9789189714403

Dinah Jefferies

Det gömda palatset

Översättning: Mary Stanley

PROLOG

Ombord en Adria-ångbåt

Kvinnan på däck tittade upp på ett dussin ilskna, skriande och skränande havsfåglar. Dåre! Din dåre. Dåre, kraxade de och gjorde utfall mot henne. Hon duckade och viftade med handen för att värja sig men det var vinden som klöste i håret, inte fåglarna. Hon svalde och kände sältan mot tungan, med en anstrykning sjögräs. Var hon i säkerhet? Det hade varit en risk att gå ombord på fartyget i Syrakusa och ju fler risker hon tog, desto avlägsnare kändes tryggheten. Hon blickade ut över det skiftande havet. Det var väl detta hon ville?

Solen var på väg ner och båten stävade mot land. Hon grep tag i relingen och lutade sig så långt ut hon vågade, hypnotiserad av någonting som rörde sig i det violetta vattnet. Hon blundade och kände brisen svalka hennes blossande kinder.

Havsfåglarna skriade igen. Hon öppnade ögonen, tittade upp och rätade på sig. Hur länge hade hon stått fastklamrad vid relingen och lyssnat på rösterna från havet? Nu hade solen slutligen sjunkit ner i oceanen och himlen höll på att förvandlas till mörkblå sammet, smyckad med en stjärnprakt som tog andan ur henne. Och där framför ögonen på henne, under det att fartyget gled allt närmare ön, gnistrade

och tindrade det som om ridån gått upp till älvornas rike.

Förtrollad av vattnets speglingar och blänket från hundratals båtar i Grand Harbour, slog hon armarna om sig och vände sig till sin följeslagare.

”Det kommer ordna sig”, viskade hon. ”Det kommer ordna sig för mig.”

KAPITEL

1

England, slutet av augusti 1944

Florence

Jack svor tyst och grimaserade av smärta när han försökte dra igen fönstret. Florence hostade, torr och öm i halsen. Fönstret hade fastnat och vägrade låta sig rubbas och den fräna svarta röken fortsatte att bolma in.

”Låt det vara”, mumlade hon. ”Spara på krafterna.”

”Den skingrar sig när vi kommer ut ur den här jäkla tunneln”, svarade han.

Hon nickade och lutade sig tillbaka mot väggen, hasade ner till golvet där hon lät huvudet vila mot uppdragna knän med armarna om smalbenen. Vad som helst för att undkomma stanken. Och inte bara lokomotivröken, utan även den sura odören av otvättade kroppar och billig tobak som hängde i blågrå moln i hela tåget och trängde in i hår och kläder. Florence satt där i korridoren, utmattad, ovårdad och solkig, och försökte undvika att andas. Det gick inte riktigt att fördriva rädslan som rotat sig i bröstet.

De hade suttit fast i dunklet i tunneln i över trekvart, de som skulle hinna med ett annat tåg innan de ens vågade drömma om att komma fram till stationen i Exeter, där

förhoppningsvis Jacks pappa skulle vänta kvar.

Till slut startade tåget med ett våldsamt ryck.

Florence mötte Jacks blick. Han nickade och de hörde en gäll visselpipa och dämpade glädjerop från trötta passagerare när hjulen sattes i rullning. Under skakningar och gnissel vaknade tåget till liv igen. En benig, uniformerad konduktör klev över tre eller fyra soldater som låg och slumrade på golvet vid dörren. Högen med deras utrustning blockerade passagen. Muttrande armbågade han sig förbi den täta klungan av civila som trängdes intill Jack och Florence, för att sedan snubbla över Jacks bastanta kängor.

”Westbury”, ropade han ut efter att ha återfått balansen och blängde på dem allihop. ”Byte till Exeter.”

Tur att han var så högröstad. Inte bara i syfte att avreagera sig utan alla stationsskyltar var faktiskt borttagna − om man inte var från trakten hade man ingen aning om var man befann sig.

Jack såg butter ut när tåget strax därpå stannade vid Westbury station. ”Typiskt”, beklagade han sig och kravlade upp från golvet där han suttit bredvid Florence. ”Om jag vetat att vi var så här jävla nära kunde vi bara klivit av och promenerat.”

