Elisabet Jobs Christina Mattsson
VO T U M
Blomsterbrodösen
Innehåll Blomsterbrodösen
6
Medverkan i Idun
26
Inspirerade broderier
48
Utställningar
66
Vad hände sen?
82
Bildförteckning
86
Källor och litteratur
92
Tack
94
6
Blomsterbrodösen
N
är man kommer in i Jobs keramikbutik på Norrlandsgatan ”sitter där en förtjusande dam och broderar. På disken ligger en hög av garn, silke och lingarner i de sällsammaste och mest strålande färger. Hon broderar inte bara, hon expedierar också. Det hon broderar är dukar, kuddar, löpare, en blomma på en scarf, några rankor på en stickad kofta. Utan någon som helst ritning. Hon tar några garnändar ur högen och det blir en blomma, en hel bukett av utsökt konstnärlighet. Hon komponerar med en kärlek till blommors skönhet och en förståelse för färgers sammansättning som är sällsynt i våra dagar.” Så presenterade veckotidningen Idun sin nya medarbetare Elisabet Jobs hösten 1936. Elisabet hade kommit till Stockholm 1898, när hon var 20 år. Hon var född den 17 januari 1878 i Oskars församling, inte långt från Nybro i Småland. Fadern Gustaf Wisén var folkskollärare i Alsjöholm och organist i den nya kyrkan. Han hade blivit änkeman när det yngsta barnet var bara några månader gammal. Äldst av de fyra syskonen var Gertrud. Hon blev missionär i Indien sedan hon tagit sin folkskollärarexamen och var den som stod Elisabet närmast. Från 1902 och tjugofem
7
år framåt missionerade Gertrud för Evangeliska Fosterlandsstiftelsen tillsammans med sin make John Lindberg och hade indiska Betul, Chicoli och Simla som fasta adresser. Under alla år upprätthöll systrarna kontakten genom brevväxling. I folkräkningen 1900 var Elisabet fortfarande skriven hemma i Östra Alsjö, men hon ville studera. I ett brev 1896 till Gertrud som gick på seminariet i Kalmar hade hon förklarat att hon längtade efter kunskap, intellektuell och konstnärlig stimulans. Två år senare finns hon upptagen som elev i inskrivningsboken på Tekniska skolan i Stockholm. Skolan (senare Konstfackskolan) hade sitt ursprung i den söndagsritskola för hantverkare som Nils Månsson Mandelgren öppnat 1844. Den omorganiserades flera gånger under olika namn, men år 1878 skedde en genomgripande förändring. Tekniska skolan, som den nu hette, delades upp i fyra skilda skolor med bland annat en teknisk afton- och söndagsskola (ASS), en teknisk skola för kvinnliga lärjungar (KvS) och en högre konstindustriell skola (HKS). Som framgår av namnet Tekniska skolan för kvinnliga lärjungar var undervisningen öppen endast för kvinnliga elever. När Elisabet skrevs in på skolan var Sofia Gisberg lärarinna i skönskrift och textning, senare blev hon huvudlärare i konst‑ industriell fackteckning där hon även hade ett övergripande ansvar för utbildningen i konstsömnad. Hon förnyade skolans textilutbildning och var den som fick eleverna att frigöra sig från de stränga stilideal som dittills varit rådande. Hon moderniserade undervisningen och ordnade så att eleverna besökte museer och fick göra studieresor
8
både inom landet och utomlands. De kom i kontakt med Arts & Crafts-rörelsen och jugendstilen och lärde sig teckna blommor och växter i naturen. Flera generationer textilkonstnärer kom att bli framstående tack vare hennes gedigna undervisning. Men betydde skolans textilutbildning något särskilt för Elisabet? Det har ibland antytts att Elisabets broderiintresse skulle ha grundlagts på Tekniska skolan. Av schemat framgår att Sofia Gisberg undervisade i konstsömnad flera timmar i veckan, men hur länge Elisabet följde undervisningen vet vi faktiskt inte. Inget avgångsbetyg finns och när hon senare intervjuades inför en födelsedag skrev tidningarna, att målet för hennes utbildning hade varit att bli konstnär och teckningslärarinna. Men inte heller det blev verklighet. Istället träffade hon, redan under sitt första år i Stockholm, Anders Jobs från Leksand. Många närvarade vid vigseln den 9 juni 1901 i Lindes kyrka i Lindesberg där Anders Jobs tjänstgjorde som klockare och organist. Året därpå föddes dottern Kerstin. 1903 var den unga familjen tillbaka i Stockholm sedan Anders fått tjänst som organist i Hedvig Eleonora församling. Paret bosatte sig på Sibyllegatan där dottern Mait föddes. Efter diskussioner 1906 kring en organisttjänst i nyblivna Oscars församling på Östermalm, blev Anders Jobs vikarierande musiklärare vid Falu högre allmänna läroverk, innan han utnämndes till organist och klockare i Stora Kopparbergs kyrka i samma stad. I februari 1907 tog hela familjen ut flyttningsbetyg till Stora Kopparbergs församling i Falun – de hade hittills varit skrivna i Hedvig Eleonora församling i Stockholm och dottern Lisskulla hade hunnit födas.
11
De följande arton åren på Klockargården i Falun var inte problemfria. Visserligen föddes ytterligare fyra barn – Lisbet 1909, tvillingarna Peer och Gitt 1913 och Gocken (eg. Ingrid) 1914 – men Elisabet var inte lycklig. Äktenskapet med Andes Jobs upplöstes 1926. Året innan hade Elisabet flyttat till Stockholm med de fyra yngsta barnen. Anders Jobs gifte om sig med en vän till familjen så snart skilsmässan gått igenom.
