Atens lejon
Tredje boken i Aten-serien
Conn Iggulden
Översättning: Leif Jacobsen
Citatet av Philip Larkin på sid 5 är hämtat från en översättning av Olle Thörnvall.
Citatet av Aischylos på sidan 17 är hämtat ur en översättning av Emil Zilliacus.
Citaten ur Perserna av Aischylos på sidorna 216–217 och 266 är hämtade ur en översättning av Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson.
Citatet av Anaxagoras på sid 285 är hämtat ur en översättning av Johan Flemberg.
Originalets titel: Lion
Copyright © Conn Iggulden, 2022
Published by agreement with A.M. Heath & Co, London and Licht & Burr Literary Agency, Copenhagen.
Omslag av Islington Design
Första upplagan, första tryckningen
Tryckt hos Scandbook AB
Printed in Sweden 2023
ISBN : 978-91-8971-609-4
Bokförlaget Polaris, Stockholm, 2023
www.bokforlagetpolaris.se
Till Michelle Whitehead.
”Vår kärlek lever fast vi dör.”
– PhIlIP larkIN
M I l I tär ter MIN olog I
arkont (ἄρχων) ämbetsman och ledare
epistates (ἐπιστάτης) ordförande för folkförsamlingen i Aten
keleustes (κελευστής) officer ombord på en trier eller treroddare (galär i flera våningar)
lochagos (λοχαγός) rang motsvarande en kapten
strateg (στρατηγός) fältherre, befälhavare, från grekiskans strategos
trierarchos (τριήραρχος) befälhavare på en trier eller treroddare
Plat S er
agora (άγορά) torg, marknadsplats
Areopagen (Ἄρειος πάγος) Ares klippa; klippa i Aten som användes som domstol
Kypros (Κύπρος) Cypern
Plataiai (Πλάταια) grekisk stad i Boiotien
Pnyx (Πνύξ) ”sammanpackat”; kulle och mötesplats för Atens folkförsamling
Skyros (Σκῦρος) ö på vilken Theseus kvarlevor återfanns
Agariste (Ἀγαρίστη) Xanthippos hustru
Anaxagoras (Ἀναξαγόρας) Perikles vän, naturfilosof
Aristides (Ἀριστείδης) befälhavare (strateg), eponym arkont år 489 f.Kr
Efialtes (Ἐφιάλτης) atensk politiker
Eleni (Helene) (Ἑλένη) Xanthippos och Agaristes dotter
Epikleos (Ἔπικλέος) Xanthippos vän
Kimon (Κίμων) Miltiades son Leotychidas (Λεωτυχίδας) spartansk kung
Perikles (Περικλῆς) Xanthippos och Agaristes son Tisamenus (Μιλτιάδης) siare
Xanthippos (Ξάνθιππος) befälhavare (strateg), ledare
Xerxes (Ξέρξης) persisk kung
Zenon (Zήνων) Perikles vän, naturfilosof
a the NS t I o fyle N ( S ta MM ar)
Erectheis (Ἐρεχθηΐς)
Aigeis (Αἰγηΐς)
Pandionis (Πανδιονίς)
Leontis (Λεοντίς)
Akamantis (Ἀκαμαντίς)
Oineis (Οἰνηΐς)
Kekropis (Κεκροπίς)
Hippothontis (Ἱπποθοντίς)
Aiantis (Αἰαντίς)
Antiochis (Ἀντιοχίς)
PauSaNIaS tog ett djupt andetag och kände lugnet sprida sig i kroppen. Han utbytte en blick med sin siare och reste sig sedan från den plats där han legat på knä för att gå genom den stora salen, för en gångs skull alldeles själv. Det var svalt i Spartas kungliga kammare efter morgonens hetta. Hans rustning rasslade och skramlade på vägen fram längs mittgången. Han kunde tacka Ares och Apollon, sina skyddsgudar, för att han var oskadd. Han skulle slippa förlamande vanställdhet, och ingen feber skulle göra honom galen. Han var ung och i sin krafts dagar och hade redan återhämtat sig från fälttågets alla vedermödor. Självfallet bidrog segern till att lindra både krämpor och hunger. Endast de som förlorat ett stort slag tvingades uthärda total utmattning. De som segrat insåg allt som oftast att de hade krafter kvar för både dans och dryckeslag.
Pausanias var glad att han hunnit bada innan kallelsen. Håret var fuktigt och han kände sig sval, hettan till trots. Men han hade inte hunnit vara hemma i Sparta särskilt länge. Hans personliga heloter hade fortfarande varit i färd med att rengöra manteln när budlöparen anlände. De hade lyckats borsta bort det värsta av det intorkade blodet och dammet, liksom saltfläckarna som svetten lämnat kvar. Det fick duga. Han hade fäst manteln vid ena axeln med ett järnspänne medan han gick.
När Pausanias sjunkit ner i bassängens svalkande vatten såg han ett skikt av smuts och olja driva iväg från hans kropp. Han hoppades alltjämt att det var ett gott omen. Han hade vänt upp blicken från det besynnerliga mönstret och plötsligt sett sina heloter med rödgråtna ögon och skakande händer. Först då förstod han något han inte förstått tidigare –de sörjde.