”Jag tror inte att jag orkar promenera någonstans någonsin igen”, sa hon med eftertryck.

Han log medlidsamt. Det var inte lätt för honom heller. På flykten över Pyrenéerna hade de skadat sig båda två. När hon ramlat och slagit sig hade Jack slängt fram armen för att rädda henne och råkat riva upp en gammal skada han fått när han landat illa efter ett fallskärmshopp i Dordogne. Hennes ben var som gelé; hans arm var lindad. Vilket tjusigt par de var.

De sällade sig till gruppen som rörde sig mot den öppna dörren. Folk knuffades och skuffades för att ta sig ut ur det kvava tåget och vidare till dit de nu skulle. Slutkörda soldater som längtade efter att få träffa sina familjer, oavsett hur kortvarigt, piggnade till medan de slitna sjuksköterskorna, fortfarande i uniform, stirrade tomt framför sig, blanka i blicken.

Alla såg gråa och härjade ut.

”Perrongen till Exeter?” frågade Jack en perrongvakt med rött ansikte och fick veta vart han skulle gå.

När folkmassan inte var alltför långt från det väntande tåget mot Exeter, hörde Florence två män bakom sig tala ett främmande språk. Hon stelnade till och Jack, som märkte hennes ängslan, tog henne i armen och snabbade på.

”Inget att vara rädd för”, sa Jack lågt och krokade arm med henne. ”Bara polska militärer. Kom, vi måste skynda oss.”

Florence förstod att de inte varit tyskar men var så utpumpad att både logik och sunt förnuft hade övergivit henne. Hon fick aldrig avslöja sin hemlighet, inte här, inte hemma i Dordogne eller i Pyrenéerna när de väjde för nazist-patruller, och inte i Francos Spanien heller. Långsamt, oändligt långsamt, hade de lyckats klara sig oupptäckta på färden under en brännande sol från norra till södra Spanien. I Gibraltar gick de ombord The Stirling Castle som varit en oceanångare innan kriget men som nu transporterade trupper i skytteltrafik mellan Gibraltar och Southampton.

Jack föste bestämt upp henne för trappan och ombord på nästa tåg.

”Frome – Castle Cary – Langport – Taunton – Exeter”, gastade ytterligare en stationsvakt.

Florence hade sprängande huvudvärk av det konstanta oväsendet och önskade att hon aldrig tvingats lämna Frankrike. Detta dystra nedgångna England var inte det England hon mindes. Men det hade varit otänkbart att stanna kvar i Frankrike. Otänkbart. Oåterkalleligt förändrad av det som hänt, hoppades hon innerligt på att vara i säkerhet här.

De traskade längs korridoren i vad som kändes som evigheter innan Florence, tack och lov, fick syn på två lediga platser. Hon höll nästan på att snubbla över sina egna fötter i brådskan att lägga beslag på dem. När de satt sig till rätta i vagnen lutade hon sig lättad tillbaka. Hon skulle överleva detta, det lovade hon sig själv. Hon hade överlevt värre saker. Sedan slumrade hon till, halvt medveten om stationsuppehållen, och öppnade inte ögonen igen förrän Jack ruskade i henne och sa att de snart var framme. Hon kikade ut genom rutan i samma stund som tåget rullade in på Exeter station och stannade med en gnisslande knyck. Hon fick syn på en affisch med den brittiske premiärministern, Winston Churchill, i halvfigur och med ett citat under. ”Låt oss gå framåt tillsammans”, löd uppmaningen. Ja, tänkte hon. Vi måste alla gå framåt och hon måste hitta ett sätt att sluta blicka tillbaka. Hon greps av yrsel när hon och Jack reste på sig för att sträcka på benen och släta till sina skrynkliga kläder. Trötta, hungriga, skitiga, men hemma.

Hemma, suckade hon. Var ligger det numera? Det var hem till Jack de skulle. De plockade ner väskorna från bagagehyllan, klev av tåget och gick ut från stationen.

