

Alfhild Agrell Guds drömmare
Kommenterad av
Oscar Levertin
Fanny Ekenstierna
John Atterbom
Bernhard Estlander
Klara Johanson
Anna Williams
Atrium
Ursprungligen publicerad på Skoglunds Förlag, Stockholm 1904.
De med romanen samtida recensionerna är hämtade från:
Svenska Dagbladet, 20 juni 1904 (Oscar Levertin)
Dagny, 1904:13, s. 307-309 (Fanny Ekenstierna)
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning , 8 juni 1904 ( John Atterbom)
Finsk Tidskrift, 1905:2, s. 525-527 (Bernhard Estlander)
Ord och bild, 1905, s. 446-450 (Klara Johanson)
Samtliga texter återges med språk och stavning varsamt moderniserad av förlaget.
Förlaget vill tacka:
Ingeborg Nordin Hennel, professor emerita, Uppsala universitet
Kvinnohistoriska samlingarna, Göteborgs universitetsbibliotek
Åbo Akademis bibliotek
Tidskriften Ord & Bild www.atriumforlag.se
© Atrium Förlag, Umeå
© Omslagsfotografi: Emma Berggren
Utgiven med stöd från Stiftelsen Längmanska kulturfonden
Tryckt hos Bull Graphics AB, Halmstad 2009
isbn 978-91-86095-03-1
innehåll
Första kapitlet 5
Andra kapitlet
Tredje kapitlet
Fjärde kapitlet
Femte kapitlet
Sjätte kapitlet
Sjunde kapitlet
kapitlet
Nionde kapitlet
Tionde kapitlet
kapitlet
kapitlet
kapitlet
Recensioner av Guds drömmare
minnet av mina föräldrar. I kärlek
A lfhild M A rtin
Första kapitlet
I den nybyggda norrländska landskyrkan stod den unge, nyss till orten anlände stockholmsprästen och talade om bröllopet i Kana. Det var en fint avvägd predikan med ljus och skuggor konstnärligt fördelade och språk och tankar vävda samman på sätt, som endast ett musikaliskt öra förmår.
Men det låg någonting stelt och bundet över själva utförandet, och stel och bunden kände sig också den unge predikanten. Samma art av vantrevnad, som pressat nykomlingen, när han togs emot av den styva jämtländska naturen och av de styva jämtländska människorna, hade följt honom hit upp på predikstolen.
Den stod bakom honom, viskade förvirrande ord i hans öra, strypte röstens sällsporda välklang och drev gång på gång blodet i korta vågor mot det mörka, lite stela ansiktet med dess bruna, bandsmala ögon. Satserna föll av vana tuktade och formstarka, men själv hade talaren en förnimmelse av att det alls inte var han, Åke Ellison, den unge, lovande vältalaren, som stod här och predikade, utan en annan, en främling, som till bot för begånget brott blivit ådömd att tala inför dessa allt slukande och intet emottagande jättemän och jättekvinnor, ty lika sådana föreföll honom församlingsmedlemmarna.
Kanske att han dock allra mest pinades av den så banalt moderna kyrkan, med dess gapande läktare och
gapande fönster, genom vilka solskenet föll blodfärgat, silat genom röda gardiner löpande på ringar som jalusier på en krog.
Krogbelysning i hans kyrka . . .
Åke försökte nu att försjunka i sig själv och i sitt ämne, men gåvan att kunna be under bönen ägde han inte. Därtill hade han alltför strängt fostrat sig att lyssna till varje sin rösts tonfall, att tukta varje sin tankes frihetslängtan . . . Beslutsamt flyttade han nu blicken till altarets helt förgyllda änglar, men hans pupiller drog sig samman inför deras oskönhet som inför eld.
Då sänkte han åter blicken till församlingen, vilken satt där orubbligt tyst, genomskuren av bänkarnas ljusa ryggstöd, som ett mörker av omotiverade solstreck. Männen, i regel högvuxna, med små huvuden och drag av illparighet kring de skägglösa munnarna – ett drag som Åke då tog för kritik – kvinnorna, ståtliga och kraftfulla även de, alla med huvudet prytt av stora svarta sidendukar, av vilka de äldre hopvirat sina till ett slags imponerande sibylleturbaner och som av de unga svepts i lösa, klädande veck kring de unga, oftast lite spotska ansiktena. Om de bara inte alla lyssnat så fruktansvärt uppmärksamt! Det var som om de av honom krävt något särskilt; något som han inte gav, något som han aldrig skulle komma att ge; det kände han med en kväljande förnimmelse av obehag och otillräcklighet.
