna, för att genast kasta sig undan i panik. Sanden under honom lyftes upp likt en våg för bogen och pressade bort honom ytterligare. När skeppet passerat honom blåste han lättad ut luften i lungorna mot stjärnorna över sig.

Det atenska krigsfartyget fortsatte borra sig allt längre upp på stranden tills farten med ens upphörde. Timret jämrade sig med illavarslande knak när trieren stannade. Plötsligt var den ur sitt element: klumpig istället för kvick, död istället för levande.

Det tunga skrovet lade sig långsamt på sidan i en bugning mot land. Rep och stegar slogs ut likt festliga girlanger och männen hoppade iland.

Roddarna på ömse sidor hade rappt och skickligt dragit in sina dyrbara arbetsredskap för att undvika att de förvandlades till brasved. Även de

tog sig iland över sand och stenar. Strandbrinken var flack, vilket var skälet till att Kimon valt ut platsen. Andra dagar kunde deras uppgift vara att dra ut mindre skepp på djupare vatten eller leverera rep till galärerna som ännu var flytande. Kanske skulle de ha bogserat fartygen ut i den djupa rännan, genom bränningarna, till euforin då havet tog över helt. Men inte den här gången.

Kimon hade skickat tre av sina fartyg mot stranden likt spjut. Atenarna hade alla fått lära sig att ro och skiftades om som man gjort ombord på Argos århundraden tidigare. Väl uppe på land kramade de sina vapen och sköldar med vitnande knogar och viskade sina tacksägelseböner till gudarna. Kimon hade sett hur starka hans roddare var, sett deras kraftfulla skulderpartier och lår, vilket innebar att de gick som katter och klättrade som berberapor. Därför hade han insisterat på att hopliterna satt hela dagar vid årorna och byggde upp sina kroppar. Roddarna å sin sida fick öva med lans och sköld. De hade alla rott och de hade alla stridit.

Hopliterna samlades en bit bort från de mörka skroven. Varje utrustning kostade en smärre förmögenhet, så de bar med sig en avsevärd del av familjens rikedom. En duglig sköld motsvarade tre månadslöner, något som kunde ta upp till ett år att spara ihop, ty skivan måste måttbeställas, provas ut och målas med det personliga emblemet. Benskenor måste formgjutas av en vapensmed, så att det fjädrande stålet verkligen satt runt benen. Och hjälmarna med sina kammar kostade än mer. Vissa bar svärd i sina bälten, men det vanligaste vapnet för en soldat var det långa doruspjutet.

Hopliternas utrustning, märkt med familjenamnet, vaktades och vårdades mycket noga, för att föras hem efter varje strid. De stupades vapen och rustningar togs alltid om hand, för att ärvas av söner eller säljas till förmån för änkan.

När Kimon landade i sanden såg han bara god ordning under stjärnorna. Marschklara stod hans män uppställda i välordnade led och utbytte hälsningar och kommentarer med viskande röster. Han nickade belåtet. Hopliterna rörde sig smidigt med sina lansar, så som anstod män som övat sedan barnsben. De skräckinjagande vapnen kröntes av lövformiga järnblad lika tjocka som bröstharneskens plåt. Bladen balanserades av en

tung nagel i andra änden. I händerna på dugliga krigare utgjorde dessa lansar den hoplitiska stridslinjens ryggrad, var kavalleriernas förgörare och persernas odödliga soldaters undergång. Vid Plataiai och Marathon hade de sannerligen visat sitt värde. Även vid Eion då de erövrat en persisk fästning.

Perikles såg att Kimon placerat sig en bit från de övriga, och han stod där mörk och mycket tyst i stjärnljuset, även om manteln rörde sig i vinden. Själv stod Perikles med Attikos, en man minst dubbelt så gammal som han själv men tillhörande både samma fyle och dem i Aten. Attikos frös i havsvinden så att tänderna skallrade och han gnolade för att dölja ljudet. Mannen var mycket kortare än Perikles och andades genom näsan, så att han ibland mer påminde om en apa. Attikos hade emellanåt svårt att inse sin höga ålder, men han kunde sitt hantverk och han vördade Perikles far högt. Ibland misstänkte Perikles att Xanthippos skickat med mannen för att hålla uppsikt över honom.

”Vilket slöseri med tid att stå här och frysa kulorna av sig”, knorrade Attikos för sig själv med knappt hörbar röst. ”Hör ni inte? Hur mina pungkulor klirrar mot stenarna? Jag skulle ha kastat mig ner och letat efter dem om det inte vore så förbannat mörkt. Jag får låta dem ligga kvar tills vi kommer tillbaka. Men då är de kanske borta. Och ryggen sedan. Den bränner efter att jag hoppade iland. Det var likadant vid Eion. Det kommer bara att bli värre …”

Perikles skakade på huvudet. Attikos muttrade alltid när han var nervös. Att be honom sluta var inte lönt, han var igång igen inom kort, lika ovetande om det som ett barn som pratar i sömnen.

Perikles föredrog tystnaden. Han visste att han var redo för detta. Han skulle tåga med de övriga när Kimon väl gav ordern. Han kände tyngden från skölden och lansen och det var en skön känsla. Han tänkte inte rygga för strid trots att hans innanmäte var i uppror och han bara ville tömma blåsan nerför benen. Tills att leden gav sig av fick han helt enkelt uthärda det som gripit tag i hans tarmar. Att Attikos fortsatte muttra om sina ändlösa krämpor gjorde knappast saken bättre. Karln hade stridit vid både Marathon och Plataiai och lagt nya ärr till sin redan digra samling. För den som kunde undvara en obol visade han dem gärna.

