Nina Gildert
Vålbunden
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Nina Gildert
Grafisk form och sättning: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-196-9
Nina Gildert Vålbunden
Till mina fantastiska vänner
Prolog
Nu pockar den på uppmärksamhet igen, den där lilla kammaren inom oss där det bor något med vassa klor som krafsar och vill ut. Och ut kommer det alltid så fort man gläntar på dörren till dess trånga krypin. Denna gång i form av sex nya noveller, en salig blandning av skräck, galenskap och övernaturliga väsen.
Men allra mest tror jag ändå att den här novellsamlingen handlar om oss människor. Om vår förmåga att älska och att vilja bli älskade tillbaka. Om moderskärlek, om vänskap och om släktskap. Om hur sanningar och oväntade möjligheter vi ställs inför kan få fruktansvärda konsekvenser både för oss själva eller för någon annan. För att inte tala om våra hemligheter, som vi så ogärna vill ska bli avslöjade.
Den handlar även om de behov vi människor har av att vara en del av ett sammanhang. Hur snabbt vi kan anpassa oss till en fullständigt toxisk miljö. Hur vi vill framstå inför andra och hur vi absolut inte vill framstå. Vad som är viktigt för oss. Riktigt starka övertygelser vi har under en period av vårt liv, men som sedermera visar sig vara ren skit. Vilka mål och drivkrafter vi har i livet och hur allt vi kämpat och byggt upp i åratal ibland kan raseras på en sekund. Och framför allt vad vi människor är beredda att göra mot varandra när vi blir lite trängda …
Kort sagt är det mesta i våra liv fruktansvärt skört. Men nu krafsar det från klor därinne igen – välkommen att glänta på dörren och kika in …
I fablernas värld
Jag kommer inte ihåg exakt när min fru Jeanette kom hem med den förbaskade katten, men jag skulle tro att det var någon gång under sensommaren för snart två år sedan. Hon hade sett en sådan där ”klassisk” annonsering på en anslagstavla i kommunhuset där hon satt som ordförande i kommunstyrelsen.
Personligen trodde jag att denna typ av annonsering, ni vet en sådan med flikar med telefonnummer längst ner att riva av, upphörde någon gång i början av 2000-talet, men uppenbarligen inte.
Det var en receptionist i kommunhuset som hade satt upp annonsen. Katten hade utlöst en pälsallergi hos sonen, och av den anledningen kunde de inte längre ha den kvar. Min fru förklarade att hon hade veknat samma sekund som hennes blick hade fallit på den printade bilden av katten, den hade sett så ovanligt snäll ut tyckte hon. Personligen ansåg jag enbart att djuret såg ovanligt korkat ut, till och med för att vara en katt. Nu har jag väl aldrig varit någon kattmänniska, vi hade en hund, en schäfer, när jag var liten. Katter har för mig alltid framstått som oberäkneliga, egensinniga och självupptagna, och jag har aldrig kunnat begripa varför folk finner dem så otroligt gulliga och charmiga.
Året dessförinnan hade relationen mellan mig och min hustru blivit alltmer frostig. Jag hade vant mig vid att hon kommunicerade med mig med ett höjt ögonbryn eller med en
nedlåtande underton. Det var alltid Jeanette som beställde nya möbler, Jeanette som schemalade våra helger och som bjöd in till middagar. Oftast fick jag bara en kalenderpåminnelse, nästan aldrig en förfrågan. Utöver detta fann jag henne dessutom inte särskilt attraktiv längre. Det stora antalet besök på plastikkirurgiska kliniker i Stockholm hade gjort hennes drag strama och hårda. Hennes ansikte tycktes skulpterat i plast med dess onaturligt höga kindknotor, kritvita tänder och Botoxblanka panna. Alla de små egenheter hon hade i sin personlighet, som jag till en början tyckt var så charmiga, störde jag mig nu istället på, och hennes dyra parfymer fick mig att kväljas.
Min hustru och jag delade för övrigt inte särskilt många intressen, förutom barnen då. Situationen var dock ganska komplex då jag arbetade inom hennes fars företag, på en position jag knappast skulle ha fått den ”vanliga” vägen. Villan vi bodde i låg dessutom på mina svärföräldrars gods och förmögenheten vi hade var min hustrus. Det kan låta lite ytligt, men jag hade ändå vant mig vid en viss status, att kunna köpa vad jag hade lust till och resa vart jag önskade. Med pengarnas och min positions hjälp var det även enkelt att få människor dit jag ville (förutom min kära hustru då förstås). Alltså stod jag ut och höll god min inför de flesta av Jeanettes små projekt. Vissa saker skötte jag sedan istället på mitt eget lilla vis, utan min makas vetskap.