Bröllopet i Kana var Åkes favorittext. Kristus var så äkta mänsklig i sin gudomliga maktutövning den gången, så kärleksfull som son. Himlavinet, skänkt av
Gudasonen, skulle stråla i ösande sol, allt annat ligga i det jordiskas halvdunkel.
På så sätt hade han målat upp tavlan många gånger förut, sådan målade han upp den nu, i fasta, klara konturer. Men för första gången i sitt liv kände han, att ingen såg vad han målade.
I det mörka, i fyra hårda uddar skurna hårfästet började små svettpärlor att bilda sig, och den ytterst välvårdade mustaschens rötter brände som eld; allt hos Åke säkra tecken till en ovanlig nervositet. Av en slump föll då hans blick på en svartnad dopfunt av antik marmor, tydligen en än mer vinddriven främling här än han själv – och nu tyckte han sig ha fått någon att tala för, träffat på en like, som förstod.
Slutet av predikan föll i jämnare böljeslag än vad början gjort, men ändå var det med en känsla av äkta lättnad som Åke öppnade den reglementerade bönboken.
Nu visste han sig ge spis, fastslagen som god. När Åke lyst frid över församlingen och med korrekta steg lämnat predikstolen, vars eldröda sammetskant mot det höggula träet hela tiden hade, trots allt hans motstånd, pinat honom som en personlig oförrätt, såg han alldeles invid trappan skymta fram ett sammetsvitt flickansikte, vars mörka, strålande ögon betraktade honom med ett egendomligt uttryck av stor, öm sorg. Så snabbt hade visionen dragit förbi, att Åke sedermera i minnet endast behöll intrycket av någonting mycket strålande på någonting mycket vitt.
Sakristian hade ännu kvar sin själ av bräder och sin andedräkt av fernissa. Och ändå stannade Åke här inne
så länge det var honom möjligt – ja, längre. Utanför samlade sig under tiden kyrkfolket i medvetna grupper, männen för sig, kvinnorna för sig, alla tydligen i väntan på någon. På vem? Nog på honom.
All Åkes erfarenhet hittills av bönder var den han hämtat under besöken på morföräldrarnas sörmlandssäteri, där statare med nedärvd slavinstinkt i blodet sopade mössan av huvudet, inte bara inför husbondfolket och alla dess medlemmar utan också inför själva huvudbyggnaden.
Men människorna här uppe var inte slavmärkta, Gudskelov. De tycktes föga vana att böja vare sig rygg eller knä, ens inför vår Herre, och inte var Åke mannen att lära dem konsten, det kände han med en ökad förnimmelse av obehag och otillräcklighet.
Plötsligt ryckte han upp dörren och trädde ut i solljuset; men knappt utkommen, hejdade han sig på nytt med en ny känsla av osäkerhet.
Inbiten stockholmare, visste han varken vad han skulle säga eller göra. Skulle de tacka honom . . . skulle han tacka dem? Slutligen tog han ett par steg framåt, räckte fram handen på måfå och mumlade någonting liknande: ”Hur står det till?”
Han hade visserligen läst sig till den kunskapen, att han borde vara lantlig och hjärtlig, men det lantliga och hjärtliga låg nu en gång för alla inte för Åke Ellison. Nu som alltid kände han endast den ytterst finkänsliges fruktan att tränga sig på.
Då steg fram ur männens grupp en bonde med det svartmuskiga ansiktet tudelat av ett par vänskapligt
breda bryn, tog långsamt mössan i handen och sade sävligt: ”Jaa – vi får väl tacka så mycket då, för en så grann sång och en så rar predikan. Jag tänk’ hon räck’ att tugga på till nästa sönda’, innan vi begrip’na.”
Snabbt drevs blodet mot Åkes blekhyade ansikte. Han förstod nämligen inte, att orden dolde ett bestämt erkännande, utan tog dem som ett utbrott av den sega kritik, av vilken han nyss så pinats där inne. Han hade ämnat följa sin företrädares råd att bjuda på middag just ”Jan Ers”, ”ögonbrynsmannen”, byns största makt, och ännu ett par av socknens förnämligare män, men miste nu både håg och självtillit. Tanken att sitta till bords med dessa jättemän, som nyss så hänsynslöst malt sönder hans predikan, utan att ändå förstå den, blev honom med ens olidlig. Om vad skulle de väl kunna samtala . . . ja, om vad?
