Isabelle Bervenius Månsjuk
16 juni, onsdag
”Till Paris åker man vid arton eller nitton. Inte när man just har fyllt trettioett”, sa Nicole när vi tog en fika på Storken.
Hon är min lillasyster.
Om man inte visste hur det förhöll sig skulle man nog gissa att jag var minstingen, för hon är vuxnare och mer kultiverad (med körkort och privat pensionssparande) medan jag har färre skrattrynkor. Hon hatar mig för mitt babyface.
Det är också mitt enda trumfkort, eftersom hon väger mindre och har fast jobb.
Intill bordet där vi satt på terrassen stod en buxbom i en zinkkruka. Hon lät sin ena sandal glida av och smekte busken med fotsulan, slöt ögonen och sa att texturen påminde om Felix skägg. Felix är hennes nya man och hon försöker hela tiden (indirekt och parafrastiskt) få chans att prata om deras köttsliga symbios. Om sprutgrädde och kolasås. Hon hade en gul- och vitrutig klänning på sig.
”Bäckebölja”, sa hon, som om det var viktigt att kunna
facknamnet på ett bomullstyg.
Hon älskar att sy och kan häva ur sig att ett plagg har smock eller raglanärm och tro att man ska fatta, vilket är ännu ett skäl till varför det chockade mig att de ordnade en borgerlig vigsel i smyg. Jag var säker på att hon skulle bli en bridezilla och ägna minst ett halvår åt att handplocka chiffong och tyll, välja cateringfirma och skumpa – men inte ens mamma fick komma till stadshuset och titta.
Jag önskar att hon kunde följa med till ettan i tjugonde arrondissementet, dit jag flyttar nu – en process jag har hanterat bättre än hon gjorde när hon kom hit för några år sedan, då det första som hände var att hon blev blåst av en scammer på Craigslist. På bild ser den ut som vilken parisisk innerstadslya som helst, med imponerande takhöjd, igenbyggd murstock med bevarad spiselkrans och fransk balkong både mot gården och gatan. Även om det slår mig nu att det nog heter något annat på franska?
”Hästkastanjerna i Luxembourgträdgården lär ha blommat över när du är framme”, sa syrran och log.
Hon tror visst inte att jag kan ett dyft om träd, trots att jag har jobbat på Plantagen de senaste två åren.
”Så då dröjer det tills nästa vår innan du hälsar på?” sa jag.
”För att tajma pollineringen?”
”Inte blir du väl borta så länge?”
Hon tog en lidelsefull tugga av studentskan, hennes favoritbakelse. Chokladtryffel under ett giftgrönt lager glasyr. Namnet kommer sig av att den är oskuldsfull på utsidan och syndigt mörk inuti.
Själv drack jag en slät kopp kaffe. Jag hade just blivit avtackad på nämnda arbetsplats och mådde illa efter dubbla portioner pavlova – en ny variant på utlasningstårta. Jag fick ett presentkort också: tvåhundra spänn på Iittala. För den summan får man en tredjedels karaff eller en halv prydnadsskål.
Chefen sa några uppskattande ord om min prestigelöshet och anpassningsförmåga, varpå hon fick ett samtal och lämnade mig med Robban, Ahmed, Tanja och marängtårtan. Jag sa hejdå, tömde mitt skåp och lämnade pikétröjan och truckförarskorna i en kasse utanför hennes rum. På torrvarulagret fick jag syn på en kalamondin i ett hörn, ett dvärgapelsinträd för sexhundranittionio kronor. Jag såg mig hastigt om, tog krukan i famnen och smet ut genom bakdörren.
Min plan är att gå en intensivkurs på Sorbonne med tre månaders drillning i grammatik, fonetik och konversation. Det borde jag stå ut med, även om alla i klassen lär vara tio år yngre än jag. Och senare (när jag har säkrat diplomet) ska jag bara softa och gå på museum och göra allt som jag annars hade gjort med någon utvald person. Det är mindre
tabubelagt att vara solo i sydliga länder. Där kan man dricka sin drink, läsa sin tidning eller strosa i Tuilerierna utan att betraktas som spetälsk. När Nicole gjorde tjejlumpen som au pair var det flera av hennes gymnasiepolare som gjorde samma sak, så pass att hon ofta sprang på bekanta i kvarteren kring Vavin.
Själv lär jag passera inkognito. Det finns en lockelse i det också.
