e t n i n Jag kas dig nu vara ho Sara Salander Jag kan inte vara hos dig nu
t e d t t a Du sa jag mot oc h
v.a. r dnu. varlde
e t n i n Jag kas dig nu vara ho Sara Salander
Böcker utgivna på Idus förlag av Sara Salander: Rafael Holst’s dagbok, päronsplitt och hallonsaft, 2018 Mirakel och hemligheter, 2019
Jag kan inte vara hos dig nu Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Sara Salander © Omslagsbild: iStockphoto Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2019 ISBN: 978-91-88964-60-1
Jag tror När vi går genom tiden Att allt det bästa Inte hänt än Säg det, säg det, säg det igen. håkan hellström
Hej mamma, Jag hatar dig! Jag kan inte fatta att du gjorde det. Och inte bara det. Du ljög också. Du sa att det var du och jag mot världen. Men erkänn. Det var inte sant. Du är så dum! Jag tänker inte förlåta. Jag kan inte tycka synd om dig. Du förtjänar vatten och bröd. Det är ditt eget fel och jag hatar dig. Hatar dig! /Pytte (ensammast i världen och det är ditt fel!)
7
Kapitel 1 ”Har du lust att hänga med på en fika?” Fannie och Filippa tittar förväntansfullt på mig. Åtminstone tror jag att det är förväntansfulla de ser ut. Fannie ser på mig bakom storbågade glasögon och tjock lugg. Hon är adopterad från Kina och har de vackraste ögon jag någonsin har sett. Svarta och alldeles mandelformade. Filippa står bredvid och sätter upp sina kastanjebruna lockar i en hästsvans. Hon gör så alltid. Sätter upp håret i tofs, drar ut snodden, kastar med håret, sätter upp det i tofs … ideligen. Bådas ögon tindrar och visst är det av förväntning? Jo, så måste det vara. Mina bästa vänner vill ha mig med. Jag känner ett glädjerus spridas i kroppen och jag vill bara le. ”Mhm”, säger jag utan att egentligen svara ja 9
eller nej. Jag ler inte heller. Faktum är att mitt ansikte säkert ser helt nollställt ut. Som om jag inte bryr mig. ”Vi tänkte cykla till Max för jag har sån sjuk craving på deras nya milkshake med polkagrissmak. Det är en julspecial. Har du testat den?” Jag skakar på huvudet. ”Då har du missat något. Den är så sjukt god.” Fannie slickar sig om munnen som glittrar av ljusrosa läppglans. ”Please”, säger hon och lägger huvudet på sned när hon ser min tvekan. ”Please, please, please. Det kan du väl? Du kan låna pengar av mig om du inte har egna.” Jag blir alldeles varm inombords. Och sedan sorgsen. Långsamt skakar jag på huvudet igen och sänker blicken. Det går inte. ”Jag kan inte.” Orden kommer som en kraxande viskning. Halsen känns torr. Så där som den kan göra när man inte har använt stämbanden på en hel natt och nu känns det precis som om jag har varit tyst en hel lång dag. Kanske har jag det? 10
Just nu minns jag inte, men det kan mycket väl vara så att jag inte har sagt ett enda ord på hela dagen. Det är ingen omöjlighet. Det känns nämligen inte som om jag har något att prata om. I alla fall inget som jag kan prata med Fannie och Filippa om, även fast de är mina bästa vänner och vi borde kunna prata om allt med varandra. Min hemlighet, den jag går runt och bär på hela tiden är alltför stor och smutsig för att jag ska vilja dela med mig av den och allt annat känns så futtigt att prata om. I alla fall i jämförelse. ”Men kom igen, schyssta, häng med!” Filippa tjatar på mig fast jag nästan alltid säger nej. Jag är så tråkig. ”Nä …” ”Just det, du har ju ingen cykel”, säger Fannie, som om det är därför jag säger nej. ”Men vi kan gå. Vi kan ju leda våra cyklar, eller hur Flippis? Det är ju inte så långt. Förbi stationen och sedan över vägen bara, och där måste vi ändå leda cyklarna.” 11