Hackande som en skolpojke mumlade han nu några ord om: ”ämnat bjuda på middag . . . var förhindrad, hoppades en annan gång . . .” Så lyfte han på hatten, bugade sig som inför på samma bildningsgrad stående och skyndade med nästan om flykt påminnande steg mot den nyss uppförda dussinvilla, som så föga lyckligt ersatte den drömda gamla prästgården med svalkvitter under brutet tak och sin öppna förstukvist.
Kyrkfolket såg länge efter den raka, sportutvecklade gestalten med de lite kantiga axlarna, och kanske kvinnornas blickar var de, som vilade längst.
”Jag tänk’, han kom’ te å passa grant”, sade till sist Jan Ers varsamt förnöjd.
”Ja, han ä’ ackurat som skuren etter kyrkan”, ifyllde en annan stormakt, även han lika varsamt förnöjd.
Att Näcksjö kyrka redan var vad Näcksjö socken inom kort ämnade bli, den modernaste i hela Norrland, räknade näcksjöborna sig till evig ära och heder.
Också hade de med stort jämnmod mottagit underrättelsen om att ingen av de på förslag varande lantprästerna blivit utnämnd till deras herde, utan en ung stockholmare, om vilken de ingenting annat visste än att han var ung och rik. Att han under dessa förhållanden även borde vara modern, det hade de räknat ut själva. Men att Åke i så hög grad skulle komma att uppfylla deras förväntningar, var dock mer än de vågat hoppas. Också var belåtenheten stor, fastän, enligt ortens sed, tystlåten.
Vägen till prästgården var helt kort och fullkomligt jämnad – här, i det kuperades land, var slätten tydligen skönhetsidealet, men hur kort vägen än var, hann Åke likväl erfara både skam och harm över sig själv.
Var detta prästerligt, var detta värdigt herden för en stor församling, att springa sin väg som en snarstucken pojke, springa, inte ens inför något verkligt, utan inför en anad underström av antagligen rättvis kritik? Var han en egenkär narr? Varför hade han så med glädje tagit emot den oförmodade utnämningen hit upp om inte just för att undkomma faran av att bli en talare på modet?
Allt slags trängande intill hans andliga personlighet var ju honom så motbjudande. Och nu, när han för en gång möttes av ett mindre uppfostrat förstående, så . . . Han kände sig hågad att springa tillbaka och ge den ofödda bjudningen liv, men en stunds eftertanke sade honom, att dessa människor nog mycket förr skulle förlåta en utebliven bjudning än ett visat vankelmod.
På verandan stannade Åke och betraktade hur det långa kärrtåget av kyrkbesökande avlägsnade sig, hästarna gående så tätt efter varandra, att de liknade knyckande leder i en sakta framrinnande vidunderorm, och åter tvingades han att lägga märke till luftens blå underklarhet. Varje träd, varje buske, varje sten stod som inetsade i sin egen värld av ljus.
Allt var av vikt och värde här uppe, bagateller förekom inte. Men allt detta silhuettskarpa föreföll Åkes vid låglandets suddiga konturer och milda färger fostrade ögon färgtryckslikt och stämningslöst. Naturen var inte längre en mild famn att vila ut i, utan en pockande personlighet, som stolt krävde uppmärksamhet för egen räkning.
Och hur tröstlöst stort och vitt allting var sedan! Åke tyckte om att känna gränser omkring sig, både andliga och lekamliga gränser. Endast inom det begränsade kunde hans natur slå ut i full blom – det visste han. Men här!
Ängarna var inte längre ängar, utan buktande tak åt brottande jordandar; åkrarna hängde som broderade mantlar ned över de stupa sluttningarna, själva potatislanden smög sig som slingrande bäckar mellan lodräta åsar och djupa tjuvor. Och fjällen sedan, de beryktade fjällen med deras gottköpseffekt av rosenröd snö? Bah!
