Jean Cocteau
Två monologer
Översättning
Christo Burman
Thérèse Eng
Förord
Sven Åke Heed
Atrium
www.atriumforlag.se
La Voix humaine : © Editions Stock, 1930, 1983, 1993, 1994, 1997, 2002
Le Bel indifférent : © Editions du Rocher 2007
© Atrium Förlag, Umeå
Utgiven med stöd från Stiftelsen Längmanska kulturfonden
Tryckt hos NRA Repro, Umeå 2008
isbn 978-91-860950-0-0
innehåll
förord 5
den mänskliga rösten 11
den sköne likgiltige 45
Jean Cocteau
Den mänskliga rösten
En reducerad scen, omgiven av en röd ram gjord av målade draperier, visar en oregelbunden vinkel av en kvinnas sovrum; ett mörkt blåaktigt rum med en obäddad säng till vänster och till höger en halvöppen dörr till ett starkt upplyst badrum. Ett fotografi på någon känd målning hänger snett i mitten på skiljeväggen. Kanske kan det även vara ett familjeporträtt; sammanfattningsvis en bild som ger en obehagskänsla.
Framför sufflörsluckan står en låg stol och ett litet bord, telefon, böcker, en lampa med obarmhärtigt ljus.
När ridån går upp uppenbaras en mordplats. På golvet framför sängen ligger en kvinna i långt linne utsträckt som om hon vore avlivad. Tystnad. Kvinnan rätar på sig, ändrar ställning och förblir orörlig igen. Till slut bestämmer hon sig och reser sig upp, tar en kappa från sängen och går i riktning mot dörren efter ett kort uppehåll vid telefonen. Just när hon rör vid dörren ringer telefonen. Hon släpper kappan och störtar fram. Kappan ligger i vägen och hon ger den en spark med foten. Hon lyfter upp luren.
Från detta ögonblick kommer hon att tala stående eller sittande, med ryggen mot publiken, med ansiktet i profil, på knä bakom fåtöljens ryggstöd med huvudet delvis dolt,
lutat mot ryggstödet, samt gående av och an i rummet släpandes på telefonsladden, ända till slutet, då hon faller framstupa på sängen. Då ska hennes huvud hänga och hon ska släppa telefonluren som en sten.
Varje pose bör motsvara en fas i monolog-dialogen [hundfasen – lögnfasen – vanefasen, etc.]. Nervositeten ska inte visa sig genom hetsighet, utan genom denna följd av poser som var och en ska visa på graden av obehaglighet.
Morgonrock, tak, dörr, fåtölj, överdrag, lampskärm; allt i vitt.
Finn en belysning för sufflörsluckan som formerar en utdragen skugga bakom den sittande kvinnan och tydligt framhåller lampskärmens ljus.
Spelstilen ska utesluta allt som liknar glättighet. Författaren rekommenderar skådespelerskan som ska spela rollen att göra det utan kontroll, att inte lägga in någon som helst ironi eller syrlighet över den sårade kvinnan. Personen är ett medelmåttigt offer som är helt och hållet förälskat; hon försöker sig bara på ett enda knep: att lägga ut en trevare till mannen för att denne ska erkänna sin lögn och inte lämna henne detta ynkliga minne. Författaren skulle vilja att hans skådespelerska gav intryck av
att blöda, att förlora sitt blod, som ett djur som haltar och
att akten avslutas i ett sovrum fullt av blod.
Respektera texten även i de fall då det finns språkliga felaktigheter, upprepningar, litterära vändningar, plattityder; allt resultat av en grannlaga avvägning.
Hallå, hallå, hallå
Åh, nej Madame, vi är flera på linjen, lägg på
är abonnent
hallå!
. Hallå
Åh!
. Men Madame, lägg på själv
. Låt oss
. Hallå, Mademoiselle, hallå
. Men nej, det är inte doktor Schmit . . . . . . . . . Noll åtta, inte noll sju. . . . . . . hallå! . . . . . det är ju löjligt . .
. . Jag vet inte om man frågar efter mig. [Hon lägger på, handen på luren. Det ringer.] . . . . Hallå! . . . . Men Madame, vad vill ni att jag ska göra åt det? .
. . . . . Ni är mycket otrevlig . . . . .
. . . . Vaddå mitt fel . . . . . . . verkligen inte . . . . . . . verkligen inte . . . . . . . . Hallå! . . . . . . . . hallå, Mademoiselle .
. . . . Det är någon som ringer till mig och jag kan inte prata. Det är andra på linjen. Säg åt den där kvinnan att lägga på. [Hon lägger på. Det ringer.] Hallå! är det du? . . . . . . . . är det du? . . . . . . Ja . . . . . . . . Jag hör jättedåligt