Fyrtio minuter senare, på väg nerför en sluttande, skumpig grusväg med Jacks pappa Lionel vid ratten, fick Florence

sin första skymt av stugan i Devonshire. Hon gapade stort där hon satt och spanade ut genom passagerarfönstret i framsätet, blinkade flera gånger och trodde att hon hamnat i gränslandet mellan dikt och verklighet. Med halmtak och hemtrevligt inbäddad mellan gröna skogbeklädda kullar såg den ut att ha växt rätt upp ur ängen på framsidan. En sagostuga. Och förutom de självmordsbenägna flaxande fasanerna som flydde för däcken, var det alldeles tyst.

Kontrasten mellan detta och det de varit med om kunde inte varit skarpare och blotta åsynen gjorde henne på gott humör.

”En viloplats för både hjärta och själ”, kommenterade Lionel och slängde en menande blick på Jack när de närmade sig. ”Gott att ha dig tillbaka i Blighty hel och hållen, grabben.”

”På två sidor omges huset av kuperad mark med ekskog”, förklarade Jack, något mer prosaiskt. ”En brant backe sluttar ner till huset på den tredje och som du ser, finns det en bäck och fuktäng framför. Vackra vandringsleder åt alla håll.”

”Vilken fristad”, sa Florence och andades ut för första gången på flera veckor. ”Med kullarna som håller vakt.”

”Jag hoppas att det blir din fristad, vännen min”, sa Lionel och hostade besvärat, som om han måhända uttryckt sig en smula för personligt efter att nyss ha träffats.

Florence log mot honom.

”Det går inte att köra över bäcken på vintern dock. Måste parkera på den här sidan, men det går alltid att korsa den till fots på stenarna där borta när det är strömt i vattnet”, tillade han. ”Men nu är det inga problem. Gav mig på att klippa

gräset men det var för högt och kraftigt. Du får ta det med lien, Jack.”

”Jag tror inte jag sett en mer romantisk plats i hela mitt liv”, sa Florence och såg sig omkring på alla vilda blommor, snåriga rosenbuskar och klematisen som hängde i stora sjok på stugans fasad. ”Men klätterväxterna behöver en omgång med sekatören.”

”Du tycker visst om trädgårdsskötsel?” frågade Jacks pappa.

Han var lång och kraftigt byggd, en bjässe till karl med tjock kalufs av gråsprängt hår och äppelröda kinder. Antagligen lite väl förtjust i portvin, tänkte hon för sig själv. Hon gjorde sitt bästa för att slå bort bilden av trädgården hemma i Frankrike, som blixtrade till i huvudet och nästan pressade luften ur lungorna. Hon svalde. ”Jag älskar trädgårdsskötsel”, fick hon fram.

”Hon är lite av en expert, pappa”, tillade Jack.

Lionel körde över det grunda vattendraget och stannade vid den stenlagda gången som ledde fram till stugan, nära en väldig hästkastanj. ”Jaha”, sa han. ”Välkommen till Meadowbrook. Förutom bondens hustru, kommer du inte stöta på en själ. Och den gamle gubben uppe i herrgården kommer aldrig ner hit.”

”Underbart”, sa Florence. ”Tack så mycket för skjutsen. Jag ber om ursäkt för hur lortiga vi är.”

”Inget att tala om. Huset har vädrats ordentligt och det finns en del mat. Bröd, mjölk, bacon och så vidare.”

”Tack ska du ha, pappa”, sa Jack och klappade honom på ryggen. ”Jag vet inte hur Florence känner sig men jag behöver sova mer än allt annat.”

Florence sneglade på den ingrodda smutsen under naglarna. ”Jag också, och imorgon ett bad.”

Jack log svagt. ”Det tror jag vi ska kunna ordna. Kom. Redo att stiga på?”

