Anton och vätten
Vera Michaelsson
Anton och vätten
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text & bild: Vera Michaelsson
Grafisk form: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-126-6
Anton och vätten
Vera Michaelsson
Till min älskade mamma Ekaterina
Strandpromenaden i Varberg
Varbergs fästning
Subbe fyr
Kapitel 1. ANTON
Anton slängde igen dörren och sprang ut. ”Kom omedelbart tillbaka!” hörde han Marias röst.
Maria var hans barnvakt, deras granne faktiskt, som gärna ville tjäna lite extra pengar. Hon var inte direkt elak mot honom, men inte speciellt omtänksam heller. Maria var 17 år och mest ville hon kolla på mobilen och messa sin kille.
Anton sprang nerför trappan och gick över gatan till Engelska parken som låg precis på andra sidan.
Förra sommaren satt ofta mamma, pappa och han där på kvällarna och lyssnade på musiken i Brunnsparken. Då var han så lycklig. De åt glass och hade väldigt roligt tillsammans, men nu kändes det som en evighet sedan.
”Mamma är väldigt upptagen denna vecka”, hade pappa sagt. ”Dessutom är hon barnfri.”
Barnfri … hur kan mamma bli fri från mig? tänkte den sjuårige Anton. Jag vill inte vara fri från min mamma.
Anton satte sig på en av bänkarna i parken för att försöka lugna sig. Hans ögon fylldes med tårar medan tankarna vandrade tillbaka i tiden. Varför hade allt blivit så fel?
För ett år sedan bodde hela familjen i Varberg – en vacker stad på västkusten precis vid havet. Hans pappa var läkare på sjukhuset och arbetade alltid mycket. När han dessutom tog extra jourer, blev mamma väldigt arg.
”Jag vill också ha en egen karriär”, brukade hon säga.
Anton försökte alltid lägga leksakerna i lådan när han lekt färdigt och stoppa tallrikar i diskmaskinen när de ätit. ”Jag är stor nu mamma och hjälper dig”, tröstade han henne. Men ändå blev ingenting bra. Mamma flyttade till Göteborg.
Nu bor Anton varannan vecka hos mamma och varannan hos pappa. Han trivs både i Göteborg och Varberg och han älskar sin mamma och pappa. Men ibland blir allt omkring honom för mycket och då måste han ut och springa. Bort från oro, bort från tankar, bort från barnvakter, bort från pappa till och med. Men springa till mamma i Göteborg kan ingen sjuåring göra.
Kapitel 2. PÅ SPRÅNG MOT HAVET
Anton sprang över järnvägsspåren och strax kom han till den stora lekplatsen – ”Spökitetsparken” kallas den.
Tidigare gick mamma ofta dit med honom. Han brukade åka rutschkana och hoppa på studsmattan. Särskilt mycket tyckte han om att gå balansgång. Då höll mamma honom i handen. Mamma … han saknade henne extra mycket denna vecka. Han hade ringt henne varje dag, men det gjorde bara saknaden ännu större. Det var så länge sedan han fick en Tre björnars kram. Antons pappa hette Björn och när han drog in mamma och Anton i famnen kunde inget ont nå dem. Nu när han såg de andra barnen med sina föräldrar kände han sig ännu mer ensam. Anton sprang vidare och snart var han vid fästningen.
Ingång till vättarna
Varbergs fästning
Spökitetsparken
Anton är sju år gammal. Varannan vecka bor han med sin pappa i Varberg och varannan vecka med mamma i Göteborg. Han känner sig ensam och vill så gärna ha en vän.
Det bästa Anton vet är att sitta vid
Varbergs fästning och titta på havet.
En dag händer något helt fantastiskt där.
”Plötsligt hörde Anton ett skrapande ljud. Han vände på huvudet och såg något konstigt. En del av den stora stenen bredvid honom gled åt sidan och en liten man gick ut på gräsmattan …”
Från och med detta ögonblick kommer Antons liv aldrig att bli detsamma. Hans dagar fylls av magi men kommer det hjälpa Anton att hitta en vän?
