EXTREMISTERNA
HELENA HERBERT EXTREM ISTERNA
MÖRKRET I MALMÖ
© Helena Herbert 2025
Mondial Kungsgatan 33 111 56 Stockholm office@mondial.se
omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design sättning: Gustav Schiring
Tryckt hos Scandbook (Falun) 2025 Första utgåvan, första upplagan isbn: 978-91-8002-658-1
våld och vad som förmår människan att överträda gränsen och bli en förövare fascinerar mig. Jag har berört frågan i åtskilliga texter, men ville ge mig själv friheten att gestalta det gradvisa förflyttandet genom en fiktiv karaktär. I en för mig ny genre, deckarens, och med ett nytt namn, Helena Herbert, kan jag göra det.
Serien Mörkret i Malmö undersöker människans skuggsida. Kan vem som helst bli ett offer? Varför begår vi onda handlingar? Bär alla på våld inom sig? Och varför misslyckas samhället med att skapa en gemenskap utan våld och ensamhet? Extremisterna kretsar kring människans behov av mening och gemenskap, och vad en människa är beredd att göra för att få höra till.
Författaren
PROLOG
Än har solen inte gått upp. Det är den andra morgonen i november och staden är på väg att vakna. Trafiken är fortfarande gles. Änder sover på grässlänten, alla med huvudet under ena vingen, och under vattenytan simmar skimrande abborrar med nästan självlysande fenor makligt fram bland cyklar, enstaka skor, flaskor, knivar och annat som någon, någon gång, slängt i vattnet, kanske i vredesmod, kanske i förtvivlan, av misstag, vårdslöshet eller för att dölja något. En mager räv smyger fram på grusgången som löper längs Södra förstadskanalen och måsarna drar och sliter i människornas sopor, alltmedan färgen på himlen över staden sakta övergår från svart till grå.
Det enda som stör lugnet är den otympliga sopsäcken av svart plast som flutit upp ur kanalens djup.
Ella Bulat kopplar loss sin stora, stålgrå hund Dino vid Östra promenaden. Klockan är några minuter i sex på morgonen och hon och hennes grand danois är ensamma på den grusade gången som löper längs kanalen. Dino är fjorton månader och ännu inte helt pålitlig, så Ella kliver upp tidigt för att hinna rasta honom innan vägen längs vattnet fylls av cyklister, barnvagnar, folk på väg till jobb och andra hundägare.
Dino är yster och kalvar glatt iväg på sina långa ben. Han skrämmer upp några änder som ligger och vilar på slänten ner mot kanalen och gläfser upphetsat till när de skräckslagna flyr ut över vattnet. Det är fortfarande gryning, men Ella känner att det kommer att bli en vacker höstdag, torr och vindstilla. Hon
betraktar sin hund och ler. Han är för jävla jobbig, äter enorma mängder mat och är egentligen helt omöjlig att härbärgera på fyrtiotvå kvadratmeter, men hon älskar honom. Han strosar avslappnat på den smala gräsremsan mellan grusgången och slänten ner mot kanalen, med nosen i marken och den långa, hårda svansen lojt vajande. Lyfter ena bakbenet för att kissa på staketet byggt av grönmålade metallrör och stelnar till. Ett hårt, högt skall skär genom tystnaden.
”Dino! Tyst”, säger Ella, högt och bestämt, men hunden fortsätter att skälla.
Han sticker in sitt stora huvud mellan de grönmålade rören och försöker klumpigt pressa den stora, grå kroppen genom staketet för att nå det som fångat hans intresse. Ella rusar fram till sin hund och tar tag i bakbenen. Förgäves försöker hon dra honom tillbaka, ut genom staketet, men det är för sent. Hunden dråsar ner för grässlänten, och där, halvt i vattnet, halvt uppe på stenbumlingarna som kantar kanalen får Ella syn på en svart sopsäck. Dino, som sladdat ner för gräset, har fått fotfäste på stenarna och drar och sliter i den svarta plasten.
