AKKILLA och pojken
En berättelse av Suzanna Petersson Kero
Illustrerad av Katarina Tobé
Fabian Geraldo och David Zéralde, till minne av era snösagor.
Akkilla och pojken
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Suzanna Petersson Kero | Illustrationer: Katarina Tobé Grafisk form: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-099-3
AKKILLA och pojken
En berättelse av Suzanna Petersson Kero
Illustrerad av Katarina Tobé
Akkilla
Det var kallt uppe på fjället. Vindarna blåste norrifrån och snön yrde.
Med högra framtassen sköt Nunni fram de sista bitarna av köttet till valpen.
”Här Akkilla”, sa hon. ”Du måste äta nu! Du behöver kraft.”
Akkilla var svag och såg nästan livlös ut där han vilade mot snödrivan.
”Seså, ät lite. Vi måste nerför fjället”, sa Nunni.
Akkilla låg som i en dvala. Trots att hans öron fungerade bra kunde han knappt höra vad hon sa.
Han tittade rakt ut med sorgsna ögon och undrade vart hans mamma hade tagit vägen.
”Skulle hon inte komma snart?”
Akkilla var inte mer än tre veckor gammal.
”Han kan komma tillbaka när som helst. Vi måste härifrån”, sa Nunni.
Nunni menade järven som smög omkring på fjället. Han hade redan gjort stor skada bland fjällhundarna. Hade det inte varit för honom kanske både Akkillas mamma och syskon hade levt ännu.
En tidig morgon när de fortfarande låg och sov i en liten dalgång täckt i mjuk snö hade han kommit smygande. Akkillas mamma hade bra hörsel och fast hon sov var hon alltid på sin vakt. Hon hade anat ett knastrande ljud i snön trots att järvens tassar gick mjukt och smygande på snön. Hon hade snabbt tagit valparna på ryggen och sprungit med Akkilla som var minst och hans båda syskon, Pella och Njalle.
Hon hade sprungit det fortaste hon kunde för att komma undan järven. Hon sprang för sitt och sina valpars liv. Även om järven nog kunde vara snäll på sommaren var det annorlunda på vintern. Det var ont om mat överallt och hans ögon lyste av hunger. Han kunde inte hejda sig och väntade bara att få sätta klorna i en hundvalp. En renkalv hade redan fått sätta livet till. En hundvalp skulle vara ett ännu mer lättåtkomligt byte för järven. Men det var svårt att springa den här årstiden. På sina ställen var det skare och så halt att det var lätt att ramla omkull. På andra platser var det djup snö och Akkillas mamma sjönk ner i den.
Akkilla satte sig upp.
”När kommer min mamma”, frågade han Nunni.
Nunni gav ifrån sig ett bekymrat läte och tittade sorgset på Akkilla.
”Din mamma kommer inte mer.”
Akkilla vaknade till.
”Kommer hon inte mer? Och Pella och Njalle?”
Nunni satte sig vid Akkilla och strök en tass över hans huvud. Tårar började trilla från Akkillas ögon.
Vad skulle han göra nu?
”Jag är gammal, men jag kommer inte att överge dig förrän du har ett hem”, lovade Nunni. ”Men nu måste vi ge oss av. Järven stryker omkring här. Så länge han är hungrig är vi i fara.”
Lillebror
Lillebror travade in på hotell Fjället. Han hade stora pjäxor på sig och det var svårt att gå i dem. Det blåste kraft iga vindar och snöade ute. Skidskolan hade varit tvungen att avbryta lektionen och stänga för dagen. Redan på morgonen hade Lillebror blivit lovad varm choklad med vispgrädde efter skidskolan. Nu letade han efter mamma och pappa med blicken. De visste inte att han skulle komma tillbaka så tidigt och satt väl gömda i något hörn på hotellets kafé och läste. Lillebror kunde inte se dem. Istället tog han av sig pjäxorna och ställde dem vid ingången till lekrummet, nära hotellets reception. Därefter klättrade han upp på en liten pall som alltid stod vid receptionens disk. På disken fanns en skål med karameller och med hjälp av pallen kunde han nå upp till karamellskålen. Receptionisten var upptagen med nya gäster som hade kommit till hotellet och Lillebror passade på att ta fler karameller än han kanske borde.
Under tiden tittade han noga på leksaksdjuren som fanns bakom disken. En ren, en älg, Plupp som var en sagofigur, en lämmel och ett par fjällhundar. Lillebror hade redan köpt Plupp året innan och sen hade han fått en ren när de hade fjällvandrat.
Bäst som han stod där kom mamma och pappa.
Vem bryr sig om en
leksakshund?
På semestern i fjällen lägger Lillebror märke till något som ingen annan ser. Han bestämmer sig för att hjälpa till! Men lätt är det inte. I alla fall inte när man ska tampas med en surmulen storebror, och en mamma och pappa som inte förstår vad som är viktigt.
Genom en fantasifull berättelse illustrerad med handmålade bilder i akvarell får du följa den föräldralösa hundvalpen Akkilla och Lillebror, en person som vet hur man tar tag i saker.