KAPITEL 2

Devonshire 1944

Nästa morgon

Hur skulle hon kunna förbli den hon varit? Det var omöjligt men det förflutna ville inte lämna henne i fred. Hela natten hade Florence i drömmen längtansfullt sökt efter en trädgård precis som den hon haft i Dordogne. Men det var inte en trädgård hon hittade; i drömmen var det en kyrkogård med hennes namn på en gravsten, med pappersrosor utströdda framför. Mittemellan två världar, under den där dimmiga timmen alldeles innan dagningen, var tankarna suddiga och hjärtat oroligt men då hörde hon vatten porla över stenar. Från sovrumsfönstret, kvällen före, hade hon sett att trädgården sluttade neråt på ett ställe så att vattnet blev lite djupare där innan det försvann under buskagen. Saker och ting klarnade igen. England, det tidiga morgonljuset var skörare än hemma, diffusare. Sedan knackade det. Någon knackade på dörren. Hon hörde Jacks röst och borta var den underliga drömmen. Medan hon gnuggade sömnen ur ögonen stack han in huvudet.

”Ursäkta att jag stör. Hur mår du?”

Hon drog upp täcket till hakan, med ens medveten om att hon inte hade nattlinnet på sig. Igår kväll hade Jack rotat

fram en långärmad nattsärk med krås som en gång tillhört hans farmor, men hon hade inte velat säga hur illa hon tyckte om det förskräckliga, kliande plagget.

Jack drog fingrarna genom håret och brydde sig inte om att släta till det efteråt, utan att riktigt se henne i ögonen.

”Du störde inte alls”, svarade hon. ”Jag var halvvaken.”

”Bra. Jag tänkte att du kanske är hungrig.”

”Kanske? Jag är utsvulten!”

”Det finns ägg och korvar från granngården, och nybakat bröd.”

Hon log. ”Ge mig en kvart. Nej, tio minuter.”

”Äggröra? Stekta? Pocherade?”

”Du får bestämma.”

”Bra. Ärligt talat kan jag bara steka.”

Hon skrattade och han vände och gick. Sedan sköljde hon ansiktet och tvättade sig hastigt med en handduk hon fuktade i vatten ur en kanna och skål på tvättställets marmorskiva.

Sedan drog hon på sig morgonrocken hon fått av Jack och borstade sitt toviga ljusa hår och band bak det i en låg hästsvans. Hon tittade sig i den lilla väggspegeln och log åt de gråblå ögonen, den ingrodda smutsen i det hjärtformade ansiktet och den störande röda finnen på hakan. Tyvärr. Det fick duga. Lättnaden över att vara i säkerhet vällde upp inombords och när hon slog upp sovrumsdörren doftade det stekt korv nerifrån köket. Mm. Vad gott.

Hon skyndade nerför den smala trappan. Det fanns ett utebadrum i tegel, en sorts tillbyggnad, komplett med toalett, ett massivt porslinshandfat och ett gammalt badkar. Men ingen elektricitet. På kvällen fick man använda ficklampa eller ljuslykta. Badrummet gick att nå via grovköket så man slapp

i alla fall gå ut genom ytterdörren och hon kilade snabbt dit innan hon gick in i köket.

”Vad ljuvligt det luktar”, sa hon en stund senare när hon gjorde Jack sällskap. ”Vad jag saknade gammal hederlig engelsk korv när jag bodde i Frankrike.”

Han gjorde en min. ”Förlåt. De blev lite brända.”

”Det är så en korv ska smaka.”

”Gillar du dem brända?”

”Oh ja.”

Det mörkblonda håret ramade in hans skarpa ansikte, renrakat för första gången, till och med den sandfärgade mustaschen var borta. Denne man som blivit en del av tillvaron över en natt, som varit vän med hennes systrar såväl som motståndsrörelsen, blivit hennes väg ut ur Frankrike, hennes flyktväg. Han log och de livliga gröna ögonen glittrade. ”Bättre?”

Hon nickade med munnen full av korv och såg sig om i köket under ekbjälkarna i taket. Det var litet men oerhört prydligt med en vit AGA-spis som Jack proppade full med antracit från förrådet i ett av uthusen. En uppgift hon skulle ta över när han var borta.

När han var borta.

Hon tänkte inte älta vad mer hon skulle ta sig för när han var borta. Jack hade tagit med henne hit för att ge henne en rofylld plats att återhämta sig på innan hon kontaktade sin mamma. Han hade inte sagt vart han skulle och hon ville helst inte tänka på att han måste ge sig av, men så vitt hon visste var han fortfarande SOE-agent, visserligen med skadad arm.