”Dino, kom hit!” skriker Ella, men hunden är helt fokuserad på plastpåsen. Alla hans sinnen är upptagna med att ta reda på vad som döljer sig däri. Han känner lukten av blod, av kött, och en slumrande instinkt vaknar till liv. Han morrar lågt medan han krafsar på säcken med sina stora framtassar. När han rivit upp ett tillräckligt stort hål i plasten borrar han in nosen.
”Vad håller du på med?” grälar Ella på honom medan hon kryper mellan stålrören i staketet och försiktigt försöker ta sig ner för slänten. Gräset är halt av dagg och hon tappar balansen. Hon glider på rumpan ner till Dino där stenarna bromsar hennes framfart.
Tack och lov att jag inte hamnade i vattnet, hinner hon tänka innan hon ser de långa, tunna, svarta flätorna som rinner ut ur hålet i sopsäcken som Dino slitit upp. Ellas hand flyger upp till munnen, men skriket som tränger ur hennes strupe är ändå så gällt att det skrämmer upp en flock duvor.
Hon försöker dra bort hunden från den svarta säcken, men han är så upphetsad över sitt fynd att han inte reagerar, han bara fortsätter riva och nosa. Glipan i säcken blir större, och ett ansikte, en ung kvinna med slutna ögon framträder. Tårar rinner ner för Ellas kinder och för första gången någonsin slår hon sin hund, hårt, med kopplet och vrålar, rakt ut:
”Sluta, sluta för helvete!”
Dino blir så förvånad att han kommer av sig. Hans framavlade vilja att vara sin människa till lags vinner över den ursprungliga driften att jaga mat, och han lyfter sitt tunga huvud. När han ser att Ella gråter trycker han sig tätt intill henne och ser på henne med sina stora, snälla hundögon. Hon slår armarna om honom.
”Hallå, behöver du hjälp?”
En man i mörka tights och långärmad t-shirt står uppe vid staketet och tittar ner på Ella och Dino.
”Ring polisen”, skriker Ella.
Eller, hon försöker skrika men bara viskningar kommer ur henne, precis som i en otäck dröm.
Mannen i träningskläder klättrar över staketet och tar sig smidigt ner för slänten.
”Åh, fy fan”, säger han när han ser den svarta sopsäcken, det stumma, liksom stelnade ansiktet som syns i glipan, de svarta flätorna som flyter ut på stenarna.
ÖSTRA PROMENADEN, MALMÖ
2 NOVEMBER 2023
Sopsäcken med liket har försiktigt flyttats upp på grusgången där rättsläkaren Shirin Tabibi gör en första undersökning av kroppen. Hon är klädd i en oformlig vit overall, hårnät, munskydd och handskar, och sitter på huk vid den döda kvinnan. Edmir ”Eddie” Hoxhaj som var först på plats tillsammans med sin kollega Sabine Svensson står bredvid med korsade armar och lyssnar på Shirins lågmälda mummel.
”Arma tös”, säger rättsläkaren och stryker varsamt, nästan ömsint, bort flätorna ur kvinnans ansikte. ”Så ung, säkert inte mycket äldre än tjugo år, kanske yngre.”
Hon ser upp på Eddie som deltagande skakar på huvudet. Den unga kvinnans ansikte är helt intakt. Hon har höga kindben och en slät panna, vackert välvda ögonbryn och en mun med markerad amorbåge. Hade det inte varit för att hon ligger omsluten av en sopsäck kunde man tro att hon sov fridfullt, tänker Eddie.
Något glittrar till bland den unga kvinnans flätor. Shirin lutar sig närmare och lyfter med en handskbeklädd hand upp en av dem. En liten turkos pärla med en glittrande sten av strass sitter fastklämd i änden av flätan. När Shirin försiktigt känner igenom hennes hår hittar hon fler pärlor, rosa, ljust blå, gula. Eddie får en klump i halsen när han tänker på hur den unga
kvinnan stått och klämt fast de små pärlorna med glittrande stenar i håret, för kanske bara några timmar sen.