Elisabet avbröt sina studier på Tekniska skolan för att gifta sig och bilda familj med Anders Jobs. Var hon än bodde, målade och dekorerade hon väggar och tak med bilder, blommor och bårder. Ett av de tidigaste fotografierna på det unga paret är taget i Lindesberg där Elisabet sitter på en stol bredvid Anders som har dottern Kerstin i famnen. Väggar och dörrar är prydda av hennes utsmyckningar. När hemmet var dekorerat arbetade hon åt andra på beställning. Hon målade en egen version av en bonadsmålning till Konst- och industriutställningen i Norrköping 1906. Det var samma år som hon väntade dottern Lisskulla. Redan på våren hade hon tagit de två äldre flickorna med sig och flyttat till Jobsgården vid Norsgatan i Leksand. Hennes uppdrag till utställningen var att göra en fris med en blandning
12
av gamla motiv och sådana som hon själv komponerat. ”Målningen måste vara färdig den 20: nde och jag har ett stycke kvar”, berättade hon i ett brev till sin syster Gertrud i Indien. ”Det gäller mycket, då det skall till utställningen här i Norrköping och sen till London. Över ett halvår har jag arbetat därpå. Det är en färgglänsande fris till ett helt rum. Dels kopior av gamla motiv, dels nykomponerat av mig. Om du visste hur strålande vackert det är. För närvarande målar jag ett religiöst motiv. Det är en ängel som anför en liten kör. Allt omgivet av rosor och blad, naivt men förtjusande. Ja, konstnärligt anlagt varje streck. Den målningen härleder från Leksand, men så har jag från Sydsverige och bland annat en praktfull brudfärd från Skåne – 5 m, lång och 0,60 hög. Mest religiösa motiv med stark stämning.” Hon avslutar brevet med en innerlig önskan: ”Nu ser du hur konstnären inom mig ibland kan komma mig att ’gå bort från mig själv’. Må jag utvecklas i rätt riktning, om jag får leva, och så tacka Honom som skänkt mig gåvan.” En del av frisen till Norrköpingsutställningen finns kvar. Där kan man se att maneret var hämtat från folkkonsten och att det fritt återgår på ett allmogemässigt måleri. Med rötter i ett bondesamhälle som var på väg att förändras hade intresset för allmogekulturen och allt vad den symboliserade fördjupats åren kring sekelskiftet. Folkkonsten i alla dess uttryck inspirerade både Elisabet och maken Anders Jobs, bland annat var han en av domarna på Sandängarna vid spelmanstävlingen i Mora 1907. I Sjurberg utanför Rättvik lät förmögna sommargäster från Stockholm uppföra sina sommarhus vilket gav arbete åt lokala hantverkare. Elisabet berättade 1912
14
i ett annat brev till systern, att hon dekorerat ett bibliotek åt greve Wachtmeister som bodde i Rättvik om somrarna. Biblioteket fanns antagligen i Skogsvillan som hade uppförts för tonsättaren, globetrottern och greven Axel Raoul Wachtmeisters räkning. ”Han var mycket befaren i Indien”, skrev hon. ”En egendomlig herre. Han skänkte mig en härlig ostindisk sjal, som jag har till min turbanklänning.” Hon färglade kartor åt Stora Kopparbergs Bergslag och tecknade modejournaler åt affärsmannen Herman Münnich, som hade klädes- och manufakturhandel i Münnichska palatset i Falun. Allt för att skaffa nödvändiga extra inkomster till den stora familjen med sju barn. Många hushållsutgifter klarades med hjälp av dekorationsmålning, målning av dockor, kartritning och sömnad. Hon höll på långt in på nätterna för att genom extra förtjänster bidra till försörjningen. Efter skilsmässan och sedan flytten gått till Stockholm fortsatte Elisabet att dryga ut inkomsterna med uppdrag av olika slag. Visserligen betalade Anders Jobs ett underhåll för de tre yngsta barnen men det var ändå svårt att få pengarna att räcka. Därför fortsatte hon som dekorationsmålare och målade på porslin, men gjorde också blomsterstudier, det vill säga målade tavlor med blomstermotiv som också fann sina köpare. Intrycket är att hon målade överallt där det passade. Hon målade på kistor och kistlock, hon målade på skåp och spånkorgar. När äldsta dottern Kerstin tog sin lärarexamen bar hon en klänning vars kjol Elisabet målat med blommor. Hon hade till och med målat en blomsterkrans kring vristen på Kerstins ena strumpa.
17
Elisabet Wisén-Jobs (1878–1961) hade en central plats i konstnärfamiljen Jobs i Västanvik i Leksand. Hennes döttrar Lisbet och Gocken blev berömda för sina blommor på keramik och textil. Vad många däremot inte vet, är att Elisabet Jobs själv var en blomsterkonstnär i rika mått. Hon målade med nål och tråd och blev omtalad för sina rika broderier. Hade hon levt femhundra år tidigare, när medeltidens silkesbroderier benämndes måleri med nål, hade hon kallats pärlstickare. I denna rikt illustrerade bok presenteras hennes broderier i urval av Christina Mattsson, folklorist och tidigare styresman för Nordiska museet. Hon har svarat för utgivningen av flera böcker, senast Jobs keramik och textil på Votum Förlag.