Selma, vår yngsta dotter, som var sex år vid tillfället, blev helt lyrisk när Jeanette lyfte in kattburen i hallen. Hon hoppade och studsade upp och ner med sin tygdocka slängandes i handen medan hon utropade: ”Ta ut katten mamma, ta ut honom!” Jag försökte att protestera lite lamt. Kanske vi kunde ha diskuterat det här med att skaffa katt först? Den sneda blicken Jeanette gav mig som svar fick mig dock att göra som jag brukade nu för tiden, stänga munnen och hålla tyst. Medan min hustru mixtrade med luckan till buren tittade jag in på katten genom gallret. Förutom att den såg så otroligt korkad ut var
det andra som slog mig hur fruktansvärt fet katten var. När
Jeanette fick upp luckan smet den förvånansvärt snabbt iväg över golvet och gömde sig bakom en soffa. Jag hann dock notera att buken var så otroligt fyllig att den nästan släpade i golvet.
Till råga på allt hette kattskrället Gullis, vilket bara var för töntigt på en kastrerad, fet hankatt, så där satte jag i alla fall ner foten. Jag fick oväntat medhåll från vår då 14-åriga dotter Ester.
Det blev en lång diskussion eftersom vi var två mot två, men till slut enades vi om att döpa om katten till Målsman, ett lite småfyndigt förslag som kom ifrån Ester.
Det tog ett par dagar för Målsman att bli hemtam, men katten var inte svår att locka fram med mat, glupsk som den var. När han väl vant sig vid den nya miljön blev han mer och mer sällskapssjuk. Selma ville ju helst gå runt och bära på honom mest hela tiden, bädda ner honom och tygdockan i dockvagnen tillsammans eller bygga kojor åt dem. Men som katter ofta gör, riktade han istället in sig på den som tyckte minst om honom, det vill säga mig. I flera veckor åmade han sig så fort jag var i närheten, strök sig mot mina ben eller hoppade upp i mitt knä där han spann och trampade med tassarna. Ofta la han sig vid mina fötter när jag skulle sova. När övriga familjen var närvarande försökte jag spela med och klappa honom lite avmätt, men när jag var själv schasade jag iväg honom så fort jag kom åt. Det tog nog ett par månader innan han fattade vinken och gav upp, antagligen för att det var betydligt lönsammare att gå och stryka och fjäska kring benen på frugan och barnen, som alltid gav efter för mat och kel.
När Målsman kom till oss var han tämligen nyvaccinerad, så det skulle dröja ett helt år till första besöket på veterinärkliniken. När Jeanette och Selma kom dit med honom i juni året därpå, skrek djursjukskötaren mer eller mindre rakt ut av förfäran över hur överviktig katten var. De fick en lång föreläsning om kattdiabetes, artros, hjärtproblem och andra sjukdomar som kunde drabba feta katter. Lite skamset kom de hem
med en påse dietfoder. Den kaloririka blötmaten som katten älskade sattes undan längst in i skafferiet, och någon grädde var det inte heller tal om längre. Det tog några veckor, men under sommaren reducerades Målsmans utseende långsamt från att ha liknat en sprickfärdig ballong till att endast framstå som en ganska knubbig katt.
Så kom Målsmans andra höst hos oss. Under höstlovet reste vår familj alltid för att hälsa på min hustrus syster utanför Örebro. Min svägerska och hennes man har en hästgård med ett flertal präktiga hästar med riktigt imponerande stamtavlor. När jag och Jeanette träffades hade hon själv två egna hästar och ett stort ridintresse. När flickorna kom och min fru gjorde karriär inom politiken räckte dock inte tiden till riktigt, och hon beslöt sig för att sälja hästarna, något som jag tror att hon sörjt ibland. Detta medför att hon alltid är helt lyrisk inför besöken hos systern där ridning står på schemat dagen lång. Selma delar sin mors passion för hästar och är alltid ivrig att följa med för att rida på kusinens urvuxna ponny. Ester har aldrig haft något intresse för hästar, däremot verkar hon desto mer intresserad av att hänga med sjuttonåriga kusinen Gustaf och, till min stora oro, hans snygga kompisar.
