9789180972529

JACQUELINE MINNEAU

MIN UNDERBARA VÄRLD Förlorad dröm

MIN UNDERBARA VÄRLD

Jacqueline Minneau

MIN UNDERBARA VÄRLD Förlorad dröm

© Jacqueline Minneau 2023 Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-8097-252-9

Världen är min uppfattning av den

Förord Ofrivilligt, i alla fall så vitt vi vet, föds vi in i denna värld. Denna underbara värld. En värld som är alldeles för mycket för att vi någonsin helt ska förstå den.

Vi fick en naken kropp och ett blankt sinne.

Vi förstår så mycket att vår nakna kropp fylls av intryck och varande av denna underbara värld. En värld som vi delar på och som vi alla uppfattar på vårt eget sätt.

Trots att vi medvetet som omedvetet ständigt letar efter svar, och i synnerhet svar om oss själva och varför, så agerar vi som om vi redan visste, och vet, tills vi blir överbevisade.

Stjärnor i mitt mörker var från början den tilltänkta undertiteln. För det var verkligen stjärnorna i mörkret som hjälpte mig.

Denna bok blev långt ifrån den jag hade föreställt mig. Språket, innehållet, allt. Detta var inte ens en bok jag ville skriva. Den är rörig, precis som livet är. Den kan tyckas oklar i dubbel bemärkelse därför att den på sätt och vis är oklar. Ofärdig därför att syftet inte var att bli färdig, utan att återberätta en händelse som kom att motbevisa en påstådd sanning.

Min enda tröst efter att jag hade förlorat min dröm är att den kan återuppstå genom mina egna ord. Att jag kan fly en verklighet som jag inte vill ha till den plats jag vill kalla mitt hem och mitt liv. Att jag med fantasi och ord kan välja det liv som passar mig bättre. Som får mig att vilja. Att livet, i alla fall någonstans, blir som jag vill ha det.

Tack till mina stjärnor Hanna, Saga, Anton, David, Rickard, Emilie och Eiwor för att ni stod ut med mig och tog hand om mig när jag som mest behövde.

Tack också till alla mina andra stjärnor som även ni fanns där!

Jacqueline Minneau oktober 2023 7

Innehåll Förord

7

Prolog

11

Kapitel 1: För att du är du

23

Kapitel 2: Carlanejden

37

Kapitel 3: Hur vet man när rätt blir fel?

51

Kapitel 4: Ett ofrivilligt högt spel

67

Kapitel 5: Vad är väl ett ögonblick i en evighet?

83

Kapitel 6: Flykten från verkligheten

100

Kapitel 7: Man ger och man tar

115

Kapitel 8: Äntligen är vi på samma plats igen

129

Kapitel 9: Jag vill inte

144

Kapitel 10: Fantasi

159

Kapitel 11: Som att ramla rakt genom himlen

171

Kapitel 12: Ett gott nytt år tillönskar jag dig

189

Kapitel 13: Shut the door

206

Kapitel 14: Långfredagen

226

Kapitel 15: En ensam sommarsol

242

Kapitel 16: Job som fick Julia att tystna

255

Kapitel 17: Ofrivilligt självständig

270

Kapitel 18: Ett alster ur smärta och sorg

279

Kapitel 19: Bekräftelse och rädsla att gå vidare

295

Kapitel 20: Min Gud

309

Kapitel 21: Claras avsked

326

Kapitel 22: Bekännande av en obekväm sanning

342

Kapitel 23: I tiden finns svaren

355

Prolog

Det var årets sista dag, en dag som Julia hade sett fram emot länge.

Hon blundade en stund och lät sig försvinna in i sina många tankar.

Tankar som hon så ofta brukade tänka, om livet. Särskilt om sitt eget.

En känsla av tacksamhet spred sig genom kroppen. Mellandagarna hade betytt mycket för henne, för det var första gången på långt över ett år som hon hade varit så tillfreds med att få vara med sig själv och för sig själv. Hon kände värme inom sig.

Julia lät tankarna försvinna allt längre bort. Det var så många tankar.

Men för första gången på länge skrämdes hon inte av dem.

Julia kom tillbaka till verkligheten och suckade irriterat när hon såg hur mycket klockan var. Hon blev genast orolig för att hon inte skulle hinna skriva sin nyårskrönika.