Shirin klipper försiktigt upp sopsäcken några centimeter till men hejdar sig när hon ser att kvinnan är naken. Hon noterar blånaderna runt halsen och nickar för sig själv.
”Förmodligen strypt”, säger hon kort till Eddie som lutar sig fram för att se.
En död kvinna till, tänker Eddie och bilder av andra döda kvinnor flimrar förbi. Amineh Barzani som de hittade, nästan helt förruttnad, i en lägenhet på Segevång, Laila Lindström som mördades brutalt i sitt kök i Skurup och Angela Karlsson som dog fastsurrad vid en stol i Trelleborg. Året hade börjat med att han och Sabine kallades till en lägenhet på Gamla Väster, bara några kvarter härifrån. Där hittade de en ihjälslagen kvinna i hallen, Emma Edman, och det blev upptakten på en jakt som nästan slutade med att kvinnan han älskar miste livet.
Instinktivt söker sig hans hand till bröstfickan. Han måste tvinga sig själv att stå emot impulsen att ringa till Annika, bara för att få höra hennes röst, bara för att få bekräftat att allt är bra. Hon är bortrest, på någon sorts studieresa till Egypten med några kollegor från kyrkan, men ikväll kommer hon hem igen, äntligen. Eddie saknar henne med varje fiber i sin kropp.
Shirin ser på den växande gruppen av nyfikna som samlats utanför avspärrningarna.
”Vi tar bort henne härifrån”, säger hon till Eddie. ”Du ska inte behöva visa upp dig inför hela världen så här”, tillägger hon vänd mot den döda kvinnan och stryker henne snabbt över kinden med sin handskbeklädda hand.
Hon tecknar åt de båda ambulansförarna att komma fram. Under tystnad lyfter de båren och får snabbt in den i den väntande bilen.
”Jag fortsätter så fort vi är på obduktionen”, säger Shirin och tar av sig munskyddet.
Eddie kliver fram och ställer sig bredvid henne. Tillsammans ser de den gula ambulansen långsamt köra ut på Östra promenaden.
”Jag hör av mig”, säger Shirin med en kort nick innan hon går bort till sin bil.
Eddie studerar dem som samlats för att få en skymt av döden. Män och kvinnor i olika åldrar, flera hundägare, en man med en tvillingvagn, tonåringar med elsparkcyklar. Nu rör de sig vidare, hemåt, till arbete eller skola, lättade över att fortfarande tillhöra de levande.
När ambulansen rullat iväg med den döda kroppen och både polisen och den sista nyfikna åskådaren lämnat platsen reser sig en ung kvinna från sitt gömställe bland buskarna som skiljer gångvägen längs kanalen från biltrafiken på Östra promenaden. Försiktigt kliver hon över grusgången, kryper under de gulsvarta avspärrningsbanden som vajar ödsligt i vinden och tar sig ner för slänten mot vattnet. Kvinnan sjunker ner till marken och lägger båda händerna mot den stora stenbumling som den döda kvinnan flutit upp mot. Hon böjer huvudet så att hennes egna tunna, hårda flätor faller framåt och döljer tårarna som rinner längs hennes kinder.
ROSLINS VÄG 12 C, MALMÖ
2 NOVEMBER 2023
Den unge mannen, som nyligen var en pojke, sover på rygg med halvöppen mun. Hans rödblonda hår är rufsigt, som om han gick och lade sig med fuktigt hår, och kroppen har trasslat in sig i täcket. Påslakanet, mönstrat med stora, blå Marimekkoblommor, är på väg att glida av, som om han vänt och vridit på sig i sömnen. En skarp, kall höstsol lyser in på honom genom gliporna i persiennerna och rummet ligger i halvdager. Det är ett stort rum, med parkettgolv och ljusa väggar, skrivbord, en fåtölj och en stor platt-teve. En vägg är klädd med bokhyllor till brädden fyllda av böcker, noggrant sorterade efter ämne: historia, filosofi, teologi och en hel del skönlitteratur, mest rysk, Dostojevskij och Tolstoj.