Förr om åren hade jag alltid hakat på familjen för att kunna jaga lite rådjur tillsammans med min svåger, men sedan Målsman blivit en del av familjen var det tydligen min roll att stanna hemma och agera kattvakt, nu för andra året i rad. Detta gjorde bara aversionen mot katten än värre. Lite försynt föreslog jag att Jeanettes föräldrar kanske kunde titta till katten medan vi var borta, men det kom inte på tal enligt Jeanette. Målsman hade ju bara varit hos oss lite mer än ett år, det var alldeles för tidigt att lämna honom ensam en hel vecka. Katten gillade ju inte heller att gå på lådan för att uträtta sina behov utan skulle prompt ut för att kissa. Tänk om hennes mor släppte ut katten och att han, ve och fasa, skulle ge sig iväg! Kanske rent av försöka hitta
tillbaka till receptionisten och hennes son, sådant hade man ju hört om enligt Jeanette.
”Ja, det vore ju hemskt tråkigt”, sa jag, och hoppades att det gick Jeanette obemärkt förbi att mitt svar fullkomligt dröp av sarkasm.
Det var ett förbaskat stökande innan de kom iväg, två gånger efter att de sagt hej då hörde jag hur bilmotorn stängdes av följt av springande, krasande steg i gruset och därefter snabba steg upp för stentrappan. Ytterdörren rycktes upp och någon basunerade ut vad som glömts. Först var det Ester som glömt någon speciell sminkborste som absolut måste med, och sedan var det Selma som i sista stund kommit på att hon glömt att packa ner ridbyxorna. Till slut hörde jag dock SUV:en ge sig iväg i det knastrande gruset.
Huset blev med ens knäpptyst och jag kände mig ännu mer bitter över att bli kvarlämnad med en kastrerad hankatt som enda sällskap. Jag beslöt mig för att gå in i köket och ta mig en kall öl som tröst. När jag styrde stegen mot köket hörde jag direkt en duns inne ifrån vardagsrummet, när katten hoppade ner ur soffan för att följa mig i hälarna in mot köket i hopp om att få en skål med mat eller någon munsbit. När jag öppnade kylskåpet och valde ölsort svassade han konstant omkring mig, strök sig mot byxbenen och jamade tiggande efter mat. Jag ignorerade honom som vanligt, tog en öl och gick bort till köksön där det låg en kapsylöppnare, öppnade flaskan och lät den kalla drycken rinna ner i stupen. Jag smackade belåtet, satan vad gott! Den förbaskade katten gav sig dock inte, han fortsatte stryka sig mot mina ben, jama ihållande och tigga. Irriterat föste jag undan honom med foten flera gånger.
”Tyst med dig dumma katt, schas iväg med dig! Du har fått mat så det räcker din tjockis”, röt jag. Kattfan förstod förstås inte vinken utan jamade och klenade kring benen än värre. För att jag skulle få avnjuta min kalla öl i fred gick jag till sist irriterat fram till skafferiet, tog fram dietfodret och skakade hafsigt ut litegrann i matskålen så att hälften hamnade på golvet.
”Utan förvarning öppnade han så plötsligt munnen på vid gavel, jag ryckte till då jag trodde att han skulle vråla något men inget ljud kom. Jag hörde hur My började storgråta bakom mig, hon kved och ulkade men jag förmådde inte slita blicken från det vidöppna gapet rakt framför mig. Överläppen drogs upp på ett groteskt vis så att hela det bleka tandköttet i överkäken blottades.”
I
FABLERNAS VÄRLD. Mats är väldigt mån om hur han framstår inför andra vilket också gör att han har många hemligheter. En dag händer något otänkbart – familjens katt kan plötsligt tala. Det blir starten på en mardröm för vår gode Mats, för vem vet vad katten nu kan tänkas avslöja …
VÅLBUNDEN. Fia har sina fasta övertygelser och känner en stark aversion mot allt vad vaccinationer och läkemedel heter, ganska snart kommer hon dock att ångra de beslut hon tidigare tagit. Fia försöker
desperat att rätta till sina misstag, men kan hon ta sig ur den värld av övernaturliga krafter hon nu har lockats in i …?
EN ANOMALI I SMÅLANDS JERUSALEM.
Hannas vänskap med bästa kompisen är på upphällningen efter en flytt till Jönköping. Tjejerna blir även varse att någonting fasansfullt smyger omkring uppe i Vattenledningsparken om kvällarna. Deras vänskap sätts nu på prov ytterligare – på ett mycket dramatiskt vis …
SCHACK MATT. Efter skilsmässan lever Carina ett bekymmersfritt liv tillsammans med sin bästa väninna. Men så en dag får hon en ovälkommen stalker, en figur som känns märkligt bekant i sin svarta kåpa och med sitt timglas i handen där sanden sakta rinner ut … Carina drabbas av dödsångest – eller är det öde som väntar henne kanske rent av värre än döden …?
Novellsamlingen innehåller även novellerna Under mina vingar och Mitt bättre jag