Perikles genomfors av en rysning. Huden knottrade sig på armar och ben och håren stod ut likt insektsvingar. Han intalade sig själv att det berodde på havsvinden och fukten, men sanningen var nog att det hade med broderns rustning att göra. Han hade ju sett Arifron dö med den på sig, inte alls långt ifrån en strand som denna, vid exakt samma hav. Perikles hade försökt sluta såret på brodern, men fingrarna hade bara glidit över den bleka huden och broderns kropp hade sakta men säkert tömts på sitt blod. Attikos fortsatte muttra och Perikles bytte grepp om lansen. Fingrarna kändes våta. Av havsvatten eller svett. Det kunde omöjligen vara broderns hjärteblod som fick dem att klibba ihop. Eller? Men han vågade inte titta på händerna för att förvissa sig.

De hade övat inför den här stunden, påminde han sig själv. Ordern kom från Atens folkförsamling: Leta reda på varenda persisk fästning och garnison i Egeiska havet och förgör dem. Hela den samlade flottan hade stävat ut i grupper om tre och tolv, och fienden skulle inte få en lugn stund. Persiens rike slutade på andra sidan havet. Aldrig igen skulle de få fotfäste här – inte på öarna, inte ens vid Thrakiens kustlinje.

I egenskap av arméns strategos, en rang han gjort sig förtjänt av vid Salamis, hade Kimon samlat sexhundra man. Nittio av dem var garvade hopliter, de övriga bättre tränade roddare än världen någonsin sett. En månad tidigare hade de landstigit vid en del av den trakiska kusten som varit i persisk ägo i ett århundrade. Det var Kimon som valt ut fästningen, en symbol för deras makt. Det hade stått murar där och inte långt därifrån rann en flod. Perikles kom ihåg Kimons avlägsna blick när han försökte skaffa sig en uppfattning om omgivningarna runt staden.

Guvernören hade förstås vägrat ge upp staden. Därför hade atenarna också dödat alla budbärare han skickat till dem och spärrat av alla vägar till och från hans fästning. Samma kväll hade Kimon invigt dem i sin plan. Perikles kunde fortfarande känna hans blick på sig, känna hur den värderade honom.

”Akilles visste vad det handlade om”, hade Kimon sagt. ”När han stod utanför Troja. En man måste rusa mot döden, inte bara låta den komma till sig. Han måste söka upp den, skratta den i ansiktet och skaka blodet ur sitt skägg! Endast på det viset kan han vinna den ära som gör oss till så

mycket mer än bara skräddare, bönder och krukmakare. Endast då är han förtjänt av äkta ryktbarhet – kleos – där människorna och gudarna möts.”

Perikles svalde. Han hoppades Kimon förstått att han var att lita på. Han var nitton år och han kunde springa hela dagen, för att sedan dricka, strida eller älska natten lång. Han kom på sig själv med att flina åt det sistnämnda. Han hade inte sett ett fruntimmer på en hel månad. Men däremot var han stark och vältränad, dessutom son till en stor hjälte. Och atenare. Han var som gjord för det här.

Men likt en mardröm som var så verklig att han kände den krasande sanden under sina sandaler hotade verkligheten nu med att få honom att tappa modet. Han hade inte funnit någon kleos i den där persiska fästningen. Han och de andra hade förberett sig för en lång belägring för att låta hungern ta knäcken på stadens invånare. Veckorna hade gått under stor leda och mången svärdslek. Kimon hade kallat till sig alla timmermän och skeppsbyggare och undersökt omgivningen kring fästningen. Krigståget hade förvandlats till något helt annat när han varje natt kröp fram till murarna för att undersöka dem. Perikles rös till när han tänkte på hur livrädd han varit för att bli upptäckt.

Perserna hade använt undermåligt murbruk när de byggde dem. Under tre dygn hade Kimons män dämt upp floden och vänt den mot de persiska befästningarna. Efter bara några timmar hade en hel sektion av muren kollapsat som om den vore av sand.

Perikles hade jublat med alla de andra och rusat för att möta fienden. Det som mötte dem inne i staden fick dem att sätta skrattet i halsen.

I Eion hade perserna valt att dö hellre än att bli tillfångatagna. Som sin sista handling i livet, innan han skar halsen av sig själv, hade befälhavaren dödat sin egen familj. Perikles svalde vid bilden av blodet som rann över marmorn och insåg att minnesbilden gjorde det mer lysande än det verkligen varit. Han hade inte dragit sitt svärd i vredesmod sedan dess.

De hade sannerligen funnit rikedomar i Eion, och även det hade varit en stor seger – tänk bara att plocka ädelstenar från svärdsfästen. Viktigare var att Persien inte längre hade någon fristad på denna kust och därför inte heller kunde förtrycka människorna där. Men Perikles kände inte att han visat sitt rätta värde. Han var fortfarande rädd att det lurade något slags vekhet i honom, som en spricka i en sköld.

Varken Kimon eller Attikos verkade nervösa, i alla fall inte som han. Han knöt nävarna och påminde sig själv om att valet var gjort. Sanden flyttade sig under fötterna och han tog ett steg åt sidan för att byta ställning. Han skulle avancera med de övriga och om nödvändigt också dö, svårare än så var det inte. Han var beredd att offra sitt liv, för kleos och för sin fars namn. Ingen son till Xanthippos skulle få dra vanära över familjens namn.

Han kände lättnaden välla upp inom sig. Han må dö, men vad var döden egentligen? Ingenting. Han hade hittat sin fars döda hund i vattenbrynet på Salamis. Djurets ögon hade varit mjölkvita i månskenet, mindes han, eller om det var av saltet i vattnet. Likadant var det med människor. När gudarna tog tillbaka det som var deras återstod endast köttet.