”Ja, eller så kan jag skjutsa dig”, erbjuder sig Filippa. ”Men jag kan inte.” Jag suckar. Innan varken Fannie eller Filippa hinner fråga vad som i hela världen kan vara viktigare än att skvallra över en milkshake på Max har jag kastat upp min tunga ryggsäck över axeln och börjar snabbt gå därifrån, mot skolporten. Bort från mina två bästa vänner. Helst av allt skulle jag vilja springa för att slippa härifrån fortast möjligt, men det skulle verka superfånigt och jag vill trots allt inte framstå som en knäppgök. Eller, i varje fall inte knäppare än vad jag redan verkar. Jag är verkligen konstig. Varför kan jag aldrig stanna och vara normal? Jag fortsätter att gå. Snabbt, snabbt. Hjärtat pickar hårt i bröstet. Det är som om det har delat sig mitt i tu. Kan det göra det? Det verkar i alla fall så. Ena halvan av mitt hjärta säger åt mig att stanna. Att bete mig normalt och inte skämma ut mig. Mina vänner betyder allt för 12
mig. I alla fall nästan allt rättar jag mig själv. Och jag skulle verkligen vilja följa med dem till Max även om jag inte är säkert på att jag skulle vilja dricka den där milkshaken. Men vi är kompisar. Vi hänger med varandra och gör allt tillsammans. Fast samtidigt inte. Jag kan inte. Jag trycker upp den tunga porten ut mot det sprakande och gnistrande kalla vintervädret och stryker samtidigt tårarna ur ögonen. Ingen får se. Även om ingenting har hänt, inte än, känner jag mig ledsen för jag vet att vänskap, till och med en så nära och stark vänskap som den jag, Fannie och Filippa har är något man måste vårda. Man ska vara rädd om sina vänner. Om jag fortsätter så här kommer jag snart att förlora båda två, det är jag säker på. Jag kan inte hålla på att rusa bort från Fannie och Filippa eller gå runt en hel dag utan att säga någonting utan att de kommer att reagera, på något sätt. Man beter sig inte som jag gör. Fannie och 13
Filippa kommer såklart att tröttna på mig och tycka att jag är konstig. Till och med trist och dryg. En sån vill ingen vara med. Jag kommer att förlora mina bästa vänner. Stanna! skriker den ena halvan av mitt hjärta. Följ med till Max. Men jag kan inte. Jag blinkar när jag i porten möts av det starka solljuset. Nu kan tårarna i ögonen lätt förklaras med att jag blivit bländad av solen. Men ingen ser. Ingen är så snabb som jag. Ingen annan än jag styrs av en andra hjärthalva, den halva som vet vad som är viktigare än vänner. Viktigare än milkshake med polkagrissmak. Viktigare än allt annat. Mamma! Just som skolporten ska slå igen bakom mig vänder jag mig om. Fannie och Filippa står kvar vid klädhängarna och tittar efter mig. Jag skäms. Även fast jag inte har gjort något känner jag mig som en förrädare. En som inte är värd deras vänskap. ”Vi ses”, ropar jag över axeln och hoppas att 14
rösten låter stadig och att Fannie och Filippa verkligen vill träffa mig igen i morgon. Att allt ska vara som vanligt. ”Hej då!” Dörren hinner nästan slå igen bakom mig, ändå hör jag: ”Hon har blivit så tråkig, visst har hon?” ”Aa, värsta glädjedödaren.” Fast kanske hörde jag inte rätt? Helt säker kan jag inte vara, för inte skulle väl Fannie och Filippa säga något sådant om mig? Visst förstår de att jag vill, men inte kan följa med? Visst gör de? Eller?
15
Jag kan inte u vara hos dig n Hej mamma, du sa att det var du och jag mot världen. Men du ljög. Jag tänker aldrig förlåta dig, du är så dum. Du förtjänar vatten och bröd. Det är ditt fel och jag hatar dig. /Pytte – ensammast i världen och det är ditt fel! När mamma ringer säger hon förlåt tusen gånger, men det spelar ingen roll nu. Ordet förlåt kan inte göra det gjorda ogjort. Mammas dumma dumhet har ställt sig i vägen för allt som är bra. Ordet förlåt räcker inte till. Mamma är en bov. Någon som har gjort något riktigt dumt och nu ska hon få sitt straff.
www.idusforlag.se