Den korta flighten till trots är jag jetlaggad när jag anländer till Beauvais och tar bussen till Porte Maillot. Man måste gå upp mitt i natten för att flyga med lågprisbolagen, men allt är görbart med rätt mängd kaffe. Nu är det tidig förmiddag och jag släpar väskan förbi kongresscentret (som mest liknar en sportarena) innan jag fortsätter ner i métrogapet.
Jag borde åka åt motsatt håll någon dag och utforska La Défense. Beundra Grande Arche – betongkuben som är en modern variant av Triumfbågen och dessutom liknar en målning av Magritte om man står framför den och låter himlen lysa igenom, som Nicole sa. Hon måste ha haft en affär med någon finansman där – varför skulle hon annars vara så bevandrad i en stadsdel som utgörs av skyskrapor? Att komma till Paris är som att få en käftsmäll, sa hon vid ett senare tillfälle. Då kanske romansen var över?
En man står bredvid mig i vagnen och håller slappt i
ledstången. Han tuggar bubbelgum, matar in fler och fler i munnen och blåser en rosa bubbla. Det är nära att jag missar avstigningen. Efter två byten är det nio hållplatser kvar. Jag tar på mig mina solglasögon.
När vi var små och familjen skulle på badutflykt brukade
Nicole få sitta i framsätet bredvid mamma medan pappa och jag satt där bak, där rutorna var tonade. Orättvist, tyckte jag.
Världen såg så deppig ut genom det mörka filtret. Har du tänkt på en sak? viskade pappa och fortsatte: när vi kliver ur bilen kommer solen att kännas soligare för oss. Sedan dess bär jag alltid mörka bågar när jag närmar mig ett resmål, för att förhöja ankomstkänslan. När framtiden måste blända.
Mobilkartan leder mig in på en bakgata, förbi en skamfilad men färgglad kakelfasad som gör avsteg från den vita putsen. Blanka vespor står längs trottoaren och fönstren på nedre botten är försedda med tjocka galler. Jag sträcker ut handen, låter fingrarna trumma längs armeringen. På en vägg står en mening i vit sprejfärg som jag tror mig förstå efter lite bläddrande i parlören:
Din mor planterade detta i ditt huvud för att hämnas.
Det är nog sant. Mamma och Nicole har båda en fäbless för Frankrike. Hur unik man än tror sig vara så går man alltid i någon annans fotspår. Mamma var här på språkresa i tonåren och bodde de facto i Belleville när hon blev gravid,
alltså skulle jag potentiellt kunnat ha en fransk far. Syrran var säsongsvolontär på en vingård en sommar innan hon fortsatte hit och hyrde en pigvind samma höst, som brådmogen artonåring. Hon skulle ha bott mitt i stan, vid Châtelet, men blev som sagt svindlad. Det var för centralt för att vara sant.
Fönstren står uppslagna i ett gavelhus och en klätterväxt har annekterat en tegelmur. Där gatan breddas tar ännu ett färgglatt hus vid, denna gång i blått kakel. Träden växer höga bakom muren. Jag passerar några överfulla sopkärl och sneddar under en förfallen järnvägsbro. På hörnet ligger ett bageri, därefter en pakistansk grillbar och ett obemannat tvätteri.
Där intill, efter en elektronikfirma vars rutor är tapetserade med reklam, ligger min port. 7 Rue du Clos. Sju som synderna, kakorna, dvärgarna, underverken och regnbågens alla färger.
Jag halsar källvatten ur flaskan och överväger att handla. Bäst att bära upp bagaget först, slår jag fast. Franprix ligger bara femtio meter bort (skvallrar den äppelformade skylten om) även om Leader Price är att föredra. Oslagbara i lågprissegmentet, enligt Nicole.
En mörkhårig man står och röker på andra sidan gatan, lutad mot ett elskåp. Han är lång och smal, gissningsvis några år äldre än jag. Han tittar på sin klocka och zoomar sedan in på mig.
”Bonjour”, ropar jag.
Han korsar gatan i några få steg.
Är det du som är Laurent Blier? C’est moi”, förklarar jag. ”Billie Holm.”
Han rynkar pannan och ser road ut.
“Är du säker på att Billie inte är ett mansnamn?”
Han presenterar sig som Florian Léaud.
”Så, då var det inte dig jag skulle möta ...” mumlar jag och bläddrar i kontaktlistan medan jag känner på porten.
Den är öppen, så jag kilar in foten i mellanrummet. Florian kommer till undsättning – håller gentlemannamässigt upp dörren medan jag knuffar väskan över tröskeln. Svetten lackar under ryggsäcken. I luren tutar det upptaget.