Ovanför sängen hänger tre stora tavlor i guldram med de arabiska tecknen för kärlek, fred och tålamod i gyllene kalligrafi mot en marmorerad bakgrund. Överallt i rummet är små lappar med prydligt skrivna arabiska tecken uppsatta – ”säng”, ”stol”, ”fönster”, ”spegel”, ”dörr”, ”gardin”, ”dator”. Tecknen är noggrant kalligraferade i svart tusch med den svenska översättningen inom parentes.
När Truls Bäckström vaknar är hans första känsla lättnad. Det var bara en bisarr dröm. Sen ser han byxorna som ligger slängda över skrivbordsstolen, de leriga gympaskorna på golvet
och skinnhandskarna som Musa gett honom. Den initiala känslan av lättnad förbyts i fasa. Nej, tänker han.
Nej. Nej. Nej.
Minnesbilder från natten rullas upp i hans hjärna och han kniper ihop ögonen, hårt, som om han skulle kunna tränga bort dem genom att blunda.
”Truls?” säger hans mamma och öppnar försiktigt dörren till hans sovrum. ”Jag visste inte att du var hemma. Vill du ha ägg till frukost? Jag ska ändå göra till mig själv, en omelett.”
Hennes son sitter upp i sängen, med rufsigt hår och något skärrat i blicken.
”Har det hänt något?” frågar hon oroligt.
Truls sväljer innan han svarar.
”Äh, jag är bara lite sen. Jag måste ha försovit mig”, säger han och undviker hennes blick.
När hans mamma stängt dörren sätter han sig på sängkanten och plockar upp telefonen från golvet. Farida har skickat ett hjärta och ett ”god morgon”, och han känner tårarna bränna när han tänker på henne. Farida, hur ska jag någonsin kunna se dig i ögonen igen? Ångesten ringlar som en orm i hans mage och munnen fylls av saliv, som om han skulle kräkas.
När Truls duschat och tvättat sig ordentligt rullar han ut bönemattan framför fönstret i sitt rum och ber sin morgonbön.
Ren på kroppen men smutsig inombords, tänker han och sväljer flera gånger på rad. Solen har hunnit gå upp över Öresund, han är sen, men han tänker att det är bättre att be för sent än att inte be alls. Sakta lägger sig ormen i magen till ro. Ångesten ger vika när han gör de välbekanta rörelserna och mumlar de välkända orden:
”Gud är stor. Gud är större. Led mig på den rätta vägen.”
När han är klar har Farida skickat ett meddelande till: ”Pappa
vill prata med dig i eftermiddag. Kan du följa med hem efter skolan?” Truls känner ormen i magen vakna till liv. En iskyla sprider sig i kroppen. Faridas pappa är imam vid Islamuniversitetet i Malmö, en av de muslimska församlingarna i staden. Han är en viktig och ansedd man bland Malmös sunnimuslimer. Under det år som Truls har känt Farida och hennes familj har han bara talat med imamen på tu man hand två gånger. Första gången då han sade att han ville bli muslim, andra gången då han uttryckte sin önskan om att gifta sig med Farida. Truls svarar henne direkt. ”Det är klart!” skriver han och avslutar med ett hjärta och en glad smiley trots att han känner sig allt annat än glad.
”Ska du inte ha någon frukost?” undrar hans mamma när han kommer ut i köket, fullt påklädd med skor och svart hoodie.
”Nej, jag hinner inte”, säger Truls. ”Det är sista kemilektionen innan provet idag och jag vill inte missa genomgången”, ljuger han.