Nyårskrönikan var så väldigt viktig för Julia. Det var någonting som hon hade uppfunnit själv för flera år sedan. En tradition som hon var mycket stolt över och som gick ut på att varje nyårsafton skriva ett brev där hon sammanfattade hur året hade varit och vilka förväntningar hon hade haft på det gångna året. En summering om hur hon vuxit som person och vad hon fått lära sig av de motgångar som varit. Detta då Julia var av den övertygade tron att ingenting skedde utan anledning och att hon nog skulle vinna en fördel om hon var uppmärksam och utvärderade sin tid lite då och då, och ordentligt i alla fall en gång om året. För Julia var nyår verkligen startskottet inför ett nytt år som både fungerade som markör, men också som en stund för nya andetag och nya förväntningar, särskilt på sig själv.

Eftersom Julia älskade nyåret och såg det som en av sina viktigaste högtider var hon också mycket noga med att fira det på bästa sätt. Just i år skulle det bli med en mycket kär vän som hade varit med Julia sedan dagen hon föddes. Det var mycket därför hon var irriterad över 11

att hon sovit så länge när hon hade så mycket att förbereda och stå i.

Pomona skulle ju komma med tåget om bara några timmar. Även om Julia verkligen såg fram emot att träffa Pomona skulle det samtidigt innebära att den här stunden var den sista de kommande dagarna – och på hela året – som Julia hade för sig själv, och efter året som varit var det verkligen viktigt att hon fick avsluta det på sitt sätt. Hon tänkte på tiden och hur märkligt det var att hon faktiskt var lite ledsen över att hon inte skulle få vara själv på flera dagar, ensam med sina tankar; särskilt som hon året innan hade gjort, och faktiskt gjorde, vad som helst för att slippa att vara ensam.

Julia tittade rakt framför sig men vad hon såg var inte rummet hon befann sig i, utan istället en minnesbild från det förra nyåret. Hon lät sig påminnas om den dagen och den natten. Hon var inte rädd för det utan snarare var det som om hon ville låta sig komma till minnes. Det var knappast så att hon glömt eller lyckats förtränga det i alla fall, och hon visste att hon alltid skulle ha minnet kvar. Hon lät tankarna om fjolårets firande skölja över henne som en obehaglig dusch av känslor som inte tillät henne att glömma.

Julia lät tankarna passera innan hon drog av sig kläderna och lämnade dem i en hög mitt på golvet. Hon snurrade upp håret i en knut och gick in i badrummet.

Efter en lång och varm dusch tog Julia på sig sin svarta klänning som hon flera dagar tidigare hade hängt ut från garderoben. Hon sminkade sig och gjorde i ordning sitt hår. Läpparna målade hon röda för att matcha de alltid röda naglarna. När hon strök läppstiftet över läpparna blev hon varm inombords; röda läppar var någonting som hon nästan alltid bar förr. Efter allt som hänt under året hade hon inte velat måla sig i det eftersom hon inte känt sig tillräckligt stark för att kunna bära upp någon färg alls, i synnerhet inte något så djärvt som rött. För de röda läpparna var någonting som för henne betydde självförtroende och en orubblig drivkraft.

12

Julia speglade sig med en betraktande blick i badrumsspegeln. Hon var så upprymd av glädje att få känna sig någorlunda som sig själv igen.

I spegeln såg hon sig själv djupt in i ögonen. Hon log ett brett leende och lät känslan av stolthet välla över henne och kände hur styrkan som hade återvänt växte inom henne.

När Julia hämtat sig satte hon sig ner vid skrivbordet för att äntligen skriva sin nyårskrönika. Hon hann bara skriva rubriken innan hon la ner pennan och tog upp nyårskrönikan från fjolåret. Öppnas i mellandagarna det 30:e året, stod det på kuvertet. Kuvertet var öppnat eftersom hon läst det redan på juldagen. Så rädd hon hade varit när hon öppnat brevet. Hon visste att det skulle göra ont. Av alla nyårskrönikor var detta den första hon varit verkligt rädd för att öppna och behöva läsa. Även om hon haft ett hum om vad det skulle stå var hon fortfarande rädd, för det var en krönika som hon inte bara skrivit till sig själv utan också till honom. Hon mindes det som att hon skrivit någonting fint och varsamt, men hon kunde ha fel. Det var delvis därför hon hade varit rädd.

För det var ett brev som innehöll en sanning som skulle göra ont för honom att läsa, även om hon innerst inne visste att han redan kände till den, och hon hade förväntat sig att hans första reaktion skulle vara rätt kraftstark.