Han hade kunnat kasta ut dem för att de inkräktat så på hans personliga utrymme, men gjorde det inte. Även de hade stridit vid Plataiai och
tusentals av dem hade stupat i kampen mot det persiska infanteriet. Det hade skett i ett slags vansinne och han klandrade fortfarande atenarna för att ha lockat dem till det. Pausanias hade varnat Aristides för att uppmuntra slavarna till att tro att de var riktiga människor!
På väg fram längs den långa mittgången slog det honom att de knappast skulle behöva gallra ut bland heloterna det här året. Normalt sett, när de växt sig för talrika, anordnade de yngre spartanerna tävlingsjakter på dem på stadens gator eller uppe i bergen. Men när han lutade sig tillbaka där i bassängen hade han tyckt sig se en ny glimt i deras ögon, en oroväckande glimt. För ett kort ögonblick tyckte han att de såg på honom likt vildhundar på en skadad hjort.
Han skakade på huvudet. Kanske borde han beordra en utgallring trots allt, för att sätta dem på plats. Må Hades ta Aristides! Heloterna var alldeles för många för att någonsin kunna bli frigivna. De utgjorde en knivsegg som Sparta balanserade på – detta ständiga hot som också gjorde dem starka.
Han kom på sig själv. Han tänkte då inte beordra någon utgallring. Hans befogenheter hade upphört i samma stund som han korsade den spartanska gränsen. Nej, att fatta beslut av det slaget fick bli en uppgift för mannen som nu kallat honom till sig.
När Pausanias nådde slutet av den stora salen föll han ner på ett knä med blicken i det välpolerade stengolvet. På något vis förvånade honom inte tystnaden som nu uppstod. Den yngre mannen var angelägen om att visa vem som satt på makten.
Pausanias insåg att han måste träda försiktigt. Det fanns många olika slags slagfält i världen.
”Res dig, Pausanias”, sa Pleistarchos långt om länge.
Det var fortfarande en månad tills den unge kungen fyllde arton år, men det gick inte att ta fel på att han var Leonidas son, inte på de massiva underarmarna, inte det tjocka svarta håret.
Pleistarchos hade förtvivlat gärna velat föra befälet vid Plataiai, men Spartas eforer förbjöd det. De hade redan förlorat en krigarkung vid Thermopyle. Sonen var det mest värdefulla som Sparta hade.
Istället hade det blivit Pausanias, i egenskap av kungens regent, som
anfört Spartas armé. Det hade varit han som tagit den enastående och omöjliga segern, satt stopp för de persiska kungarnas stora invasionsförsök och grusat deras sista förhoppningar.
Pausanias, som med ens kände sig trött, svalde. Hans triumf hade inte vunnit honom några fördelar, det kände han nu. Han höjde blicken och mötte kungens kalla ögon. Åtminstone skulle det som väntade ske snabbt. Till skillnad från atenarnas munväder, som aldrig tycktes bedarra, valde hans eget folk sina ord med omsorg.
”Du har utfört din plikt”, sa Pleistarchos. Pausanias svarade med att böja ner huvudet. Det räckte, och ändå tycktes det vara mer än vad den unge kungen egentligen velat säga.
Två av eforerna nickade för att uttrycka sitt stöd. Men viktigare var att de andra tre inte gjorde det. De bara betraktade mannen som lett varenda spartiat och helot till seger.
”Jag kommer att redogöra för namnen på de ärofulla döda”, sa Pausanias efter en stunds tystnad. Heloterna som stupat skulle förstås inte bli uppräknade, det blev bara de spartanska krigarna. Han fick tacka Apollon och Ares för att de var förhållandevis få.
Pausanias försökte motstå den hätska stolthet som steg i honom, trots alla de formella orden. Han hade varit en del av en fantastisk dag! Han hade hållit tillbaka sina män mitt i allt damm och kaos, tills det absolut rätta ögonblicket. Som gyllene stoder i en svällande flod förblev de där tills de persiska generalerna plötsligt hamnade inför dem. Eforerna hade inte varit där. Leonidas son hade inte varit där!
Pausanias kände en tyngd sänka sig över hans axlar. Just det var problemet, anledningen till att de stirrade på honom som om de egentligen bara ville sprätta upp honom som en frukt för att studera innehållet. Eforerna hade förbjudit Pleistarchos att lämna Sparta – och på så vis hade de förnekat honom den största segern i den lilla stadsstatens historia. Den unge kungen måste hata dem för det. Eller kanhända …
Plötsligt kände Pausanias hur torr han var i munnen. Han ensam hade kallats till denna plats idag. Enbart för att siaren alltid var vid hans sida hade mannen fått följa med honom en bit på vägen. Skulle någon av dem få lämna den här platsen i livet? Han försökte svälja. Spartas innersta
väsen vilade i peitharchias hemliga lag – den totala lydnaden. Denne son till Leonidas hade tvingats uthärda fullständig förtvivlan när han stod vid sidan av och såg en annan man föra hans fars armé i krig. Inte ett bittert ord hade han yttrat, kom Pausanias ihåg. Det sa en del om vilken sorts kung han skulle bli.