Sanningen är att han måste ut, bort. Han klarar inte av sin mammas oroliga blick. Tillsammans med oron som sliter i hans inre blir det för mycket. Truls syster Embla sitter vid köksbordet och äter chokladflingor med mjölk. Det rosafärgade håret är uppsatt i två tofsar, ögonen är sminkade och munnen är bubbelgumrosa. Truls ser föraktfullt på sin lillasyster, sminket, den tighta tröjan, urringningen som avslöjar vit hud och knoppande bröst.
”Ska du vara klädd så?” frågar han.
”Ja, vaddå?” svarar systern och stirrar ilsket på honom innan hon stoppar in sina Airpods i öronen för att slippa höra mer.
”Låt din syster vara”, säger hans mamma med ryggen mot dem. Hon står och lagar frukost åt sig själv, säkert någon ny diet, tänker Truls och betraktar kritiskt sin mammas rultiga gestalt.
”Hon ser ju ut som en hora”, säger han hårt.
Embla gör en grimas och ger honom fingret. Deras mamma suckar uppgivet och häller två hopvispade ägg i stekpannan.
Embla plockar ur sina lurar igen.
”Jag vill bli kallad hen”, säger hon trotsigt.
”Fast du ser väldigt mycket ut som en hora, en typisk kvinnohora”, svarar han lugnt.
”Mamma, säg åt honom. Det är faktiskt viktigt för mig. Mamma?” säger Embla.
Deras mamma vänder sig mot dem med stekspaden i ena handen. Hon ser på dem med matt blick.
”Snälla, måste ni alltid bråka. Och Truls, du får faktiskt respektera Embla på samma sätt som vi alla respekterar dina val”, säger hon.
Truls slutar lyssna redan efter ”snälla”. Han stoppar handen i fickan på sin tjocka, svarta huvtröja och stöter i något litet, kallt och vasst. Ett krucifix, ett litet silverkors i en kedja. Det hade legat i sängen, och han hade tagit det och lagt det i fickan, han visste inte varför. Varför packade jag inte ner det med de andra grejerna igår? Jag måste göra mig av med det, tänker han, panikslaget. Jag slänger det i ankdammen i Slottsparken.
Laban, familjens gamla hund lyfter huvudet från golvet och viftar långsamt på svansen. Truls ger honom en klapp på huvudet och hunden sjunker ner på golvet igen.
Hans pappa kommer ut i köket och sätter sig vid bordet med morgontidningen och en kaffekopp.
”Jaha, en skjutning till. Låt de jävlarna ta död på varandra så kanske vi får tillbaka lite lugn och ro i det här landet”, muttrar han, mest för sig själv.
Truls mamma skakar nästan omärkligt på huvudet och så ser hon på sin son igen.
”Du är ju alldeles blek. Mår du inte bra? Du kanske ska stanna hemma från skolan”, föreslår hon.
Truls är redan halvvägs ute genom dörren.
”Det är ingen fara, mamma, jag mår bra. Jag äter hos Farida ikväll, så att du vet”, säger han.
”Kommer du hem i natt?” frågar hans mamma och Truls tycker att hon låter nästan vädjande.
”Nej”, svarar han bara, med ryggen mot henne.
Han sover nog i tältlägret i natt, tillsammans med Musa, i Rezas tält. Demonstrationen på torsdag närmar sig och de har grejer att förbereda, men han orkar inte tänka på det nu. Pappan muttrar något ohörbart. Han gillar inte Farida, eller, rättare sagt, han gillar inte Faridas familj. Truls flickvän känner han ju inte. Föräldrarna har aldrig träffat henne, trots att de är trolovade.
Truls stänger dörren bakom sig och rusar ner för trapporna, hela tiden med ena handen hårt knuten runt det lilla silverkorset i fickan. När han äntligen är ute ur huset drar han in luft i lungorna, djupa, långa andetag, men det känns ändå som om han håller på att kvävas.