Men trots att Julia varit väl förberedd på en sådan respons från honom var hon inte beredd på den effekt den skulle ha på henne själv. Inte för att den egentligen var mer än vad hon förväntat sig, utan därför att den blev den fjärilsvikt som till slut helt fick henne att tappa balansen och ramla ner i ett mörker där det skulle ta lång tid nå botten, innan hon kunde påbörja den långa vägen tillbaka till sin egen varma famn igen.

Julia satt en lång stund med brevet i handen. Hon tittade ut genom fönstret med en tom blick, som vittnade om att tankarna var långt borta från både skrivbordet och stunden. Hon lät smärtan och sorgen komma till henne. Hjärtat värkte på ett sådant sätt att det verkligen 13

kändes som om en kniv hade etsat sig fast i det. Eller kanske inte en kniv utan en glasskärva som liksom smugit sig in och satt bo i hjärtat, där ingen längre kunde se såret för att det på utsidan hade växt igen men på insidan fanns kvar. Ungefär som om varken smärtan eller sorgen egentligen försvann utan bara hade blivit en del av henne själv som hon börjat lära sig att leva med.

Ett sår där skärvan alltid skulle finnas kvar och påminna henne om vad hon inte fick glömma. På samma sätt som andra har krigsskador med ärr som vittnar om att det hände på riktigt, skulle hennes ärr vittna om att den smärtan hon upplevt var på riktigt. Ett sår som hon givetvis önskade att hon aldrig fått men som hon nu var tacksam över att ha. Det skulle alltid, genom sin ständiga påminnelse, skydda henne mot alla de prövningar som väntade henne i livet.

Ett sår som gjort henne stark.

Julia drog en djup suck. Hon släppte blicken från sina minnen och ruskade lite lätt på huvudet. Hon fattade pennan igen och fortsatte att skriva.

Det var med en stor tillfredsställelse som Julia slickade igen kuvertet.

På framsidan skrev hon Öppnas i mellandagarna det 32: a året, varpå hon med stolt beundran höll brevet i händerna och andades in en förnöjd suck. De dystra tankar hon låtit sig påminnas om hade varit nödvändiga att frammana för att hon skulle kunna skriva sin krönika, men hon var inte längre nedstämd av dem. Tvärtom var hon förvånansvärt glad.

Hon la nyårskrönikan i en låda där hon förvarade de andra och sträckte ut armarna i en lång gäspning innan det var dags att duka inför kvällens middag.

Dagen till ära tog hon fram silverbesticken hon fått i julklapp flera år tidigare av sin syster, Miranda. Hon la ut dem på bordstabletterna och dukade upp med glas för både vitvin, rödvin, champagne och dessertvin. Så mycket hon hade att fira, tänkte hon när hon såg alla 14

de tjusigt uppdukade glasen på det dekorerade bordet. Hon blev precis klar i tid för att ta bussen mot stationen för att hämta Pomona. Julia tog på sig kappa, mössa och skor och greppade väskan innan hon tog en sista titt i spegeln. Trots de torkade och övermålade tårarna började Julia se konturen av sig själv.

Det var med en lång, varm och hjärtlig kram som Julia mottog Pomona. Det kändes som att krama hela sin barndom, en fantastisk känsla som hon hade längtat länge efter. Båda log de varmt mot varandra. Julia tog Pomonas resväska i ena handen och Pomona i den andra, och så gick de en promenad genom staden. Den riktigt andades festyra såväl i husfasaderna som i gatubelysningen och skyltfönsterna, men allra mest i folkvimlet.

Det gick nästan att ta på stämningen i staden. En stämning av förväntan och längtan till en kväll för ett perfekt avslut följt av en perfekt start på en ny tid. Till och med vädret var i feststämning och verkade vilja förgylla dagen med glittrande snö på både gator och hustak. Det var verkligen en dag för att välkomna ett nytt år.