”Jag har beslutat vad jag ska ta mig till med dig”, sa Pleistarchos.
Pausanias kände sig alldeles kall inombords. Om den unge kungen beordrade hans död skulle denna sal bli det sista han såg i livet, när han antingen dog för hans egen hand eller någon annans, men hans liv låg helt och hållet i händerna på en yngling som avskydde honom, i händerna på eforer som djupt ångrade striden som räddat dem alla. Seger eller nederlag, hur som helst tycktes det inte ha funnits någon återvändo. Pausanias, som kände att hans liv hängde på en mycket skör tråd, tog raskt till orda.
”Ers majestät, mina eforer, jag skulle vilja besöka oraklet i Delfi för att få veta vad framtiden håller i sitt sköte.”
Det var ett finurligt drag. Inte ens Spartas eforer kunde förvägra en man att få söka upp Apollons egen representant här på jorden. De pythiska prästinnorna tronade i ångan som steg upp från dödsriket och de talade med gudens röst. Pausanias kände hur hjärtat tog ett extra skutt när två av eforerna utbytte en blick.
Kung Pleistarchos skakade bistert på huvudet.
”Måhända får du tillfälle till det när dina plikter så tillåter. Men till dess, jag har kallat dig hit denna kväll för att ge dig befälet över flottan, Pausanias. Kung Leotychidas och jag är överens. Du ska föra vår talan bland alla de andra städerna och deras fartyg. Det finns fortfarande persiska fästen att ta itu med. De får inte bygga upp något nytt och växa sig starka igen. Sparta ska leda vägen, general. Så led vägen – långt härifrån.”
Budskapet i det sista uttalandet var nog så tydligt. Pausanias kände lättnaden skölja igenom kroppen. Han hade gått från stolthet till fasa och tillbaka till stolthet igen, och han kände hur blossande röd han blev när hjärtat började rusa. Det var en bra lösning. Plataiais segerherre skulle få fara långt bort från den unge kungen, som var den rättmätige härskaren över Spartas beväpnade styrkor. Nu skulle det inte finnas någon risk för
svåra lojalitetskonflikter, ingen risk för inbördeskrig. Män vördade de som ledde dem högt, det var Pausanias mycket väl medveten om. I denna stund hade han mycket väl kunnat skicka hela armén mot eforerna, så de måste frukta honom. Han tyckte sig också ha sett det i deras ögon, på sättet de betraktade honom. Men han var en lydig undersåte.
Han föll åter på knä.
”Ni hedrar mig, ers majestät”, sa han. Det gladde honom att se Pleistarchos le. Han måste ha känt en oro inför sin garvade general, när han återvände med en så stor seger i sitt bagage.
”Det är mer än bara en belöning för din trohet, Pausanias”, sa den unge kungen. ”Aten söker herradömet över havet, så som vi regerar på land. De har samlat sina fartyg i Delos, men jag vill inte att de anför våra bundsförvanter. Sparta är de främsta bland alla hellenerna och kommer alltid att så förbli. Du tar med dig sex fartyg dit, fullt bemannade med spartiater och helotiska roddare. Ditt bemyndigande har du fått direkt ur min hand, det kan du påminna dem om. Det är du som ska leda de allierades flotta. Uppfattat?”
”Uppfattat, ers majestät”, sa Pausanias. Han kände hur huden knottrade sig, hur håret reste sig i nacken. Han undrade vad atenarna skulle tycka om detta.
Han ställde sig upp och kände stor belåtenhet när den unge kungen fattade honom vid axlarna och kysste honom på kinderna. Det var ett uttryck för kunglig gillande och innebar att han skulle få leva. Han kände hur denna reaktion fick honom att skaka och svetten gjorde hans hud glansig.
”Dina fartyg ligger i Argos hamn, Pausanias. Inkalla alla de officerare du vill ha med dig, i det har du full handlingsfrihet.”
Pausanias bugade sig. Naturligtvis. Den unge kungen ville göra sig av med alla som skulle ha gett Pausanias sitt stöd i en eventuell kamp om styret. Pausanias tvingade sig till praotes – spartanernas perfekta lugn. Han tog kungens hand och höll den över sitt huvud.
”Du har tjänat Sparta väl”, sa en av eforerna.
Inte en av dem som visat mig sitt stöd, noterade Pausanias. Det fick honom att buga sig än djupare. De fem gamlingarna förde trots allt gudarnas och de spartanska kungarnas talan.
Med bestämda steg och högburet huvud gick Pausanias tillbaka längs den långa mittgången. Han såg att Tisamenus väntade på honom i andra änden av salen med höjda ögonbryn. Siaren var osäker på vilket humör Pausanias var på; vilket besked han fått.
Pausanias klappade siaren på axeln när han passerade honom och kostade på sig ett ansträngt leende.
”Kom, min vän, vi har mycket att stå i.”
”Du ser … belåten ut”, sa Tisamenus frågande. Pausanias tänkte efter en stund och nickade sedan.
”Ja. Goda nyheter. De har gett mig flottan!”