Ämnet gjorde henne illa till mods så hon började tänka på

annat och se sig omkring. I köket fanns det även en inbyggd träskänk, spjälade skåpsdörrar klädda med hönsnät, hängkrokar från takbjälkarna, en porslinsho till och fyra fotogenlampor, som en fingervisning om stugans opålitliga elförsörjning. Den djupa fönsternischen på ena sidan furubordet vette ut mot fuktängen på framsidan. Från ett annat fönster mot baksidan syntes inget annat än den gröna kullen, där fasanerna, enligt Jack, brukade rusa runt som galna. Det räckte med en skugga i fönstret för att sätta igång dem. En kolossal öppen spis, med spiselkrans i ek och brödugn vid sidan om, tog upp nästan en hel vägg och en bastant tjock skärbräda låg på ett mindre bord mitt i köket.

”Det är underbart att vara här”, sa hon.

”Men trångt som katten”, svarade han.

”Snarare hemtrevligt som katten.”

”Skulle du vilja ha en, apropå det? Gladys har kattungar på gården.”

”Kanske det”, svarade hon. ”Men jag kan inte tänka mig att mamma låter mig ha katt i hennes stuga.”

”Det har du nog rätt i. Har du lust att ta en promenad med pappas hund när han kommer?”

”Bara jag får ta ett bad först.”

Hon kände att landskapet i Devonshire kallade på henne. Hon älskade de lantliga omgivningarna – boskapen hon sett på bondgården i närheten, bäcken, fuktängen, de vilda djuren. Och från allra första stund sedan ankomsten, hade hon också älskat den mättade doften av mylla och grönska. Den friskade upp henne och lindrade utmattningen, hennes hemlängtan och ensamheten när hon tänkte på systrarna som var kvar i Frankrike. Det hade gått över två månader sedan hon

sist sett dem; England låg fortfarande i krig och Hitler spred fortfarande förödelse i Europa. Det kunde dröja år innan hon fick träffa Hélène och Élise igen.

Senare, när Florence badat och skrubbat huden ren och rosig, dök en gladlynt Lionel upp men avböjde alla erbjudanden om te under förevändning att han måste vidare.

Justin var en ung, lufsig svart labrador med chokladbruna ögon som kunde smälta vilket hjärta som helst, och de tre gjorde sig genast i ordning för att gå ut och gå. Det fanns kängor, jackor, regnkappor och gummistövlar i stugan, som samlats på hög under årens lopp, förklarade Jack, och det gick alltid att hitta något att ta på sig. Han hade ärvt stugan av sin farmor och hade ofta bott där under uppväxten och lämnat kvar en hel del kläder i garderober och byråer.

Att ha en hund med sig gjorde stämningen mer avspänd och de skrattade åt hur han sprang runt och skällde på fasaner och inbillade kaniner.

De korsade den grunda bäcken framför huset och fortsatte på den gropiga grusvägen de kört nerför dagen innan. En dal bredde ut sig till vänster med en vindlande flod och bortom det, en sluttning där bokar, almar och ekar marscherade uppför den branta backen. Jack gick lite före och hon kunde inte låta bli att tänka på allt de varit med om.

”Tänker du på Biarritz ibland?” ropade hon. Han vred på huvudet och fick en allvarsam min.

”Jag var livrädd”, sa hon när hon kommit ikapp.

”Jag försöker att inte tänka på det, Florence, och jag önskar att du också lät bli. Men jag får erkänna att jag aldrig trodde att vi skulle hitta en passeur.”

”Jag kan inte sluta tänka på det. Allt som kunde gått snett.”

Han nickade. ”Jag vet.”

Hon mindes hur hon blint följt mannen in i mörkret och de trånga passen på Pyrenéernas lägre sluttningar med Jack bakom sig. Hon hade snavat och snubblat och skrikit rakt ut av skräck med hjärtat hamrande bakom revbenen.

”Det är ingen fara. Boche kan inte hitta oss här”, hade Jack försäkrat när de tillbringat den första natten i en övergiven herdekoja och hört eldgivning i fjärran. Efter allt som hänt var det svårt att ens dra sig till minnes kvinnan hon varit för ett år sedan.