När promenaden genom staden till slut fört dem hem till Julias lägenhet hade det redan mörknat ute. Julia hade förutsett detta redan innan hon gick hemifrån och hade därför lämnat några lampor tända för att hemmet skulle visas upp på bästa sätt. Hon var själv mycket stolt över sin lägenhet. Äntligen hade hon gjort den till sin helt egna. Nu var hon förväntansfull över att se vad Pomona skulle tycka. Pomona var trots allt som en extramamma åt henne, men ändå inte, utan mer som en extramamma i Carlanejden för alla barnen, precis som Julias mamma var det för Pomonas barn. För i Carlanejden fanns det inte så många människor att välja på. Antingen var man barn eller så var man vuxen, och eftersom de var fler barn än vuxna i den avskilda idyllen utgjorde de vuxna egentligen bara de man alltid skulle lyssna till och stå till svars inför. Dessutom så var Pomona mamma till Christoffer-Robin som var jämnårig med Julia, och de hade alltid stått varandra så nära 15

att de idag presenterade varandra som syskon. Så att Pomona verkade som någon slags förälder till Julia tyckte hon inte var så märkligt.

Pomona verkade tycka mycket om lägenheten när hon gick sin nyfikna inspektionsrunda. Julia kände på sig att det var en inspektion som senare skulle rapporteras till Julias mamma, vilket hon också hade räknat med och därför hade varit extra noga med att röja undan alla eventuella spår av att hon varit olycklig.

Alla levande ljus var tända och ur högtalaren strömmade noga vald musik. Det var en verkligt gemytlig feststämning som bredde ut sig, och allting de hade att prata om passerades genom skratt och skål.

När tolvslaget närmade sig gick Julia till kylskåpet för att ta ut champagneflaskan hon flera timmar tidigare lagt på kylning. Just denna flaska hade hon handplockat i Champagne på hennes och Wilhelms resa under sommaren. I andra handen tog hon två nya champagneglas och sedan begav de sig ut för att skåla in det nya året. Julia bodde mitt inne i stan så de behövde inte gå så långt för att få en bra utsiktsplats att se stadens alla fyrverkerier. De hamnade mitt i en stor folkmassa som var lika festglada och otåliga att få se det stundande skådespelet på natthimlen. Det perfekta vädret höll i sig och det gnistrade av snökristaller överallt och himlen var alldeles klar i mörka blåa nyanser.

Julia och Pomona höll i armkrok och tittade på hur förspelet av fyrverkerier värmde upp de sista minuterna före tolvslaget. Julia försvann in i sina tankar och drog sig till minnes hur hon firat de senaste nyåren.

De allra bästa åren hade varit dem hon firat med honom. För trots allt stök runt omkring dem hade de alltid varit så lyckliga och hoppfulla under nyårsfirandet.

Minnena fick det att rycka i bröstet, särskilt tankarna på fjolåret, men på ett annat sätt. För det var inget firande hon ville minnas. Det var ett svart sådant. Ett sådant där hon borde lyssnat istället för att trotsa sig själv, vilket hon hade fått sota för under hela det gångna året, 16

JACQUELINE MINNEAU

MIN UNDERBARA VÄRLD Förlorad dröm

”Vad gör man när ens liv går i spillror?

Vad gör man när man inte vill mer?

Jag minns att det som förbryllade mig mest var hur världen verkade fortsätta som vanligt. Ingen verkade förstå den katastrof som hade drabbat mig. Så ont som det gjorde i mig borde alla hållit i mig och hjälpt mig att stå. Men ingenting. Det var som om ingenting hade hänt.

Som om det var en förödelse som skakat hela världen men som bara jag kände av. Det var som om någon ryckt ut mitt hjärta och slitit det itu. Det gjorde så ont att jag på riktigt trodde att jag skulle dö. Men det var abstrakt. Både smärtan och det som hade hänt. Så det var bara jag som kunde se och som kunde känna. Det värsta var också det att jag inte hade utsatts för någonting värre. Någonting mer allvarligt. Jag hade bara förlorat mitt liv och mina drömmar på samma dag. Det var allt. Och det var just det, Sofie. Att jag var så väldigt ensam i det. Det stöd jag fick, vem jag än vände mig till, handlade om att det skulle gå över. Att de visste hur det kändes, men att det skulle gå över. Just det, Sofie, just de orden. Den frasen. Den fick mig att vilja slå alla som sa så. För det var ingen – ingen! – som visste hur det kändes inom mig.

Sorg är personligt. Någonting vackert inom en som tar sina helt egna uttryck. Varje sorg är unik och till stor del hemlig i och med den privata relation man alltid har till både det man har och det man förlorar.”

Julia tvingas till en ofrivillig resa i sig själv för att hitta de svar hon behöver för att komma vidare. Resan kantas av en okänslig och till synes orättvis vardag, genom en tid hon inte förtjänar och som hon inte vill vara i. En resa hon inte kommer ifrån. En resa i det komplexa tillstånd som det innebär att leva.