Med en otålig knyck ryckte Åke upp dörren och trädde in i salen, det enda av rummen, som han under sin nära veckolånga vistelse förmått något sånär ställa i ordning. Han hade inte ens förmått att under dessa dagar lämna prästgårdens mark. Det enda han ”orkat”
hade varit att röka och att vantrivas, men de två sakerna hade han gjort i grund.
När Åkes gamla sköterska, Maja, eller Mascha, som namnet efter hand förvridits till, vilken följt sin älskade gosse hit upp i landsflykten, fick höra, att de väntade gästerna inte ens blivit bjudna, drog ett belåtet leende över det lustiga som av en slump hoprörda ansiktet
med dess små blå ögon tindrande av en evigt brinnande modersömhet.
”Hon visste väl hon, att hennes gullpräst inte skulle stå ut med att sitta till bords med illaluktande bönder . . .”
Åke klappade Maschas hand, hans vanliga svar på hennes små utgjutelser, och öppnade ett par brev, som låg honom till mötes på det provisoriska skrivbordet.
Det ena brevet, skrivet med elegant, lite lös stil på ytterst elegant papper, löd:
Min otäcka, älskade prästpojke!
Nog har du gjort mig en ryslig sorg som blivit präst — präst, med den hållningen! — men efter det nu är gjort, så önskar jag dig all trevnad där uppe i vildmarken och i ditt nya hem.
Du har lyckligtvis en så utpräglad förmåga att alltid trivas. Tante Charmante väntar, varför jag inte hinner skriva mer; hon påstår näml. att brevet måste avgå just nu , annars blir det för sent. Som du vet är hon alltid så underlig.
Din varmt tillgivna moder.
P. S. Är det sant att norrländskorna har en så sällsynt vacker hy? Är det klimatets merit, eller begagnar de något? Ta reda på den saken är du snäll , och glöm inte att svara! D. S.
Med en liten krökning på läppen lade Åke in den episteln i sin brevhållare och öppnade det andra brevet, som, enkelt och gediget till sin utstyrsel, innehöll endast en enda rad:
Gud signe din första söndag och dess arbete, gossen min. Din vän C–te.
Det brevet gömde Åke i sin plånbok, efter att först sakta ha vidrört det med sina läppar.
Strax efter den hastigt, nästan skamset intagna middagen tog Åke sin mössa och gick ut. Han hade till straff ådömt sig att göra ett par av de alltsedan hans ankomst med en sådan nervositet påtänkta besöken i byn. Framför allt skulle han uppsöka Jan Ers, av vars tudelade ansikte han mottagit ett rentav kväljande fulhetsintryck . . . Om det endast blev honom, Åke, möjligt att övervinna sin skygghet och sin reservation . . . Men som han visste att detta var honom omöjligt, så lovade han sig själv att han åtminstone skulle vara ärlig och aldrig, varken nu eller framdeles, försöka att genom oäkta medel vinna en oäkta popularitet.
Efter ha fattat det beslutet tyckte Åke sig ha fått fast fot i stigbygeln och gick snabbt mot röda byn. Han erfor en rent löjlig känsla av att vara avklädd inför dessa stirrande träd, stirrande buskar och stirrande stenar. Själva luften trängde närgånget in genom hans kläder och kom hans hud att pärla sig som vid ett kolsyrebad. Solen var ännu uppe, men snart skulle mörkret falla,
plötsligt som när man släcker ut ett ljus. Allting var plötsligt, ja, brutalt här uppe, mellantoner fattades.
Gräset, nu i slutet av augusti, glänste ju i smaragdens färg och blommorna glödde i full ungdomslust – nu mot döden. För ett ögonblick stannade Åke och lyssnade till Trefallsforsen, som sög kraft från älvens övre kant och sedan fortsatte vägen i skummande virvlar, mot okända mål.
Men vad var väl dessa mångomsjungna forsars sång annat än en rå makts hänsynslösa utropande av egen styrka?
I Stockholm brukade Åke ofta gå ned till Strömmen och vakta på hur skymningen där löste sig ur vattnets famn, gled in bland husen och viskade milt: Räds inte, människor, men nu kommer mörkret snart!
Hur mycket ljuvare var inte detta än som här, sol tätt invid nattens hjärta!
Snabbt gick han framåt, men plötsligt gripen av en ny tanke, sneddade han över en tuvig äng och återvände till kyrkan, där han på förmiddagen predikat.