”Låt mig bära den där”, säger han. ”Jag känner Laurent.”
Jag stoppar undan mobilen och börjar gå uppför trappan, med min självutnämnda piccolo i släptåg. Trappan är murken, lagad med plywood och häftklamrar, och fransosens flämtningar får mig att skämmas över packningens omfattning.
”Att inte ha hiss lär göra underverk, det kommer att förbättra din art condition”, flåsar han bakom mig.
I alla ord som inleds med ”h” utelämnar han första bokstaven.
Vi blir stående på sjätte våningen. Allt som hörs är hans
andhämtning och blippljudet när jag tar fram telefonen och trycker på uppringningsknappen. Fortfarande inget svar hos värden. Florian verkar lite obekväm. Om jag inte hade varit så urlakad av resan – som genomskinlig av trötthet och förväntan – hade jag nog upplevt situationen som pinsam.
Av dörrarna framför oss (den ena med en portklapp i form av ett lejonhuvud och den andra helt anonym) är det lätt att gissa vilken som är min. Jag sneglar diskret åt sidan. Mörka chinos och collegetröja. Stänkmönstrad – hemmafärgad med klorin eller köpt i någon dyr designbutik? Jag tar ett steg närmare dörren och känner något skava under skosulan.
”Bah, oui”, säger Florian och fiskar upp nyckeln som legat under kokosmattan. ”Det är där han brukar gömma den, originellt nog ...”
Han strular lite med låset innan dörren ger efter. Därinne ser det ut som väntat – även om överexponeringen gjorde sitt på bilderna. I anslutning till hallen finns en köksö som funkar som matbord, samt två barpallar. Ungkarlsinredning. Florian berättar var allting finns och öppnar ett köksskåp fullt av tjockkantade vinglas som han presenterar som skafferi.
”Pardon, det var visst fel ...”, fortsätter han och provar nästa lucka.
Han maler på om lägenhetens standard och faciliteter i en snabbspolad takt och avslutar med något osammanhängande
om försäkringspremien. Laurent har skickat villkoren via mejl, så jag får väl dubbelkolla allt senare. Florian seglar vidare in i badrummet och förklarar hur hårdhänt man måste vara när man stänger luckan till tvättmaskinen.
”Man kan inte lita på henne. Tryck till ordentligt för att stänga den complètement. Såhär!”
Hans lugg faller fram i ansiktet. Läpparna ser kalla ut, som diamanter. Jag nickar och undrar hur länge han tänker stanna. Han går ut i allrummet och lutar sig mot köksön. Där står en väckarklocka och tickar. Trots att han har bytt språk – det dröjde inte länge förrän han märkte att det är engelska som gäller – är det inte helt lätt att begripa vad han säger.
”Tyst och skönt, i alla fall när sportbaren är stängd”, säger han och nickar mot gården.
”Det gör inget.”
”Om du säger det så. Stig på, var inte blyg!”
Han föser mig vidare in i salongen, sovrummet, eller vad det nu är. Där står en rokokosoffa och en ottoman som ser lite aparta ut i det kala utrymmet. En tom hylla, en gästsäng.
Väggarna är kritvita – en blåaktig nyans som nog är vald av en färgblind kille. Möblerna har inga bestämda platser utan väntar på att bli tagna i besittning. Av någon som jag.
Florian går mot ytterdörren och kastar en blick över axeln.
”En sista sak ... får jag fråga hur du har råd?”
Jag kliar mig bakom örat. Hörde jag rätt?
”Désolé ...”, säger han snabbt och ticsar med käken innan leendet återvänder. ”Jag skulle inte ha frågat.”
Han sätter ett hyssjande finger mot munnen.
”Säg inget till Laurent. Det får bli vår hemlighet.”
17 juni, torsdag
Att Gisela hör av sig måste vara Nicoles förtjänst. De kom hit samtidigt för sex år sedan, men Gisela flyttade aldrig hem.
Nu undrar hon om jag vill ses vid Canal Saint-Martin i kväll.
Absolument, svarar jag. För det är sådant man gör när man är ny i en stad och har vänt ryggen åt nästan allt.
Kanalen ligger nära Oberkampf och République (”Répu”, skriver hon) och jag vill minnas att jag varit i samma kvarter för några år sedan, när syrrans gasspis hade pajat och hon letade efter en perkolator med sladd. Jag väntade utanför medan hon slank in på Merci, den flådiga livsstilsbutiken dit hon alltid vill gå. Hon hittade ingen. I stället kom hon ut med en lattefärgad linneduk och ett par nya örhängen.