När han trampade vidare och kallade på labradoren höll hon jämna steg.

”Vad är det?” frågade Jack.

”Jag vet inte.”

Han rufsade henne i håret och log. ”Du är lustig du, Florence Baudin.” Och även om han ibland behandlade henne som en lillasyster, tyckte hon om det.

Samma kväll, efter att hon dragit gardinerna för de tre blyspröjsade fönstren som satt på rad, sjönk hon ner på soffan och drog upp benen under sig. Vardagsrummet, som var större än köket, hade också takbjälkar och var rektangulärt i formen och luktade betryggande av gamla böcker. Trots att det inte var kyligt hade Jack tänt en brasa. Hon tittade på medan han lade dit lager av pappersbitar, kvistar och flisat trä, och försökte klura ut vad han kände. Men som vanligt gick det inte att läsa något i hans ansikte. Då och då kom hon på honom med att se intensivt på henne med glimmande ögon och verka vara på vippen att säga något. Men när hon log för att uppmuntra honom blev han allvarlig och vek ner blicken.

Hon visste att hon måste skriva till sin mamma och höra av sig till systrarna och låta dem veta att hon och Jack klarat sig fram till England. Hélène skulle vara utom sig av oro.

Hon fick en besk smak i munnen och kände även lukten av något. Dåligt samvete kanske? Luktade och smakade skuld?

Hon kastade en blick på Jack igen. De hade redan förlorat så mycket av sina liv i kriget. Var det inte en skyldighet att fånga varje dag och leva den?

”Höstens första brasa är alltid speciell”, sa Jack, lyckligt ovetande om vad som försiggick i hennes huvud. ”Visserligen är det inte höst riktigt än, men de här stugväggarna är tjocka och det kan bli kallt på natten.”

Han satt kvar på huk medan elden tog sig, men vred sedan på sig.

”Är du glad över att vara här?” frågade han och tittade upp på henne. ”Du verkar nedstämd.”

Han hade alltså uppfattat hennes sinnesstämning, tänkte hon och betraktade de flämtande lågorna som kastade skuggor över hans ansikte. ”Det var inte meningen. Tack för att du tog hit mig – det är fantastiskt.”

”Du är inte tvungen att stanna. Jag tar inte illa upp om du hellre vill till din mamma i Cotswolds med en gång.”

Hon såg allvarligt på honom. ”Det är inte det. Jag vill vara kvar.”

”Men vad är det då?”

Hon vände och vred på ämnet Hélène i huvudet men både modet och viljan fattades, därför pratade hon om hur konstigt det skulle bli att träffa sin mamma efter sju år.

Sedan blev det tyst.

De satt tigande en stund till och andades in vedröken.

Det enda som hördes var knastret från brasan.

”Den jäkla saken ryker in när vinden viner”, muttrade han men skrattade sedan och fortsatte med spöklik stämma. ”När fönstren skallrar och spökena vaknar. Hoo.”

”Sluta”, fnissade hon.

Han flinade. ”Det blåser inte så mycket nu, men när det gör det ska du bara dra ut de här två handtagen.” Han pekade på dem.

Återigen kom hon att tänka på Pyrenéerna.

Det hade inte blåst mycket där heller, till en början.

Den första natten hade de sovit lite grann och när det grydde kunde hon skymta bergstopparna i fjärran. Hon förfärades över hur högt upp de befann sig och hur höga insatserna var. En spenslig ung baskisk vägvisare hämtade dem från kojan men verkade för nervös för att veta vad hon gjorde. Om Jack satt sin lit till fel person kunde det inneburit en säker död.

Hon skakade av sig minnesbilderna när hon förstod att Jack ställt en fråga och önskade att hon kunde lägga av med sina mörka grubblerier. Men ingen annan kunde begripa, ingen annan hade varit med dem i de där vilda bergstrakterna med döden ständigt närvarande. Bara hon och Jack. Och sedan kom hon att tänka på Hélène igen och skammen brände i kinderna när systerns ansikte dansade bland flammorna.