Hur var det möjligt att bygga något så lätt och hållningslöst i en omgivning, som fullkomligt skrek efter tung och allvarlig stil!
Gång på gång gick Åke runt kring kyrkan, stirrade in i dess missproportioner och tvingade hjärnan att hålla till godo med dess lättvindiga torn. Det var sista gången han tillät sig ett estetiskt bedömande. Hädanefter skulle ”socknens stolthet” för honom endast vara den Gudsboning, i vilken det blivit honom, Åke, förunnat att få ge liv och form åt den religiösa vilja och glädje, som hade rot i honom själv.
Åke stod länge försjunken i tankar framför den stängda porten; så lyfte han av hatten som inför en överordnad och ställde med lätta steg åter kosan mot byns stolta byggnader, som tre och tre på varje gård lyste röda på höjden med älven till ögonfröjd och landsvägen till matta.
I sista ögonblicket kände Åke vakna hos sig en ny frestelse, den att gömma sig bakom en viss nedärvd kolartro på att en lantpräst borde uppsökas, inte uppsöka, men han överkom lyckligt även den stötestenen. Besöket – det blev endast ett – det hos Jan Ers – gick mycket lättare att göra än Åke hade trott. Han mötte så mycket vaken intelligens både hos ”ögonbrynsmannen” själv och hos dennes vuxna söner och togs emot av hustrun med en sådan storståtlig sirlighet, att all hans fruktan att tränga sig på försvann. Vad som däremot inte försvann, inte kunde försvinna, efter det var en del av hans personlighet, hans egen lite stela förbehållsamhet, idag än mer förstärkt av hans fruktan att inte vara sann, och hans fullkomliga brist på prästerliga ord och åthävor blev honom ovetande till en seger istället för till ett nederlag. Ju mer olik han var allt vad byfolket genom tradition och vana lärt sig anse sammanvuxet med prästkallet, desto mera belåtenhet uppväckte han.
Männen kastade inte ens en tanke på möjligheten av att prästen inte skulle trivas. Inte trivas, när han fick äran vara herde i en sådan församling och, framför allt, när han fick äran predika i en sådan kyrka! Men kvinnorna såg djupare och lovade varandra, på sätt som endast kvinnor kan lova, med tankar, inte med ord, att göra allt
de kunde för att hindra, att även denna söderlänning skulle gripas av mörkret.
När Åke slutligen med något lättat samvete sprang nedför den backe, där Jan Ers gård låg, fick han på andra sidan om landsvägen på en äng se en liten vassryggad, massiv gråstensbyggnad, inte så liten att människorna kunde gå den förbi och inte så stor att vinden kunde skada den. Sammanvuxen med den byggnaden med en övertäckt gång låg en fjällig stapel, insjunken på ena sidan som efter en spark och gördlad av ett klumpigt staket, på vars blanka kulor just då duvna kråkor vilade.
Runt omkring klagosång från förvittrade plåtar på förvittrade stenar . . .
Nu visste han! Han stod nog framför den sedan ifjol till ett intressant minnesmärke förvandlade trehundraåriga gamla kyrkan med dess skyddsvakt av helvetestavlor, så hiskliga, att de blivit uppslagna upp och ned antagligen av en nutidshand.
Åke hade redan gått igenom tillräckligt idag för att inte känna sig hågad för nya intryck, men som den korsmärkta tunga dörren stod öppen, sköt han den djupare tillbaka på gångjärnen och trädde in i dunklet. Allt var spindelnätsgrått här inne, inte minst dagern från de små, högt sittande, ålderdomsskumma fönstren.
Efter några ögonblick föreföll det visserligen Åkes ännu av ljuset bländade ögon, som om han i allt det grå sett bitar av en blå himmel skymta fram och anat röda rosor färdiga till fall. Men han kände sig för trött att orka reda upp intrycket och drev sakta uppför stora gångens genom århundraden innötta andestig rakt fram
till det enkla vitmålade högaltaret, vars nu evigt tomma rand barmhärtigt doldes av ett bårtäcke av murknad sammet. Här blödde stenhällsgolvet av ett hål, som om ur kyrkans stenkäke brutits en oxeltand, och över det ena korfönstret glittrade svagt i dunklet ett ljuslockigt helgons gyllene gloria.