Det känns hisnande att hålla nyckelknippan i handen på väg ut, i vetskap om att lägenheten är min i flera månader framöver. Här ska allt bli annorlunda. Här ska jag somna till stojet från baren och vakna till bröddoft och duvkutter. Eller något i den stilen.
Luftdraget är maxat i métron (för att dölja diverse kroppsodörer) och byxbenen blåser upp som ballonger när jag går mot utgången. Jag tackar nej till rosförsäljaren, kinesen som säljer litchis och rambutan, och rastafarikillen som flexar sina rockslag, vars insidor är fyllda med kontantkort och tobak.
Jag ser henne på håll vid mötesplatsen. Hon är luftigt klädd, brunhårig med page. Dags att vara trevlig. Hon kan bli en viktig bekantskap att ha, vare sig vi klickar eller ej. I min fantasi är det franska livet enkelt, fyllt av spontana möten på barer och stammishak – men hittills har jag fått kaninpuls av minsta lilla, som att be om en baguette på bageriet.
Så kanske gör jag klokt i att gardera mig. Vi vet nog båda att oddsen för att vi skulle ha umgåtts på hemmaplan är låga, att vi inte har så värst mycket gemensamt. Att låta sig adopteras av sin lillasysters vänkrets är inget man gör oöverlagt.
Vi möts i en hederlig svensk kram. Hon doftar av spritsig parfym. Cederträ och neroli, svarar hon när jag frågar. Konserthuset intill oss (Point Éphémère) visar sig ha en takterrass med bar och pergola, men Gisela bär på en kylväska och slår sig hellre ner vid kajen.
”Mitt ex står i baren. Det är komplicerat.”
Hon plockar fram ett sexpack öl och en bigarrålåda och breder ut en plastpåse för kärnorna. Förutseende och om-
tänksamhet, två kvinnliga drag jag verkar sakna, för själv har jag inte handlat något.
”Ingen fara”, hon gör en avvärjande gest, ”så berätta nu, varför du är här och vad du tänker göra.”
Jag vänder blicken mot kanalen och glashuset tvärsöver.
Ljuset studsar mot exteriören. Jag drar mina invanda repliker om den ovissa framtiden och känner mig lagom avdankad under tiden. Åldersnojan slog till ett halvår före min trettioårsdag och har ökat exponentiellt sedan dess. Jag orkade inte ens ha fest.
Det skiljer bara fem år mellan oss – år som borde ha varit formativa, om jag bara hade gjort något annat än att vattna blombord och konferensrumspalmer och ligga (nästan tvångsmässigt) med min granne. Han insisterade på att dricka lådvin i sin loftförsedda etta, med illa undangömda spelkonsoler och dra på-lakan, men var ointresserad när det kom till kritan. Inte för att det gjorde så mycket ... det var bara en downer att bli dissad när det var han som hade inlett allt från början.
”Jag tänkte roa mig ett tag innan jag söker nytt jobb.
That’s all.”
”Vadå, fick du sparken?” undrar Gisela och lossar kapsylen.
”Kontraktet blev inte förlängt, så ja.”
Vi skålar för ökad anställningsbarhet och smygtittar på de andra sällskapen. Jag kramar om mitt knä och låter det andra
benet dingla över vattenytan. Giselas frisyr påminner om Nicoles vintageperiod, när hon färgade håret med henna, lockade luggen som ett kommatecken och bar squaredancekjolar och gördlar till vardags. Som jag skämdes å hennes vägnar.
”Det känns som om jag måste etablera mig på nåt sätt innan jag åker hem, annars har jag liksom inte uträttat nåt.”
”Men om du rotar dig ... varför ska du då åka härifrån?”
”Ja, jo. Bra poäng.”
Hon slukar körsbären maskinellt, som när man laddar en pez-automat med tabletter. Näsan är brunbränd och hyn fräknig. Från baren ovanför oss hörs bossanova. Jag undrar vem det var som gjorde slut – hon eller killen däruppe – men det känns näsvist att fråga.
”Du verkar lite sluten?”
”Jaha. Förlåt.”
Hon är väl allergisk mot tystnad, har inte fattat att en klar fördel med myllrande storstäder är att man inte behöver snacka konstant. Man behöver bara se sig omkring för omedelbar stimulans.
”Vad är det där?” frågar hon och pekar på min hand.
”En Margarita burn.”
Hon ser oförstående ut.
”Nicole har väl berättat om Capriresan?”
”Tror inte det.”