Lärarförlaget
Lärarfortbildning AB
Box 17023
104 62 Stockholm www.lararforlaget.se info@lararforlaget.se
Kopieringsförbud
Förlaget påminner om att detta verk är skyddat av upphovsrättslagen.
Kopiering är förbjuden, utöver lärares begränsade rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt avtal och den mycket begränsade rätten att kopiera för privat bruk.
© 2024 Moa Bäversten, Emilia Larsson Samoladas & Lärarförlaget
Textredaktör: Lena Vestlin
Grafisk form och produktion: Anna Hild
Bildrättigheter: Se bildförteckning i slutet av boken.
Foto omslag: Moa Bäversten och Emilia Larsson Salmoladas
Tryck: Tryckt inom EU via Printpool, 2024
ISBN 978-91-88149-98-5
Kapitel
Dokumentationsplats – tidigare upplevelser som stoff till berättande
Att dokumentera barnens processer och erfarenheter är en stor del av förskolans arbete. Dokumentationen är ett viktigt verktyg för utvärdering av den egna undervisningen, men den är även ett verktyg för att fånga minnen. När vi tillsammans med barnen gör erfarenheter skapar vi också minnen och genom att dokumentera dem kan vi fånga och spara dessa.
Minnen är en viktig del av allt lärande, inte minst när det kommer till språk. För att använda språket behöver vi kunna lagra erfarenheter i minnet och komma åt dem när vi behöver dem. Det är också en grund för att skapa en berättelse. Varje
Här erbjuds dokumentation i plastfickor på ett bord utomhus. De är lätta att bära med sig och barnen kan använda dem i sina lekar och i sitt berättande.
bild i den dokumentation vi tittar på är ett sätt att plocka fram och visualisera ett minne. Varje sådan bild har också potential att bli till en egen berättelse. Hillevi Lenz Taguchi är professor i barn- och ungdomsvetenskap och hon menar att dokumentationen i sig är kommunicerande, att den säger något till oss. Men det krävs ett visst förhållningssätt från oss vuxna för att dokumentationen ska bli något mer än enbart en bild, det kräver att vi är öppna för en kommunikation med dokumentationen och barnen, men även med den fysiska miljön (Lenz Taguchi, 2013). För att dokumentationen ska utgöra en grund för ett språkligt sammanhang behöver vi alltså samspela med den. På många förskolor dokumenterar man och reflekterar över sin dokumentation på olika sätt. Men hur ofta erbjuder vi barnen dokumentation i utemiljön?
Det är tisdag förmiddag. På bordet ute finns laminerade bilder utlagda från gårdagens dokumentation av traktorn, som barnen stötte på när de var ute och gick. Josef, 2 år, står först och tittar på bilderna. Han pekar. ”Taktor?” säger han och tittar på pedagogen Sebastian. ”Ja, en traktor”, bekräftar Sebastian. ”Vi såg ju traktorn i går. Titta, där är du”, säger Sebastian och pekar på en liten person som står och tittar nyfiket på traktorn. Josef tar upp bilden och går bort till sandlådan. Han sätter sig på sandlådekanten, lägger kortet bredvid sig och börjar köra med en leksaksbil som ligger i sanden.
Barnen vill ofta gärna berätta vad de har gjort, hur de gjort det och vad det var som var så spännande. I olika åldrar tar sig detta berättande olika uttryck. De yngre barnen, som ännu inte har tillgång till de ord de behöver för att berätta, använder i stället kroppsspråk, blickar, gester och fysiska föremål i sitt berättande
I exemplet kan vi se att Josefs möte med bilden på traktorn väcker något i honom, något han behöver dela med Sebastian. Han söker därför bekräftelse från Sebastian genom att peka på bilden och titta på Sebastian, samtidigt som han säger ”Taktor?”. Paul Bergman (2018), psykolog och psykoterapeut, menar att förmågan att faktiskt kunna rikta och hålla kvar uppmärksamheten är något som växer fram i många ögonblick av gemensam uppmärksamhet. Kanske är Josef osäker på om fordonet på bilden heter traktor eller så vill han få bekräftat att de faktiskt såg en traktor i går, det vet vi inte riktigt. Men det kan tänkas att både Josef och Sebastian använder dokumentationen av traktorn som ett verktyg för att mötas i gemensam uppmärksamhet. Genom att Sebastian bekräftar, stöttar och lyssnar, håller han under ett kort ögonblick kvar Josefs uppmärksamhet.
Att få bära med sig ett minne, i form av en bild, kan bli ett tillägg som skapar trygghet och ett sätt för barnet att äga sitt berättande. Vi kan inte veta vad som händer i sandlådan, men det är möjligt att Josef bearbetar och återberättar minnet som bilden väcker och att han fortsätter sitt berättande när han leker med leksaksbilen i sandlådan, tillsammans med bilden. Oavsett vilket, kan vi tänka att Josefs berättande behövde konkret berättarstoff och att det uppstod i mötet med dokumentationen från gårdagen.
113 (Nettelbladt, 2013; Sjöberg, 2018; Edlund, 2019). Att se och höra även dessa berättelser kräver mer av lyssnaren, för att mötas i en gemensam uppmärksamhet. Sissela Nutley (2019) är hjärnforskare med fokus på hjärnans formbarhet och utveckling. Hon menar att vi vuxna behöver signalera till barnet ”Jag både ser och uppmärksammar dig” genom ögonkontakt. Det är en viktig grund för att barnet också ska känna en gemensam känsla av förståelse och vilja från den som lyssnar.
En dokumentationsvägg där möten och samtal kan ske mellan barn, barn och personal och barn och vårdnadshavare.
114