Åke undrade slött hur det kunde komma sig, att inte den Gudsmannen framför allt annat grånat här inne. Även väggen blödde av ett hål, fastän av ett mindre, och rakt upp ur stenhällarna sprang smala snidade bänkar. På den tiden behövdes det i sanning att tron eldade! Genom det grå började nu det blå och röda att tränga sig fram. Först en låg blå predikstol, vars tillvaro beseglades av ett par laxfärgade händers eviga handslag. Så en spinettlik läktare, med blå sidor inramade i tänkespråk.
Understödd av en lodrät trappa hängde i ett hörn en egendomlig, himmelsblå bur, bakom vilkens blyinfattade rutor nog traktens fruar förr i tiden dolt sin skönhet för bönders föraktade blickar. Och i takets klumpiga bjälkar glödde rosor i dämpade skyars heliga skydd.
Vilken naiv skönhetsglädje i allt det tunga! Endast genom att djupt buga sig kunde Åke träda in i sakristian, en mörk cell, där en tom kista av murknad ek täljde sin egen saga om en i århundraden troget förvarad, men nu rövad kyrkskatt.
Även fanns här inne ett litet altare, fastän ett darrande mot döden, i vars nisch en överkalkad Mariabild sakta börjat att tränga igenom. Framstupa som skakat i evig gråt låg här ett helgon i blå kåpa, nog den bortslitna kamraten till den rödkåpade Gudsmannen där ute.
Når Åke vände den så skymfade helige mot ljuset, såg han att hans gloria var försvunnen och hans käke krossad. Men han såg också, att såret var förbundet med en liten barnnäsduk, märkt med W och fastsatt efter alla förbindningskonstens regler med flera små säkerhetsnålar.
Vem gick hit och förband ett sårat helgon? Åke emottog ett så livligt intryck av den stämning, som föregått denna handling, att han med ens kände ett värkande medlidande med den skymfade Gudsmannen. Han tog bilden i sina armar och yttrade högt: ”Hör helige man, vem du nu än må ha varit, jag den lutherske prästen lovar dig, att du skall återfå den plats du förlorat där ute i kyrkan, och att du där i sällskap med din kamrat i frid skall få drömma om den storhetstid som gått och hoppas på den storhetstid som kommer, när vi alla, katoliker som protestanter, judar som muhammedaner, skall dömas lika. Vare det så. Amen.”
I dörrens knappa ljusstrimma föll samtidigt en skugga, och där på tröskeln stod visionen från förmiddagen, nu fullbordad till en helt ung, vitklädd flicka, som åter betraktade honom, nu inte med ett uttryck av stor öm sorg utan med ett uttryck av stor öm glädje . . .
Snabbt lade Åke bilden tillbaka på det darrande altaret, men råkade samtidigt stupa över en otymplig bönpall. Ett par minuter förflöt, innan Åke hunnit befria sin dräkt från det uppfångade dammet, och när han sedan nästan springande passerat kyrkan och den övertäckta gången – var visionen försvunnen.
Åke steg upp på en sten och såg sig ivrigt omkring. Nej, ingen flicka syntes till . . . Så trolskt här i det trolskas land!
Sedan Åke lovat sig själv att fortast möjligt ta reda på vem som på ett så lättvindigt sätt skötte sin plats som minnesmärkets dörrvaktare, återvände han med långsamma steg till prästgården.
Efter kvällsmåltiden satt Åke länge uppe, försjunken i självprövning, och det betyg han till sist satte sig själv blev det lägsta möjliga, både för tankeliv och uppförande.
Först vid ett-tiden lade han sig. Efter att ha läst den korta barnabön han älskade mest av alla böner, därför att han fått den till gåva av sin käraste vän, väntade han förgäves på att sömnen skulle infinna sig. Han hade hela tiden en känsla av att han glömt något, något viktigt, något, som han gärna ville föra med sig in i drömmens rike.
Vad kunde det väl vara?
Till sist slumrade han lätt in och drömde då, att han på ett marmorblankt vatten såg en underbart vit näckros med djupa rötter. När han lutade sig fram för att plocka blomman, blickade ur dess kalk ett par mörka, ömma flickögon honom till mötes.
I själva sömnen kände Åke hur trygg och lugn han nu sjönk in i full hel vila. Äntligen visste han vad han glömt, och han visste även, att trots dagens alla inre och yttre nederlag det likväl hänt honom något vackert, något väl värt att minnas.
